"Felicia försvann" inte. Blir pjäs

[annawahlgren]

Nya kommentarer:

*Har aldrig varit med om att ett sånt litet tunt dokument som Felicia försvann har kramats ur nåt så urjävligt. Påminns om när jag läser alla kommentarer att en av mina första reaktioner var: kan inte FF skilja på ditt och hennes eget liv? Till exempel med kniven, som ju du har skrivit om i Mommo.

Övergrepp, va f-n menar hon? Menar hon på allvar att du skulle ha bjudit ut dina egna döttrar till olika karlar? Absurt. Men ännu värre, knäppt!

Förstår att du inget kan göra längre, lika bra att hålla käften. Men Anna, försök ta dig igenom detta. Tror faktiskt att folk håller på att tröttna. Bra att komma bort härifrån i höst, men ge inte upp för Guds skull!*


*Mina känslor inför Stadsteaterns tilltag saknar ord. Min aktning för de annars så respekterade Karin Thunberg och Gunilla Röör har rasat ner i avgrunden. Orden räcker inte till.*


*Fattar inte vad Karin Thunberg håller på med - jag har sparat mycket tid på att inte läsa ett ord av hon skrivit efter FF-intervjun i Svenska Dagbladet. Men det märks ju inte att jag bojkottar henne...*


*Blir detta av måste vi göra allvar av förslaget att demonstrera utanför teatern. Annas vänner i daglig protest, några varje dag när det är föreställning.*


*Nu går väl skam på torra land! Ska det aldrig ta slut, ska du aldrig få frid och ro? Teater av F:s bok; vilken tolkning ska Karin T. ge manus? Hur ska Gunilla R. forma regin åt Sofi H.? Ska du inte ens få ta del av manus till det ”fortsatta dramat”? Vad är detta? En kupp?

“Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen - men förlorar sin själ”? Är det månne Mammon som ligger bakom det befängda initiativet?
 
Hur länge ska du orka släpa på detta ok? Inte utan att man drar en parallell till Golgatavandringen...*


*Jag tänker demonstrera utanför Stadsteatern den 14 december. Inte skråla och skandera utan bara hålla upp ett plakat (och jag är en fena på att texta). ÄREKRÄNKNING ÄR INTE KULTUR.*

[annawahlgren]

Ur mitt svar till sign. Eva som skrev i Gästboken häromdagen. Det hela står att läsa i tråden "Felicia försvann ut på turné". Här ett utdrag med hälsning till nye norske teaterchefen på Stadsteatern, till alla lättköpta skandaljournalister, till sutenörförläggaren och numera mångmiljonären Svante Weyler, till den nyblivna pjäsmanusförfattaren Karin Thunberg med flera aktörer, som det heter, i slakten av min person.


*Världen är full av döttrar som haft svidande uppgörelser med sina mödrar. Här är en. Den första (uttalade) brukar komma i tonåren, den andra i 20-25-årsåldern, den tredje, som förhoppningsvis och ofta, men långt ifrån alltid, leder till försoning och både förlåtelse och förståelse, i 35-40-årsåldern. Världen är också full av söner som har ett varierande helvete med att befria sig från mammas kärlek och sin egen modersbundenhet.

Det kallas frigörelse.

I Felicias fall får man nog se lite bortom en sådan normal, självständighetsnödvändig frigörelseprocess.

Det är inte modigt att krossa en annan människa som man inte vågar se i ögonen.

Det är inte modigt att besudla så många människors liv som här är inblandade.

Det är inte modigt att skriva en offentlig (och mycket lönsam) hatbok om sin egen levande mamma, en direkt skandaliserande sådan, som enligt Leif GW Persson är ”det mest seriösa försöket någonsin i den svenska litteraturen att ta livet av någon med hjälp av en skriven text”.

Och du tycker jag ska vara tacksam? ”Att hennes enorma mod och djupa tillit och självkärlek, till syvende och sist även bidrar till att hjälpa dig...”? Det är jag inte.

”Om det som står i boken är sant", skrev kriminologiprofessorn vidare, ”och hade åtgärdats enligt svensk strafflagstiftning hade Anna Wahlgren varit prima virke för både kriminalvården och den slutna psykvården.”

