Barnaboken - "en vägledning till lugn". Om kvinnostyrka

[Tone]

Var det virkelig Felicia? Du fortalte aldri personliga episoder med barnas navn (som jeg kan huske) Du utleverte dem aldri personligen i alle fall.
Felicias fall forandret meg som mor. Den ga meg en aha-opplevelse hva en mor egentlig skulle være. Og for å kunne bli den mammaen måtte jeg bruke det du brukte og det eneste jeg hadde, kjærligheten.
Stormer ,svarte dager,anger,mine drømmende kvinnlige misstak,min frykt,min usikkerhet, min sårbarhet, disse måtte jeg holde for meg selv. For barnet var jeg tryggheten og din fortelling fikk meg å forstå at jeg kunne trylle. Jeg kunne gjøre det mørke til det lyse. For barnet.
Både du og jeg klarte ikke alltid det, Anna, sammen med alle andre kvinner som fått barn satset vi på at det vi prøvde å gi, det vi klarte å gi, skulle holde. At det gode veide opp for det onde. Hva som får det ene barnet missfornøyd og det andre fornøyd finner ingen noengang svaret på. Og selv om vi fant det gir det inget svar som rettferdigjør. Så slutt og let..

Etter at Anna levert barnet til legen gikk hun ut i gangen og tok seg friheten til å besvime. Barnet var tryggt hos noen andre og barnet så ikke mamma svimeslått av frykt og angst. Takk for at du delte med deg av den historien Anna.

[annawahlgren]

Felicias fall förändrade mig som mor. Den gav mig en aha-upplevelse om vad en mor egentligen skulle vara. Och för att kunna bli den mamman måste jag använda det du använde och det enda jeg hade, kärleken.
Stormar, svarta dagar, ånger, mina drömmande, kvinnliga misstag, min fruktan, min osäkerhet, min sårbarhet, dem måste jag hålla för mig själv. För barnet var jag tryggheten, och din berättelse fick mig att inse att jag kunde trolla.
Jag kunde göra mörkret till ljus. För barnet.

Tack, Tone

Här är den lilla berättelsen, ur Barnaboken. Och ja, barnet var Felicia.

Jag tror ärret syns svagt än i hennes panna.

*Som förälder utvecklar man en speciell talang: benägenhet för oro.

Underligt vore det annars.

Den oron måste kamoufleras för barnet.

Också när någonting händer, som är verkligt otäckt – barnet skadar sig, blöder, är i fara – får man försöka hålla nerverna i styr, även om man är svimfärdig av skräck själv.

Att ställa sig och skrika och tappa koncepterna i panik är ingenting mindre än vanvett. Ens egen skräck och fasa är farligast av allt. Den planterar en rädsla i barnet som lämnar djupare ärr än jag tror någon fysisk skada kan göra.

Ty - om inte ”flocken” (man själv) kan skydda barnet, som utsätts för fara, vem ska då göra det? Hotet blir dubbelt, om man själv är rädd. Det som hotas är då för barnet själva existensen.

Ett av mina barn föll en gång ner från en klätterställning. Hon var fem år. Fallet var stort, och hon slog upp ett djupt jack i pannan.

Jag tog barnet i famnen, tryckte en blöja mot såret, skickade hem de andra barnen och började gå.

Vart jag var på väg hade jag ingen aning om. Jag gick lika målmedvetet som planlöst. Jag talade lugnande till barnet. En dunkel tanke om att jag måste ha tag i en taxi föresvävade mig. Omtöcknad av chocken förstod jag inte hur det skulle gå till.

Jag sjönk ner på trappan till en tobaksaffär. Men munnen gick: jag talade och talade, och barnet grät heller inte.

Efter en evighet kom jag att tänka på att jag kunde gå in i tobaksaffären och ringa efter en bil.

Taxichauffören var bekymrad över blodet, minns jag, och jag pratade väldigt om saken med honom, utan att veta vad jag sa. Blöjan var genomblodig vid det här laget.

