5 åring med fnurra - tungt artilleri!!!

[NlNA]

Hej!

Tösen på 5 år springer upp på kvällen, efter ca 10-20 minuter och när uppspringet väl har börjat så kan vi hålla på i timmar. Hade en liknande fnurra för 1½ år sedan och det löste sig efter ett tag men nu fungerar det inte alls samt att jag har fått rådet att ta bort det belöningssystem vi hade upprättat för tösen.

Kort info: Vi föräldrar är separerade men har mycket god kontakt och vill köra så likt som möjligt för barnen. Hennes snart 3 årige lillebror är mitt uppe i trotsen men hans nattningar är en fis i rymden jämnfört med hennes . Därför är det inte helt lätt med två krånglande nattningar samtidigt men det går! Dom delar rum hos mig men för tillfället får ett utav badrummen agerar sovrum för honom tills denna cirkus är över .
Jag är dock, tyvärr, inte den som kan hålla mitt humör i schack utan exploderar ganska så ofta när mitt tålamod brister [-X . Tro mig, jag jobbar stenhårt för att förändra det.

Nu till problemet:
Tösen springer upp, jag morrar till och leder tillbaka med orden; "gå och lägg dig" eller "du ligger ner".
Vet faktiskt inte om jag ska leda tillbaka så fort hon hoppar ner från sängen (har en halv-våningsäng med koja under) eller när hon öppnar sin dörr? Vad är mest lämpligt (läs nedan för bättre information innan svar ges)?
1. Ikväll dök jag in så fort jag hörde att hon hoppade ner på golvet. Det resulterade i att hon vände om och klättrade upp halvvägs innan jag är framme. Sen tittar hon på mig och skrattar och flinar medan hon klättrar halvvägs uppför den lilla stegen och jag får sen "knuffa" henne till kudden och liggposition. När jag vänder och går ut är hon redan på väg ur sängen innan jag är ur rummet. Hörde jag inte, där jag satt bänkad utanför dörren, att hon hoppat ner ifrån sängen stod hon kvar där och ropade, "haha, jag är nere på golvet nu", precis som att det är dags att komma in nu!! #-o .
2. Väntar jag tills hon öppnar dörren, går hon tillbaka självmant lika snabbt och kommer halvvägs uppför den lilla stegen där hon stannar och jag får "knuffa" henne till kudden och liggposition. När jag vänder och går ut är hon redan på väg ur sängen innan jag är ur rummet.

Det är som att välja mellan pest eller kolera! Dock tycker jag att alternativ nummer 2 är mest uttröttande för henne (för mig är dom lika tröttsamma båda två )!

Nu till kvällens värsta senario:
Efter att ha morrat, lett tillbaka och ramsat i 1 ½ timme ikväll brast det totalt för mig och jag fullkomligt släpade ut tösen ifrån sitt rum och ner till undervåningen, placerade henne på en stol och informerade om att ska hon inte sova, så får hon inte sova. Själv gick jag nästan bärsärkargång i lägenheten medan hon såg på. Jag var såååå ARG!!! (har aldrig visat detta förr eller varit så arg). Ja, jag vet och jag skäms [-X !!!
Måste erkänna att jag är slutkörd och desperat och vet inte hur jag ska nå fram till henne.
Nu är det gjort och jag kan inte få det ogjort och hon ska absolut inte få uppleva detta ifrån sin mamma igen - någonsin!! Jag är normalt en ganska så "stark" kvinna och väldigt envis men de 2 sista veckornas trasslande har definitivt tagit knäcken på mig.

När inte ledandet tillbaka, morrandet eller ramsan fungerar så vad gör jag????

Vad ska jag visa och inte visa? Visst ska jag visa att jag är arg/morrar men det fungerar lika effektivt som att hälla vatten på en gås!! Speciellt då tösen sett mina utbrott då ch då!
Efter att jag hade lugnat ner mig, gick vi upp igen och började om på ny kula. Min idioti fortsatte och jag passade på att ta hennes sängkläder och gosedjur med mig ut vid en vända till sängen och även där informerade jag henne om att skulle hon ändå springa upp och inte sova behövde hon heller inte ha sina sängkläder och gosedjur. Ja, ni kan skjuta mig nu....
Men då först "reagerar" hon och blir riktigt ledsen och uttryckligen säger - Ja, men jag vill ju sova!!!
Då är det ju helt plötsligt skitenkelt att följa upp med att; vill du sova så hämtar du dina grejor....
Det ska ju inte behöva gå till så här, gå så här långt, det fattar man ju!!
Det enda positiva var att jag nådde fram. Om hon kände lättnad kan jag inte svara på (känner mig alltför förvirrad för att förstå något just nu) men hon fixade sina sängkläder/gosedjur i ett nafs, klättrade upp, kramade om mig länge och väl där vi pratade en liten stund om allt som hänt.

Igår kväll/natt satt jag uppe i flera timmar och läste här på forumet som verkligen är en guldgruva .
Kom ju givetvis på mig själv att jag missar en hel del vad som gäller att förhålla sig till under dagtid. Vi har problem med hennes beteende under dagarna (typ en trotsig tonårig som himlar med ögonen, inte tänker lyssna, går iväg, och i värsta fall spottas eller stångas) och även fått indikationer ifrån dagiset att allt inte står rätt till (hon ger sig på sina kompisar och är svår att "bryta" när det ska göras andra saker).
Jag tror eller rättare sagt vet att hennes sömnbrist är en stor bov i det hela men har nu läst på lite extra mycket och insett att jag har ju förträngt delar av skrattet till godnattet, paktandet, att vara snabbare med förvisning, teater, skratt och kittel-paus och på att visa vägen ur! Måste genast bli bättre på detta och redan idag praktiserade jag i princip allt med mycket gott resultat, om man bortser ifrån nattningen .
Social delaktighet samt beröm är däremot mina stora stöttepelare och sker så ofta tillfälle ges - varje dag.