Nu lånar sig Stockholms Stadsteater åt att sanktionera detta modermord som "kultur". Pjäsmanus: Karin Thunberg, som skrivit en bok om sin sopsamlande - döda - mamma. (Det här var väl lite ballare, va, Karin?) Regi: Gunilla Röhr, en gång eldsjäl i Unga Klara. I Rollen: Sofi Helleday; en stycken medverkande = billig uppsättning som lätt går att sälja vidare riket runt.

(Varför skrev inte Felicia själv? Hon titulerar sig ju manusförfattare? Då hade det blivit ännu mera ersättning. Nu får hon dela kakan med Karin Thunberg.)

Eva - skulle du vilja sitta med på premiären på Stockholms Stadsteater den 14 december om det var dig det handlade om? Skulle du vilja följa med på turné sedan och applådera din dotter, när hon klev upp på scenen vid ridåfallet och mottog blommor och folkets jubel? Skulle du vara stolt och glad och tacksam över hennes fantastiska framgångar på din och hennes syskons bekostnad? Och bara hoppas i ditt stilla sinne, under applådåskorna, att inte kriminalvården eller den slutna psykvården skulle stå utanför och haffa dig när du kom ut på gatan?

Allt är relativt. Jag förstår att du menar väl. "Kanske ville jag skänka lite hopp?" Mig gör du illa. Visst är det sorgligt? I bästa välmening kan man råka strö frätande salt i såren på folk som redan förblöder.

Anna*

[annawahlgren]

Några nya kommentarer:

* … kan inte ens föreställa mig hur du känner inför fulkulturens intåg… Det är verkligen FULKULTUR så det skvätter om det.*


* Det var virkelig et chock, ja, det er simpelthen FORFÆRDELIGT og UBEGRIBELIGT.*


* Jag tycker att idén om att vara närvarande vid genrepet/premiären är bra. Även om FF och Weyler redan bevisat att de inte har nâgon skam i kroppen sâ kanske de som bara "hängt på" har det. Å andra sidan mâste ju dylika diskussioner redan ha ägt rum, eftersom de nu gått ut offentligt med pjäsen. Eller är det möjligt att de helt enkelt köpt FF och helt missat att det finns en annan version?*


*Du tänker väl inte bevittna din egen avrättning en gång till?!*

[Hege]

*Jag tänker demonstrera utanför Stadsteatern den 14 december. Inte skråla och skandera utan bara hålla upp ett plakat (och jag är en fena på att texta). ÄREKRÄNKNING ÄR INTE KULTUR.*

Och inte att förglömma:
"Hypnosterapi skapade Thomas Quick!"

[annawahlgren]

Och inte att förglömma:
"Hypnosterapi skapade Thomas Quick!"

Ja. Och den unga kvinna som blev vittne till ett mord men inte kunde ge något signalement, eftersom mördaren hade "något svart för hela ansiktet", visste - efter en enda session i hypnosterapi - precis hur han såg ut, plötsligt, och kunde peka ut honom. Varpå vederbörande dömdes till 17 års fängelse.

(En dom som gudskelov revs upp. "Sanningar" erfarna under hypnosterapi anses inte tillförlitliga längre. Den unga kvinnan gick en gång. Felicia i två år, enligt uppgift i hennes bok.)

Apropå dom, och de brottsanklagelser som riktas mot mig i min dotters bok "Felicia försvann", mycket allvarliga sådana - trafficking, bland annat - kom jag att tänka på ett försvarstal som en brottsanklagad i filmen Gudfadern II håller inför förhörsutskottet.

Med adress mediamobben:

"Jag utmanar utskottet att komma med vittnen eller bevis mot mig. Skulle de misslyckas, hoppas jag att de rentvår mitt namn med samma iver som de nu har besudlat det."

[annawahlgren]

Förfrågan i dag från en journalist 8) :

*Jag intervjuade din dotter Felicia på bokmässan förra hösten, när hon var med och promotade pocketutgivningen av "Felicia försvann". Då berättade hon att hon fått filmerbjudanden, men tackat nej "av hänsyn till mina syskon". Nu när Stadsteatern ska sätta upp en pjäs om er familj, kan du bekräfta att Felicia har ändrat inställning? Av vilka skäl i så fall?*

[annawahlgren]

Ur Gästboken.