Vi kom till sjukhusets akutmottagning. Barnet grät fortfarande inte. Inte ens när läkaren började klippa i pannan kring jacket för att kunna sätta en bedövningsspruta i sårkanten, gav hon ifrån sig ett ljud. Hon bara tittade förtroendefullt på mig.

Men då var det jag som svimmade. Då hade andra tagit över...*

[Tone]

Hei igjen kjære Anna. Ja der er den. Historien som gjorde et stort inntrykk. Og du hadde så rett. Bare det å eie kunnskapen om hva kontrollen på seg selv og sine egne ting skapte for konsekvenser gjorde meg til en tryggere mor. Men hele Barnaboken er gjennomsyret med akkurat det faktum. Du trenger ikke å være en verdensmester for å bli en god mor. Din (Annas) mennesklighet, din allmindlighet gjorde så at mange kunne kjenne seg igjen i deg og klarte du, du som lignet sånn på oss, så kunne vi andre klare det også. Sånn sett er Barnaboken unik. Finner ikke det almindelige i andre lignende bøker. Man finner ikke en stemme som tilhører noen, bare informasjon og vakre bilder på barn og mødre som stråler som soler mens de leker på et perfekt vasket gulv mor vasket med glede mens barnet sov i 11 timer. Det er jo sjelden virkeligheten. Ikke rart mange mødre kneler.
Bilde samfunnet gir, forventningene til oss som mødre er skyhøye og de vokser for hvert år som går. De skal få til alt, utdannelse, karriære, vakre barn, kjekk mann, gode venner,et godt betalt arbeid. Hvis du har din egen keramikkverksted eller noe annet kretivt arbeid på gang er lykken gjord.
Du skrev om den almindelige kvinne og du skrev på en måte som gjorde at man satte igjen med en følelse av å faktisk være en verdensmester, på ekte....

*Hej igen, kära Anna. Ja, där är den. Historien som gjorde ett stort intryck. Och du hade så rätt. Bara det att få kunskap om vad kontrollen över en själv och ens egna angelägenheter förde med sig för konsekvenser, gjorde mig till en tryggare mamma.

Hela Barnaboken genomsyras av just detta: man behöver inte vara bäst i världen för att bli en bra mamma. Din (Annas) mänsklighet, din vanlighet, gjorde att så många kunde känna igen sig i dig, för om du, som var precis som vi, kunde klara av det, då kunde vi också.

På så vis är Barnaboken unik. Jag ser inte detta allmängiltiga i andra böcker om barn. Man finner ingen röst som tillhör någon, bara information och vackra bilder på barn och mödrar som strålar som solsken medan de leker på ett perfekt rent golv som mamma tvättat glädjefyllt medan barnet sov sina 11 timmar. Så ser ju sällan verkligheten ut. Inte konstigt att så många mammor knäar.

Bilderna samhället ger - förväntningarna på mödrar - är skyhöga, och de växer för varje år som går. Allt ska vi mammor få till: utbildning, karriär, vackra barn, trevlig man, goda vänner och bra betalda arbeten. Har man sedan sin egen keramikverkstad eller annat kreativt arbete på gång dessutom är lyckan total.

Du skrev om den vanliga kvinnan, och du skrev på ett sätt som gjorde att man stod där med en känsla av att faktiskt vara bäst i världen. På riktigt... *

Tack, Tone

:-({|=

[annawahlgren]

Tone skrev: "Var det verkligen Felicia? Du berättade aldrig personliga episoder med barnens namn (som jag kan minnas). Du utlämnade dem aldrig personligen i alla fall."

Vid närmare eftertanke: jag har faktiskt namngett mina barn på sina ställen i Barnaboken, nämligen i de krönikor som först publicerades i Hemmets Journal (1972-1976). Som här Sommardagens leende, den lilla berättelse som avslutar kapitlet om fyraåringen i Barnaboken. Fyraåringen som är en sann äventyrare, oförvägen, nyfiken, alert!

