Hjälp med brödrerna

[Jonatans_mamma]

Hej!
Behöver hjälp med att styra upp situationen här hemma..

Storebror J och mellanbror I är nu 7,5 resp 5 år. Det är med storebror som vi har problem. Vi är medvetna om att problemet ju ligger i vår attityd gentemot honom och har kommit till insikt att det inte går att ha det såhär längre. J är i grunden en supermysig och känslig kille som gärna kramas och myser Han gör oftast läxan utan tjat och är en mycket skärpt kille!

Men...här kommer ett par exempel:
Han tjatar om saker så jag håller på att bli galen Det spelar ingen roll vad jag svarar när det inte blir ett ja. Då börjas det: Snälla kan jag få det...Snälla kan jag få det...Snälla kan jag få det... Han kan hålla på i timmar såhär Jag får sår i öronen. Har försökt förklara / ignorera / hota (som jag hatar men har inte sett någon annan utväg ibland) Till slut är jag oftast så trött på hans tjat så jag blir rejält arg Och det fungerar för stunden men nästa lämnar ingen bra känsla och senast nästa dag är det något annat han tjatar om

Han vill nästa aldrig göra någonting. Jag hittar på att vi ska gå till lekplatsen, cykla en runda, mata ankorna, gå i skogen...Oftast heter det "Jag vill inte. Du kan inte tvinga mig" Upprepas sen i oändlighet Hur hanterar jag detta? Det blir en sån tråkig stämning för mellanbror I och mig för jag måste verkligen tvinga med honom. I däremot är alltid med på allt vi ska göra.

Det här med skvaller. Ha r läst om det i BB men där står inget skrivet om en sladdrar medan vi alla är i samma rum. De sitter bredvid varandra och den ena säger Mamma, J slog mig (eller tvärtom) Då kan jag ju inte låtsas som om jag inte vet vem som gjorde det. Har bara svarat "Vi skvallrar inte i denna familjen. Vi berättar bara bra saker om varandra" Är det rätt tänkt?

Jag ber J att göra mig en tjänst. Oftast gör han det men när han är på sitt tjatiga humör kan han svara "Bara om du ger mig ett nytt legorymdskepp eller vad det nu är han fått för sig att han behöver just den dagen. Ska jag bara svara "Ok då gör jag det själv" och ignorera hans kommentar?

Jag känner mig helt tom i hjärnan. Vill ju hjälpa honom ur detta tråkiga, han kan ju inte må bra själv

Vi har bestämt oss för att införa en arbetslista som vi ska knåpa ihop tillsammans ikväll. Har haft det innan men kommit bort ifrån det. Kanske hjälper det lite? Men vad gör man om han vägrar utföra sina uppgifter?

Till saken hör kanske att jag sedan januari inte jobbar längre för vi har fått en lillebror som är 9 veckor. J och I verkligen avgudar honom!!!
De var hos dagmamma 3 ggr i veckan förut när jag jobbade där de trivdes jättebra. Frågade tom när de skulle dit nästa gång för de så gärna var där! Känns lite som de saknar den tiden.

Vardagarna fungerar oftast hyfsat med skola, läxa, trompetundervisning osv. Det är helgerna som är värst. Då hinner han få långtråkigt och måste börja störa sig och tjata Ser INTE fram emot sommarlovet som det ser ut nu

Någon som kan hjälpa oss ur denna tråkiga situation? Vill hitta tillbaks till glädjen med J igen

Kram Malin

[TorsMamma]

Hej, Skall försöka svara lite som jag ser saken, men så har jag än så länge bara en 6,5 åring.

Har du läst om 7 och 8 åringen i Barnaboken? Samt fostran kapitlet i barnaboken, det är liksom utgångspunkten.

Ang. hjälpa till så kan du läsa mera om social delaktighet i barnaboken också. Det innebär att man faktiskt inte "hjälper till" man arbetar för familjens överlevnad. Vissa saker bara måste göras och man måste sammarbeta för att de skall bli gjorda.'