Vi ligger sååå efter med sömnen nu så den är verkligen ett måste att komma i kapp med.
Kan jag plocka bort de vanliga kvällsrutinerna som att titta på TV/läsa saga för att lägga henne tidigare? Hur förklarar man det utan att skuldbelägga henne?

Så, vad är nästa steg - förrutom att fixa till mitt fullständigt totalhavererade humör som jag helst av allt vill slänga i sjön och som ni absolut inte behöver kommentera - kritiken från mig själv är ändå hårdast - ?

Känner mig enormt vilsen och önskar ibland att hon var ett litet SHN-spädbarn eller en trotsig 3 åring igen. Då var det så lätt att läsa/tyda deras frågor men nu står jag totalt handfallen, även om reglerna är densamma.
Finns det någon som vill låna mig sin hand och vägleda mig?

Tack för att ni finns !!

[miniz]

Hej Nina.

Först ska du fà en kram. Kram!
Sedan fàr du beröm för att du skriver här.
Sà ska du fà en hand att hàlla i, medan du fixar detta.

Eftersom du läst runt lite sà har du redan sett vad som behövs. De saker du ramsade upp i slutet av ditt inlägg; paktandet teater och annat. Allt det är bra och väl, men det som är likasà viktigt är Kramen, kramterapi nästan. Och humor är sààà viktigt.

Har du läst denna? Arebtsmyror-tràden.
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=22960

Och läs pà lite om sexàringen. Sexàringen har det tufft. Hon är stor, men liten, kan sà mycket och samtidigt sà lite.
Under favoriter finns ett par tràdar om sexàringen.
http://annawahlgren.com/forum/viewtopic.php?f=8&t=18665

Hur har läggningarna gàtt sedan sist?

KRAM!

[Alma]

Hej Nina,
Jag har läst och kommenterat dina inlägg i avdelningen för barnafostran http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=45393 och när jag läser detta också tänker jag att du lägger en sträng och stor press på dig - och på din dotter.

Du är pressad från flera håll; svårt att få kontakt med dottern, får starka signaler om problem på dagis, du försöker följa upp i hemmet/hemmen men det går åt fel håll. Dessutom får du inte sova och du får inte dottern att göra det heller. Och så har du ett barn till och säkert ett annat liv också med jobbkrav och en del andra ansvar... Samtidigt har dottern stark press från dagis och från dig och pappan.

Kan du lätta din stress och press en tid - gör det. Kan du ta ledigt några dagar för återhämtning och omorientering, gör det. Kan du ha några riktigt slappa dagar med bara roliga projekt tillsammans med dottern - gör det.

Det är svårt att få ett lugn i det man gör med barnen när man är under stark press. Det är mycket lätt att man söker snabba resultat och enkla lösningar som hur man ska ramsa, att man upplever barnet som illmarigt, trotsigt, som man ska snabbfostra med enkel regelsättning, och att man inte hinner eller orkar förstå barnets flin annat än som inbjudan till maktkamp. Och att man dessutom upplever sig själv som svagare och förlorare i maktkampen.

Jag tror du måste ta dig ur känslan av att vara i maktobalans och i maktkamp med din dotter. Du måste hitta tillbaka till att känna att du är den som förstår henne, kan stötta henne, och den som kan tolka hennes problembeteende som behov av något som nu saknas. Och hitta ditt eget lugn och säkerhet som gör att du slipper kämpa mot din explosivitet.

Du och kanske dagiset också har försökt bemöta henne som att det är beteendeproblem som kan mötas med gränssättning, straffliknande konsekvenser, uteblivna förmåner, belöningssystem och ibland hårda nypor som att dra i och lyfta henne.

Det har inte funkat. Alltså är det inte enkla beteendeproblem som kan fostras bort med enkla medel.

Jag gissar att du har störst nytta av hitta tillbaka till en mjukare, lyssnande, inkännande mammaroll. Få dottern att känna att du står på hennes sida. Också när hon ska sova.

Kanske börja med att lägga fokus på problemen åt sidan. Fundera över när dottern har det som bäst, och när ni har som bäst tillsammans. Göra massor av sådant i några dagar och under den tiden fundera på vad det är som gör att vissa stunder ger god kontakt, frihet från maktkamp, paus från problembeteende och dålig kontakt.

Låt sömnen bli som den blir, befria dottern från dagiset några dagar, gör bara sådant som är skoj och ät det som är gott.

Kanske finns massor att bygga vidare på om du börjar i änden att förstå vad som sker när du och dottern har som bäst kontakt, som bäst samarbeten?

[NlNA]

Tack Miniz och Alma för era svar !
Och tack Miniz för länken om arbetsmyror - gud vilken power den kvinnan, bluegoose, har. Hade inte läst tråden så den gav mig mycket tips och glädje.

Nu är här lite lugnare på alla fronter vad gäller sammanbrott och uppspring, även om dom existerar.

Anledningen till att jag inte har skrivit tillbaka tidigare är helt enkelt för att jag inte haft tid. All ledig tid den senaste veckan har jag lagt på mig själv (när jag varit utan barnen) för återhämtning, och annan övrig tid har jag läst och läst här på forumet.
Jag känner igen tösen i många utav trådarna här men jag vet fortfarande inte om jag ska räkna henne som en 5-åring eller 6-åring Mycket utav hennes beteenden liknar väldigt mycket en 6-åring men när dom började för drygt en månad sedan då hon faktiskt bara var 5 år och 3 månader, så blir jag lite osäker. Visst är hon framåt men nja.... kanske jag lägger för stor vikt i det, huvudsaken är att vi/jag kommer fram till hur vi ska möta henne .

Uppspringet har blivit lättare för mig att hantera och det sker inte längre varje kväll. Jag leder in henne utan kommentar (minsta lilla ord från mig skapar bara ilska och diskussion från tösen) och räddningen för mig har varit min lilla telefon . Jag är fullt upptagen med annat och koncentrerar mig på den istället och på så sätt avleder jag min egen ilska ifrån hennes uppspring med att påminna mig om att "arbeta" med telefonen, likaväl som vara upptagen med en bok, mjölka kor och inte ha tid med henne. Avledande manöver - ja, till mamman 8).
Sova i mammas säng och belöningsstjärnor (se min andra tråd) är ute ur bilden (hos pappan kan jag inte svara för) och när det kommer på tal så svarar jag bara att det bestämmer jag när det passar att sova i mammas säng (har inte hänt än i alla fall och det lär dröja ett tag och när det i så fall ska ske blir det i form av överraskning - när mamma vill).

Många dagar har varit jättebra med mycket utevistelse i det fina vädret men lite mindre utav social delaktighet än normalt. Istället har det blivit fler små när tillfället funnits utomhus. Jag har verkligen njutit av allt och alla runtomkring (barnen med) och vi har haft en massa mys och många spontankramar och kärleksförklaringar .

Idag krånglade tösen till nattningen och jag visade min ilska lite för snabbt . Lillkillen blev väkt av tösen uppspring och det gjorde mig irriterad då han trotsade och absolut inte heller skulle sova. Så mitt i alltihopa fick jag även sätta lillkillen på en stol i tråkiga hallen medan jag gjorde några vändor med tösen in på rummet . När han då med en lite förskräckt röst frågar: "Mamma arg?" blev jag påmind om hur onödigt jag reagerade #-o . Varför känner jag denna onödiga stress att dom verkligen måste sova
Nu har jag funderat över kvällens händelse och kan konstatera att vi missat skrattet till godnattet och kramterapi (som vi lyckats få in de andra dagarna). Givetvis tror jag inte att det bara hänger på den enkla anledningen men det fick mig att inse att det är värt att barnen kommer i säng, säg 15 minuter senare än normalt, och att JAG ser till att dom får skratta och busa rejält innan sängen med mycket gos och kramar under dagen, än att vi har nattningar med uppspring och rop i någon timme. Likaväl som att tandborstning och tv-tittande är rutin på kvällarna så ska skratt och bus med massa kramar också vara det

Visste sen tidigare att det är viktigt att förbereda tösen på brytningar/avslut av lek, matdags, bad, tv-tittande men den senaste tiden har jag verkligen lagt ner tid och finess med att påminna inte bara en eller två gånger utan ibland även tre (utan att det blivit tjat) och de flesta övergångar har gått galant . Har nämnt det för personalen på dagiset också och dom förstod vikten med det hela.
Det är verkligen en kick att se henne komma springandes från lekplatsen när jag ropar att det är mat och hur hon dessutom får med sig sin lillebror in 8) . Gissa om beröm haglar om vilken tur jag har henne som ser till att lillebror också får mat.

Jag tror du måste ta dig ur känslan av att vara i maktobalans och i maktkamp med din dotter. Du måste hitta tillbaka till att känna att du är den som förstår henne, kan stötta henne, och den som kan tolka hennes problembeteende som behov av något som nu saknas. Och hitta ditt eget lugn och säkerhet som gör att du slipper kämpa mot din explosivitet.

De två stora huvudmålen har varit uppspringen och brytningarna den senaste veckan då det är dom som har skapat så mycket turbulens hos oss. Det jag inte haft tid att praktisera eller hunnit läsa om är hur jag ska "samtala" med tösen utan att lägga för mycket skuld på henne. Jag känner att jag har svårt att hitta orden till henne och hur jag ska gå till väga för att hitta andra vägar när det kommer till motstånd hos henne. Om hon inte redan är som en 6-åring så lär hon ju komma dit snart och har jag inte "löst" denna kamp vi ibland utkämpar så inser ju även jag att det inte kommer att bli lättare framöver . Jag skäms för det men jag tar till en del tjuvknep [-X för att få makt över hennes motstånd och därigenom ge henne skuld. Det finns så otroligt mycket kunskap och värdefulla trådar att läsa här och nu känns det som att jag har läst för mycket för att kunna komma ihåg alla bra tips och idéer. En aning lite korvstoppning på den fronten . Så hur går ett bra "möte" till

Tack för att ni finns

[Alma]

Hej Nina,
Du är redan på rätt väg! Följ huvudspåret med kravlös utevistelse, lite mindre krav på social delaktighet och mer av social lek, mer av lekfullhet och kärleksbetygelser och lite nonchalanta omnattningar så kommer du helt rätt i banan tror jag. Ett och annat utspring får man räkna med, du behöver inte känna att du är på fall för det.

jag vet fortfarande inte om jag ska räkna henne som en 5-åring eller 6-åring

Så här tänker jag kring detta: Oavsett om du löser den gåtan eller inte så hjälper det inte så mycket. Se och möt varje behov hon har och strunta i om de stämmer med ena eller andra fasen.

Anledningen till att jag inte har skrivit tillbaka tidigare är helt enkelt för att jag inte haft tid. All ledig tid den senaste veckan har jag lagt på mig själv (när jag varit utan barnen) för återhämtning, och annan övrig tid har jag läst och läst här på forumet.

Nu kan du ägna än mer tid åt återhämtning, för du verkar ha kommit i spår.

