Nu är jag väldigt ledsen
. Trötthet och amningshormoner gör det inte bättre men jag känner mig som vääärldens sämsta mamma alla kategorier. Har ju fått en lillebror i huset som är drygt 7 veckor och storebror som i vanliga fall är världens gulligaste, mest generösa och lugnaste människa har förändrats. Eller, till största delen är han sig själv men ibland är det som att något flyger i honom, och han känns inte pålitlig längre utan kan göra farliga/dumma saker helt plötsligt. En del av förändringarna märktes av redan innan lillebror kom (i form av förtrots tror jag) men nu har det eskalerat och jag klarar tyvärr inte av att hantera det på rätt sätt. Jag har tappat bort det gyllene förhållningssättet (har jag nånsin haft det?) och känner mig ofta bara sur och trött 
. Det största problemet: De senaste dagarna har storebror slagit lillebror hårt i huvudet varje gång han fått bra tag och börjat amma (han har strulat mycket vid bröstet den senaste tiden vilket gör att jag veeerkligen inte vill att han ska släppa när han väl fått tag. Men det gör han ju förstås när storebror smackar till honom).
Min reaktion har några gånger varit under all kritik, jag har blivit topp tunnor rasande och skrikit och knuffat bort storebror och typ skällt ut honom massor 
. Han har typ skrattat när han slagit lillebror, ser ut som att han tycker att han har kommit på ett toppenbra bus som verkar funka bra på mamma... #-o . Andra gånger har jag lyckats hålla mig relativt lugn och sagt att om du vill slå så kan du slå på sängen/soffan etc och sedan kan du klappa fint på Johannes. Då har han ibland gjort det, men så fort han får en chans och han är på det humöret smäller han till igen. Har även försökt visa med handen om handen men när man ammar samtidigt och lillen kränger med hela kroppen så är det ganska svårt. Jag förstår att det troligen beror på att han känner sig förvisad, inte behövd etc. och det krossar mitt hjärta men hur ska jag nu kunna backa bandet och komma på rätt spår?Grejen är att han den mesta tiden är hur gullig som helst och vill mysa, klappa fint och krama lillebror. Han rekommenderar honom ofta att "äta tuttemat nu", hämtar papper åt mig när mjölken sprutar och är fortfarande en nöjd och glad kille för det mesta. Jag misstänker att jag inte gjort tillräckligt mycket plats för honom under amningsstunderna, hur kan jag göra det? Jag vet inte om jag klarar att läsa saga samtidigt t.ex. men kanske kan det gå. Om jag bara kunde hålla mig lugn, men jag känner mig uppgiven, ni måste hjälpa mig tänka klart och klokt. Hur gör man??
Jag tänker själv i första hand på att jag måste bli bättre på att ge honom avancerad social delaktighet. Det är viktigast av allt förstås, men han gör väldigt mycket hemma (fast pappa är bättre på att jobba hårt med honom och pappa får aldrig några problem heller...
). Han behöver förmodligen svårare saker, några tips? Och hur "inför" jag nya, egna arbetsuppgifter till honom?Ett (helt?) annat problem är att han går och tar gurka, nötter, frukt etc. i köket så fort han kommer åt. Det har han också börjat med nu. Hur hanterar man sånt? Han äter bra och är rund och go och matglad, en liten semla från första stund som brås på sin mor.
Jag tror inte att det här är trots utan tyvärr är det jag som har brustit och inte lyckats involvera honom tillräckligt i den nya tillvaron och fått honom att känna sig förvisad...eller? Han har börjat säga "Nej!" och testar ibland även på andra sätt att göra så som han vet att man inte får göra. "Inte så" säger han och gör sedan precis så och skrattar...
Är det för att visa att han är kung över tillvaron och FÖRSTÅR? Eller? Jag tror att jag har gjort om honom till en trotsig treåring i mitt huvud, jag ser inte den underbara tvååringen och litar inte riktigt på att han är där utan förväntar mig att han ska göra rackartyg...Så, hur hanterar man en tvååring och får honom att känna sig som den kung över tillvaron som han är?
Jag vill ju vara en bra mamma och njuta tillsammans med mina barn och se syskonkärleken spira...men är och gör precis det motsatta just nu känns det som. Och klandrar mig själv enormt mycket för detta vilket gör mig ännu mer sur och uppgiven...
Hjälp!
/Ylva
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
Men det var ett bra tips som jag aldrig kommit på själv!