1 åring med nyupptäckt livsglädje!

[Tessanbessan]

Hej alla inbitna kurare och ni som fortfarande tvekar!

Vi är inne på de sista dagarna av uppföljningsveckan för vår lilla ettåring. Under kvällens nattning fick jag för första gången uppleva "gå mamma! Nu ska jag faktiskt sova! HEJDÅ!". Sagt och gjort, ramsade mig illa kvickt ut och sen var det bra med det. Hur lång tid det tog? Ja, 30 sekunder sisådär.

Men visst har vi haft bakslag. Som jag har analyserat i småbitar. Och jag har såklart svaret svart på vitt, speciellt efter denna dagen och nattningen. Vi började kuren för åtta nätter sen. Vi visste att det inte var perfekt tajming, men vi var desperata. JAG var desperat, jag överlevde inte en dag till. På allvar, jag var och är i viss mån fortfarande, farligt nära kanten.
Så vi började kuren trots att hon var sjuk och hade stundande 1-årskalas kommande helg. Plus att min man skulle på tjänsteresa tis-fre.
Dessutom tog jag ett snabbt beslut att ändra på schemat i torsdags, något jag visste skulle bli lite gnäll över. Men det var tvunget och det gynnar barnet (och oss) i längden. Hade lagt en kort lur på förmiddagen, men i torsdags när hon hade sovit tre nästan fulla 11.5-timmarsnätter så var hon inte trött! Hon ville inte alls sova och det blev massa bök och stök. "Jag vill leka! Jag är ju inte det minsta trött ser du väl!!". Vi hade tidigare pratat om att bara ha en lur mitt på dagen, så sagt och gjort, ändringen var ett faktum.

Sen hade vi kalas både lör och sön med fullt ståhej och 150% fokus på den lilla solstrålen. Enda barnbarnet på bådas sidor, det säger allt:) Och i söndags var ytterligare ett dumt beslut då vi lät faster ha henne hela dagen och då hade mitt-på-dagen-luren inte blivit sina fulla 2 timmar utan bara 1,5. Men faster bor i Stockholm, och vi i Göteborg, och som den fadder hon är så kan vi ju inte neka henne all tid hon vill när hon väl är nere. Som sagt, vi visste ju innan kursstart att detta inte var bästa tajmingen.

Så fredagsnattningen efter omgjorda dagsschemat gick sådär. 20 min. Hade hunnit vänja mig vid 1 min så blev både förvånad och besviken. Och antagligen därför det tog 20 min och inte 5, jag lyckades nog inte behålla lugnet även om jag inte gärna erkänner det;)

Lördagsnattningen blev ett helvete. Får man säga så? Ett helvetes helvete. Hon skrek och skrek och skrek!! Och skrek mer och högre och tårarna sprutade och hon skakade och hackade tänder! Och mamman tappade det totalt. Min mentala och fysiska styrka har aldrig varit så svag som nu, och jag kunde inte hålla tillbaka. Jag stack! Jag tog bilen och åkte. Pappan var naturligtvis hemma om någon skulle undra, han hade tillslut tagit upp henne och hon somnade på en sekund i hans famn. Och jag var så arg! Så ledsen! Så trött! Så förbannat jävla trött. Nu var ju hela magin bruten och jag kunde inte sluta gråta över allt det arbetet jag lagt ner under veckan. Såg framför mig 15 uppvak och hysteri resten av natten. Men hon sov faktiskt hela natten i sin säng tills godmorgon kl7.

Söndagen blev bättre men långtifrån bra eller ens ok. Jag tog nattningen, halverad från dagen innan och tog nu 10 min. Men! Hon vaknade kl 21 och det tog 1.5 timme att få henne lugn. Jag var helt förstörd. En och en halv timme av hysteri. Ja, hysteri. Jag pallade inte. Min man tog det. Återigen en kväll utan lugn och utan att jag kan somna, återigen inställd på 15 uppvak och mitt beredskapsalarm är fullt påslaget. Adrenalin och hjärtklappning.
Men faktiskt, hon sov till godmorgon kl7. Mamman? Not so much sleep.

Och vilken dag idag. Jag blev pangförkyld, feber och halsont. Så min man vabbar och vips, vilken heldag hemma med alla i familjen vi fick. Och se hur nattningen gick, inga problem! Så där hoppas jag att svaret är. Vi är ju fortfarande i uppföljningsveckan och behöver lugn och ro, världen måste få vara liten innan den kan bli stor eller hur Anna;)

Lite bakgrund till denna tråd ( för dig som fortfarande läser vid det här laget;): jag postade ett inlägg i gästboken som hyllning och mitt varmaste tack till Anna och det kan du läsa här:

"Läste din bok i torsdags i ett sträck. Det var efter flera veckors (månaders?) påtryckningar från en mycket klok kvinna (inser jag nu, först tyckte jag ju att hon var allt annat än klok som ville att jag skulle göra en "skrikmetod" med minutiöst schema utan utrymme för glädje. Ja, det var den uppfattningen jag hade).
Jag läste din bok en andra gång. Första gången var hälften aha-upplevelser och hälften "men det där kan ju inte funka på vårt barn, hon är ju så speciell". Andra gången var bara aha-upplevelser och "såklart detta funkar! Vi kör!". Ger boken till min man, han läser och jag läser ytterligare igen utvalda kapitel. Läser igen, antecknar, gör schema, antecknar igen, skriver rent, diskuterar "vad tycker du", "vem gör vad", "funkar schemat i praktiken" etc etc.

I söndags var det dags! Hade haft barnet hos farmor och farfar på lördagnatten, måste vara utvilad (så gott det går, får betänka att jag har nästan 1.5 års sömnlöshet bakom mig. Sov dåligt under graviditeten och sedan dottern föddes för ett år sedan har jag inte sovit en enda hel natt).
Inför nattning läste jag på ytterligare. Kändes som jag skulle göra en tenta! Laddade mentalt med säkerhet, nu är det jag som bestämmer! Här ska sovas!

Första natten vaknade hon 11 gånger. Varav många av gångerna var svåromsövda och stundtals hysteriskt. Själva nattningen tog 25 minuter, mycket skrik och bök och stök. Det var väldigt stökigt mellan ca kl.02-05 men sedan fick vi väcka henne kl.07. Och det bästa av allt, vilken kick jag fick! Även om jag inte sovit alls så var jag liksom glad. Det kommer jag inte ihåg när jag var sist. Glädje är en känsla som försvunnit på vägen. Jag var stark och jag hade inte vikt en tum, och det verkade som att barnet fattade det tillslut. "Det är ingen idé att jag protesterar för nu säger mamma att jag ska sova och det verkar ju faktiskt vara ganska skönt".

Första dagen följdes schemat på minuten. Det var ett trött litet barn som blev arg när jag väckte henne efter fm-luren. "Jag brukar ju få sova så länge (eller lite) jag vill! Varför väcker du mig nu?!?" "Jo lilla vän, nu är det nya tider och nu ska vi ha roligt! Vi ska busa och skratta och leka tills du inte orkar mer".

Och det kändes så bra! Det finns en plan! Det är någon annan som säger vad jag ska göra. Är jag osäker, tar jag fram boken och läser. Sen läser jag igen tills osäkerheten försvinner. Min man läser och frågar. Han undrar en massa, och nu är det jag som har svaren.

