Mian71 skrev: Läser i boken att elva åringen är typ ljuvlig.
Ljuvlig
Tror jag ju inte, peståss
Ur Barnaboken:
* * * * *
*Elva år: UNDER ISEN
Efter sin harmoniska storhetstid i tioårsåldern ramlar nu det stackars barnet huvudstupa in i en ny förändringens fas, med allt vad därtill hör av disharmoni, osäkerhet och förvirring – som elvaåringen försöker bemästra På allehanda vis, varav åtskilliga mindre trevliga.
Elvaåringen har en bred repertoar. Han kan vara stingslig, sur, uppkäftig, deprimerad, ilsken, oförskämd, ironisk (nu kan han!) elak och till och med cynisk, samt ägna sig åt avancerat martyrskap.
Elvaåringen kan tiga och lida alldeles kolossalt. Med en enda hatisk blick kan elvaåringen markera att han står ut med familjen enbart så länge han är tvungen. Så fort han får nästa veckoPeng, tänker han omsätta den i ett vapen. Antingen är det sin omgivning han ska utplåna från denna jordens yta, eller också är det sig själv, och där kan man minsann stå sedan och ångra sig!
Elvaåringen är i mångt och mycket jämförbar med sexåringen, men det bör man inte säga till honom...
Elvaåringen kontrollerar sin kropp lika uselt som sin själ och är ofta skranglig och osammanhängande rent fysiskt. Han slår sig och råkar ut, har sönder och river ner, trampar fel och ramlar galet. Även i överförd bemärkelse.
Ofta är det en ren bedrift att spåra kärlek hos elvaåringen - så anti allt och alla kan han vara.
Elvaåringen är en liten tricksare. Allt han lärt sig och behärskat, allt det förtroende han kände och gav, allt det kan han missbruka nu. Han manipulerar, han styr och ställer med finter och knep, och han är varken särskilt renhårig alltid eller lojal. Det han för ett år eller ett halvår sedan höll heligt, kan han nu vårdslöst sabla ner.
Ofta kör han med sin omgivning. Elvaåringen kan vara suveränt duktig på att skuldbelasta omgivningen.
En ensam mor till exempel som kanske har dåligt samvete för att hon har en älskare/går på kurs två kvällar i veckan/slarvar med middagsmaten, kan räkna med att elvaåringen med osviklig säkerhet nosar upp hennes ömma punkt och spelar med henne där. Och om hon oroar sig för hur skolarbetet ska gå för hennes telning, kommer elvaåringen inte att anstränga sig för att befria henne från hennes oro – tvärtom…
Men elvaåringen har också sympatiska drag, naturligtvis. Han hyser ofta en innerlig, äkta medkänsla med dem som har det svårt, eftersom han har det så svårt själv.
Han kan vara rörande öm mot småbarn, kärleksfull mot djur och beskyddande mot den svaga, som han tar i försvar också till priset av sin prestige. Andra får gärna tycka han är löjlig – det bryr han sig inte om, när han har någonting att kämpa för.
Elvaåringen har inte mycket glädje i hjärtat men desto mer av drömmar.
Han tycker det är svårt att leva och känner sig orättvist behandlad, och han kan fantisera om att föräldrarna inte är hans riktiga.
I kärlekslivet söker han den ömma romantik, som hör hemma i en annan och bättre värld, enkannerligen Paradisets. Följaktligen förälskar han sig i regel endast på avstånd. Därmed blir kärleken automatiskt olycklig.
Föremålet för sin låga upphöjer han i sina drömmar till en ängel eller ett helgon, som en dag – när sanningen uppenbarats och rättvisa skipats – ensam av alla ska få syn på hans verkliga kvaliteter och älska honom så som han är värd.
Det är synd om honom i dessa ensamhetens fantasier, men de hjälper honom också.
Och onanin hjälper honom. Elvaåringen onanerar som regel, och det ger honom avspänning och (förhoppningsvis) också glädje – den egna kroppen är åtminstone ibland en vän i världen. Även om den första utlösningen ännu kan låta vänta på sig, upplever den elvaårige pojken en lustfylld, fysisk orgasm, och det gör flickan också.
Elvaåringen är en tricksare och en slyngel, men all manipulation är inte eländig: Han kan charma sig till fördelar, och han kan bana vägen för bättre skolbetyg än han egentligen borde ha.
Elvaåringen sätter ihop korsord, hittar på tävlingar, skriver inlägg på nätet fulla med gåtor, utvinner slantar ur aningslösa tanter, letar upp användbara prylar som folk slängt, och kan bli en uppfinnare av rang.
Elvaåringen förändrar sannerligen världen, och förmodligen skulle han må utmärkt om han bara slapp att också förändra sig själv.
* * *
Elvaåringen står på huvudet i förändringens utvecklingsfas och mår inte bättre än trotsbarnet och sexåringen. Detta är nu den tredje stora etappen på vägen till det som ska bli full självständighet.