Uppspringet har blivit lättare för mig att hantera och det sker inte längre varje kväll. Jag leder in henne utan kommentar (minsta lilla ord från mig skapar bara ilska och diskussion från tösen) och räddningen för mig har varit min lilla telefon . Jag är fullt upptagen med annat och koncentrerar mig på den istället

HIMLA BRA! "Telefonavledning", den ska jag också praktisera i stunder när jag behöver avleda min irritation.

Varför känner jag denna onödiga stress att dom verkligen måste sova

För att du varit i en längre tids stress kring dagliga/nattliga upprepningar av uppvak, antagligen, Nu kan du betrakta ett och annat uppvak med lugn, för nu har du grepp på inte bara sömnen utan också andra delar som krånglat. Räkna med ett och annat undantag som naturliga.

Visste sen tidigare att det är viktigt att förbereda tösen på brytningar/avslut av lek, matdags, bad, tv-tittande men den senaste tiden har jag verkligen lagt ner tid och finess med att påminna inte bara en eller två gånger utan ibland även tre (utan att det blivit tjat) och de flesta övergångar har gått galant . Har nämnt det för personalen på dagiset också och dom förstod vikten med det hela.

SUPERBRA! Det är just när man förstår och accepterar sitt barns behov och finner former för att möta dem, som det där lugnet infaller sig. Så länge man är inne på att ens unge ska ändra sina grundläggande behov eller att behoven är olater, fasoner mm, så är man i ett ilskt krig som tär på allas krafter. BRA att du lyckats förmedla till dagiset också!

Det är verkligen en kick att se henne komma springandes från lekplatsen när jag ropar att det är mat och hur hon dessutom får med sig sin lillebror in 8) . Gissa om beröm haglar om vilken tur jag har henne som ser till att lillebror också får mat.

=D> =D> =D>

De två stora huvudmålen har varit uppspringen och brytningarna den senaste veckan då det är dom som har skapat så mycket turbulens hos oss. Det jag inte haft tid att praktisera eller hunnit läsa om är hur jag ska "samtala" med tösen utan att lägga för mycket skuld på henne. Jag känner att jag har svårt att hitta orden till henne och hur jag ska gå till väga för att hitta andra vägar när det kommer till motstånd hos henne.

Ett par tips:
- förhandla om hur ni ska göra i de situationer som krånglar.
- förbered genom att i en lugn stund tillsammans bestämma hur ni ska göra i de situationer du tycker blir sega, t ex när hon säger nej till att komma in före middag, börja läggningsrutin eller vad det är.
Själv ritar jag upp situationerna med streckgubbar som en serie medan jag och sonen "förhandlar". T ex
ruta 1: Barnet leker ute, mamma lagar mat
ruta 2: Mamma ropar snart är middagen klar
ruta 3: Alternativ där barnet får välja: Leka vidare eller duka?
ruta 4: Bordet dukat (av någon). Mamma säger nu är det middag.
ruta 5: Barnet avbryter lek eller dukar klart. Alla äter middag

Jag ritar medan sonen är med, ibland som del av en förhandling där sonen får komma med kommentarer om hur det ska vara. Jag går med på det mesta som funkar även om det är knasigt (t ex han ber mig ropa HEJDINOSAURIE istället för MIDDAGEN KLAR, sedan repeterar vi en gång. Serien sätts upp på väggen invid köksbordet.
Det är underligt hur väl det funkar...
Men man måste naturligtvis omförhandla ibland, och skapa nya rutiner. Ingen intelligent varelse vill leva i samma rutin för evigt.

Jag skäms för det men jag tar till en del tjuvknep [-X för att få makt över hennes motstånd och därigenom ge henne skuld. Det finns så otroligt mycket kunskap och värdefulla trådar att läsa här och nu känns det som att jag har läst för mycket för att kunna komma ihåg alla bra tips och idéer. En aning lite korvstoppning på den fronten . Så hur går ett bra "möte" till

Här finns säkert en hel del knep och omställning kvar, som gör att du inte behöver skämmas inför dig själv, och inte behöver ha ambitionen att "få makt över hennes motstånd". Berätta mer om hur en sådan situation ser ut, så kan du få spånor som kanske inspirerar dig!

[NlNA]

Hej och tack för dina svar Alma!

Behöver egentligen denna gång ett litet råd och ett bollplank om en invit jag fick ifrån tösen idag. Resten kan vi ta senare...

Båda barnen kom hem ifrån en minisemester ifrån pappan idag och jag anade att tösen skulle vara trött då sömnrutinerna hade ruckats på under semestern. Och mycket riktigt så kom det ett stort utbrott över att helt plötsligt inte kunna cykla vid utomhusvistelsen (ja, hon kanske är en 6-åring iaf trots allt... ).
Jag bemötte det inget vidare måste jag erkänna för maten stod på spisen och riskerade att bränna vid om jag inte tog hand om den. Räddningen fick bli en soffdumpnig med både gosedjur, filt och tumme då jag såg att hon hade ett stort behov av lite lugn och ro en stund för sig själv.

Ikväll var det då dags för ett evigt uppspring, vilket jag räknat med då barnen hade bytt "hus" och allt skulle ifrågasättas.
Men idag var det extra jobbigt då lillkillens trots var starkare. När jag hade lett tillbaka tösen till sängen och vände ut mötte jag lillkillen i dörren som hoppat ner från den tråkiga pallen och då han inte skulle sova fick det bli pallen igen och när han var placerad där var tösen redan framme vid sin dörr.... Skulle jag skratta eller gråta?? Haha!!!
Insåg att det här kunde jag inte reda ut, utan lillkillen fick faktiskt trotsa i sin säng i badrummet istället (för den har han inte lärt sig hoppa ut ur än).
Lillkillen valde att sova efter en stund och tösens uppspring höll på ett tag till.
Detta är så frustrerande då det känns som en maktkamp och det vill vi ju alla att jag både ska undervika och känna, eller...?
Jag tänkte på det du Alma har skrivit innan och valde mitt i alltihopa att prata med tösen och fråga varför det inte går att ligga i sin säng, varför hon måste springa upp och vad som är så jobbigt med att inte kunna sova m.m (är det detta du menar med ett möte, Alma?).
Hon kan inte sova är det enda svar jag får och jag väljer här att kringå alla "regler" vid nattning och bara stanna hos henne en stund, krama om, gosa och förklara hur mycket jag älskar henne m.m. Sen säger hon: "Så mysigt det här var och var varm och god du är mamma....!!!" Lilla stumpan, vad mitt hjärta smälte !! Sen tog det 2 minuter så kläcker det lilla trollet ur sig: "Nu vill jag sova!!" Vänder sig om och så var friden kommen !!!

Då föds idén om att ha lite mammamys och här är ert bollplank välkommet:
Min idé är att medan lillkillen nattas i sin trots så får tösen ligga och läsa och när han är färdig med sitt blir det mammamys med tösen.
Alternativ nr 1: Läsandet sker i soffan här nere medan jag nattar lillkillen och sen ligger vi i soffan och myser hon och jag en stund, så länge det behövs.
Alternativ nr 2: Läsandet sker i hennes säng medan jag nattar lillkillen och sen står jag vid hennes säng och myser, håller om en stund, så länge det behövs (jag får inte plats i hennes säng och det är en bit upp till den dessutom och att krypa ner i den känns allt för riskabelt [-X ).

Jag vet att alternativ 1 är bäst då det i sängen bara ska sovas och inget annat men om jag sen bär dit henne efter vårt mys i soffan tror jag hon skulle "piggna" till/"triggas" igång och börja springa upp igen.
Jag tror att tösen är av den sorten att hon behöver en nervarvningstid i sängen innan sömnen kommer och att då ligga och läsa en stund kunde vara ett sätt att komma till ro (det är ju oftast efter 20 minuter som uppspringen har börjat). Blir det sen lite mammamys uppå det så kanske hon välkomnar sömnen lättare? Kruxet är att tösen och lillkillen delar rum hos mig och då kanske hennes lampa stör honom? Det är ju just nu en tillfällighet att han är placerad i badrummet.... och där hade jag inte tänkt att han skulle behöva bo för alltid .

Så vad kan vara ett bra alternativ? Här är ju ett litet dilemma.
Har ni andra tips och idéer eller länkar så tar jag gärna emot dom också!
Jag kände starkt att myset var ett sätt att nå fram och ett behov ifrån tösen men det är svårare att få till det vid en annan tid under dagen för efter dagiset så är det mat, utevistelse och social delaktighet som gäller och barnen har så mycket energi då och vill leka och inte alls ha tid med mig .

Tack för att ni finns!

[Alma]

=D> Hurra för dig som hittat det som dottern söker! Mammamys... Vad fint.

Jag kan inte ge så många råd om exakt hur du ska göra och var. Vi har med vår 6-åring kunnat bli lite mer flexibla. Han behöver också mys och kärlek innan nattsovning, mer än skratt till godnatt nu för tiden. Sagan funkar bra att lyssna på i sängen tycker jag, för att ge avbrott till de existentiella funderingar som han har.

Vi läser saga bredvid hans säng. Bestämmer innan om det ska vara ett eller två kapitel. Är det bara ett läser jag långsamt. Han gosar med min arm under tiden. Sedan kort ryggkli, som avslutas med varm hand på ryggen. Jag går strax innan han somnar, natti natti. Det hela är en procedur på 10-15 minuter.

En eller ett par gånger på natten vaknar han. Om han går upp leder jag honom tillbaka i ett paktande, ungefär som att "oj lilla vän så tokigt att du hamnade utanför sängen, jag går med dig tillbaka" och så omstoppning. Sker det fler gånger på natten blir omstoppningarna korta eller på distans med uppmaning om att dra upp täcket själv och ta hand om snuttefilten.

[miniz]

Jag känner igen tösen i många utav trådarna här men jag vet fortfarande inte om jag ska räkna henne som en 5-åring eller 6-åring Mycket utav hennes beteenden liknar väldigt mycket en 6-åring men när dom började för drygt en månad sedan då hon faktiskt bara var 5 år och 3 månader, så blir jag lite osäker. Visst är hon framåt men nja.... kanske jag lägger för stor vikt i det, huvudsaken är att vi/jag kommer fram till hur vi ska möta henne .

Det jag tänkte pà när jag bad dig läsa pà om 6àringen var precis att hon är stor, men samtidigt liten. Hon behöver fà vara liten och fà mycket mys och kontakt. Och det fàr hon! =D> Det spelar inte sà stor roll om hon är 5 eller 6 àr, men att du vet hur du kan hjälpa henne.

Leda, visa, lära och hjälpa, säger AW.
Och möta, gosa, pakta och finnas.

Mötet är sà himla viktigt, at ta del i hennes liv och värld. Vara intresserad och bry sig. Säga hej och ge en kram när man träffas för femte gàngen pà samma dag. Inte att man behöver krama och hàlla pà hela tiden, men visa att man sätter pris pà henne (och lillebror som ju ocksà är i kris...).

Bra jobbat!

Kram.

[NlNA]

Hej!