Jag bara måste få sprida - "dela", som det heter - denna gnistrande vackra FACKLA :-({|=

Och kommentaren som följde, så stärkande och vacker också den:

* * *

Mänsklighet går inte ur tiden - Skrivet av Marguerite, ung tvåbarnsmamma 2013-10-21 09:19

*Jag läser Barnfotas början och en bit in, där du resonerar runt daghemsdebatten - det är ju briljant uttryckt i skrift. Punkt för punkt. Längre har jag ännu inte kommit i boken. Men som jag kände det när jag först skrev till dig - det måste gå att vända detta! Jag känner det tydligare och starkare för var dag, för var rad jag läser. Rader skrivna av dig. Rader som är aktuellare än någonsin! Rader för min och kommande generationer, och för generationerna mellan din och min också. Det går inte ur tiden.

Mänsklighet, gemenskap och kärlek - går inte ur tiden. Ännu en kvinna/klok gumma ska BANNE mig INTE brännas på bål och fördömas i historien med årtalet 2012/2013 undertecknat!! Åtminstone inte utan UPPBACKNING och upprättelse - det här är för mycket för Sveriges människor (kanske framför allt kvinnor/barn) att gå miste om! Det har vi inte råd med! Det kostar för mycket, helt enkelt.

Nej du, jag börjar tröttna på riktigt på den här ******boken som är en ickebok, "Felicia försvann". Jag har läst den två gånger till den senaste tiden, en gång efter var bok jag läst skriven av dig. Och nej, dra mig baklänges vad trött jag är på det här... Det är ju inte klokt!!! Anna Wahlgren, det här går över mitt förstånd - tur att det finns plats i andra delar av världen för dig i gemenskap, respekt och kärlek just i detta NU! Men Sverige och kanske till och med hela Norden (öppenhetens och acceptansens länder ?!?!?!?) får fan kamma till sig!

Jag bara kände att jag var tvungen att skicka dig denna hälsning innan jag läser vidare. Snart ska du ut i Europa!! Men se nu till och lev vidare så som vi vet att du kan! För hela mitt väsen säger mig - det här SKA vi vända! Kan de dra in miljoner över ett par år på en ickebok, få till en turné i kyrkans regi på temat "rätten att inte försonas" eller vad det var för något och en uppsättning på Stadsteatern - så sanna mina ord: det kommer andra tider! What goes around, comes around... Ett uttryck inte för intet, om man säger.

Du är inte ensam i det här som du vet! Kampen är inte din ensam. Du har överlevt och nu finns vi här för dig; du behöver bara existera och stå för den du är - världen kommer till dig. Och Sverige, det får vi andra ta tag i för en upprättelse.

Kram! Marguerite.*






Tack till Marguerite - Skrivet av Tone Lønstad 2013-10-21 20:12

*Ingen kan reparera skadan Anna tillfogats. Anna måste leva med den. Mellan hennes rader här ser jag kampen för att återfinna balansen. Den balans hon slitit som ett djur ett helt liv för att finna. Jag dristar mig till och med att säga att inte ens Felicia kan läka skadan den dagen hon kanske skulle vilja. Ingen människa kan leva oberörd efter en personlig slakt - av inte bara hennes livsverk, respekt och omdöme utan också av hennes själ. För den som läser Anna ser att det inte går att skilja mellan hennes själ och det hon skriver. Det är det som gör henne så älskansvärd och modig.

Skadan är skedd. I Anna. Men brev som det du skriver kan lindra och trösta. Sådana brev som dina kan ge mod, hopp och lust att fortsätta vidare.

Och ja... Det går inte en dag utan att jag skräms av samhället vi lever i. Alla dessa människor som är fulla av så mycket personligt obearbetat stoff att de kastar sig över nyheter som ingen kan bekräfta. Jag upphör aldrig att förundras över att det faktiskt sitter människor bakom dataskärmar överallt som på sitt eget privata vis fortsätter sticka kniven i en kvinna som redan blöder. I dig och andra kan Anna finna glädje, tröst, nattsömn och få ljuset tillbaka igen. Så än en gång. Tack för att det finns människor som du och alla ni andra som strör varma stjärnor över Anna. Hon behöver er.*

[annawahlgren]

Ur Gästboken igen:


Kvinnokraft - Skrivet av Marguerite 2013-10-23 13:51

*Jag menar det, vartenda ord. Mänsklighet går inte ur tiden. (Det vore väl en turné om något! Hade de kört på det och dragit nytta av sin egen, din och andras mänsklighet i stället för att drivas av hat och hämnd så hade det kunnat bli något historiskt!) Jag har ca 100 sidor kvar av Barnfota, sedan vill jag återkomma efter att ha läst ut boken.

