Barn 2+

[Sigyn]

Vi har 2 barn och dom är fortfarande rätt små. Jag känner mig kanska nöjd med två, men lite nu och då funderar man på ett tredje barn (följt av fjärde femte och så vidare). Man kan ju faktiskt nästan producera hur många barn som helst och en stor familj tycker jag verkar jättemysigt. Samtidigt som man känner nu att de två man har räcker gott och väl, man ska ju faktiskt ta hand om de barn man skaffar sig oxå. Man vill ge sina barn allt och man vill ha tid att uppfostra dom.. Ja ni förstår.
Så fungerar jag på alla dessa mammor och pappor som har tre fyra eller nästan hundra barn. Dom hinner ju och trivs och tycker att det är jättehärligt med fler barn än två. Och jag undrar hur dom orkar. Hur orkar man vara gravid och föda barnet och kliva upp på natten och ta hand om denna lilla skrikis dygnet runt när man har flera andra barn att ta hand om?
Jag tyckte det var rätt jobbigt när nr 2 kom, visserligen var ettan bara 19 månader, men jag är ju inte ensam om att skaffa barn tätt. ALLA familjer som har många barn kan ju inte haft bebisar som bara sover och äter och är allmänt "snälla". ALLA familjer kan ju inte vara sånna där man bara fullkomligt älskar allt som har med nyfödda att göra.
Själv älskar jag barn, men helst när dom blivit mera barn och inte små bebisar. Att leka i lekparken och bygga lego och sånt gillar jag.
Hur tänker ni kring barn? Är ni nöjda med det ni har? Ska ni ha fler? Ni som har många barn, har ni alltid vetat att ni vill ha det, eller kom det bara eftersom? Hur funkar det att ha många barn?
Och är det stor skillnad att ha några år emellan dem mot att ha tätt? Är det lixom enklare om det är 4-5 år emellan? Eller stöter man på nya utmaningar då?
Det är intressant att höra hur tankarna går kring det här med barn och när man anser sig färdig

[helamig]

Hej Lite hungrig och trött här så jag kanske skriver lite förvirrat med det är så spännande ämne. Kanske återkommer med fler inlägg

Vi väntar fjärde (v17) och för oss blir det 4 barn på 5 år. Tror det räcker sedan men undrar om jag någonsin kommer känna mig helt färdig. Jag är 35 men min man är 45 och börjar känna sig gammal Egentligen har vi ju tid för en tid men som sagt det kan hända att det räcker. Orken, ekonomin.. Innan denna bebis kände jag mig inte färdig men mer färdig än efter tvåan.. Nu känns det dubbelt. Sorg och lättnad. Slippa bära, ha ont, oroa sig, kan rensa ut kläder, fokusera på annat. Hoppas på ett sätt att jag kommer känna mig nöjd. Älskar mina barn så mycket och har valt att vara hemma med dom. Men såklart mycket jobb och jag är trött, skäller för mycket mm men hoppas att dom vet att jag älskar dem. Vi ger dom också mycket uppskattning, bekräftelse, kramar, gos, tid..

Trodde aldrig jag skulle få fyra barn, det har vuxit fram, jag känner mig helt hooked och inga logiska argument kunde bita på den starka känsla att jag måste få en till, vara gravid en gång till.

[helamig]

Det häftigast som finns tycker jag att planera, försöka bli gravid, plusset, bebisen i magen, se vilken filur det är, se dom växa upp. Min man har varit snäll och "gått med" på min önskan fast han egentligen tyckte det räckte med en eller två. Han är glad och förväntansfull när det väl blir

Men det har varit tufft såklart. 16 månader mellan de första. Det första året med två var riktigt tufft. En vild tvåa som klättrar, väldigt envis, stark mm börjar lugna sig nu (drygt 3) trean lugnare, väldigt kramig och gosig pojke (kärlek) ska bli spännande och se vad det är för personlighet på den lill*. Den stora är snart fem och väldigt härlig åler, det är det som är skönt med att få flera man kan njuta, ta det lugnt, man vet att perioder går över och att det är olika personligheter. Sen känns det så bra att dom har varandra både under skoltid som kan vara tuff och vuxenlivet. Jag är själv ensambarn så känns fint att kunna ge dom detta.

kram

[Sigyn]

Så känner jag lite, att jag lixom inte ska vara gravid igen, eller föda igen. Men sen nör jag tänker på den där lilla kraken så undrar jag om jag orkar. Och kommer man någonsin könna sig klar? Eller rinner bara tiden iväg tills man känner sig för gammal? Till saken hör att jag och sambon har all tid i världen, jag är 26 och sambon 28. Vi skulle ju kunna vänta 10 år och sen skaffa fler. Men samtidigt, om jag ska ha fler barn vill jag ju att dom ska ha lite sammanhållning, roligare för barnen att dom inte är tonåring versa småbarn lixom.. Men sen är det även lite kul att inte veta, men jag är så kontrollerande och otålig att jag blir knäpp på mina tankar ibland, då tänker jag bara att jag ska bestämma mig för att jag är färdig så slipper jag tänka på det något mera. Men så känner man då att man ändå kanske inte är det. Aldrig mer gravid, aldrig mer förlossning, aldrig mer mammaledig (e jag ju fortfarande men ändå), aldrig mera liten bebis.. Ja.. Hur vet man? Eller vet man aldrig?
Hur tycker du det funkar med tre barn! Tre barn kontra två? Du har ju rätt tätt oxå, har det inte varit jobbigt, att man känner sig otillräcklig och så? Jag känner mig redan otillräcklig till äldsta, känner att han inte får den uppmärksamhet han behöver då lillasyster är rätt "krävande".. Tre barn är ju ännu fler att hålla reda på lixom

[helamig]

Skönt kanske att ha några år emellan men för oss som valt att ha en vuxen hemma kändes det mest krångligt, svårt ekonomiskt. Nu kan dom ju vara hemma på varandras föräldrapenning.

[helamig]

Man känner sig otillräcklig emellanåt men jag försöker tänka att dom får så väldigt mycket mer tid än många andra som får kanske max två timmar med sina föräldrar på vardagarna och att jag ändå är nära dom på så sätt att jag inte lämnar bort dom. Hoppas att dom sätter värde på det. Kanske inte nu men sen. Och försöka få en stund varje dag med varje vid läggning. Ligga och läsa, gosa, prata, kramas. För mig är det mycket att inte vara arg utan hålla humöret, säga nu behöver jag vara ifred istället för att bli irriterad, då känns det som det varit en bra dag oftast. Om jag känner att en fått mer än den andre en dag så försöker jag fokusera på den andre nästa dag. Kanske bra att inte få "fullt fokus" hela tiden, det känns inte naturligt. Trots detta är mina vana att jag servar och är tillgänglig, hoppas kunna ändra lite på det nu när dom växer.

Kanske det låter enkelt men det är det inte, man får växa som människa hela tiden, försöka bli en bättre mamma. Men livet med barnen, kärleken, de små stunderna när dom säger mamma du är bäst, när dom äntligen leker en stund tillsammans utan att bråka, hjälper varandra, bryr sig om varandra, det slår allt.

I början tänker man att allt är så viktigt. Exakt vad man gör, vad man säger mm men det är också skönt för detaljerna blir inte lika viktiga utan mer helheten.

[helamig]

Jag skriver helt ärligt nu, hoppas ingen blir upprörd..

Jag har två flickor först och fin sedan en pojke. Var rädd först, innan han föddes, tänkte att jag inte vet hur man tar hand om en pojke men den kärleken var så stor. Kan ju vara att det är tredje barnet mer än könet.. och personligheten, han är så glad, gosig, snäll, fast också vilja.

Och den kärleken spiller över på dom andra. Jag vill vara världens snällaste mot alla tre och inte skälla så jag är mer tillfreds med livet nu

[Sigyn]

Jag håller lite med dig om att kärleken är olika. Jag har en pojke först och flicka sen. På något sätt är det som "mammas pojke, pappas flicka". Inte för att det är så mina barn föredrar, verkligen precis tvärtom, men ändå. Haha

Btw, ingen annan som har fler än 2 barn?

[SaraMilana]

Jag har ju också "bara" två ... och jag har alltid trott att jag vill ha fler barn, men jag börjar faktiskt vackla. Dels har jag två jobbiga graviditeter i ryggsäcken, dels ser jag fram emot livet med lite större barn.

Treåringen är ju bara så rolig att vara med (mellan trotsutbrotten...)! Och så himla självgående i jämförelse med lillasyster. Tänk vad annorlunda vårt liv kan vara om tre år från nu. Två stora barn - inga mer blöjor, ingen mer trots, inga mer lurar på dagen, inte en massa kladd på golvet... Etc etc.