Vi har kommit på god väg med kommunikationen, tösen och jag . Det är lika många utbrott som tidigare och mitt tålamod har blivit bättre sen jag kom underfund med varför jag har varit så lättirriterad och nedstämd. Det är en bit kvar på den fronten men den är redan bättre.

Dock brast det för mig idag under nattningen av tösen .
Hon har i några veckor fått läsa i sin säng medan nattning av en trotsig lillebror sker i badrummet. Sen någon vecka tillbaka valde jag att försöka få barnen att sova i samma rum igen och det innebar att tösen då fick ligga och läsa i min säng medan lillebror nattades, ha mammagos där med saga och prat och sen krypa ner i sin egen säng inne hos lillebror när han garanterat somnat.
Halv 7 nattas lillebror och tösen och jag har sen ca en halvtimme på oss att läsa saga och ha mammagos.
Det händer tyvärr fortfarande att tösen springer upp efter att hon bäddats ner i sin säng och då stannar jag kvar hos henne jämte sängen för att klappa på henne eftersom det är det enda som hjälper och som hon ber om. Men när det hela nu håller på i ca 1 timme efter att hon bäddats ner i sin säng efter mammagos och saga så är det ju ingen större skillnad på hur det var innan!! Visst, vi bråkar inte och blir inte ledsna nu men tösen får ju ändå inte sin sömn!! Förr tyckte jag det var ok med 2-3 uppspring men nu börjar vi komma upp i nästan 10 uppspring på kvällarna och det har inte än hänt att hon har somnat innan kl 8 på kvällen (väcker dom mellan 6-6:30 på morgonen).
Så ikväll blev jag rejält arg på henne (det var över 1 månad sen sist) och förklarade tydligt att håller hon på så här så tar vi bort mammamys, saga, musik och drickande av varm mjölk som är det saker hon har önskat att göra medan vi har mammamys i ca en halvtimme.
Jag frågar henne varje gång varför hon springer upp, varför hon inte kan sova och hon svarar alltid med att hon är pigg, fastän hon gäspar stort och jag frågar då vad som skulle göra det lättare att somna och det är att jag ska stå där och klappa henne!
Men jag är förbaskat rädd för att hamna i ett klappa-träsk och uppspringen har blivit fler och utmanande (vilket dom inte var förr).

Idag blev det i min aggression även hot [-X om att ta bort allt som innebär mammagos och att läggas samtidigt som lillebror och fortsätta ha dessa uppspringen där vi blir arga på varandra om man ändå ska hålla på att springa upp för då kan vi lika gärna börja tidigare med uppspringen så hon får igen sin sömn.
Vet att det inte hjälper men när vi äntligen hade hittat något som började fungera så är vi ju tillbaka till ruta 1 igen vad gäller hennes sömn .
Lillebrors resesäng stod kvar på dass så där blev det en rejäl dumpning av tösen då jag visste att hon skulle väcka lillebror om jag ledde henne tillbaka till sin säng. Hon var arg i sin säng och jag gick här nere och var arg och försökte lugna mig innan jag kunde ta itu med henne igen. Hon var nog inte beredd på min reaktion utan sa att hon blev rädd men nu ville jag markera vad som inte accepterades. Vi pratade en stund och jag fick ingen förklaring över varför hon springer upp. Dock ville hon gärna sova därinne så i natt fick det bli så, klockan tickade.
Det enda jag kan komma på som var annorlunda var att idag valde vi att ha mammagos med saga här nere i soffan istället för i min säng men kan det verkligen ha betydelse?

Jag ville förklara för tösen att vi faktiskt inte kan ha mammagos med saga om hon ska fortsätta med uppspringen och "hotade" med att hon får en chans till, nästa gång dom kommer hit, på söndag (åker till pappan imorgon) med mammagos och saga. Blir det några längre uppspring nästa gång så är mammagoset borta för ett tag. Jag sparkar mig själv i röven för jag vet ju att detta bara taggar henne mer att testa och jag har ju varit expert ett bra tag innan med att köra med en massa hot.... #-o . Men det är väl den desperata människan inom mig som kommer fram!!

Så vad göra?
Stå och klappa jämte sängen tills dess hon nästan somnar? Hur länge är ok att stå där utan att det riskeras att bli träsk eller varaktigt? Kommer behovet av klappningarna i så fall att försvinna senare?
Sova i resesängen så hon inte stör lillebror och leda tillbaka i evigheter?
Ta bort mammagos med saga för att spara in på sömnen?

I övrigt tycker jag att vi har fått en mycket bättre kontakt dagtid och är enormt besviken på att det inte fungerar bättre med läggningen trots att vi har det så bra hela den halvtimmen som innebär mammagos. Jag tycker att jag har mött henne i många frågor och tar alla tillfällen jag kan för att hjälpa henne i sin 6-års utveckling. Ibland behöver hon mycket hjälp med både skor och att t o m vilja matas och jag ger henne det samtidigt som jag bemöter och berömmer henne när hon klarat av andra saker. Vi skrattar mer, busar mer och kramas mycket mer än tidigare men ändå vill inte nattningen infinna sig.
Nu är jag nervös inför varje nattning (inte så att det märks) och jag är orolig för hennes sömnbehov. Just nu ligger sömntimmarna på 10-10,5 per natt men om jag ändå kom upp i 11 så hade jag varit mer än nöjd.

Tips, råd, andra trådar tar jag tacksamt emot!
På söndag vill jag kunna stå där med en attityd och en tydlig plan om hur jag ska göra för att nå fram till henne och jag har gett mig sjutton på att vi ska ta oss igenom detta!!

Tack för att ni finns !

[miniz]

Hej.

Jag frågar henne varje gång varför hon springer upp, varför hon inte kan sova och hon svarar alltid med att hon är pigg, fastän hon gäspar stort och jag frågar då vad som skulle göra det lättare att somna och det är att jag ska stå där och klappa henne!