När min son och jag är ensamma (när pappan är med curlas det rejält... ) Så klarar jag mig faktiskt och praktiskt inte utan honom. Någon måste duka, diska och duka av, laga mat m.m. Då måste vi hjälpas åt, annars blir det ingen middag den dagen. Världen STANNAR!

Mutor eller hot är inte melodin, utan bara kallt konstaterande att vi faktiskt inte kan äta middag om vi inte har några tallrikar. Så våga vänta ut honom är mitt förslag. Han kommer att göra det, men kanske inte glatt och roligt. Men han gör det! Läs i Barnaboken om när Annas son hade en hel vecka med köksrengöring och diskar allt i badkaret, en mycket bra historia som gör att man förstår från barnets perspektiv bättre.

Kanske kan nu en 7,5 åring börja gå in i affären själv och handla det som behövs för att sen laga sin egen middag som man med stolthet bjuder familjen på? Uppgifterna måste ju liksom växa med åldern. Du måste hitta saker som en 7 åring kan göra men inte en 5 åring.

Har man tillräckligt med Social delaktighet så kommer han inte orka, hinna eller vilja tjata på samma sätt. Då kommer han tycka att de få pauser han tilldelas är rena semestern. Dra igång stora projekt som han kan vara med på i trädgård, garage eller andra viktiga saker som kanske bara han och pappa kan göra.

Min son tjatar sig blå för att få leka med en viss kompis just nu. Men ärligt talat så hör inte mina öron tjat. Jag personligen tror att barn lär sig tjata om man som förälder inte är tillräckligt konsekvent. Kanske har man lyckats tjata till sig en sak, ja då gör man ju det som funkar. Visst? Så ditt jobb är att först säga OJDÅ! JASSÅ! Låt mig tänka på saken. Så du faktiskt kan ge ett ordentligt besked på frågan. Sen får du stå fast vid ditt beslut och deklarerar att du inte hör tjat. Det gör mest ont i öronen. Blir det för mycket så gå därifrån. Jag "förvisar" mig själv när jag inte orkar.

När min son klippte sig i fredags så blev han så upprörd att han skrek som besatt och hysteriskt. I timmar! Jag stod inte ut så jag sa att jag går ut och du kommer och säger till när du är klar. När jag kom in var han fortfarande ledsen, och det är ok, men skrika som en galning det orkar jag inte. 8)

Ang. skvaller så skulle jag inte höra det om jag var i samma rum heller faktiskt. Säg bara att ni får reda ut det, om du är arg på din bror får ni prata om saken.

Sid 685 "några råd i vardagen" kan jag med värme rekommendera. Elake Per och allt som står efter det i kapitlet. Strålande fint. Mitt favvo kapitel just nu.

Ang. tjänster så måste man ju liksom vädja till sitt barns goda sinne. Detta har jag funnit jättesvårt. Utan antingen måste jag vara äkta hjälplös och verkligen behöva hjälpen. Eller så är det för familjens överlevnad man kör på.

Måste han följa med ut om du går ut? Kan han inte få vara hemma och ha tråkigt ensam? Om ni bara är utanför typ tänker jag. Så han inser att ni VILL ha honom med och att det är så tråkigt utan honom. Han styr inte välden, men han kan få vara med och tycka när man går ut kan jag tänka. Säg typ att om 1 timme går vi ut, vill du komma på vad vi skall göra eller skall jag? Sen går ni ut och gör detta.
Såpbubblor, vattenlek, Arbetsprojekt som måste göras?Har man en 9 v måste det ju finnas massa uppgifter som bara en 7 åring kan klara tänker jag.
Du bara måste ta dem i bruk, världen stannar utan deras insats. Säg tack för väl genomfört arbete, men tacka inte för hjälpen, den är självklar!

Detta är vad jag tänker. Så läs om sociala delaktigheten igen och hitta vägar som gör att 7 åringen verkligen känner sig behövd. Inte roa, gästspela i hans värld.

Som AW skriver. "Den otrevlighet man besparar sig själv dömer man barnet till".

[Jonatans_mamma]

Tack för svaret!

Ska genast följa dina goda råd och lusläsa i bb!
Kanske återkommer med fler funderingar senare!

Kram Malin

[TorsMamma]

:thumbsup: