17-månaders med plötsliga läggningssvårigheter

[ingefrid]

Hej vänner, nu är vi lite förtvivlade här Lille I, snart 1,5 år somnar inte på kvällarna längre. Han kurades för många månader sedan och har i princip sovit bra sedan dess.
Här är schema:

07:00 vaknar
10:30 äter lunch
12-13:30 sover ute
14:30 mellanmål
17:30 middag
18:00 bad
19:00 sova natt

Jag är fortfarande hemma med honom på dagarna och storasyster 5,5 år går på dagis ca 10-15 h/vecka.
För 1 månad sedan kom så läggningsproblemen som en blixt från klar himmel. Det började strula lite när vi hade barnvakt och sedan fick vi liksom inte ordning på det igen. Anar att det är lite förtrots och så men det känns inte lättare för det

Förut kunde vi lägga honom och så sov han 5 minuter senare, alternativt att han låg och snackade en liten/lång stund men var ändå glad. Nu vrålskriker han i panik nästan från det vi lägger honom och INGET funkar Till slut har vi känt att nej, nu pausar vi försöken att få honom på rätt köl tills vi vet exakt hur vi ska göra och så barnvagnspromenerar vi honom vid läggdags och tar in honom sovande och lägger honom i sängen så länge. Det är ju naturligtvis fel och det vet vi men hellre det än att förstöra verktygen och göra honom vettskrämd för sängen.

Inatt togs priset tror jag. Först somnade han i vagnen, togs in och las i säng vid 19.30, nemas problemas. Sedan vaknade han till litegrann vid 21.50 och då kom jag på att hans ulloverall var kvar på honom så jag gick in och skulle ta av honom den. Dumt. Då vaknade han till på riktigt och började gallskrika. Inget funkar ju nu ändå så jag tog upp honom och försökte ge honom välling i soffan. Han lugnade sig till slut men ville inte ha välling. Vi fortsatte se film och han var rätt lugn i ca en timme. Sedan började han bli riktigt trött och en halvtimme senare försökte min man först vagna och sedan lägga honom. Han bara skrek och till slut kom mannen tillbaka med sonen. Jag sitter med honom en stund till men när jag går bort med lite snacks vi ätit blir han hysterisk. Vrider sig i famnen, vill ner, vill upp, kryper på golvet med huvudet mot marken, och bara skriker, skriker, skriker. Jag tar upp honom och försöker solfjädra men han fortsätter skrika och vrider sig runt och runt. Nu är jag färdig att börja gråta så jag tar med sonen ut i bilen och kör tills han somnar, då är klockan ca tolv.

Det känns hopplöst och tröstlöst just nu och vi vet varken ut och in.

[Tin]

Hej kara du,
klart vi ska fa ordning pa det har. Oroa dig inte, jag ar pa jobbet och har inget svenskt tangentbord som du ser, sa jag ska svara mer utforligt nar jag kommer hem.

Tills dess, ni vet ju vad ni ska gora egentligen, lilleman ar ju kurad. Ni menar ju att ge honom gavan av hela natters somn. Nyckeln ar verktygen och att vara konsekvent, att lyckas med dialogen och ha massor med attityd. Att sova i vagn, i bil, plotsligt sitta i soffan och fa valling ar "fel svar" till liten, och som ni ju marker blir han ju inte gladare for det. Men det vet ni ju omma foraldrar.

Las pa om fortrotsen pa forumet (finns in lanksamlingen) och aven om verktygen sa ska jag svara ordentligt nar jag kommer hem om ingen annan hinner fore.

kram sa lange, Tin

[Tin]

Hej igen,
vi råkar ju ha jämngamla små älsklingar, och se man på min älskling har också kämpiga läggningar just nu. Och hon har ju var it en säker sovare sendan hon var 6 månader.

Så vad gör vi då: först kolla alla basics, när det varit lugnt ett tag tenderar de ömma förldrarna att glömma nån detalj, i mitt fall ordentligt me skratt till godanttet.

Så ta en check på:
- mörkläggning i rummet
- skrattet till godanatt i rikliga mängder så att skrattet finns kvar i magen på dom vid läggdags
- ordentligt med social aktivitet, förtrotsare kräva utökad social aktivitet för att vara nöjda
- massor med fysisk aktivitet och utevistelse varje dag
- ramsa vid läggning, och sedan föräldrar ut ur rummet, precis som vanligt

När liten skriker upp sig - dvs frågar - så ramsar ni - svarar.

Min lilla vill inte heller ha solfjädern, blir bara förbannad. Så jag ramsar, och krisar det totalt går jag in och lägger ner igen. Men här får jag akta mig, en gång är ingen gång, går jag in mer tar det aldrig slut. Många väljer av just denna anledning att aldrig gå in utan bara ramsa, och det funkade på min stora, men min lilla dam fastnar liksom stående och håller i spjälorna. Så jag väljer att man får en chans.

Så börja att checka hela listan men handen på hjärtat. Sen sätter du på dig attitydmössan Allan och ramsar så det står härliga till. Allt det där matnyttiga du läst på om förtrotsen och vad de små behöver - raka besked - gör att du nästan kan se det som en mini kur......