Jag tycker du kan sluta fràga henne varför, det spelar ingen roll varför! Du vet att det är sovdags sà det är det som gäller. Ge henne inte nyckeln till hur det ska gà till heller, fràga inte hur det kan bli lättare. Du fàr bestämma dig för hur ni ska ha det. Det är du som är ledaren och vet.

Så vad göra?
Stå och klappa jämte sängen tills dess hon nästan somnar? Hur länge är ok att stå där utan att det riskeras att bli träsk eller varaktigt? Kommer behovet av klappningarna i så fall att försvinna senare?
Sova i resesängen så hon inte stör lillebror och leda tillbaka i evigheter?
Ta bort mammagos med saga för att spara in på sömnen?

Vad tycks om att ha mammagos, men lite kortare utan att säga att du dragit ner pà tiden. Efter det hopp i säng lite klapp pà ryggen och ut med en mjuk och trygg ramsa, typ gonatt och sov sà gott. Innan du gàr ut säger du med säker attityd att nu är det slut pà spring för nu är det natt och hon ska sova. Sà tar du en bok, datamaskin, strykbord eller nàgot annat du kan jobba med precis utanför hennes dörr och vara polis den här veckan. Sà förstàr hon att natt är natt. När du hör hon är pà väg ur sängen ramsar du henne tillbaks, om det inte räcker fàr du föra henne i säng och ramsa dig ut.

Vi skrattar mer, busar mer och kramas mycket mer än tidigare men ändå vill inte nattningen infinna sig.
Nu är jag nervös inför varje nattning (inte så att det märks) och jag är orolig för hennes sömnbehov. Just nu ligger sömntimmarna på 10-10,5 per natt men om jag ändå kom upp i 11 så hade jag varit mer än nöjd.

=D> Bravo för skratt, bus och mys!
Det att du är nervös inför hennes nattning märker hon nog. Dom läser oss sà himla bra. Du fàr jobba upp attityden och överbevisa dig själv att nu ska hon banne mig sova och det är jag som är ledaren!

Hur gick läggningen i gàr?

Stor kram.

[TorsMamma]

Hej,

jag kan bara berätta vad vi gör och har gjort. Inte 100% AW mässigt som det otroligt fina svar du fått ovan! :thumbsup:

Min son är dryga 6,5 år han har kvar sin 12 timmars natt! Men han sover nog effektivt säg 10,5 tim. Till saken hör att det just nu är ljust ute och att melatoninet inte kommer igång i tid för att sova så att fortsätta lägga på samma tid är jätteviktigt. Sen tar det honom 1-2 timmar att somna. Så medans han får ligga är totalt mörklagt rum med dörren på pytteglänt får han lyssna på klassisk musik eller CD saga för att melatoninet skall komma igång. Detta tar en stund, även om de är trötta. Man kan även med viss framgång lägga 30 min tidigare om man märker att de är trötta på morgonen så mörkret får ytterligare tid på sig att göra sitt goda.

Så, så här sommartid är det svårt för de flesta att somna, men det är bara att hålla ut och se till att mörkläggningen är total och att de lägger sig och ligger i mörkret så melatoninet kommer igång. Sen är nog visst uppspring lite början på den där 6-årskrisen som kommer. Och då kan sitta vakt vara jättebra en tid. Bara man inte gör "Underhållning" av det hela.

[TorsMamma]

Hej,

jag kan bara berätta vad vi gör och har gjort. Inte 100% AW mässigt som det otroligt fina svar du fått ovan! :thumbsup:

Min son är dryga 6,5 år han har kvar sin 12 timmars natt! Men han sover nog effektivt säg 10,5 tim. Till saken hör att det just nu är ljust ute och att melatoninet inte kommer igång i tid för att sova så att fortsätta lägga på samma tid är jätteviktigt. Sen tar det honom 1-2 timmar att somna. Så medans han får ligga är totalt mörklagt rum med dörren på pytteglänt får han lyssna på klassisk musik eller CD saga för att melatoninet skall komma igång. Detta tar en stund, även om de är trötta. Man kan även med viss framgång lägga 30 min tidigare om man märker att de är trötta på morgonen så mörkret får ytterligare tid på sig att göra sitt goda.

Så, så här sommartid är det svårt för de flesta att somna, men det är bara att hålla ut och se till att mörkläggningen är total och att de lägger sig och ligger i mörkret så melatoninet kommer igång. Sen är nog visst uppspring lite början på den där 6-årskrisen som kommer. Och då kan sitta vakt vara jättebra en tid. Bara man inte gör "Underhållning" av det hela.

[NlNA]

Hej och tack för era inlägg, Miniz och TorsMamma !
Suveräna svar och råd!

Nu har det gått en månad och jag tänkte uppdatera er om hur fantastiskt bra det har gått sen sist .
För det första så är mitt humör, tålamod och välmående i prima balans sen jag valde att plocka bort de där berömda hormonpreparaten man låter utsätta sin kropp med och som jag nu förstår har orsakat en hel del av varför jag känt mig som en värdelös mamma. Stackars barn som har fått se sin mamma som rena PMS-monstret, varje dag !
Och jag måste säga att det är en befrielse att nu äntligen förstå vad som har varit så fel med mig. Givetvis är det ingen ursäkt till varför jag har betett mig som jag gjort mot barnen (framför allt mot tösen) men det är ju dock ändå en bidragande orsak till mitt beteende.