Första dagen är förbi, trött och gnälligt fram på eftermiddag/kväll. Men det gör mig inget, jag ver ju att det går över. Plus att jag slapp ta hand om henne då, dagen var min mans:)

Så kom kvällen och vi busade som aldrig förr. Både jag och min man fjantade oss och fick henne tillslut att ge sig. "Jaha ska ni hålla på sådär nu så är det väl lika bra att jag är med! Men mamma, ser du inte att jag är sååå trött och vill lägga mig nu". "Jo jag ser, men det är 10 min kvar av bus och skratt". Den nattningen tog fyra (4) minuter! FYRA minuter! Min man gick in i duschen precis när jag skulle lägga henne och när han kom ut undrade han vart jag gömt barnet nånstans. Hon sover, kvittrar jag. Visste inte vad jag skulle göra riktigt, ska jag sitta och vänta på att hon vaknar? Vågar jag ringa mamma? Kan jag gå ner och ta en macka?

1,5 timme senare vaknar hon och undrar vad som står på. Ramsar, hjälps inte, solfjädrar, ramsar, ramsar...höll på kanske 10 min innan hon tystnade och hann ju tänka att det blir en likadan natt som den första. Men om hon vaknar en gång mindre än första natten så är jag nöjd, så det var mitt mål.
Jag la mig i sängen (vet att man inte får, men vi har henne i rummet bredvid och jag har utvecklat en megahörsel och hör när hon andas). Måste ha somnat på stört, nästa gång jag vaknar är av min mans väckarklocka. Han skulle upp extra tidigt så den ringde 04.50 redan. Men! Jag hade inte vart uppe! Barnet SOVER FORTFARANDE! Sen kl21! Det är inte klokt! Det är åtta timmar!! Och hon har legat i sin säng sedan 19.30. Så låg jag där och liksom väntade på att hon skulle vakna, det kändes så konstigt att inte ha fått "träffa" henne under natten. Det har jag ju alltid gjort! Jag har burit, vaggat, vyssjat, gett välling, burit, klappat, haft henne bredvid mig i sängen, gett vatten, klappat....ja, sådär har det hållt på.
Kl.06.10 vaknar hon. Och jag ramsade, hjälpte inte, solfjädrade och ramsade tre gånger och sen sov hon. Kl.7 stegade jag in och sjöng godmorgon! Vilken härlig dag det är! Solen skiner och oj vad roligt vi ska ha idag! Hon tittar storögt och förvånat och undrar vad det har tagit åt mig. Men nu är det nya tider!
Förut har morgnarna varit en pärs. Jag som vanligtvis är extremt morgonpigg och älskar att hoppa upp kl.6 även på helger, har helt förlorat det sen jag fick barn. Ju senare jag kan gå upp, desto bättre. Så när barnet vaknat på morgonen har jag väntat in i det sista med att hämta henne, så hon har fått skrika upp sig. Och sen har vi lekt i vår säng en stund tills jag tvingat mig upp vid åtta för att ge henne frukost. Nu det sista är det min man som tagit henne innan han går till jobbet. Det bara blev så, jag var helt förstörd på morgonen och klarade ingenting. Så han flexade och såg till att barnet var ombytt och mätt innan han placerade henne bredvid mig i sängen med X antal leksaker.

I våras, när barnet var omkring 5-6 månader, brakade det löst. Jag bröt ihop på en föräldragruppsträff på BVC. (Och det där är egentligen intressant. Där sitter jag storgråtande och hyperventilerar med mitt barn i famnen som har skrikit sig genom hela träffen, och INGEN annan mamma gör nåt, de tittar bort, säger ingenting). Så efter det var det psykolog och läkare i ett rasande tempo och jag blev sjukskriven. Hade sedan länge redan då lidit av sömnbrist och ett barn som aldrig ville sova mer än i min famn. Hon är född en månad för tidigt och precis ALLT som var med vårt barn förklarades med det. "Ja men hon är ju född en månad för tidigt, då kan det bli så här". Att hon alltid skriker, att hon aldrig är nöjd, att hon hatar barnvagnen, att hon aldrig sover? Ja ok. Och vad ska jag tro? Som den förstagångsförälder jag är. Jag lyssnar ju på vården.

Så var då min man hemma, jag fick sova och mitt självförtroende som mamma var sedan länge bortblåst. Och vanligtvis är jag stark, envis, ödmjuk, energisk, glad och väldigt driftig. Det är jag som drar ihop middagar i kompisgänget, det är jag som fixar tjejkvällarna, det är jag som är problemlösaren på jobbet.
Men jag klarar inte detta! Det var inte meningen att vi skulle ha barn! Och som vi har kämpat, tre år tog det och lyckades tillslut med hjälp av IVF. Ska jag inte då vara mer tacksam? Ska jag inte då njuta av detta lilla barn som vi så ömt har längtat efter? Och där brister det ju ännu mer, för jag känner ingenting. Jag vill bara sova.

Tiden går och jag ljuger för att slippa psykologen. Jag vill inte gå dit mer.

Sommaren kommer och "nu måste det väl ändå vända". Barnet blir 8-9 månader och det är den varmaste sommaren i mannaminne. Jag älskar sommar! Jag älskar att sola och bada och att vara på stranden. Vi bor 10 minuter promenad från närmsta strand, jag var inte där en enda gång på hela sommaren. Jag kände ingenting, jag ville bara sova.

Så åkte vi på semester, till mina svärföräldrars hus i Spanien. Och de skulle med, äntligen tänkte jag, jag kommer att få sova! Det var två veckors helvete. Barnet sov inte en enda natt. Hon ömsom skrek, ömsom var vaken och ville leka. Vi vaggade, matade, vyssjade, klappade, matade lite till... Det var vissa dagar jag inte orkade gå upp ur sängen. Jag som älskar sommar! Jag älskar Spanien och att vara där, hänga vid poolen och dricka sangria. Men jag kände ingenting, jag ville bara sova.
Jag fick höra av svärmor "vi hör ju henne också på nätterna du vet, det är ju lyhört här". Ja men varsågod! Jag ska inte hindra dig från att hjälpa till på nätterna.

Sedan åkte jag till London en långweekend med tjejkompisar. Den ena har en dotter som är lika gammal näst intill på dagen som med min dotter. Hon var orolig för barnet och längtade och pratade om henne och ringde pappan för att stämma av.
Jag kände ingenting, jag ville bara sova.
Jag sa rakt ut att jag var så j-vla trött på mitt barn att jag inte ville åka hem.

Sen kom hösten och jag ville inget hellre än att börja jobba, men av olika anledningar så bestämde vi att jag ska vara hemma till årsskiftet. Jag orkade inte vara hemma med barnet en dag till! Jag orkade inte gå till öppna förskolan eller hänga med andra mammor som tycker att detta är sååå mysigt, den bästa tiden i mitt liv och jag vill alltid vara mammaledig.
Jag fick både konstiga blickar och påhopp när jag sa att jag längtar till jobbet för att slippa ta hand om mitt barn, att jag inte klarar mer.
Jag orkade inte se alla lyckliga nyblivna mammor som ammade med ett léende och sa att deras barn sov hela nätter och aldrig skrek. Jag fick höra när jag hade som mest problem med min amning att "det måste kännas jobbigt att inte kunna ge sitt barn mat". Eh, det finns ersättning sa jag...men det var tydligen till för såna som "ger upp".

