Barnaboken - "en vägledning till lugn". Om kvinnostyrka

[annawahlgren]

Från Gästboken de senaste dagarna. Välkomna alla till vidare diskussion på temat kvinnostyrka och moderskraft

Å være mor - Skrivet av Tone Lønstad 2013-03-13 11:15
(översättning nedan av Anna)

*Kjære Anna. Jeg ønsker å takke deg for din Barnebok. Måten du beskrev hvordan man skulle forholde seg til barn i ulike aldre var min reddning som umoden og ung mor. Jeg visste ingenting og skalv under den store ansvaret det er å være mor. Du beskrev alt fra hvordan jeg skulle sette på bleie til mating, vask og søvn. At det fantes et menneske der ute som faktisk forsto at jeg trengte en detaljert beskrivelse var en fantastisk føleles. Jeg var ikke alene. Din bok var min bibel,mitt håp om og kanskje lykkes der jeg var sikker på at jeg skulle svikte.Hver gang jeg ble fortvilt åpnet jeg din bok og fant trøst og råd. Du aner ikke hvor mange netter du har viset meg veien til SØVN. I dag er sønnen 23 år og studerer til advokat. Harmonisk flott gutt som er i starten av sitt voksne liv.På veien jeg gikk for å komme dit var du med og jeg ønsker at du skal vite det. Jeg har feilet som mor, kjent tyngden av ansvaret og sviktet men alltid kommet meg opp på beina sammen med mine barn. Jeg fikk være en mamma på godt og vondt i fred og jeg vil at du skal vite at jeg tenker på deg nå når kritikken hagler. Mine ord er bare ord men kanskje dem kan gjøre noe godt for deg som dine har gjort for oss? Takk igjen og lev godt Anna.*

(Kära Anna. Jag vill tacka dig för din Barnabok. Sättet du beskrev hur man skulle förhålla sig till barn i olika åldrar på var min räddning som omogen, ung mor. Jag visste ingenting och stod skälvande inför det stora ansvaret att bli mamma. Du beskrev allt, från hur jag skulle sätta på en blöja till matning, bad och sömn. Att det fanns en människa där ute som faktiskt förstod att jag behövde en detaljerad beskrivning var en fantastisk känsla. Jag var inte ensam. Din bok var min bibel, mitt hopp om att kanske ändå klara av det jag var så säker på att jag skulle misslyckas med. Varje gång jag blev förtvivlad slog jag upp din bok och fann tröst och råd. Du anar inte hur många nätter du har visat mig vägen till SÖMN! I dag är min son 23 år och läser till advokat. En harmonisk, fin pojke som står på tröskeln till vuxenlivet. Längs den väg jag gick för att komma dit var du med, och det vill jag att du ska veta. Jag har gjort misstag som mor, känt tyngden av ansvaret och sviktat under det, men jag har alltid kommit på fötter igen tillsammans med mina barn. Jag fick vara en mamma på gott och ont i fred, och jag vill att du ska veta att jag tänker på dig nu när kritiken haglar. Mina ord är bara ord, men kanske de kan uträtta något gott för dig liksom dina ord har gjort för oss? Tack igen och lev väl, Anna.)

(Svar från Anna) *Kära Tone Lønstad - tack, tusen tack för din hälsning som var något av det vackraste och mest trösterika jag fått. "Mine ord er bare ord men kanskje dem kan gjøre noe godt for deg som dine har gjort for oss?" Dina ord är mycket, mycket mer än "bara" ord. De är ryggrad och hopp, glädje och rörelse, styrka och kraft och tilltro. De gör mer än gott. Jag gråter. Det är varma tårar, som också gör gott. Äntligen och till slut! Tack! Och var stolt, du kära lilla stora mamma. Var stolt över dig.*

Anna Wahlgren - Skrivet av Tone Lønstad 2013-03-19 10:02 (översättning nedan av Hege)

*Anna igjen! Tenk... jeg fikk svar fra min store idol! (ja, kvinner på 45 kan også ha idoler) Lykkens dag! Når mine ord var så gode for deg skal du få flere. Når jeg fikk min sønn forsvant bakken under meg. Noen dro teppet vekk og jeg mistet fotfeste. Plutslig ble jeg alene selv om velmendende helsesøstre, svigermødrer og andre kvinner ønsket å hjelpe. Deres gode råd var som kliniske observasjoner. De konstaterte og bekreftet at jeg ikke visste hva jeg gjorde. Jeg forsvarte meg selv gjennom ensomheten. Feilet og fant ikke ut hvordan jeg skulle passe på den her ungen med selvrespekten i behold. Jeg ville ikke spørre om råd da deres svar føltes som belæring, noe som absolutt ikke kledde en stolt og naiv mor.