Tack TorsMamma för tipset om melatoninet. DÄR har vi den klart starkaste orsaken till varför tösen inte somnar på kvällarna!! Hon är trött, ligger och vrider sig, suckar och stönar och gäspar stort mellan varven men ÄNDÅ går det inte att somna... Även om hon går miste om sömn så känns det väldigt gott i mitt hjärta att det inte beror på mig varför hennes sömn inte vill infinna sig.

Nattningen är inte 100 % AW men den fungerar och då får det bli så. Bara vi inte bråkar, krigar, gråter och skriker mera , vilket vi inte gör \:D/ .
Så här går nattningen numer till och efter 3 veckor så är det fortfarande inga uppspring (ville utvärdera lite innan jag hörde av mig då dom åker lite jojjo mellan mig och sin pappa):
Nattning av trotsig lillebror tar bara 10 minuter numer. Under tiden ligger tösen i mitt rum och läser.
När lillebror är tyst och ligger kvar i sin säng så bäddar jag och tösen ner oss i min säng, läser saga, och har mammagos som sammanlagt tar ca 20 minuter. Under denna tid så har lillebror somnat och vi smyger sen in rummet där tösen bäddas ner. Strax innan dess har tösen fått en klar och tydlig genomgång om vad som gäller och jag kör samma koncept varje kväll även om det ibland ifrågasätts, men mamma är benhård.... och tösen accepterar det utan protest. Jag vågar inte rucka på en detalj just nu....!!!
När tösen ligger nerbäddad lämnar jag rummet med ramsa, sätter på en skiva med en saga som tösen valt ut under mammagoset. Beckmörkt rum och bara en glipa ljus som släpps in och jag går ner till mitt.
Efter 30-45 minuter är sagan slut och här börjar den delen av nattningen som inte är 100 % AW. Det var här som uppspringen började och förr var det ok med ett (1) uppspring men nu är det helt slut med det (tack för tipset Miniz om att definitivt uttrycka det med ord) och det är det som tösen ibland ifrågasätter. Men då det hände och tösen fortfarande ville bli klappad under insomningen så valde jag att kompromissa. Därför går jag nu in till henne var 10:e minut istället för att hon ska springa ut var 10:e minut. Jag är inne hos henne i max 2-3 minuter och klappar, viskar godnatt och informerar om att jag kommer tillbaka om 10 minuter (hon vet att jag sätter klockan). Ca 3 vänder á 10 minuter är allt som behövs sen sover hon gott.
Jag hinner göra en massa under tiden istället för att sitta vakt vid dörren som jag har gjort SÅÅÅÅ många gånger förr och det var det som till slut inte fungerade då hon hela tiden eggades av att jag satt där vid dörren och ramsade, morrade när hon sprang upp och ledde tillbaka i all evighet. Både hon och jag var ledsna varje kväll och lillebror väldigt störd av det hela. Därför valde jag att inte följa ditt tips, Miniz, denna gång!

Det viktigaste för mig har varit att få tösen att ligga kvar i sin säng och sen vi har bestämt att jag går in och klappar, när sagan på skivan är slut (en väldigt tydlig önskan från tösen) så har det faktiskt bara varit ett enda uppspring. Och det skedde igår mitt under sagan som hon låg och lyssnade på och jag blev lite förvånad och ledde henne in. Frågade ingenting och när hon bäddas ner så säger hon bara helt plötsligt: - "Förlåt, för att jag sprang upp, men du hade ju glömt att säga att det var slut med att springa upp....!!!" #-o Ja, och det stämde faktiskt, jag hade glömt det.... . Tydlighet är hennes signum och det har jag verkligen fått lära mig att handskas med.

Jag håller helt med om att jag skulle vilja att det var annorlunda med nattningen, att det skulle räcka med att bara ramsa om hon springer upp men dessa gräl, bråk och skrik som vi har haft där jag känt en enorm maktlöshet har verkligen gått hårt mot oss båda och gjort ont.
Nu har vi hittat tillbaka till varandra igen och jag känner att jag har ledarrollen och viker inte en tum när hon sätter sin mindre populära sida till .
Nu finns glädjen, skratten och kärleken i stugan igen och jag kan njuta i större utsträckning över mina små juveler än vad jag kunde tidigare! Har ju i princip tålamod till allt just nu - haha, får jag säkert äta upp snart !!!
De 2-3 minuterna jag är inne hos henne och står och klappar på huvudet om hon fortfarande är vaken, är lite speciell för när jag viskar godnatt och ska gå ner igen så tar hon min hand, pussar den och släpper den sen, vänder sig om och gosar ner sig i kudden - precis som att detta är vad hon behöver för att somna gott OCH ligga kvar i sin säng.
Som sagt, inte AW, men väl värd att testa för ett tag (3 veckor är ju ändå en ganska lång period ).
Skulle det till slut inte fungera så får jag helt enkelt återkomma till er fantastiska människor !!!

Tack för att ni finns !!

[miniz]

Tack för rapport! Och vilken skön rapport. Vad fint du jobbat.

Forumet är sa bra, man far tips och rad och tar till sig det man vill. Och gör sina saker pa sina sätt. Som att du gar in till din flicka. Det funkar för er och det är det som betyder nagot.
(Jag gör heller inte som barnaboken alltid, men pa mitt sätt, med barnaboksfilosfin i grund, om att se barnet, som du ser ditt barn, vad Hon behöver.)

Din flicka behöver tydlighet och det ger du henne. Om ett tag behöver hon inte din ledning vid lägningen och detta blir en saga blott. Men da kommer det nog nagot annat du far ta hand om. Och det gör du da. Nu vet du vad hon behöver.

Och grattis til hormonfritt liv. Adjö pms, välkommen lugn! Vilken lycka att hitta ett (sa enkelt, egentligen) svar pa ditt humör.

Stor kram.