Så kom då tredje natten. Det var kvällen då nattningen tog mindre än 1 minut. Vi pratar sekunder här! Vi busade och skrattade, la barnet i sängen, drog ner rullgardinen, släckte lampan, la henne tillrätta, på med täcke, ut med ramsa. Hon pratade lite och sen var det tyst. Jag tror inte mina öron!
Sen vaknade hon visserligen efter ca 20 min. Men det var för att hon är förkyld och fick en stor hostattack. Hon hade hostat ett par gånger innan (även de andra nätterna) utan att vakna. Så jag gav henne vatten, sen var hon nöjd och la sig ner själv och somnade på stört. Sen vaknade hon en gång vid 23, men det räckte med att lägga henne ner och ramsa ut. Sen sov hon till 6.30!! Vi har vakna-tid kl7 så jag ramsade och fick solfjädra ända till kl7 egentligen, hon var inte helt nöjd. Men jag kände att jag måste få henne lugn innan vi gör godmorgon, även om klockan skulle bli 7.10. Och då "väckte" jag henne med pompa och ståt och välkommen till en ny, härlig dag!
Så hittills verkar det som att vargtimmen inte är problemet utan att hon vaknar lite för tidigt. Men jag har så stor tilltro till att detta löser sig med tålamod och fortsatt säkert arbete.

Så igår fick jag energin att greja ordning i hennes rum som hittills sett ut som...jag vet inte, ett förråd. Så nu kan vi vara där och leka och hon var så nöjd som fick vara med och hjälpa till. Och JAG är nöjd som får hjälp:)
Så mycket som jag fått sova på dessa två nätter är min sammanlagda sömn på två veckor normalt sett.

Vår dotter fyller 1 år på söndag. I lördags var jag helt säker på att vi måste ställa in alla kalas. Jag orkar inte! Jag orkar inte ha folk här som säger " men hon som är så söt, så jobbigt kan det väl inte vara. Hon är ju så glad, konstigt att hon inte sover på nätterna". Jag börjar ju bara gråta så fort jag öppnar munnen för att få till ett svar.
Men nu! Jag har köpt ballonger och presenter och ser fram emot hennes födelsedag! Det är helt otroligt vad fort det vände, jag känner mig nästintill upprymd.

Hon fattade efter första natten att hon inte får välling! Hon frågade efter det först men insåg ju att det inte var nån idé. Och nu de andra två nätterna har hon ju bara sovit förbi.
Och dagarna, vilken dröm i jämförelse. Hon är trött men energisk, om det nu går ihop;) hon pekar och pratar och kryper och står och går (med hjälp) och hämtar saker och skrattar. Jag ser ljuset i tunneln på tröttheten, hon ser mindre svart ut under ögonen för var dag. Hon känns mer harmonisk, inte gnällig till som tätt. Igår tror jag inte hon gnällde alls faktiskt.

Vilken styrka, trodde aldrig jag skulle kunna jobba upp den så. Men nu har jag verktygen, jag har boken att läsa närhelst osäkerhet smyger sig på. Jag viker inte en tum nu. Vi vet att detta funkar!

Så ett evigt TACK! Det finns ingen gräns för den tacksamhet jag känner."

[Tessanbessan]

Lite uppföljning, samt en fråga:

Natt 8: nattning under minuten. Sov hela natten till god morgon kl7.

Natt 9: nattning under minuten. Vaknar 3.10 och gnäller, somnar om själv. Vaknar 3.15 gnäller högre, somnar om själv. 3.20 vaknar och skriker, slutar inte utan skriker upp sig. Ramsar, hjälps inte, solfjädrar, ramsar, skriker upp sig. Hon skriker inte lite och övergående, hon skriker hysteriskt (tappar-andan-skrik och skakar) och lugnas inte. Använde solfjädern som krisverktyg och stod kvar tills hon lugnat sig, ramsade ut och hann inte ens ett halvt steg förrän hon skrek upp sig igen. Tappade räkningen på antalet gånger jag gjorde det.

1,5 timme senare när hon var precis lika hysterisk, tog min man upp henne i famnen så hon blev tyst. Och ja, det är ju fel, det är jag mer än medveten om. Men när hon skakar och hackar tänder och aldrig tystnar? Hon lugnade ju aldrig ner sig.

Så här ska det väl inte vara? Hon hade såna här hysteriska utbrott fre/lör/sön både kväll och natt lite blandat, men eftersom hon sov igårnatt rakt igenom så trodde jag att utbrotten i helgen berodde på annat (kalas och mycket onödigt ståhej). Vi hade en lugn dag igår, var ute mycket, hon åt bra och vi skrattade in i det sista.
I min egen analys kan jag inte komma på vart felet ligger, kan någon hjälpa? Tack.

Och säg inte att jag ska läsa på, jag gör det hela tiden. Säg inte att det är attityden, den finns där! Och säg inte att vi gjorde fel som tog upp henne, det vet jag redan. Men efter 1,5 timmes hysteri så tror och hoppas jag att ni förstår att vi inte stod ut.

[HÖNSMAMMA]

Vilken resa! Och vad härligt att höra att ni hittat SHN och nu ger dottern och er själva möjligheten att utvecklas tillsammans utvilade.

När jag läser er kur-historia tänker jag spontant att ni egentligen vet vad som gick fel och varför hon reagerar som hon gör. Du skriver att ni körde kuren trots att ni visste att det skulle ske några störningar under kurens viktiga 11 dygn, plus att ni ändrade i schemat. Sedan att maken plockade upp henne ur sängen blev liksom bara grädden på moset. För mig är det inte konstigt att dottern blir förvirrad och skriker förtvivlat över alla vargar som är med henne i sängen.

Om jag var i ert läge så skulle jag börja om från början. Köra från natt 1 och vara konsekvent hela 11 dygnen. By the book så att säga. 8) Det blir lite av en mini-kur tänker jag, eftersom schemat ju är introducerat redan.

/Kristiina

[annawahlgren]

Tessanbessan! Härligt att du kom in här Och inte kände dig skändligen avpolletterad från Gästboken... där du skrev så fantastiskt - tack för det =D> Det gjorde (och gör) stor nytta. Många har reagerat, många har känt hopp, många har insett sprängkraften i SHN. Tack vare din utomordentligt modiga, välskrivna och VIKTIGA rapport, den verklighetsförankrade :thumbsup:

Så nu ska inte lilla stora, tappra mamma bryta samman, inte! Allt går ju STRÅLANDE!

Ni är inte igenom uppföljningsveckan än. "Normalt" sover små barn hel natt först under den, och det är verkligen vackert så. Sluta genast analysera dig sönder och samman! SHN är en process. Det kan vara tre steg fram och två tillbaka. Länge. Vi talar inte knapptryckningar här. Vi talar just process. Som HÖNSMAMMA skriver - att utvecklas tillsammans utvilade! Och utvilandet är ju på g, eller hur! Även om du inte ens har anlänt zombieras värld ännu. Det kommer, när du VET att du får sova, och det vet du inte än. Och även om du visste, skulle du inte kunna - än.