Lillasyster är verkligen en tvättäkta SM-bebis som är go och glad för det mesta och sover som hon ska, men jag tycker ändå livet med två små kan vara rätt så jobbigt emellanåt. Det är alltid nåt liksom.

Samtidigt har de ju en enorm glädje av varandra!! Och det är det som får mig att vilja ha fler. Tänk att växa upp tillsammans med flera syskon (jag är ensambarn, typ) och ha dem att luta sig mot hela livet!!

Det finns ju de som planerar två nu, två sen. Det kan jag tycka känns rätt så vettigt, men samtidigt vet jag inte om jag orkar börja om igen...

Min egen stora sorg om vi nöjer oss med två är att jag i så fall inte kommer få uppleva en förlossning till - för det är bland det häftigaste jag varit med om!

[Sigyn]

Jag håller verkligen med dig, Saramilana. Aldrig mer känns så himla konstigt.. Undra om alla småbarnsföräldrar har dessa tankar och att dom sen går över? Eller kommer man ångra sig när det är försent om man inte får fler? Grannfamiljen som bodde mitt emot mig när jag växte upp hade två bar, pojkar, och jag minns att mamman sa att hon Göran skulle få en tredje (flicka gärna) men att hon var för gammal (då va hon 37 och pojkarna var i tioårsåldern). Tycker inte själv att hon var för gammal iofs, men den sitsen vill jag aldrig hamna i. Att man ångrar sig. Tur att man har några på sig iallafall!

[HÖNSMAMMA]

Jag för min del hade gärna haft fler barn än tre, men det ville sig inte riktigt så. Det gick inte alls lika lätt efter nr 1 och 2 som vi trodde att det skulle göra. Så det jag vill säga är att även om man tror att det är vi som bestämmer om vi ska ha fler, så är det inte alltid så enkelt.

Jag skulle aldrig ångra ytterligare barn, däremot skulle jag ångra att jag inte försökte. För om tanken om fler barn finns där så är det av en anledning. Om den tanken inte finns eller om man är helt säker på att det räcker med de barn man har, då är det ett enkelt beslut/val.
Sedan har vi ju god hjälp av Barnaboken och SHN, så det finns egentligen inga hinder om man bara har viljan.

[Sigyn]

Det tänker jag med, Hönsmamma, att tanken finns ju där, och om man inte följer den kommer man nog gräma sig efteråt. Men sen tänker jag oxå, att den kanske försvinner nör barnen blir äldre, nu när man är mitt i allt kanske det är så påtagligt på nåt sätt. Allt har i sin tid, min mamma kan säga att hon saknar att vara gravid, fastän hon inte ville ha fler barn. Det gör vi kanske alla eftersom det är så speciellt och naturligt på samma gång att vara det. Eller att föda barn. När man är där och gör det då önskar maj-juni inget annat ön att det är över, men i efterhand så är det ju så coolt!
Jag hoppas att jag om ett par år vet precis hur jag vill göra, för nu vill vi inte ha några barn, och sen kanske man ser allt klart jag ser framför mig en bebis som verkligen blir hela familjens bebis, eftersom barnen kommer vara så pass stora. Det är kanske härligt ändå.

[miniz]

Hej brudar.

Jag har fem barn och är väldigt nöjd med det. Efter fyran var jag FÄRDIG, men lillasyster ville vara med i familjen och det fick hon ju, sà det blev fem... Bilen är full.
Jag var sà nöjd efter fyran, det kändes perfekt. Jag var sà less blöjor, kladd och allt som följer med pà köpet. När plusset visade sig, blev jag helt slut. Men nu, när hon är här, 1 àr och 7 mànader, blöjfri, äter själv och söt som sötaste socker, nu är jag nöjd, sà klart kan jag inte tänka mig livet utan henne i familjen.

Det var inte planerat fràn början att vi skulle fà sà mànga barn. Vi ville inte ha bara ett barn och vi ville ha barnen tätt för vi började rätt sent, jag var 30 och nu 40 sà nu känner jag mig klar, men inte lika klar som efter fyran... Konstigt. Men det fàr vara nog nu. Graviditeterna blir tyngre och tyngre och jag vill göra annat än att vara hemma med blöjbarn, efter 10 àr. Jag àngrar inte en sekund, men vill göra egna grejer nu.

Nu vaknade lillen.
kram.