Det kan vara så att detta forums största stalker nu skriver sitt första inlägg...
Bakgrund: Min nu 6-åriga dotter sov relativt bra på natten från start, och när vi vande av henne från att amma på natten vid 7-månaders ålder gick det tydligen så lätt att jag nu inte minns hur vi gjorde. Däremot var dagarna en katastrof fram till nån gång under andra halvåret, med massvis snuttamning och snuttsömn. Jag gjorde många fel och hon sov alldeles för kort och lite om dagarna. När hon började sova en gång om dagen, tidigare än de flesta runt ettårsåldern tror jag, löste sig dock det mesta (troligen för att vi inte längre var osäkra på om och när hon behövde sova...).
Inför andra barnet lovade jag därför mig själv, som många andra, att tillämpa standardmodellen från start. Mitt största fokus var dagarna: Att skilja på mat och sömn, att få honom att sova länge, efter schema och i stillastående vagn. De första månaderna hade jag bokstavligen ångest och magont varje gång han skulle sova på dagen, dels av rädsla för att misslyckas, dels för att det födde så många minnen av vanmakt och frustration från tiden då min dotter var liten.
I stort sett har jag lyckats med ovanstående, och dagtid sköter jag honom någorlunda efter schema (men ibland med marginalhalvtimmar istället för marginalkvartar). Dagtid sover han också som en gud jämfört med sin storasyster, men jag vagnar alldeles för mycket vid insomning (i alla fall enligt den nyare upplagan av Barnaboken, i den äldre var det väl ok att vagna till sömns).
Nu till problemet: Mitt ångestfyllda fokus på dagarna har tyvärr gjort att jag inte har orkat få ordning på nätterna. Det första nattmålet vid 23-tiden sov han över vid cirka 2 månader tror jag. Det andra och tredje har dock fortsatt, och som det är nu vaknar han cirka 01 och 04 ett vanlig natt. Jag ammar honom då, ofta till sömns, eftersom jag vill vara säker på min strategi om jag ska börja göra något annorlunda.
Denna nattamning känns såklart mer och mer onödig, och mer och mer ohållbar (särskilt som det börjar funka sämre och sämre). Därför skulle jag vilja börja kura natten till tisdag, om jag hunnit bli tillräckligt säker på alla grepp, och jag är halvvägs genom SHN-boken.
Några frågor har dock dykt upp redan nu:
1. Är det kura vi ska göra? Lite retorisk fråga kanske, men vill vara helt säker på min sak. Vi har oftast inte några superproblematiska nätter, utan dessa två uppvak 2*10 minuters amning. För vagna över målen gör man väl bara på bebisar yngre än 4 månader?
2. Som det är nu sover han i en stor dansk vagn (liggmått 100 cm) (på mage med andningslarm), och jag har varit sen med att få över honom till spjälsängen av massa olika skäl (min glömska, varvat med att han har varit för sjuk för att kunna inviga den med pompa och ståt dagtid). Ska vi köra allt på en gång och inleda första kurnatten i spjälsängen, eller köra den i vagnen som han verkar trygg med?
Hans schema är
19-07 Sova
07.30 Frukost (oftast gröt)
09-09.45 Sova 45 min
10.30 Lunch (oftast en burk mat och en burk frukt)
12-14 Sova 2 h
14 Mellis (så mycket välling som går i + mackbitar eller liknande)
16.15-16.35 Sova 20
17.30 Middag (oftast en burk mat och en burk frukt)
18.45 Nattslurk (amning) (men inget skrattet till gonatten - än)
Har "såklart" försökt tanka honom mer full dagtid i hopp om att han ska sova över nattmålen, men utan att lyckas, och det märks att hans aptit är sämre framförallt vid frukost och mellis än sig bör.
Annars är han en stor och glad liten människa på 9,7 kilo, som när han inte är trött, bjuder på många härliga, sneda leenden.
STORT TACK på förhand om någon levande själ orkar läsa detta och svara på mina malande funderingar! Ni gör ett sådant fantastiskt jobb här på forumet!