Så varför kan du inte det? Varför sover du inte som en tacksam gris så fort lilla barnet gör det? Nej, för vanans makt är stor. I precis ett år - ett helt år - har du balanserat på kanten till... ska vi säga vansinne? Det är kanske att överdriva. Men bara lite. DU HAR INTE SOVIT. Så varför gör du inte det nu, direkt, på stört, pang bom? Nu när du natt efter natt, med några få och faktiskt korta undantag, haft chansen

Begrunda detta faktum och inse att lilla älsklingen går igenom precis detsamma. Hon har också fått chansen. Äntligen och till slut. Hon får äntligen lov att sova på nätterna. Och det har hon gjort. Och gör. Så mycket hon kan. Precis som du. (?) Men hon går inte heller efter knapptryckningar, lika lite som du. Hon genomgår en process - en utvecklingsprocess. Precis som du. Och den går inte på räls [-X Tröttheten är för stor, för henne också.

Så jobba vidare nu, lugnt och fint Och försök låta världen vara liten innan den blir stor (som sagt). Den blev lite vidlyftig några dagar. Men var det inte ganska häftigt att kunna ha det där kalaset, med den äran, som du bävade så inför förut att du tänkte ställa in alltihop och bara... blåsa både henne och de kära dyrkarna omkring henne och dig själv och den ömme fadern och livet självt på hennes lilla livs första märkvärdiga fölsekalas Det gjorde du inte. Brösta dig =D>

1) Återgå friskt och frodigt till skrattet-till-go'nattet. Stor show. ALLTID nu! Får INTE försummas, oavsett all!

2) Skrota otåligheten, odla det lugna tålamodet, HA INTE BRÅTTOM. Tänk dig för innan du börjar ramsa - lyssna i det längsta och se om hon löser problemet själv. Musik, kanske? Högt i så fall, så hon hör - Mozart eller Strauss rekommenderas. Har du väl börjat ramsa, kan du inte ge upp mitt i alltihop och gå in! (Vem är det som blir hysterisk, hmhm Sådant smittar, vet du!) Då desarmerar du ramsan ("Hjälper inte hon lyssnar inte"). Bestämmer du dig - efter att ha lyssnat länge nog och förstått att hon FRÅGAR, inte högljutt beklagar sig utan är orolig på riktigt - för att gå in och tillämpa det krisverktyg som är det rätta för ett så pass stort barn, solfjädern, så gör du det med säkra steg och säkra händer (som inte flaxar omkring och rör sig över barnet, och givetvis utan prat) och står så LÄNGE NOG. Det är inget testande ("Ska det här funka?") och ingen from bön ("Måtte hon tystna snart...") utan ett mycket målmedvetet LUGNANDE du sysslar med. Modell natt 1 eller 2 på kuren. Som får ta den tid det tar, även om du får ont i ryggen, benen, axlarna, nacken, fötterna, skallen, anletsdragen, öronen och ögonen i mörkret... Lyssna till tystnaden, när den äntligen infaller, för det gör den. Lyssna till hennes andetag. De ska vara så kolugna att du börjar tro att hon har somnat. Det är bra. Stå lite till, tills du aldrig har känt av ett lugnare barn i ditt liv, och det är DITT barn, som DU har gjort lugnt Pris och beröm =D> Gå sedan ut snabbt och mjukt med ramsan UTANFÖR, bekräftande och betryggande, och på väg bort (till vakthållningen). Den smyger in bakvägen, även om hon sover.

3) Pappa får bara inte ta upp henne ur sängen mitt i natten, hur mycket husfrid han än omhuldar (begripligt nog). Tillfällig husfrid är just tillfällig och betyder ris åt alla era tre ryggar. Det går fort, så har ni strax tillbaka era elva nattvak... typ För det är ju en räddning. Undan den farliga sängen, som ju inte är ett smack farlig, tvärtom. Undan den hemska vargen - faran - som inte finns. Det är att lura barnet dubbelt upp. Det vill ni inte göra INTE ta upp barnet utan lugna det där det ligger, är Sova hela natten-kurens grundprincip. Som också gör att SHN är den enda s k sömnmetod som fungerar.

LYCKA TILL nu! Fötterna på jorden, tack Se inte tillbaka, se framåt! Det väntar er ett alldeles underbart liv om hörnet, och det vet du ju, ja, eller hur! :-({|=


O:)

[Tessanbessan]

Hönsmamma och Anna: Tack!! Tack för råd och stöttning och uppmuntrande ord.

Och allt låter ju så självklart i skrift. Såklart att varken jag eller barnet har en sova-knapp, och självklart är det en pågående process. Det finns liksom inte nog av tack i mig som jag kan skicka, SHN-kuren och hela den filosofi som du delar med dig av i Barnaboken (som för övrigt också är inköpt och numera är kvällslektyr).

Här kommer lite uppföljning från vår kur-resa. Vi är nog uppe på 90% fantastisk tid och övriga 10% är den pågående processen för att det ska bli fullständigt. Men vi är verkligen på väg! Vi har kört i tre veckor och två dagar.

Jag sover i stort sett alla nätter, för att inte tala om barnet! De flesta nätter sover hon rakt igenom, hon kan vakna ibland, somna om själv, ibland kan det behövas en ramsa eller tillrättaläggande. Vilken skillnad! Och vad hon mår bra av detta! Och vad vi föräldrar mår bra av detta! Hennes utveckling har skjutit i höjden. Visst, det kan ju vara tillfälligheter som jag får höra när jag säger det till andra...men alltså, exakt på vilket sätt är detta en tillfällighet? Att hon på hennes 1-årsdag (vilket inträffade 1 vecka efter kur-start) helt plötsligt började röra sig ofantligt mycket mer, att hon testar nya saker, att hon har fler ord och nyanser på rösten? Och det har inget att göra med att hon nu sover på nätterna? Nä visst, man får ju tro vad man vill. Men jag och min man vet att det beror på att vi bestämde oss för att hjälpa henne att komma till ro. Att det är skönt att sova, att vi har så kul tills hon stupar i säng på kvällarna. Och det bästa av allt: vi har ju lika roligt när det väl blir morgon igen. Vilken solstråle! Pekar på allt och den lilla kroppens otålighet på att få veta vad det heter, jag kan säga lampa tusen gånger på samma dag bara jag får se hennes leende och stolthet över att hon förstår vad det är.

Jag har inte riktigt kommit dit än där jag kan vara så där övertygande till min omgivning. Jag är inte fullt så stark än. Jag försöker, men när jag får till svar att "men barnet är hungrig på natten och behöver sin välling", eller "inga barn kan sova 12-timmarsnätter", "om mitt barn sover till kl5 så är ju det hel natt". Men då tänker jag mest bara synd om dem som inte kommit till insikt än och att jag är evigt tacksam att jag har ett barn som sover till kl7. Jag vet ju att det går! Och jag vet att hon inte är hungrig på natten. Jag vet att jag aldrig mer kommer behöva ge henne välling, jag kommer aldrig mer behöva lyfta upp henne på natten, jag kommer aldrig mer behöva vagga henne till sömns eller bära in henne till vår säng. Aldrig.
När jag stolt och lite skrytigt berättade detta för vänner i helgen fick jag höra "vänta du bara tills det kommer en tand, hon blir förkyld, kommer in i trots" etc etc. Jag sa nej, det kommer aldrig behövas. Jag fick hånleenden tillbaka. Så jag ser fram emot om ett år, två år, fem år när jag fortfarande kommer att säga samma sak som nu. Hon sover på natten i sin säng. Punkt.

En liten jobbig incident igår bara. Jag hade två mammakompisar med varsin ett-åring här på lunch. Mitt självförtroende för dagen var uppe i skyn. Mitt barn hade sovit hel natt, jag hade sovit "typ" hel natt och livet kändes lätt. Hon hade dessutom på pricken sovit sina två timmar på dagen den senaste veckan, eller en och en halv vecka. Och de båda andra mammorna har ok nätter, men inte bra. De är övertygade om att det är något övergående och tänker att "det löser sig av sig självt". Och att lyssna på min historia som jag med eld i blicken berättar hjälper inte att få dem att ens tänka på att försöka.
Men vem är det som vaknar först just denna dag? 20 min före utsatt tid? Var lite bökigt med tre vagnar på vår altan, min stod innerst och gick inte att få ut utan att flytta de andra två som sov... Och ja, jag ville inte störa så jag tog upp mitt barn och försökte söva om henne i sin säng. Något jag lyckats med alldeles i början av kuren då hon vaknade för tidigt och vägrade somna om i vagnen. Men den gången somnade hon på två röda i sängen och jag trodde jag kunde upprepa detta. But no, gick inte. Så det blev bök och stök och menande blickar från två mammor när jag kom ner med ett halvtrött barn och "är den där kuren så magisk egentligen". Suck.

Nattningarna har ändrat lite karaktär. Tidigare la jag ner henne, släckte, hjälpte att lägga henne på mage, ramsade och hon sov. Över på 30 sek. Och en gång somnade hon i luften på väg ner i sängen, en förvånad mamma visste inte riktigt om hon skulle skratta åt detta men fann sig snart och ramsade och gick ut. Nu lägger jag ner henne och hon vill inte alls ha hjälp! Kan själv! Och täcket tar jag på mig sen för jag behöver faktiskt inte det nu! Så nu lägger jag bara ner henne, ramsar och går ut. Sen ligger hon där och filosoferar 10-15 min innan det är tyst. Och detta, alla som läser, är något jag aldrig trott jag skulle få uppleva. Ni vet känslan av att vinna på lotto, tre veckor i rad? Ungefär den känslan pratar vi om här.

Jag kan nog gå på i all evighet om framstegen vi gjort på denna korta tid, men sparar det till nästa gång. Det är inte problemfritt, men smärtfritt. Vi är på rätt sida stupet, och tar stora kliv därifrån. Varje dag.

Kram från en lite mer harmonisk, lite mer energisk och en ooootroligt tacksam mamma

[annawahlgren]

Vilken sagolikt underbar läsning! Mitt hjärta sjunger, ja flyger! Du berättar ju också så levande och målande och livfullt och medryckande och kärleksfullt och smittande roligt och härligt - så man undrar vad dina goda mammakompisar är gjorda av som inte bara dånar av hänförelse

Nåja, litegrann vet vi vad de är gjorda av, eller vad de låter få röst - det där som börjar på A som i svensk sjuka och slutar på M i stället för amen, M som i misstro eller än värre, missunnsamhet. Tråkigt, tråkigt men så vanligt, vanligt! Det är synd att de lånar sig åt sådana lågvatten, för innerst inne tror jag visst att de gläds med dig. De är ju dina vänner De måste ha sett, under hela detta gångna år, vilket vettlöst (och onödigt) helvete du haft, hur du brutits ner intill, ja över, gränsen för vad en människa kan uthärda med ens en gnutta kärlek och livsglädje i behåll.

Nu får du ett (härmed) världsberömt citat av Anna Wahlgren att texta tjusigt, eller varför inte brodera med blommor och blader, och sätta i ram, gärna omgärdad av goda glada smileys i guld och hänga upp i hallen, på synligaste plats:

O:) DET BORDE VARA SKOTTPENGAR PÅ GLÄDJEDÖDARE! O:)

Nu ska vi ju inte vara sådana, om man säger Mörda folk är inte bra (inte att få sin glädje mördad heller). Men att citera utan att resonera och utan att kommentera kan ha sin befriande effekt ibland - i diskussioner som annars är dömda att misslyckas i takt med att f-n målas upp omkring en på alla väggar som finns ](*,)

Det var ju onekligen lite pinsamt att lilla älsklingen inte stod till tjänst med gott uppförande av första graden just den där kritiskt granskade middagsluren! Sådant händer. (Det var ju väldigt mycket folk därute på balkongen också ) Hon kunde inte läggas över i sängen och sova vidare lätt som en plätt därför att hon helt enkelt inte var, eller är, lika stuptrött av sömnbrist som när ni anträdde kuren. Det betyder att hon nu äntligen får den sömn hon behöver och kan övergå till att njuta den och själv vilja ha den, i stället för att som i början utmattat tacka Gud och sina ömma föräldrar för att de gav henne chansen till den. Hon har väntat länge!

Lever verkligen den myten kvar, att späda och små barn inte skulle kunna/vilja/behöva sova 12 timmar sammanhängande per natt Här dräller ju av kurade barn (eller bara "vanliga" SM-barn) som gör det. (Och inte bara här. SHN finns nu på åtta språk. Det nionde blir spanska, inom kort.) Deras goda sömn påverkas varken av tandsprickning eller förkylning, som du ska få se. Hur förklarar man det Och tror någon verkligen att man skulle kunna TVINGA små barn att sova 12 timmar i sträck mot deras vilja, behov och förmåga (Ja, barnläkarna kanske kan, med sin grova medicinering som göder läkemedelsbolagen. Deras "lugnande droppar" av neuroleptika eller antihistaminer fungerar på späda barn ungefär som narkos. Trevligt. Inte ) Vidare - tror någon verkligen på allvar att Sova hela natten-kuren skulle fungera så klockrent som den gör - om den nu genomförs efter konstens alla regler, vilket sannerligen inte är svårt för den som kan läsa innantill och tänka efter en smula - om den inte svarade mot BARNENS sunda behov av god sömn, sammanhängande sömn och tillräcklig sömn De här mytomhuldarna, betvivlar de också att en vuxen kan sova åtta sammanhängande, ostörda timmar per natt (och kanske rentav behöver det för sitt välbefinnandes skull) Det mytomhuldarna kallar hel natt för små barn - kanske mellan kl 22 och 05, vilket är rätt vanligt - beskriver en (knapp) vuxennatt, inte en barnanatt. Som ju med naturnödvändighet måste vara längre. Betydligt längre. Det behöver man bara rådfråga sina egna allmänlogiska föräldrainstinkter för att begripa.