Vi börjar där och återkom så bollar vi.

kram Tin

[ingefrid]

Tusen, tusen tack Tin!
Vi följde dina råd och läste på om förtrots och checkade av alla basics. En del basics hade vi slarvat lite med så det rättade vi till. Sonen stojades och busades med och lades glad. Som vanligt började han protestera så fort han kom in i rummet men maken gick ut med ramsa och sedan gjorde vi inget mer, inga fler ramsor, ingen buffring eller solfjäder. Vi gick inte in mer utan så fort sonen var lagt satte vi på klassisk musik och så fick han själv komma till ro, vilket han gjorde med bravur. Och vilken glad kille vi hade på morgonen, stor skillnad mot innan!
Igår protesterade han ca 30 minuter innan han blev tyst och igår 15. OBS att han inte var tokarg mer än i början, sedan lugnade han sig och gnällde mer för att slutligen "fatta vitsen"

Jag har haft en period när jag blir stressad av högljudda protester så de här kvällarna har maken tagit nattningarna och det har funkat jättebra. Det känns redan som att vi har knäckt koden så om några dagar kan nog jag ta över också. Tack så mycket, igen!

[Tin]

=D> =D> =D>

Klart du kan du med, hejja er.

kram Tin

[ingefrid]

Hej igen. Tänk att vi var nästan där, och så kom en magsjuka och förstörde alltihop Lillgossen var så sjuk och ynklig och vi var lite rädda att lägga honom på kvällen ifall han skulle kräkas, och så blev det att vi sprang in och kollade så fort han skrek när han var lagd på kvällen (pga att han en gång verkligen hade kräkts då). Sedan blev det en dålig vana
Han ill-tjuter inte längre, men han ger sig liksom aldrig. Dumma och inkonsekventa som vi har varit, har vi börjat gå in och hämta honom när han skrikit kanske en kvart och gett honom vatten i flaska i soffan utanför hans rum. Ett tag kunde man lägga honom sedan för då var han lugn och så kom han till ro och somnade själv. Nu har det tåget också gått, han hämtas, får flaska och blir lugn men så börjar alltsammans om när han blir lagd.

Vad ledsen jag blir, det känns så jobbigt att vi sabbar alltihop men jag orkar inte höra honom skrika
Känner egentligen att jag mest behöver pepp, vi följer alla steg ovan med:

- mörkläggning i rummet
- skrattet till godanatt i rikliga mängder så att skrattet finns kvar i magen på dom vid läggdags
- ordentligt med social aktivitet, förtrotsare kräva utökad social aktivitet för att vara nöjda
- massor med fysisk aktivitet och utevistelse varje dag
- ramsa vid läggning, och sedan föräldrar ut ur rummet, precis som vanligt

Möjligen är vi lite dåliga på skratt-till-gonattet men det ska vi åtgärda. Något mer?

[Tin]

Här kommer pepp.

Först ska jag bara citera en vis person vi båda känner:

Sonen stojades och busades med och lades glad. Som vanligt började han protestera så fort han kom in i rummet men maken gick ut med ramsa och sedan gjorde vi inget mer, inga fler ramsor, ingen buffring eller solfjäder. Vi gick inte in mer utan så fort sonen var lagt satte vi på klassisk musik och så fick han själv komma till ro, vilket han gjorde med bravur.

Jag har haft en period när jag blir stressad av högljudda protester så de här kvällarna har maken tagit nattningarna och det har funkat jättebra. Det känns redan som att vi har knäckt koden så om några dagar kan nog jag ta över också.

Här pratar nån som faktiskt vet hur man får ordning på torpet. Och det är DU! =D>

Attityden kan få sig en törn ibland när man strulat till det ofta vid sjukdom då man ändrar beteende som vuxen i sig iver att hjälpa de små. Många är vi som då och då gjort så, jag också. Men jag tycker inte man ska ha dåligt samvete för det, ha målet i sikte, inse att ni vikit av från målet en bit men vik tillbaka och lugnet kommer återkomma till stugan.

Om det är enklare att pappa tar de första läggningarna så gör så. Min man är bättre än mig på att ramsa också. Peppa varandra med en plan så kan en starkare i stunden (med starkare menar jag bäst attityd) kliva in. Liten behöver konsekvent raka besked i några dagar så trillar poletten ner - precis som förra gången. Våga tro på att ni lyckas, för ni vet ju att ni kan, ni har gjort det förut. Liten kommer tacksamt ta emot era besked och sluta fråga vad i allsin dar som står på. Ut litens synpunkt så är det klart som korvspad att han har många frågor, plötsligt har man ju ryckts upp ut sängen för att dricka vatten i soffan....... när det är läggdax. "Vad mer i världen har ändrats så radikalt? JAg som trodde jag hade koll på det mest."
Klart det blir frågor på det?

Din åtgärds plan ser bra ut, gör samma som förra gången, på med en tjusig attityd mössa och KÖR........ jag hejjar ända från Nya Zeeland.

kram Tin