Du vet, det sägs att för att förgöra 1 god krävs 10 onda. Så det är en himla tur att du är en av de goda och har en hel del andra goda människor omkring dig (kända som okända). I all den ondska som utspelar sig och har utspelat sig de senaste åren i ditt privatliv så har du överlevt. Inte för intet. Du är en god människa. Och godhet kan också den förgöra, MEN framför allt beröra. Hämnd och hat kan bringa en viss sorts kraft, men inte av den sort som bjuder in sin granne på ett glas nektar! Jag är övertygad om att det är fler som tackar ja till ett glas nektar än till hämnd och hat i all sin kraft. Sedan finns det de som kan uppbringa kraft, och kamp, utan hämnd och hat - det är då det blir ett "kärlekens och mänsklighetens krig" som inte vill skörda några offer utan endast kämpa för människans rätt att vara människa och att få existera! För mig är du en människa som kämpat snart ett helt liv för det! Och jag är också en av dem som gärna tackar ja till det glas nektar som bjuds! Men vad hjälper det när en hel mänsklighet förskjuts?!*




Barnaboken - Skrivet av Tone Lønstad 2013-10-23 19:41

*Jag hyllar Anna inte bara för hennes goda råd vad gäller barn. Att hon kan sina saker bekräftar alla brev och all tacksamhet hon får. Hon har lärt genom att fela och lyckas. Hon hade modet att gå emot "eliten" inom pedagogiken och besserwisseriet bland läkarna. Och hon gjorde det i en tid då hon stod ensam. I dag vet vi att hon hade rätt i mycket av det hon sa, och hon hade säkerligen inte varit så ensam i sin kamp om hon valt att ta den i dag. Men då... den gången hon valde att höja sin röst högt för barnen var hon ensam om många av sina åsikter. Som den lejoninna hon är tog hon till svärdet och resultatet ser vi i dag. Därför tycker jag om Anna. Igenom sina goda råd och berättelser om hur man KAN fostra barn står hon rak i ryggen, naken och sårbar mellan varje sida. Hon väljer att visa fram sina svagheter för oss alla. Hon berättar om ångesten, som ibland förtär henne. Om ensamheten och avsaknaden av stöd. Hon är tydlig om sina egna fel och framstår som en ärlig människa från första sidan. Hon skriver ödmjukt om kärlek och längtan. I henne förstod jag att jag inte var ensam. I henne förstod jag att jag också kunde vinna. Även om jag inte var felfri. Därför håller jag av Anna. När jag behövde spegla mig i någonting som liknade min egen värld kom hon. Och hon var den enda som hade mod nog att göra det.*




Tack, Marguerite. Tack, Tone. Tack! Jag bara gråter. Det är tårar som inte gör ont längre.

[annawahlgren]

Så var det dags för nästa stora PR-drive


ÖSTERMALMSNYTT 19 oktober - 25 oktober 2013:

*Nu blir Felicias barndom teater

Östermalmsbon Felicia Feldts bok föll ner som en bomb. Nu sätts "Felicia försvann" upp som pjäs på Stadsteatern.

Om inte namnet Felicia Feldt klingar bekant kommer här en något komprimerad sammanfattning: Felicia gav i början av 2012 ut en självbiografi om sin uppväxt. Boken avslöjar övergrepp, hot och misär i hennes barndom och väckte stor uppmärksamhet. Dels för att den var mycket avklädd och inte lämnade någon läsare oberörd. Och dels för att den samtidigt fläckade hennes mammas, barnuppfostringsgurun Anna Wahlgren, tidigare goda rykte. Mamman kontrade genom att i sin tur skriva en bok med sin version. Familjebråket blev hett stoff för kvällstidningarna och resulterade i mängder av artiklar, löpsedlar och tv-intervjuer. Bland annat var både Felicia och Anna med i SVT:s Skavlan, fast med ett års mellanrum.