Här gav du oss ett nytt flygblad, nej, ett PLAKAT att sätta upp på alla BVC Tack, du kära lilla stora mamma, för dessa dina rader som jag bara måste hugga i sten:

"Jag sover i stort sett alla nätter, för att inte tala om barnet! De flesta nätter sover hon rakt igenom, hon kan vakna ibland, somna om själv, ibland kan det behövas en ramsa eller tillrättaläggande. Vilken skillnad! Och vad hon mår bra av detta! Och vad vi föräldrar mår bra av detta! Hennes utveckling har skjutit i höjden. Visst, det kan ju vara tillfälligheter som jag får höra när jag säger det till andra...men alltså, exakt på vilket sätt är detta en tillfällighet? Att hon på hennes 1-årsdag (vilket inträffade 1 vecka efter kur-start) helt plötsligt började röra sig ofantligt mycket mer, att hon testar nya saker, att hon har fler ord och nyanser på rösten? Och det har inget att göra med att hon nu sover på nätterna? Nä visst, man får ju tro vad man vill. Men jag och min man vet att det beror på att vi bestämde oss för att hjälpa henne att komma till ro. Att det är skönt att sova, att vi har så kul tills hon stupar i säng på kvällarna. Och det bästa av allt: vi har ju lika roligt när det väl blir morgon igen. Vilken solstråle! Pekar på allt och den lilla kroppens otålighet på att få veta vad det heter, jag kan säga lampa tusen gånger på samma dag bara jag får se hennes leende och stolthet över att hon förstår vad det är."

"... bara jag får se hennes leende..." Buhuu Det är så vackert så jag gråter! TACK =D>


O:)

PS: Var aningens försiktig med tillrättaläggandet :-({|= Används enkom vid själva läggningen, som hastig "parkering" (och behövs antagligen inte det heller, snart. Hon tar ju redan över själv ). Under natten kan ni absolut tassa in och titta till, kanske innan ni själva går till sängs, kasta över henne filt eller täcke till och med om det skulle behövas, men INTE så hon märker det. Inte för liv och pina! Då störs hon nämligen och ni riskerar att skyffla in orosvargar i hennes heliga rum av frid, vilket är det sista ni vill [-X Kvittra en ramsa vid behov, utifrån och på väg förbi (mot vaktposten)! Det är det hela.

[Tessanbessan]

Anna, det känns som att jag har blivit frälst. Att jag äntligen har hittat min tro. Jag är ateist ut i fingerspetsarna och har alltid tyckt att tro varit tramsigt och sekt-aktigt. Men om det finns en SHN-sekt så är jag med! Till 110%.

Jag lägger en hel natt till bakom mig för både barn, mamma och pappa. Lilla Edith låg och berättade för sin kanin om hennes nattliga äventyr imorse när jag kom in vid sju-snåret. När hon såg mig sken hon upp och med ett leende ända till öronen pekade hon på än det ena, än det andra samtidigt som hon skulle kramas. Det finns ingen hejd på de saker hon lär sig på dagarna. Igår lärde hon sig huvud, öra, näsa. Hon fattade efter otaliga försök hur man sätter på sig mössan alldeles själv. Varje gång hon klarade det klappade jag händerna och sa Bravo!! Jag råkade missa detta en gång... men då var hon snabbt framme och visade vad hon hade på huvudet och gav sig inte förrän händerna var klappade. Detta är säkert inget märkvärdigt alls. Men för mig är det en helt ny värld. Det känns som att jag har fått en ny dotter.

Ja missunnsamhet finns det tyvärr alldeles för gott om. Och jag tror att det hör till vår västerländska natur, att så länge någon har det värre så har jag det ju ganska bra eller hur? Och jag har ju alltid haft det värst, nej förlåt, jag har haft det värst det sista året. Eller nej, ett litet tag längre. Barnet som inte blev till efter planen, hela ivf-karusellen och sedan en blodpropp i axeln på det tidigt i graviditeten med sprutor (i magen) två gånger per dag (så den där fina bulan som de flesta tyckte var så mysig att visa upp...min kula var blå-stucken så bikini på sommaren var ju inget jag hoppade i direkt), och med specialist-mvc som följd och sist men inte minst: att barnet kom för tidigt. Och just det, min man var i Japan på tjänsteresa när vattnet gick. Jomenvisst! Men vi har tagit oss igenom det också.
Och sen då att barnet skrek konstant det första halvåret och aldrig sov. Ja, så du förstår.
Och nu när barnet och föräldrar äntligen sover! Då finns det ju ingen att jämföra sig med och kunna tänka "men vi har det ju iallafall inte sämre än dem". Förstår du mitt resonemang?
Och eftersom jag älskar att pyssla, så är mitt nästa projekt en tavla med dina ord.

Jag hörde nåt om att vi bytt till vintertid. Det är visst många föräldrar i min närhet som denna veckan klagar på tidiga morgnar. Jag var i ärlighetens namn lite orolig för detta själv. Planerade att dra en kvart här och där fördelat på hela dagen. Men vi har visst begåvats med en smart unge. Kl. 07.20 vaknade jag i söndags, ser att min man ligger kvar bredvid, blir lite arg för att han inte väckt barnet. Jag drar mig ett par minuter till och går upp. Han viskar lite sömnigt att "älskling, jag glömde ställa tillbaka klockan". Ah, så den är egentligen 6.20?! Just precis. Så jag la mig igen, och väntade mig att nu vaknar hon vilken sekund som helst. Kl. 8 sharp (eller 7 då som var den nya tiden) hör jag nåt litet gurgel från hennes rum och går in och gör godmorgon till lilla solstrålen. Hon klarade ju tidsomställningen alldeles själv! Dagen flöt i vanlig ordning på som om inget hade hänt.

Igår kom min man hem från jobbet och sa att det verkar som att de flesta låter sina barn sova i föräldrarnas säng, eller lyfter över dem på natten. Så vi snöade in på att vi aldrig kommer ha det så och att det egentligen är lite mysigt. Men så kom vi på oss själva och skrattade åt det. Vilket framsteg! En månad tillbaka och ångesten över att behöva ha henne i vår säng var tyngre än Mount Everest.

Tack för alla dina kloka ord och att du tar dig tid att svara! Det betyder otroligt mycket och jag är dig evigt tacksam.
Jag går oftast på känsla, men vet att jag lägger tillrätta en gång för mycket ibland. Hon klarar oftast ut situationen själv, och jag behöver kanske agera varannan/var tredje natt i genomsnitt. Börjar alltid med ramsan, men om jag märker att hon står upp och liksom fastnar, så går jag in och lägger ner henne. Därefter ramsar ut och hon lyssnar 9/10 gånger på det. Och de nätter jag behöver agera, är det i stort sett bara en gång! Jag har ju ganska länge levt i att när hon väl har börjat så blir det en katastrofnatt...men nu är det inte alls så. Nu kanske hon vaknar en gång under nattens gång, och även om det är kl22 så sover hon till 07.
Lilla Edith har den lyxen att hon har hela övervåningen för sig själv innan vi vuxna går och lägger oss. Så vi har en babywatch inne hos henne som vi stänger av och i samband med det drar vi på henne täcket. Har hittills lyckats utan att väcka henne vid det momentet, smyger som en vessla.
Och det här trodde jag aldrig, men vilken befrielse att aldrig behöva gå in till henne efter att hon somnat! (Förutom täcket på då). Jag säger ju godnatt-ramsan, stänger dörren och sen är jag F R I. Jag är jag. Jag får vara fru, kompis, dotter, mig själv, syster. Men jag slipper vara mamma! Jag får vila från m-rollen. Om jag skryter om SHN till de flesta jag möter, så är detta något jag pratar tystare om. Vilka fördomar det finns. Ja, tyvärr fortfarande. Alldeles för många. Man märker direkt vem som är mottaglig och vem som har taggarna ut.
Jag är ju den där starka och energiska, brinner för saker och har ett temperament som gör att jag inte kan ljuga om hur jag känner. Men att säga att jag bara vill vara mig själv en stund provocerar. Att säga att det inte är mysigt att vara mammaledig provocerar. Att säga att jag hellre jobbar provocerar.
Men nu slipper jag ju säga det, för de känslorna bubblar inte över i mig längre. Jag kan hålla med om mysigheten av mammalivet, och behöver inte lägga till ett "men". Och det är jag så innerligt lycklig över, hade för länge sedan gett upp hoppet om att få vara med om det. Varje dag har ju varit en kamp. Hur kommer det bli idag? När vaknar hon? Äter hon upp sin frukost? Får jag äta frukost? Kommer hon sova innan öppna förskolan? Om inte, hur gnällig kommer hon då vara? Ja, det var ju konstanta frågor som snurrade runt i mitt huvud. En era i mitt liv är över.

