Det har varit mycket sjukdom för hans del med längre sjukhusvistelser som följd. Än är det inte riktigt bra, men vi är på god väg.
Sömnen har väl blivit lidande till viss del, men så fort vi är hemma fungerar det med vissa undantag.
Jag inbillar mig att förtrots infinner sig tidigare hos barn som utsätts för många och stora prövningar. Det vore väl konstigt om de inte ifrågasatte när tillvaron och ibland även livet står på spel.
Samtidigt är jag inte säker på det och tycker att det är lite väl tidigt. Men vad vet jag!?
Hur som helst så upplever vi vissa problem med humöret och den där viljan. Jag repeterar barnaboken var eviga kväll, men inte blir jag klokare för det. Någonstans gick det fel och jag vet inte hur jag ska få det rätt igen. Den där maktlösheten jag känner speglar säkerligen hur han beter sig.
Sömnen: I samband med sjukhusvistelsen har den blivit väldigt hattig. Folk som springer ut och in. Jobbiga uppvak flera gånger varje natt och knappt några middagslurar att tala om. När vi väl är hemma vaknar han flera gånger om natten och skriker i panik. Nattskräck? Det är precis omöjligt att lugna honom och han blir än mer hysterisk om vi skulle försöka närma oss för att ta upp. Jag upplever att han är "helt borta" för rätt vad det är (efter en låååång tid av hysteri) blinkar han till några gånger och ler mot mig och då är allt glömt. Det kan hålla i sig 30-60 minuter och det smular ju sönder mammahjärtat var eviga gång.
När han sover middag hemma upplever jag att 1.5-2 h inte riktigt täcker behovet i och med att han vaknar så där på nätterna, men samtidigt vaknar han inte så varje natt och att hålla på och dutta med schema fram och tillbaka ställer till det massor för oss.
Hur kan man lösa det smidigt?
Humöret: Är väl egentligen den största frågan och det som stör mest. Mycket NEJ från hans sida, och vi märker hur han medvetet testar vårat tålamod för att se om vi möjligen kan rucka lite på var gränsen går.
Och visst blir det en del nej från vår sida med, för precis vad som helst kan vi inte gå med på och jag anser också att vi heller inte bör göra det. Men jag tycker att alla JA väger upp väldigt bra, och vi tjatar aldrig plus att vi i den mån det går hellre erbjuder alternativ än säger nej.
Men vid minsta motgång blir det ramaskri. Världen går under och det finns ingen morgondag. I alla fall om man frågar Freddy.
Det främsta problemområdet är teknik. Datorer, tangentbord, musar och telefoner. Inte några barnleksaker i vårat hem och han är inte direkt försiktig med sakerna när han väl får tag på dem.
I en perfekt värld hade vi ju kunnat hålla dessa saker gömda för honom och inte frestat honom. Men nu råkar det vara svårt, och vad gör man då?
I telefonen måste vi prata ibland. Viktiga samtal från arbete och sjukvård till exempel. Då blir Freddy sååå arg. Riktigt arg, och till sist går han in i "nattskräckmode" där han är precis okontaktbar. Det går från noll till hundra på väldigt kort tid, knappt en minut. Förut gick det bra att prata om man bar honom i famnen samtidigt men inte ens det går för sig nu.
Och så var det datorn, en välsignad förbannelse?
Den är ju nödvändig till det mesta i dessa dagar och för mig som studerar är det något jag inte klarar mig utan.
Tanken var att jag skulle studera på distans och det hade ju varit perfekt, OM det hade fungerat med den lille herren i huset.
Han blir som paralyserad när jag tar fram datorn och nåde mig om jag skulle trycka på några tangenter utan att han fick vara med. Han slåss, bits, skriker sig blå och får till sist andnöd.
Oavsett vad jag gör kan jag inte bryta honom och det känns förskräckligt. För DET om något borde ju vara självklart när man är förälder.
Det här är ett verkligt problem, för det är nödvändigt för familjens överlevnad att vi kan prata i telefonen och använda datorn för studier, arbete och annat som är viktigt. Det är inte bara begränsat till hemmet, utan även hos de vi besöker händer sådant här.
När jag då läser barnaboken känner jag mig väldigt kluven.
Man ska göra sådant som är nödvändigt för flockens överlevnad men man ska inte utsätta barnen för prövningar de inte förstår eller kan hantera. Att jag känner mig kluven här sätter hela attityden på spel och jag står maktlös inför hans utbrott.
Hur gör vi?
Och så står farmor med sina pekpinnar. "Han måste lära sig, låt honom skrika bara. Det luftar lungorna om inte annat!" Ungefär så låter det när han ska sova också, från hennes håll alltså.
Då känner jag att Näe, jag vill inte bara låta honom skrika. Vad gör det för nytta? Vad lär han sig av att skrika så pass länge att han till sist ger upp för att ingen bryr sig om honom och hans upproriska känslor?
Ensamleken gick förlorad för lääänge sedan, och med allt som har varit har han blivit som ett plåster på mig.
Jag har ju lite svårt att inte tycka synd om honom med allt som varit och då har det blivit lite så att jag hittat ursäkter för denna variant av klister. "Jo, men han behöver ju sin mamma nu när allt annat är så otryggt" osv...
Och det är inte bara mig han klänger på, pappa duger också, i nöd.
Med andra ord så blir det mycket bära. Bära, bära och bära. Han har två ben och fötter att gå på, men det är inte alltid det duger. Och nekar jag att bära, vad händer då? Hmm, jo- dessa utbrott såklart. Han leker gärna på sitt rum, men bara om jag eller hans pappa är där.
Hur kan vi återinföra ensamleken igen?
Oj oj. Det där med att vara kortfattad är inte min grej, men jag har ju erfarenhet av andra internetforum där man blir lynchad och missförstådd om man inte detaljerat anger varför man åt den där köttfärsbiffen till lunch för 3 år och 8 månader sedan och vilken skostorlek man har. Bäst att göra det så tydligt som möjligt.
Prata i telefon