- Självklart är det inte roligt se sitt namn dyka upp på löpsedlar under ett års tid, men jag tvekade aldrig att skriva och ge ut boken, och inte heller att ställa upp i Skavlan. Det var rörigt och omtumlande under ett helt år, men efter att mamma också ställde upp i samma program kändes det som att cirkeln slöts, säger Felicia Feldt.

Det allra hemligaste
Hon skrev boken bland annat för att belysa det faktum att det ofta finns så mycket onödig tystnad inom familjer. Man tror sig kunna prata om allt, men det allra hemligaste får ofta aldrig komma upp till ytan.

-Det är många som känner igen sig i det här och därför är det viktigt att ämnet diskuteras.

Samtal om svek
Trots att Felicia och hennes familj blottades offentligt ångrar hon ingenting. Och trots att boken släpptes för snart två år sedan får hon fortfarande positiva kommentarer, både via mejl och i brev. Genomslaget har gjort att hennes liv har förändrats i positiv riktning. Vanligtvis brukar en bok kunna "leva vidare" i max ett år, men "Felicia försvann" är fortfarande levande i allra högsta grad. Felicia åker runt och håller föredrag om boken i både kyrkor, fängelser, bibliotek och skolor. Samtalen kretsar ofta kring svek, försoning och förlåtelse.

- Det är svårt att ta in att boken har väckt så mycket uppmärksamhet, men mycket handlar nog om att jag slog hål på en etablerad sanning om min mor.

Manus till ny pjäs
Det senaste året har allt återgått till det normala. Men även om det nu känns som lugnet efter stormen kanske det börjar blåsa igen för Felicia. Samtidigt som hennes bok sätts upp på Stadsteatern i december skriver nämligen Felicia manus till en annan pjäs.

- Det blir ett familjedrama. Men den här gången är det ett fiktivt sådant, säger Felicia och skrattar.

Som van skribent passar hon även på att hoppa in som gästkrönikor i Östermalmsnytt.

- Jag har skrivit en hel del tidigare om offentlighet och på vilket sätt vi idag marknadsför våra egna liv. Vi är våra egna livsentreprenörer som gärna skyltar med våra barn på Facebook, Instagram och Twitter. Jag ställer frågan om hur vi skulle reagera om våra barn skulle göra samma sak mot oss?

Tanken känns skrämmande.
- Exakt! Vad skulle du säga om ditt barn lade upp en bild på dig när du slocknat framför tv:n efter några glas vin, eller ett filmklipp när du snarkar gott på lördagsmorgonen?*

Michael Toll, michael.toll@direktpress.se

*Felicia Feldt
Ålder: 46.
Bor: Bor till vardags med min dotter i Roslagstull och helgbor med min älskling i Årsta.
Familj: Fyra barn, två bonusbarn, en man.
Övrigt: Felicia har idag fortfarande ingen kontakt med sin mor.*

[mari]

Sicken smörja.

Speciellt det där att en bok vanligtvis lever vidare bara ett år.
God litteratur lever vidare i all evighet.
Barnaboken är ett sådant exempel.

Jag har läst Felicias barnbok också. Värsta smörjan jag läst. Som Astrid Lindgren sa en gång, vem som helst kan faktiskt inte skriva en barnbok, även om många tror sig kunna det.

Det är tragiskt att man kan ta sig fram här i världen bara genom att ha kända föräldrar.

[Alma]

Det börjar anta allt sjukare former, detta.

"Jag har skrivit en hel del tidigare om offentlighet och på vilket sätt vi idag marknadsför våra egna liv. Vi är våra egna livsentreprenörer som gärna skyltar med våra barn på Facebook, Instagram och Twitter. Jag ställer frågan om hur vi skulle reagera om våra barn skulle göra samma sak mot oss?"

Här glöms att Felicia också är ett barn. Som skrivit om sin mamma.

"...mycket handlar nog om att jag slog hål på en etablerad sanning om min mor."

Det tror jag också att det här handlade om. En som ville bli intressant genom att skriva om en annan författare.