Stort lycka till med din spanska översättning, jag lovar att de har väntat på detta i alla spansktalande länder.

Stoooor stor kram till dig


P.S. Edith har visst fått en tand till, det har gått oss omärkt förbi.

[HÖNSMAMMA]

Åh, jag blir alldeles varm när jag läser om era (framför allt dotterns) framsteg och ert "nya" liv. Vad bra ni är!! =D>
Och visst är det helt magiskt med SHN och ramsan?! Jag fattar bara inte varför inte ALLA föräldrar tar till sig detta (och standardmodellen)?

Behåll attityden av självklarhet och njut!
/Kristiina

[annawahlgren]

Anna, det känns som att jag har blivit frälst. Att jag äntligen har hittat min tro. Jag är ateist ut i fingerspetsarna och har alltid tyckt att tro varit tramsigt och sekt-aktigt. Men om det finns en SHN-sekt så är jag med! Till 110%.

Underbart, tessanbessan, och du är i gott sällskap om man säger Åtskilliga "frälsta" har satt ytterligare ett - eller flera - barn till världen, föräldrar som först aldrig ens vågade tänka tanken på fler barn, så helvetisk var sömnbristen. Och det förljugna lyckokravet, ska tilläggas. Förrän den förstfödda kurats, börjat sova som en dröm, äta som en häst och bli till ett enda stort, vandrande leende! Sådan lycka smittar svårt

Nu finns det ju ingen regelrätt sekt, tyvärr (?) som har skumraskmöten bak lyckta dörrar och håller årsblot på långfredagsnatten, då nya medlemmar invigs och svär eden att för evigt dyrka SHN, varpå alla far på sprakande kvastar till Blåkulla och träffar sin fule ledare Djävulen själv (som väl är jag, då, att döma av mina belackares elaka sektgnäll genom åren #-o )... Men det finns en sida på Facebook, som min svärson sköter, och där är du nu, med all min tacksamhet, representerad med din gripande och bestickande berättelse. Den som borde utgöra obligatorisk kurslitteratur för dagsexpertisen

https://www.facebook.com/annawahlgrenfanpage

Och eftersom jag älskar att pyssla, så är mitt nästa projekt en tavla med dina ord.

Androm till varnagel

Det finns ingen hejd på de saker hon lär sig på dagarna. - - Detta är säkert inget märkvärdigt alls. Men för mig är det en helt ny värld. Det känns som att jag har fått en ny dotter.

Det har du ju. Och lilla Edith har fått en ny mamma. En mamma som är en ny - MÄNNISKA \:D/

För det är du ju. Du är människa. Inte "bara" mamma. Vilken man förväntas vara "bara" pappa, 24 timmar om dygnet? Det förvånar mig storligen att "ingen" (vad jag vet) ser den våldsamma manipulation - kan också kallas förtryck - som ligger bakom fjättrandet av kvinnan i mammarollen. Men det är måhända ett ämne för debatt någon annanstans 8-[

Jag säger ju godnatt-ramsan, stänger dörren och sen är jag F R I. Jag är jag. Jag får vara fru, kompis, dotter, mig själv, syster. Men jag slipper vara mamma! - - Jag kan hålla med om mysigheten av mammalivet, och behöver inte lägga till ett "men". Och det är jag så innerligt lycklig över, hade för länge sedan gett upp hoppet om att få vara med om det. Varje dag har ju varit en kamp.

Varje dag ska inte vara en kamp. Det vet du nu. Det är så fel och det drabbar ALLA, inte minst det lilla barnet självt

Jag har ett grundfilosofiskt eller grundsociologiskt kapitel i Barnaboken som heter "Vad rätt var tänkt, det blev så fel". Det har varit en ögonöppnare för många. Det har banat vägen för ett gott liv för många, många små (och inte så små) barn. Och därmed för föräldrarna - de där MÄNNISKORNA, du vet! Som har barn, vilket de flesta människor har här i världen O:) O:) O:) Och som är - borde vara - det naturligaste av allt.

Här får du ett till världsberömt citat av mig att texta stort, tatuera i pannan eller brodera för eftervärlden:

Små barn ska njutas - och njuta själva

Ja missunnsamhet finns det tyvärr alldeles för gott om. Och jag tror att det hör till vår västerländska natur, att så länge någon har det värre så har jag det ju ganska bra eller hur? - - - Och nu när barnet och föräldrarna äntligen sover! Då finns det ju ingen att jämföra sig med och kunna tänka "men vi har det ju iallafall inte sämre än dem".

Travesterat s k bibelord: "Gör mig sällskap i synden, mina bröder, på det att jag själv må bli en inte fullt så usel människa ..." 8)

Hon klarade ju tidsomställningen alldeles själv! Dagen flöt i vanlig ordning på som om inget hade hänt. - - Edith har visst fått en tand till, det har gått oss omärkt förbi.

Se där, där rök redan ett par av f-n-målningarna på väggen

Jag går oftast på känsla, men vet att jag lägger tillrätta en gång för mycket ibland. - - Börjar alltid med ramsan, men om jag märker att hon står upp och liksom fastnar, så går jag in och lägger ner henne. - - Och de nätter jag behöver agera, är det i stort sett bara en gång!

En gång är ingen gång, två gånger är en dålig vana!

Som sagt, var försiktig, bara - lyssna noga och betänk att om du väl har börjat med att ramsa, tar du en risk att desarmera den om du går in efteråt. Nu tror jag inte lilla Edith är något kurbarn längre - hon är framme vid Njutningen för länge sedan =D> - Ändå är det där "extra" lilla tillrättaläggandet nog bäst att undvika nu. Stå fast vid ramsan och vänta ut henne

Lägger inte du henne ner, när hon "liksom fastnar", gör hon det själv, nämligen - omsider. Hon blir ju så illa tvungen, höll jag på att säga, eftersom ingen annan gör det åt henne. Och det är just det vi vill undvika: att hon ska tro att någon annan måste göra det åt henne. Hon kan själv Och när hon väl fått kläm på det - vilket tar blott en enda gång av (möjligen utdragna) skrik och protester, men ramsan ska ha sista ordet - kommer hon att behärska konsten å det mest suveräna. I en Attityd av Självklarhet Precis som med krångliga mössan nu och allt annat hon lär sig i sådan rasande utvecklingsfart =D>

Ett ord av Maria Montessori kan vara på sin plats:

"All onödig hjälp hindrar barnen i deras utveckling."