Ett utdrag ur Barnabokens "Fyra år. På rymmen":

*Fyraåringen vill inte ha beröm för att han finns till i största allmänhet och har varit ”duktig” eller ”snäll”. Han vill ha uppskattning för det han gjort, och ska någon kunna uppskatta det, krävs att vederbörande satt sig in i saken.

”Å, vad tjusigt du har bäddat. Mycket snyggt! Och vad kudden ligger fint.”

”Jaa, och så ska nallen ligga där på kudden, och så ska jag ligga där. Det här ska nallen ha som täcke. Det ligger här under kudden.”

”Å, så praktiskt.”

”Och så har jag dragit för gardinen.”

”Jaha, jag ser det! Det var ju väldigt bra.”

”Och sen satte jag tillbaka stolen. Där står stolen.”

”Ja, där står stolen, ja. Den står ju verkligen bra där.”

”Och nu har jag jobbat färdigt!”

Utöver den sociala delaktigheten – när barnet arbetar tillsammans med den vuxna – och de egna uppgifterna (som ju inte bör vara alltför vidlyftiga och som sagt alltid följas upp) bör den lilla fyraåringen användas för alla små ärenden utanför ”flocken” man någonsin kan hitta på. Trafiken är en livsfara, men kan man bara undanröja det hotet, kan fyraåringen betros det mesta. I stan kan han gå i affärer som ligger på samma sida gatan, han kan förses med pengar, nogsamma instruktioner – och han klarar det. Hans stolthet är inte att ta miste på efter väl förrättat värv, och man får då förstås låta honom berätta i detalj hur han har burit sig åt.

Inför alla expeditioner fyraåringen ska företa på egen hand berättar man hur han ska göra men förhör sig också nogsamt om att han har förstått. ”Och vad säger du när du kommer till affären?” – ”Och vart går du när du kommer ut från affären?” – ”Och vad gör du om du inte kan öppna dörren?”

Fyraåringen är i stånd att tänka sig in i alternativa situationer, han kan laborera med olika lösningar, han kan avväga, välja och besluta. Trotsålderns möda har burit frukt!

Om man som förälder förhöll sig passiv, ja till och med ”hjälplös” tillsammans med den briljanta ettåringen (utanför rutinerna, förstås), och lycklig tillsammans med den suveräna tvååringen, och fjollig med den tramsiga treåringen, och orubbligt säker med trotsbarnet, är man nu saklig, intresserad och vetgirig tillsammans med fyraåringen. Han om någon öppnar världen för en. - - -

SOMMARDAGENS LEENDE

Det är en underbar dag, när jag skriver detta. Solen flödar in i det mörka lilla huset och lyser upp det, värmer det och värmer mig. Ute öppnar sig blommorna. Luften är het, för första gången sommarhet. Barnen vaknar till nytt liv. Sommarkläderna är för små: plötsligt har allesammans vuxit ett helt år.

Och jag ser dem som vore det första gången på månader. Rosorna stiger på deras kinder, rösterna blir lätta i solskenet, gungorna gnisslar under äppelträdet och små fötter springer barfota.

Ibland är det svindlande, livet – alldeles betagande nära.

Och jag får dåligt samvete. För all den tid jag försummat dem, för alla pratstunder jag inte haft tid att ge – och jag grämer mig över allt jag gått miste om. Inte log jag till exempel åt orden till den sång fyraåringen sjöng för sin ett år äldre storasyster, när hon hjälpte henne med ett motsträvigt pussel:

Jag ska hjälpa detta
som är så svårt för dej
Jag kan nog förstå dej
Jag är så stor och duktig
Stackars lilla du

Och denna ljuvliga lilla sång, sjungen med förtjusande mildhet och både länge och väl, var det blida svaret på femåringens: ”Jävla pussel!”

Annat ger mig också dåligt samvete. Här har varit alldeles nödvändigt att få dagen att fungera; arbetet med min bok har krävt det. Många stränga ord har kommit från mamma i hennes vädjan om samarbete. Också den lilla treåringen har fått sina tillsägelser. Så kommer en liten hand i min, när jag rafsar undan disken för att fortsätta mitt arbete, och han säger:

”Jag vill inte att du ska vara arg på mig. Det får man inte med små pojkar!”