[annawahlgren]

Tack, mari Det var vackra ord om Barnaboken och den - liksom Internationella Sova hela natten - ska göra (och gör, utomlands) sitt bästa för att leva upp till dem :thumbsup:

Tänkvärt och enligt min mening helt riktigt, Alma

Ovan har jag lagt in AV NÄCKEN BLEV HON TAGEN som notis och låst sådan. Jag tänkte mig ingen diskussion där, utan i så fall reflexioner och kommentarer här.

Jag skrev AV NÄCKEN BLEV HON TAGEN som ett slutord från min sida. Fristående är den en artikel eller ett inlägg apropå teateruppsättningen av Felicia försvann, som nu spelas på Stadsteatern i Stockholm. Jag skickade den i god tid före premiären till kulturchefen på Dagens Nyheter, men jag fick aldrig något svar. (Det är lustigt hur den banalaste hövlighet liksom bara försvinner inför Anna Wahlgrens blotta namn numera )

Nu står den här, och här får den stå kvar så länge Svante Weyler håller på, om man säger #-o

AV NÄCKEN BLEV HON TAGEN kommer också att inleda min slutkrönika, som förhoppningsvis dyker upp endera dagen (det var problem med den också - jag kan ju inte själv lägga in mina krönikor utan behöver hjälp).

Det blir den sista krönika jag skriver här på hemsidan. Så får också den stå kvar, utan att drunkna i marginalen.

Efter inledningen kommer den att rymma en liten "scrapbook" med såväl bilder som texter - av andra - och sluta med ett brev från Felicia, skrivet i kärlekens röda färg när hon var 21 år och tvåbarnsmamma.

Sedan lämnar jag allt detta bakom mig, även om inte Svante Weyler gör det. Vore jag hans mamma skulle jag gräla på honom [-X

Slutligen: jag vill innerligen och om och om igen tacka alla, er MÅNGA alla, som gjort och gör det möjligt för mig att göra just det - lämna eländet bakom mig :-({|=

TACK =D>

[annawahlgren]

Slutkrönikan, AV NÄCKEN BLEV HON TAGEN, med åtföljande lilla "scrapbook" med ett brev från Felicia till avslut, är på plats nu under fliken krönikor.

Apropå pjäs och annat följer här ett utdrag ur min nyårshälsning i Gästboken/Bloggen den 31.12.2013.

Till alla som läser här men inte där: Ett riktigt GOTT NYTT ÅR 2014 önskar jag er alla av varmaste hjärta [-o< :-({|=


*Kära axrl - tack för dina tankar, som jag delar! I två års tid nu har jag gått och undrat om jag faktiskt verkligen förlorat förståndet och blivit tokig. Dement? Alzheimer? Knäpp i skallen på riktigt? Hur kan verkligheten, minnena av den, te sig så komplett annorlunda för dem som delade den? Finns det någon sanning överhuvudtaget? Hände det som hände eller hände något helt annat? "Sanningen är din egen", skriver jag själv i förordet i Barnaboken till mina barn, utifrån det obestridliga bud som handlar om att respektera, helst naturligtvis också förstå, ett barns och/eller en medmänniskas egen sanning. Som kanske inte är faktisk och bevisbar men som vederbörande härbärgerar i själ och hjärta - och i minne! - som en högst verklig upplevelse. Jag kan bistå med hur många exempel som helst ur egen fatabur. En prinsessöt flicka i klassen (vi var väl åtta år) hade långt, lockigt, ljust hår och blev givetvis både lucia och allmänt beundrad. Avundsjuk så det sved var jag med mina raka, stripiga och dessutom tunna testar. Alltså hittade jag på en hjärtskärande skröna om hur min mamma hade klippt av mig allt mitt vackra hår, som gick ner till midjan och var minst lika lockigt och gyllene som "prinsessans", NÄR JAG SOV. Så elak var min mamma. Alla tyckte jättesynd om mig. Och alla trodde säkert på mig, som redan då var en - hm - fantasifull berättare. (Med trettio böcker bakom mig, varav tre, säger tre, handlar om barn.) Men gissa vem som trodde mest på mig? Jag. Med stigande ålder, livserfarenhet och föräldraskap i massupplaga skrattade jag generat åt min lilla inneboende åttaåriga lögnerska. Med logikens hjälp, om inte annat. För hur praktiskt vore det för en mamma - elak eller ej - att klippa håret på en unge som låg i sängen? På natten? I mörkret då, så att barnet inte skulle vakna och hinna freda sig, fly eller ens illa fäkta? Hur sannolikt?

