Hej,
En sak som jag undrar om någon annan har erfarenhet av, vår äldsta är otroligt "pappig" Hon och jag fungerar bra när vi är själva men när hennes pappa kommer hem får jag inte trösta om hon slår sig och hon blir faktiskt ganska gnällig, över saker som hon aldrig gnäller om annars. Hon klänger på honom och vill bli buren. Pappan var hemma med henne i 6 månader (från 10 mån) och skolade in henne hos vår dagmamma. Han är en närvarande pappa som är en bra förälder, något "mjukare" och mindre gränssättande än jag, kanske är jag för hård mot henne? Är det därför hon "föredrar" pappa? Jag blir ganska ledsen av situationen, även om jag såklart tycker att det är underbart att hon älskar sin pappa. Jag upplever att det blev mycket värre när vår yngsta föddes, men hon har alltid varit jättefin mot lillasyster.
Har ni upplevt något liknande, hur agerar man på bästa sätt i den här situationen?
/prinsessorna Vildas och Sveas mamma Johannna
Pappakär 2åring
Hej
Vera fullkomligt ÄLSKAR sin pappa (det gör jag också
men det var inte det vi skulle prata om) och i perioder har hon varit väldigt pappig. Aldrig speciellt mammig.
Vi har aldrig brytt oss om att spekulera så mycket i vad det beror på och har bestämt oss för att hon tycker om oss båda, men föredrar ibland pappa.
Däremot har vi bestämt oss för att jag t.ex. ska bada henne och hon tycker att pappa ska, så brukar vi inte låta henne bestämma. Just i sådana tillfällen har han helt plötsligt alldeles förskräckligt mycket att göra.
Om du känner att du är för hård, så se i alla fall till att skratta tillsammans med henne MINST en gång per dag, gärna MYCKET oftare.
Och du, hon går väl inte hos dagmamma nu när du och en lillasyster är hemma? (för du är hemma, eller?) För i så fall pratar vi om helt andra saker...
/LO
Vera fullkomligt ÄLSKAR sin pappa (det gör jag också
men det var inte det vi skulle prata om) och i perioder har hon varit väldigt pappig. Aldrig speciellt mammig.Vi har aldrig brytt oss om att spekulera så mycket i vad det beror på och har bestämt oss för att hon tycker om oss båda, men föredrar ibland pappa.
Däremot har vi bestämt oss för att jag t.ex. ska bada henne och hon tycker att pappa ska, så brukar vi inte låta henne bestämma. Just i sådana tillfällen har han helt plötsligt alldeles förskräckligt mycket att göra.
Om du känner att du är för hård, så se i alla fall till att skratta tillsammans med henne MINST en gång per dag, gärna MYCKET oftare.
Och du, hon går väl inte hos dagmamma nu när du och en lillasyster är hemma? (för du är hemma, eller?) För i så fall pratar vi om helt andra saker...
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum
Hej
Då SKULLE det kunna vara så (säger inte att det ÄR så) att storasyster känner sig förvisad ur sin egen flock just av sin mamma, som ju lämnar bort henne när resten av familjen är kvar hemma.
/LO
Då SKULLE det kunna vara så (säger inte att det ÄR så) att storasyster känner sig förvisad ur sin egen flock just av sin mamma, som ju lämnar bort henne när resten av familjen är kvar hemma.
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum
Hej igen och tack för svar.
Jo, Vilda går hos dagmamma tre dagar/ vecka (9-15) för att jag ska kunna jobba så att vi ska kunna vara hemma längre med våra barn. Eftersom Svea sover så mycket fortfarande så kan jag skriva när hon sover. Det är en underbar dagmamma med en liten grupp fina barn, även Svea kommer att börja där aug. 2007. Mitt alternativ är att jag börjar jobba tidigare och då får båda barnen gå heltid. Nu går Vilda korta dagar tre gånger i veckan tills hon är drygt tre, och Svea börjar när hon blir 2. Det tycker jag är en bättre lösning. Hemskt om det är så att hon känner sig bortkörd av mig, riktigt hemskt. Ibland upplever jag något dömande tendenser här, det tycker jag är tråkigt alla familjer har olika förutsättningar, jag tror inte att det finns ett sätt att göra rätt på. Nu ska jag göra picknick till hela dagmamma gruppen och gå till ängen med dem.