Och jag brister i skratt, och hela hans ansikte spricker av förtjusning. Fastän han inte har en aning om vad det var som var så roligt.

Bebisen och jag går ut och gungar. Sextonåringen hittar en omtöcknad fågel. Vännen bygger ett haltande pingpongbord åt de äldre barnen. Och det är sommar. Det är frid.

Ända tills kvällen kommer, och kvällsbadet. Då hörs ett tjut från badrummet – och treåringen kommer störtande, dyblöt.

”Barnen gör så jag har drunknat!”

Bebisen ser på honom betänksamt och ger honom hushållsrullen.

Felicia, Maja, Linus, Aron 1972*


O:) O:) O:) O:)

[Tone]

Ur Barnaboken Anna Wahlgren

Kjære elskede barn
Disse linjene i Barneboka vil jeg rette direkte til deg,du som er barnet mitt: en for alle,alle for en.
Ingen vet hvordan verden ser ut når du ,som ennå ikke er voksen,stiger ut i den. Ingen vet hva slags verden barna dine og barnebarna dine kan komme til å oppleve. Ingen vet hvordan det menneske vil se ut som overlever også denne tiden, denne fasen i menneskeslektens historie hvor vi lever under trussel om tilintetgjøring.
Men det finnes håp. Menneske er selv sitt største håp. I stunder av kriser i øyeblikk av nødvendighet,reiser menneske seg sterkt. Vi tar våre evner i bruk og våre evner er uendelige.
Å tenke fritt,å handle og leve i overensstemmelse med sin innerste overbevisning , det er det høyeste målet, det er friheten.
Å selge sin sjel er døden.
Og den største synd av alle er , med et Jesu-ord å plage en broders kropp og sjel.
Slik jeg trodde på deg,vil jeg at du skal tro på deg selv,og med den troen skal du flytte fjell. Uredd, illusjonsløs, men full av kjærlighet skal du overvinne det fjellet som heter uoverstigelighet.
Ta vare på din lyst! Det er grunnen du står på. Den er drivkraften i livet ditt.Ta vare på din glede og din latter! Der ligger kjærligheten til livet og menneskene. Søk din glede som mest iherdig når det ser ut som den er lengst borte. Den finnes i din nærhet, i deg.
Det vansklige er ikke galt. Det vansklige byr til kamp. I morstand skal du stri med livet. Når du vokser,har du seiret.
La deg aldri bli bedøvet,stemplet eller brakt til taushet. Selg ikke din sjel.
Elsk, forsyn deg.Lev.
Du har rett til en plass på jorden. Slåss for den med kjærlighet!

Anna. Jeg vet at disse rader var til dine barn men jeg la dem til mitt hjerte og har levd etter dem så godt jeg kan.
Hvert ord i ditt brev, hver settning avslører en mor som har brukt mye av sin tid og all sin kjærlighet på sine barn. Brevet fremstår som en konsekvens og som en siste hilsen før barna forsvant ut i livet.
Visst er Barnaboken full av gode og velfungerende råd om veien til ro men innimellom kommer det andre gullkorn om dette å være et menneske, ikke mor,ikke kone eller venn, bare menneske og jeg må innrømme at i dag nå når barna er store , leser jeg bare dem,gullkornene til menneskene.
Hvis man tar seg tid å lese Barnaboken, noe jeg ikke tror alle som snakker om deg har gjort, faller på en måte brikkene på plass. Men jo mere man leser jo mere "skurrer" beskyldningene rundt deg. Her er det noe som ikke stemmer.... Som du vet har jeg hverken lest din datters eller din svarsbok til henne. Dette har jeg gjort bevisst men det er ikke mulig å unngå debatten og alt som har skjedd og jo mere jeg hører jo mere "skurrer" det. Ex-menn, fortid,penger,beskyldninger som ikke kan bevises. Fy for en suppe du endet opp i. Dette fortjente du ikke.
Så jeg forsetter nok å bare lese Barnaboken, alt det andre er ikke Anna for meg og valget jeg tok når jeg valgte å stole på deg var ikke vansklig. Barnaboken kom ikke til for at det satt et sykt menneske av en mor å fantiserte i sammen en historie om kjærlighet. Bokens hver side står på friske bein, til tider skjelvende men med en enorm styrke jeg alltid kommer å beundre deg for. En en gang... dette fortjente du ikke. Ikke etter alt du ga oss.

