Samsovning barn emellan?

[Sigyn]

Jag har hört vissa som låter sina barn sova i samma säng när de går ifrån spjälis. En som hade köpt en sån våningssäng som är bredare undertill och sen satt draperi runt så det blev som en liten koja typ och sen sov båda barnen där inne. Funkade jättebra och jag dras lite till tanken att det borde vara väldigt mysigt för barnen, samtidigt som att det faktiskt är skillnad på barn, och på föräldrar som älskar varandra och av den anledningen vill sova bredvid varann. Kanske behöver barnen sitt eget? Eller kanske mår dom bra av att samsova, det är ju ändå rätt naturligt? Vad tycker ni? Skulle vara kul att höra resonemang kring detta då jag själv funderar på det stundtals

[SusanD]

Hej,

jo men det låter väl jättemysigt så länge barnen tycker det också. Här hemma bor vi så trångt så barnens sängar är som deras egna rum, därför väljer vi att ha varsin säng till barnen. Däremot brukar de sova över hos varandra när de har lust till det. Så det ena behöver ju inte utesluta det andra tänker jag.

Kram Susan

[annawahlgren]

Jag har haft barn i samma säng i många år.

När vi kom tillbaka från landsbygden i Egypten, dit jag trott vi skulle emigrera, hade jag ingenting kvar i Sverige utan fick möblera upp en inte alltför stor lägenhet så snabbt och billilgt som möjligt. Jag hade då fyra barn under mitt tak (de två äldsta bodde hos sin nypensionerade pappa tvärs över gatan). Den minste var tre år, hans bror fem och de små systrarna knappt sex respektive knappt sju år. Jag köpte en IKEA Sultansäng med bäddmadrass (men utan ben) som hade måtten 180x200 cm. Den ställde jag på tvären i det rum som blev barnens. (I Egypten samsov alltid ungarna, både mina och värdfamiljens, huller om builler.) De fick alltså 50 cm "bredd" att sova på var och en.

Och det gick alldeles utmärkt. Så var de ju också vana, och här fick de dessutom uppleva lyxen av rena, loppfria lakan och allmän bekvämlighet under ett megastort täcke i påslakan, som också det var gemensamt (men de hade varsin kudde peståss). Ingen klagade, tvärtom. Det riktigt intressanta - tyckte jag, som i vanlig ordning diskret spionerade på dem - var att de aldrig någonsin väckte eller störde varandra, sparkade eller knuffades eller så, ens i sömnen. De höll sig på sina 50 cm och sov i största ro!

Så de fick aldrig några egna sängar. Det behövdes inte och de ville inte ha det heller.

Ett knappt år senare förlorade de sin lillebror, treåringen, som dog i difteri när han var tre år och tio månader. De fyra i sängen blev tre.

När min son, som nu var ensam pojke i familjen, blev elva år och började komma i puberteten, fick han både en egen säng och ett eget rum. Flickorna fortsatte sova tillsammans i den stora Sultansängen ända tills de flyttade hemifrån.

Detta ledde till att åtminstone den äldsta av dem - Felicia - fick svårt att någonsin mera sova ensam.


"Lustigt", kan man tycka, att just hon i sin beramade bok "Felicia försvann" påstår att hon och hennes syster hade separata sängar - om än i samma rum - liksom att detta rum låg i markplanet, så att olika karlar kunde kliva in genom fönstret, som jag då skulle ha ställt upp (!) så att hugade från gatan kunde "ta för sig av oss tonårsdöttrar". Som hon satt och sa i Skavlan för snart två år sedan. Med ett strålande leende.

Det ligger en restaurang emellan det fönstret och den gatan, för den som undrar. Adressen var Birger Jarlsgatan 36 i Stockholm. Vi bodde där 1981-1984. Det ser likadant ut nu. Bara att titta efter.

"Lustigt" också att journalisten Karin Thunberg, som nu lånar sig åt att göra pjäs av "Felicia försvann" - sätts upp på Stadsteatern i Stockholm med premiär 14 dec - påstår att hon vid en intervju hemma hos mig "i slutet av 1970-talet" fann ett "vardagsrum fullt med madrasser på golvet" och vidhåller denna lögn än i dag. Undras varför inte fotografen tog bilder på DET i så fall? Det hade väl varit smaskigt i den hoppfulla jakten på bevis på Anna Wahlgrens usla barna(van)vård? Den jakten hade tagit sin början redan 1977 i och med dagisdebatten i TV, då jag väntade mitt åttonde barn och hade gjort mig till inte bara de små barnens röst utan också de förtalade hemmamödrarnas.

Så där ja. Nu fick jag det sagt

[mamaA]

Märkligt att sanning kan vara så olika för olika människor #-o .

[Sigyn]

Härligt iallafall att höra att barn trivs i samma säng, till och med från självaste skaparen! \:D/
Nu är det ju ett tag kvar tills lillasyster är mogen att sova i nåt annat än spjälis men jag lär väl återkomma när det är dags

Btw var det så härligt idag, när barnen badade. Storebror som är två är tycker om sin lillasyster (6mån) men han har fortfarande svårt för att de nuddar varann när han inte är beredd oftast när hon tar på honom och att hon ska vara i hans bad är ibland inte heller så kul. Men det börjar släppa mer och mer och idag i badet fick lillasyster bli tvättad med en massa olja på ryggen för det behövde hon minsann! Hal som en ål var hon sen men storebror var nöjd som han gillar att hålla på med tvål, krämer, olja och you name it så härligt att se syskonkärleken växa varje dag

[annawahlgren]

Märkligt att sanning kan vara så olika för olika människor #-o .

Ja. "Sanningen är din egen", skriver jag också i Barnaboken i förordet till mina barn.

Men när obestridliga fakta förvrängs i syfte att skada en annan människa, då talar vi inte egen, emotionell sanning längre utan lögn och förtal.

I rätten är mened ett allvarligt brott.