Till sist - TACK för allt du skrev, allt tänkvärt och vackert, allt sorgligt - milde herre, vilken resa du fick göra innan hon kom till världen och ni alla tre efter det att hon fötts - och för att du skriver till mig. Till oss. Till alla som läser här. Och de är inte få. Du gör dig till röst för åtskilliga läsare "utifrån" som inte själva har, eller vågar ha, den rösten. Du behövs. Det behövs. Du hjälper. Du bygger. Du ger hopp och förtröstan. Du ger glädje och kraft. Du ger livsglädje. Du ger styrka och mod. Du ger

Sekt eller inte, här är det kemiskt fritt från missunnsamhet! Vi delar din glädje och bejublar den. Och vi gläds med lilla Edith, som var så utomordentligt förståndig i sitt val av föräldrar =D> Sannerligen, hon visste vad hon gjorde!


O:)

[Tessanbessan]

Anna, vad skulle jag göra utan dig? Tack tack tack, ett oändligt stort tack. Nu fick jag den sista lilla styrke-biten som krävdes för att jag skulle våga ta sista steget. För att jag skulle våga lita på att min röst gör det som krävs.
Barnet sov borta i helgen (välbehövlig vuxentid trots att vi nu får sova på nätterna). Och sedan i söndags, 4 nätter, har jag inte gått in till henne på natten en enda gång (förutom täcket på, tyst och snabb som en vessla). Hon har vaknat en gång vid 22-tiden ganska prick i tre nätter och en av nätterna vaknade hon inte alls. Jag lät bli tillrättaläggandet och körde 110% på ramsan utanför dörren. Och ja, det funkar ju! Vilken magi. Nästan så jag tyckte det var kul där en stund att testa olika tonlägen.
Och fortfarande frågar folk både tre och fem gånger om det verkligen är sant, hur kan jag vara så säker på att det fortsätter? Men det klart jag är! Jag vet ju hur jag ska göra, och barnet vet vad som gäller alla tider på dygnet. På dagen har vi roligt och på natten sover vi gott. Det är ju inte svårare än så. Och hur kan det vara så svårt att förstå, hur kan det vara så svårt för mig att övertyga? Kanske för att det mest självklara och basala i vårt mänskliga behov är något som vi småbarnsföräldrar inpräntas dagligen med att det får komma igen senare, då när barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Tillsvidare går livet endast ut på att "stå ut". Vi ska inte ha kul! Vi ska inte njuta! För det är ju så tufft det här med småbarnsåren och det liksom hör till att man inte får sova, det ska skrikas vid matbordet, det ska protesteras vid läggning. Och inte minst, det är helt normalt! Allt är normalt! Ja men hon vaknar ju 10 gånger varje natt? Det är normalt, det går öööver ska du se lilla gumman, bara stå ut ett litet tag till så får du sova sen.

Helt, fullkomligt galet och befängt är vad det är. Och jag är så glad att jag kommit till insikt! Jag sover ju mina 7-8 timmar nu, VARJE natt. Varendaste en. Jag behöver aldrig oroa mig för att inte få sömn. Och om det mot förmodan skulle komma en dålig natt, ja då kan jag ta det för jag vet ju att jag får sova natten därpå.

Som vanligt kan jag gå på i oändlighet med fördelar och framsteg, men det räcker nu för denna gång. Tack tack tack, du är min hjältinna varje dag, varje minut

[annawahlgren]

Tessanbessan Det är jag som ska säga TACK! Och - ej att förglömma - lilla älsklingen själv. Som får njuta Det Goda Livet tack vare mamma och pappa, äntligen och till slut =D> (Bara början Fortsättning följer i Barnaboken.)

På dagen har vi roligt och på natten sover vi gott. Det är ju inte svårare än så.

Det är inte svårare än så. :thumbsup:

Och hur kan det vara så svårt att förstå, hur kan det vara så svårt för mig att övertyga? Kanske för att det mest självklara och basala i våra mänskliga behov är något som vi småbarnsföräldrar inpräntas dagligen med att det får komma senare, då när barnen blivit stora och flyttat hemifrån. Tillsvidare går livet endast ut på att "stå ut".

Sjukt är det 8-[

Man får inte klandra BVC-sköterskorna. I varje fall inte de äldre, erfarna. De vet bättre än vad de säger. "Vi vet att vi ger fel råd", har flera av dem sagt mig genom åren, mer eller mindre förtvivlat. "Vi får inte annat". Det är barnläkarna som bestämmer.

Av dem älskar mig inte alla. De älskar prestigen mer. Den fula sanningen är att samtliga BVC över hela landet fått instruktioner att 1) aldrig nämna SHN eller Anna Wahlgren, och att 2) om föräldrarna själva envisas med att fråga, VARNA för Anna Wahlgren och hennes "livsfarliga metoder".

Det barnläkarna själva har att erbjuda desperat hjälpsökande föräldrar är, som du säkert vet, Femminutersmetoden (=Skrikmetoden, igång västvärlden över sedan 1940-talet under olika benämningar med samma innehåll : barnen lämnas att skrika sig till sömns medan de vuxna ägnar sig åt passiv övervakning, gärna per monitor, först var femte minut, sedan var tionde osv), respektive tung medicinering. Till späda barn Det är allt.

Och här kommer då jag med SHN-kuren, utvecklad under 30 års tid i samarbete med de små barnen själva, 800 små barn som jag kurat personligen. En KUR - ett botemedel - för sömndepriverade små barn, inte en metod (Standardmodellen däremot är en metod; tillämpar man den från början behöver man aldrig kura utan får sina 12-timmarsnätter i present från barnet vid fyra månader) - som fungerar som en dröm. Därför att SHN svarar mot just "det mest självklara och basala i våra mänskliga behov". För alla.

Vilket de små kurbarnen bekräftar så gott som ögonblickligen Trots att de idogt under många månaders tid har blivit lärda något annat, nämligen att "livet endast går ut på att 'stå ut'." Också för dem.

OCH DET TYCKER INTE SMÅ BARN

Helt, fullkomligt galet och befängt är vad det är. Och jag är så glad att jag kommit till insikt!

Kära, kära Tessanbessan det är jag också! Låt mig få omfamna dig, halvvägs till himlen som jag är av glädje över dig och er alla.


O:)

PS Nu finns denna din "slutrapport" (fast kom tillbaka, snälla skriv mer, med eller utan bekymmer ) i både "Livet efter kuren - en uppmuntran" och i Gästboken, dit du skrev så oförglömligen den 8 oktober. Tack och kram och pris och beröm =D>

PS 2 Och jo då, du kan tro att jag har inviterat barnläkarna/BVC att lära av mig. En liten trenätterskurs i mitt Gastsjön. Om de nu ville HJÄLPA de små barnen och föräldrarna De kunde fått lära sig hur. Gratis och franko