[Hege]

Åååh, Tone...

Som du vet har jeg hverken lest din datters eller din svarsbok til henne.

Du är som jag. Att läsa dina ord till Anna om hur Barnaboken har hittat en nerv hos dig, det är som att läsa om mig själv och min upplevelse av att läsa Barnaboken. Denna skatt, denna gåva till världens barn och deras föräldrar, detta magnifika avtryck som Anna lämnar efter sig. Att läsa det du skriver är att förstå att du också har förstått Barnabokens budskap.

Om du gillade Barnaboken kommer du gilla Sanning eller Konsekvens.
Låt dig inte luras att tro att detta är någon "svarsbok" till dottern. Långt, långt därifrån. Hämnd? Missförståndet kan inte bli större.

SeK är en bok fylld med kärlek, och inte minst kärlek till Felicia. Jag hade turen att få läsa redan på manusstadiet, och en av mina genomläsningar hade en sak för ögat: Hitta hämnd och bitterhet mot Felicia. Jag hittade inget av detta. Jag hittade sorg och korrigeringar, ofta korrigeringar gjort på kärleksfullt sätt, och en gång hittade jag ett pekfinger. Men hämnd och bitterhet? Nej.
Folk som kallar detta en hämndbok avslöjar mycket snabbt att de inte läst boken.

Man behöver inte ha läst Felicia Feldts bok för att läsa SeK. Jag har heller inte läst den boken, men där det behövs att men vet vad FF har skrivit, är Anna behjälplig med citat.

Anna är mycket ärlig i SeK, på gränsen till smärtsamt ärlig, och det var inte alla gånger jag höll med om att hon borde vara det. Just så ärlig.
Men sedan ser man helheten, men ser att allt har sin plats, allt är bitar i pusslet. Och Anna vet vad hon gör.

Ta med dig dina älskade ord från Barnaboken (Älskad av många! Jag vet om flera dopsbarn som får dessa ord med sig på vägen), ta med dig dina älskade ord, och läs SeK. Du kommer upptacka nya djup för de orden.

Kram!

[Tone]

Ja kanskje det Hege. Når du forteller om boken kan det godt være at min forståelse hadde blitt større hvis jeg leste den. Men jeg gruer meg som en hund! Å lese om disse beskyldningene vet kommer å gjøre meg fly forbannet, og lese Annas ord i sorg kommer å gjøre meg selv sorgfull. Men nå, når jeg har så mye jeg skulle ha sagt om saken så burde jeg vel.... så Sanning og Konsekvensk kommer å bli innkjøpt.
Vi samtidig takke deg for at du er en så god støtte for Anna. Når jeg leser dine ord skjønner jeg ar hun har en sterk,motivert og kjærlighetsfull venninne i deg. Det er sånne som deg som er med på å holde henne oppe. Og hun trenger all støtte hun kan få da det hun bærer på sine skuldre er noe ingen annen hadde klart å bære. Stor klem til deg Hege.

[Hege]

Tone, du har en läsupplevelse framför dig. Det är inte alls tungt att läsa den, du behöver inte gruva dig. Det är upplyftande att "höra" Annas röst genom hela boken, och få hennes version. Det ställer Felicia Feldt (och en del andra) i ett smått konstigt ljus, och man får en del nya frågeställningar i huvudet.

Tack för fina ord, och kram till dig också.

[annawahlgren]

Tone, du har en läsupplevelse framför dig. Det är inte alls tungt att läsa den, du behöver inte gruva dig. Det är upplyftande att "höra" Annas röst genom hela boken- - -

TACK