Den vägen är lång, och den är plågsam; knaggligast och gräsligast är den nu när barnet under en lång, stabil period (tvåårsåldern, femårsåldern, tioårsåldern) samlat krafter, mognad och förmåga att anträda den med alla dess fallgropar, svårigheter och hinder, av vilka barnet med eller mot sin vilja reser de flesta själv.
Elvaåringen kan liksom sina trotsbarnskolleger och sexårskrisare vara mycket provocerande, för att inte säga odräglig. Han ber om motstånd och ger sig inte förrän han får det.
Inte för intet kallas åldern slyngelåldern.
Inte mången elvaåring undgår att släpas avsides någon gång och bli föremål för en avhyvling med ganska stora bokstäver.
Hellre tycker jag man som vuxen bör ta omaket att vara otrevlig än döma barnet till den otrevlighet man besparar sig själv.
Elvaåringen som kör med sina föräldrar och syskon bör sättas på plats, inte tillåtas ge order, uttrycka förakt, svära åt sina närmaste eller använda favorituttrycken ”håll käften”, ”jävla idiot” och så vidare.
Man får påpeka att man själv avhåller sig från den sortens tillmälen gentemot honom, och man kan gott vid behov påminna elvaåringen om att man givetvis förbehåller sig samma rätt till integritet och respekt som han själv. Bär det inte frukt i dag (”skiter väl jag i”), så bär det frukt i morgon.
Det är inte alltid lätt att pracka på den ofta motsträviga elvaåringen kärlek, men man får försöka – och göra som med det tidvis odrägliga trotsbarnet och sexåringen: ta varje tillfälle i akt då ungen är lätt att älska. Och då verkligen bemöda sig om det livsviktiga mötet, tillhörigheten som bekräftas med en klapp, en kyss, en smekning över kinden eller huvudet, ett leende, en blick av värme.
Det värsta man kan göra med elvaåringen i kris är att förbise honom. Ty om han inte når sina kära genom vanlig, fridsam existens, måste han ju ställa till elände för att märkas.
Elvaåringen är ett lätt rov för allsköns verklighetsflykt. Den mest oskyldiga är ett fastklistrat TV-tittande, dataspelande eller filmgloende.
En elvaåring som springer mycket ute, särskilt i stan förstås och med pengar på fickan och föräldrarnas goda minne, prövar sannolikt på det mesta som bjuds, och det är som bekant en hel del. Det finns anledning att se upp. Han bör knytas till hemmet, och hans rörelsefrihet måste begränsas – mer än för den sansade tioåringen. Umgänget med kamrater utanför skolan bör inte vara alltför omfattande.
Det är nu man stämmer i bäcken. Senare blir det i ån.
Och man knyter honom till hemmet dels genom att göra det mödan värt för honom att vara där – i en trivsam och god atmosfär, där vuxenvärld och barnvärld inte skils åt – men också genom att anspela på det han förhoppningsvis vet sedan länge; att han är oumbärlig.
Han kan stöna och beklaga sig, men det är lika viktigt – minst – för elvaåringen som för alla andra att veta med sig att han behövs, faktiskt, praktiskt och konkret.
Elvaåringens uppgifter i hemmet bör ges i samråd med honom själv och upprättas att gälla löpande. Det tjat, som blir oundvikligt i umgänget med en elvaåring (och med tonåringen sedan), står sig bättre mot bakgrunden av en spikad överenskommelse som barnet gått med på i ett anfall av förnuft, än löst hängande i luften inför en uppretad, provokativ pojke/flicka.
Apropå tjat: en god regel är att aldrig tjata mer än man uppskattar, det vill säga lika mycket kraft och tid som man ger åt tjatet, använder man till att uttrycka sin uppskattning.
Inte alla uppgifter ska elvaåringen lämnas att utföra ensam. Ovärderligt viktigt och gott för kontakten mellan vuxen och barn är lagarbetet, den sociala gemenskapen – om så bara i form av enkel matlagning tillsammans.
Och uppgifterna i hemmet är då ingenting som ska stå tillbaka för annat, som kan komma emellan, utan gälla med självklar nödvändighet.
Elvaåringen gör ju nytta – hans insatser behövs. Han gör inte det han ska för att vara ”snäll”, tjäna pengar eller slå ihjäl tiden.
Det man gemensamt arbetar för, det vårdar man, och det finns inget bättre sätt att knyta ett barn i trygghet och trivsel till hemmet och familjen än genom social delaktighet.
Då blir heller inte middagsmålet den enda stunden av gemenskap, ansträngd redan genom det i förväg bestämda samtalet. Elvaåringen är inte alltid talträngd på beställning:
”Hur var det i skolan?”
”Bra.”
”Vad gjorde du, då?”
”Inget.”
”Har du inte något att berätta?”
”Nä. Tack för maten.”
* * * * *
Så kämpa på, bara
Men jag kan inte hantera den här säckiga attetyden. Många säger det ÄR så här och går över. Men jag vill liksom veta.. 