/ Johanna
Mamma till Vilda 2 och Svea 7 mån
Jo, Vilda går hos dagmamma tre dagar/ vecka (9-15) för att jag ska kunna jobba så att vi ska kunna vara hemma längre med våra barn. Eftersom Svea sover så mycket fortfarande så kan jag skriva när hon sover. Det är en underbar dagmamma med en liten grupp fina barn, även Svea kommer att börja där aug. 2007. Mitt alternativ är att jag börjar jobba tidigare och då får båda barnen gå heltid. Nu går Vilda korta dagar tre gånger i veckan tills hon är drygt tre, och Svea börjar när hon blir 2. Det tycker jag är en bättre lösning. Hemskt om det är så att hon känner sig bortkörd av mig, riktigt hemskt. Ibland upplever jag något dömande tendenser här, det tycker jag är tråkigt alla familjer har olika förutsättningar, jag tror inte att det finns ett sätt att göra rätt på. Nu ska jag göra picknick till hela dagmamma gruppen och gå till ängen med dem.
/ Johanna
Mamma till Vilda 2 och Svea 7 mån
Hej
Jag vill inte alls vara dömande utan bara förklara hur din dotter SKULLE kunna uppleva situationen. En rak och ärlig ton i skriven text uppfattas lätt som dömande även om det inte alls är menat så.
Jag tycker att det verkligen låter som om ni löst situationen hos er jättebra, men det betyder ju inte att Vilda har hittat sin plats i tillvaron riktit än. Hon kommer ju garanterat att göra det, men det kanske tar lite längre tid än om hon hade fått vara hemma.
Vera började hos dagmamma, enligt mig och alla här ALLDELES för tidigt. Också 15 timmar i veckan till att börja med, redan från ett års ålder, för att min man och jag ansåg att det var hur vi kunde lösa det här hemma. Inte optimalt för henne alls, förmodligen, men vad vi ansåg vara det bästa för familjen totalt.
Som du säger så gör man sitt bästa och vill bara sina barn väl. Det bästa du kan göra är ju att agera självklart mot henne när ni är hemma, både ni tre tjejer och även när pappa är hemma.
/LO
Jag vill inte alls vara dömande utan bara förklara hur din dotter SKULLE kunna uppleva situationen. En rak och ärlig ton i skriven text uppfattas lätt som dömande även om det inte alls är menat så.
Jag tycker att det verkligen låter som om ni löst situationen hos er jättebra, men det betyder ju inte att Vilda har hittat sin plats i tillvaron riktit än. Hon kommer ju garanterat att göra det, men det kanske tar lite längre tid än om hon hade fått vara hemma.
Vera började hos dagmamma, enligt mig och alla här ALLDELES för tidigt. Också 15 timmar i veckan till att börja med, redan från ett års ålder, för att min man och jag ansåg att det var hur vi kunde lösa det här hemma. Inte optimalt för henne alls, förmodligen, men vad vi ansåg vara det bästa för familjen totalt.
Som du säger så gör man sitt bästa och vill bara sina barn väl. Det bästa du kan göra är ju att agera självklart mot henne när ni är hemma, både ni tre tjejer och även när pappa är hemma.
/LO
Lotta, mamma till
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004
Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008
Nytt fotoalbum
Vera född januari 2004 Minikurad sommaren 2004 Ivar född juli 2008 Nattmålskurad december 2008Nytt fotoalbum
Hej LO,
Fint, tack för fina ord. Jag tycker också att min Vilda började för tidigt vid 1 1/2 år. Det känns jobbigt ibland, trots att hon aldrig är ledsen över att komma dit, utan blir glad när hon träffar sina små kompisar. Nu vill vi så gärna ha kvar vår dagmamma för hon är superbra så nu får Vilda vara kvar, några timmar i veckan. Innan man får barn tror man en massa saker - men vet INGENTING, och en del saker blir inte så bra som man trott, andra mycket mycket bättre. Vi upplever en underbar tid nu, Vilda börjar prata och det är en sådan lättnad för oss alla att hon kan berätta så att vi förstår, det märks hur stolt och glad hon blir. Mindre utbrott och mycket mindre frustration. Kramar till dig och din pappiga lilla tjej.
/Vilda och Sveas mamma Johanna
Fint, tack för fina ord. Jag tycker också att min Vilda började för tidigt vid 1 1/2 år. Det känns jobbigt ibland, trots att hon aldrig är ledsen över att komma dit, utan blir glad när hon träffar sina små kompisar. Nu vill vi så gärna ha kvar vår dagmamma för hon är superbra så nu får Vilda vara kvar, några timmar i veckan. Innan man får barn tror man en massa saker - men vet INGENTING, och en del saker blir inte så bra som man trott, andra mycket mycket bättre. Vi upplever en underbar tid nu, Vilda börjar prata och det är en sådan lättnad för oss alla att hon kan berätta så att vi förstår, det märks hur stolt och glad hon blir. Mindre utbrott och mycket mindre frustration. Kramar till dig och din pappiga lilla tjej.
/Vilda och Sveas mamma Johanna