Våra kvällsrutiner är sedan några månader helt ur kurs! Våra hittills så säkra sovare som hunnit bli (snart) 9, 7 och 4 somnar för sent efter lååånga procedurer, flyttar runt på nätterna, och vaknar trötta. Vi föräldrar är också hålögda efter att ha flyttat runt på olika sovställen för att slippa sparkande barn i sängen. Jag skäms för att inte ha bättre koll, men såhär har det blivit och det måste få ett slut.
Här kommer förutsättningarna:
1. Rummen. I huset finns tre sovrum. Ett för föräldrarna där Ville sover i barnsäng. Ett för äldsta flickan (hon sover gärna i eget rum, somnar själv och sover gott - dock för lite). Ett med våningssäng där mellanflicka sover ensam i underslafen. Båda barnrummen är på undervåningen medan vårt rum, kök och vardagsrum är på övervåningen. (Vi bor i ett hyrt hus och använder rummen efter bästa förmåga).
2. Tiderna. Skolflickorna väcks strax efter 6 och lämnar hemmet 7.15 för att hinna till skolskjutsen. Ville sover ca 30 min längre. Just nu somnar de alla mellan kl 21 och 22!!
3. Nuläge. Fram till i maj tog nattning av Ville, efter saga, två minuter - om han inte gick och lade sig helt självmant och somnade på stubinen. Sedan i maj är läget plötsligt helt annorlunda. Han vill inte sova i barnsängen, vill bara somna i vår säng, vill inte somna ensam, vill inte sova om flickorna är vakna, vill höra minst tre sagor, osv osv. Sommaren har förstås gjort sitt till: i båten och på stugan får alla sova lite huller om buller pga platsbrist och så, och barnen - och vi - tycker ju det är ganska mysigt, när man inte har bråttom nästa dag.
Mellanflickan Hedvig är ofrivilligt ensam i sitt rum. Vi hade tänkt att Ville skulle flytta in till henne i underslafen och hon flytta upp, men han vägrar ju. Och eftersom hon inte heller vill sova ensam kommer hon upp och somnar tillsammans med Ville i vår säng och sedan bär vi ner henne när hon somnat.
Fanny, som ändå gillar sitt egna rum, tycker vid det här laget att det blivit lite väl tomt på undervåningen. Då vill hon också somna i vår säng. Det är för trångt förstås, och så börjar de bråka. Och gråta eftersom de är så trötta. Och när de väl har somnat så är vi för trötta för att flytta på dem. Sover några timmar, sedan börjar omflyttningarna och jag vaknar allt som oftast i soffan eller i barnens våningssäng.
Puh!
Jag fattar förstås att det är vi som inte tar ledningen här, men så trebarnsmamma jag är har jag tappat kontrollen om läget. Känns som att vi har hamnat i ett läge där minstingen Ville dikterar villkoren (och det gäller minsann inte bara läggningen!) och alla förlorar.
Kan någon av i er kloka erfarna skara ge lite tips och råd här? Jag vet faktiskt inte hur vi ska reda ut det...
Trött mamma
Fanny 22 nov 2005, sovtroll från start.
8)
. Jag bestämde mig helt enkelt för att göra en ny kur, som när han var liten baby. Förklarade att från och med nu läser vi saga i knät i soffan, sen drar vi för gardinerna tillsammans och så ska han sova i sin egen säng. Det är nu fjärde kvällen och i kväll gick jag tillbaka med honom säkert 30 gånger till sängen. Jag lägger honom, säger godnatt, går ut - och han kommer efter och gallskriker. Omedelbart. Kan inte sova utan mamma, utan pappa, utan Fanny, inte ensam osv osv. Jag stålsätter mig och fortsätter trettio gånger till, men det är ju hemskt för han var helt galen och söndergråten och genomsvettig till slut. Jag "vann", han somnade till sist av utmattning antar jag, och nu sover han nog hela natten hos sig (det har han gjort hittills). Men det känns inte så kul, det hela... Jag vill ju bara kramas och klappa och prata och sjunga och mysa istället, och sitta med honom i famnen tills han somnar [-X . Fel, jag vet, men mitt mammahjärta har lite svårt med den här kuren ändå...