Jag är 35 år och har två små killar, en tvååring och en på snart 4 månader. Våran tvååring har ett medfött allvarligt hjärtfel som han måste opereras för om ca ett år. Vilket känns jätte jobbigt och tar mycket av våra krafter.
Nu till det som jag behöver eran stöd och input i....
Vi känner att det är naturligt för oss att bägge barnen ska vara hemma med mig. Minst iallafall tills den äldste blivit op, han får ju helst inte bli så mycket sjuk. Och jag har jobbat på dom flesta förskolor häromkring ( vi bor i ett väldigt litet samhälle ) och kvaliteten är inte den bästa. Det finns helt enket inte den tid som man önskar till varje individ. Och våran tvååring hade " gått under " i en sån miljö! Han är väldigt lik mig när jag var liten och jag mådde inte bra av dagis. Han behöver ( som alla barn ) bli sedd och få bekräftelse.
Nu är det så att alla i våran bekantskapskrets tycker att vi är jätte konstiga ffa familjen. Den enda som håller på oss är min mamma, för hon gjorde samma som vi. Men det är jätte jobbigt och man tvivlar ju ibland om man gör det bästa för barnet eller om man bara gör det för det blivit en grej liksom?
Vi försöker att tvååringen träffar jämn gamla regelbundet och hittills verkar han nöjd. Jag har inte direkt något jobb att gå till, så det hade blivit a-kassa och söka jobb med en gång.....
Min syster är socionom och tycker att barn efter 18 mån så fort som möjligt ska på dagis för att vänja sig till stora barngrupper och främmande vuxna.
Jag får en stor klump i halsen när jag tänker på att lämna någon av mina barn till någon främmande människa!! Om dom själva kommer vid en fyra års ålder och säger att dom gärna vill på dagis ett paar timmar. Kan dom gärna få göra det, det är inte det!
Vad säger ni, hoppas på lite medhåll
Har haft en jobbig helg, med många kommentarer....Underbart att det finns ett sånt här ställe man kan få stöd
Mvh Adrian
8)