Visst, sanningen är din egen. Tills själva verkligheten, logiken och det som kallas fakta i målet tar ner den på jorden från fantasins fria flykt. Och det är väl kanske det min Lillis´ brev gör (avslutningen på min slutkrönika, sid 2). Jag kallar henne så därför att hon kallades så och kallade sig själv så - Lillis. Den Felicia Feldt som sånär tagit livet av sin mamma med en nidskrift utan motstycke, bejublad av en skock gamar till "mediapersonligheter", henne känner jag inte och känner inte igen på något enda vis - var och en som läser det nyvuxna barnets kärleksröda brev till mig förstår antagligen varför. Skriver man så innerligt och varmt, så kärleksfullt och levande - observera att språket här är betydligt bättre än i hennes bok, Gud förlåte en gammal författare! - om man just räddat sig ur ett så vedervärdigt barndomshelvete som det som nu också kan beskådas på Stadsteatern i Stockholm?

För vidare turné landet runt.

"Barndomens feel bad-scener förblir hjärtskärande", skriver en recensent: "Snäll flicka som tvingas leka slav; snäll flicka som vaknar av att mammas killkompis ligger i hennes säng. Och så vidare." Recensenten Amelie Björk sätter ut mitt namn i fetstil, för säkerhets skull - trots att jag varken i boken eller i pjäsen nämns vid namn. Det är ett tilltag som är föga förenligt med god publicistisk sed. Samma sak gör Margareta Sörenson, som är gammal i gamet och borde veta bättre. Tre gånger till och med. Enligt hennes recension är Anna Wahlgren en "alkoholiserad nymfoman". Jaha. Ska jag tacka för nyskapandet - nymfoman är ett epitet som hittills inte forsat runt i förtalsfloden? Man ser ett barn, enligt Sörenson, "som längtar efter sin mamma, som vill lära känna sin pappa, som vill få känna sig trygg, sedd och älskad för den hon är." Lillis´brev är skrivet av en ung människa som gjorde just det, vågar jag påstå. Medan längtan efter pappa, å andra sidan, inte framstår som överväldigande. Fantasins Vietnam var i själva verket ett försupet Östgötagatan... "Vansinne. Han kvävde mig."

Jag säger som du: "ja då börjar man ju undra vad det är för terapeut Felicia senare gick hos. Är det en som i fallet Sture Bergwall (Thomas Quick) som fick honom att falskeligen bekänna rader av mord"...? Enligt sin bok ägnade FF den begynnande medelåldern åt terapi med medicinering i hela tio års tid, varav två år i hypnosterapi (!), något som enligt egen uppgift "återskapade" barndomen. Nyskapade?... Hypnosterapi är farliga saker. Gå in som häst och kom ut som ko! (Inget ont om kor, men de idisslar.) Terapimarknaden blomstrar till ekonomisk båtnad för terapeuterna och svindlande vinst för exempelvis mannen som gett uttrycket "gå över lik" ett ansikte: den syndigt girige bokförläggaren Svante Weyler, se slutkrönikan. Och till ett mycket högt pris för mig förstås - som i princip får gå i landsflykt - men också och inte minst för "patienten" själv och det som var hennes stora familj och ursprungstillhörighet, den som skulle varit livslång - till kärlek, om än inte till vardagsliv.

Tack, axrl, för din varma hälsning - det är mitt nyårslöfte: att se ljuset, ljuset, ljuset! Och det finns inte mörker nog i hela världen att dölja ett enda litet ljus.

GOTT NYTT ÅR!*


[-o< :-({|=

[annawahlgren]

Jannika i Gastboken:

*Om "pjäsen" säger jag gäsp. Det går inte att vrida ur en sur trasa hur många gånger som helst utan att stanken fastnar på händerna.

Hoppas det gör att den medelålders sätter sig på dem framöver, så vi slipper fler ovärdiga urvridningar.

Eller att hon åtminstone delar inkomsterna med dig

Som min kära svårmor skämtsamt brukar säga:

Varför njuta när man kan lida *