Så datt din bok ned i mitt fang og for første gang var det et annet menneske som nådde inn. En som snakket et språk jeg forsto, en som brukte side opp og side ned der hun forteller meg vilken respekt hun hadde for meg som kvinne og mor. Et menneske som åpent fortalte at hun også til tider var fortvilt og ikke la skjul på at også hun kunne svikte. Når du vandret gatelangs, fortvilt og utslitt ga det meg muligheten til å gjøre det samme. Så visst Anna... du kan barn, men du kan også kvinner! At du så modig og frytløst valgte å fortelle andre mødre hva de KUNNE gjøre står det stor respekt av. At du, med all den erfaring du har, klarte å nå frem til en som ikke ønsket råd fra de belærte forteller om en et stort menneske og ingenting som skjer rundt deg i dag kan ta det i fra meg. De rådene jeg fikk av deg, dem du så vennlig delte med meg er ingen illusjon. Konsekvensene av din gjerning ligger i meg og mine barn. Du klarte t.om å få meg til å vaske det forbaska kjøkkengulvet hver eneste kveld! Det er ikke å fnyse av.

Kanskje noen som leser dette mener at jeg er veldig ensporig, at jeg ikke ser helheten og at jeg kanskje på den her måten gjør deg feilfri men da kan de bare åpne din bok og selv lese at du aldri har påstått noe sånt. Det er jo det som er det vakre med deg. Din selvinnsikt, din selvkritikk og din ydmykhet er din nøkkel inn til andre kvinner og jeg kan bare håpe at du i fremtiden forsetter å bruke dette når du skriver. For de nye unge mødrene som trenger deg. Ikke la noe stoppe deg.

Når jeg så deg på Skavland brast det litt for meg. Et forferdelig øyeblikk der jeg ser min store støtte kjempe for livet, for sannheten og sin ære. Jeg hadde bare lyst å hoppe inn i tv,n og hente deg ut, fortelle deg hvordan min sannhet ser ut. Samtidig takket jeg min gud for at min sønn ikke velger å gå ut offentlig med mine fadeser.

Og jeg må få avslutte med å si: Hva da Felicia forsvant? Hun sto rakrygget og selvlysende solgul mellom hver bokstav du skrev, hun lekte på mitt kjøkkengulv, hun, sammen med de andre barna var den du til syvende og sist skrev til. Det er sannheten og den må hun bare leve med om hun så vil eller ikke.

Sånn Anna. Nå har jeg sagt alt jeg har ønsket å si i så mange år og jeg håper at du innimellom velger å hvile litt i mange kvinners takknemlighet. Stor klem til deg og lykke til videre.*

(Tänk... jag fick svar från min stora idol! - Ja, kvinnor på 45 kan också ha idoler. - Vilken lyckans dag! När nu mina ord gjorde dig så gott ska du få fler. När min son föddes försvann marken under mig. Någon drog undan mattan och jag förlorade fotfästet. Plötsligt blev jag ensam, även om välmenande sjuksystrar, svärmödrar och andra kvinnor ville hjälpa mig. Deras goda råd var som kliniska observationer. De konstaterade och bekräftade att jag inte visste hur man gjorde. Jag fick försöka försvara mig i min ensamhet. Gjorde fel och kunde inte hitta lösningen på hur jag skulle vårda detta barn och samtidigt vårda min självrespekt. Jag ville inte fråga om råd eftersom deras svar kändes som undervisning, något som absolut inte passade en stolt och naiv mor.

Så damp din bok ner i mitt knä, och för första gången var det en annan människa som nådde fram. En som talade ett språk jag kunde förstå, en som sida upp och sida ner berättade för mig vilken respekt hon hade för mig som kvinna och mor. En människa som öppet berättade att även hon tidvis var förtvivlad, som inte dolde att också hon kunde svikta. När du vandrade längs gatorna, förtvivlad och utsliten, gav det mig lov att göra detsamma. Så visst Anna... du kan barn, men du kan också kvinnor! Att du, så modig och så orädd, berättade för andra mödrar vad de KUNDE göra, är något som ska ha stor respekt. Att du, med all den erfarenhet du har, kunde nå fram till en som inte ville ha råd från folk som visste bättre, säger mig mycket om en stor människa. Ingenting av det som händer runt dig i dag kan ta det ifrån mig. De råd jag fick av dig, som du så välvilligt gav till mig, är ingen illusion. Konsekvenserna av din gärning lever i mig och mina barn. Du lyckades till och med få mig att tvätta det förbaskade köksgolvet vareviga kväll! Det är inte att förakta.

Kanske någon som läser detta tycker att jag är helt enkelspårig, att jag inte ser till helheten och kanske därmed gör dig felfri, men då kan de bara öppna din bok och själva se att du aldrig har påstått något sådant. Det är ju det som är det vackra med dig. Din självinsikt, din självkritik och din ödmjukhet är din nyckel till andra kvinnor, och jag kan bara hoppas att du i framtiden fortsätter att använda dig av den nyckeln när du skriver. For de nya unga mödrarna, som behöver dig. Låt ingenting hindra dig från det.

När jag såg dig hos Skavlan brast det lite för mig. Ett fruktansvärt ögonblick, där jag ser mitt stora stöd kämpa för livet, för sanningen och för sin heder. Jag ville bara hoppa in i TV:n och ta dig bort därifrån, och berätta för dig hur min sanning ser ut. Samtidigt tackade jag min gud för att min son inte väljer att gå ut offentligt med mina fadäser.

Och jag måste få avsluta med att säga: Vaddå Felicia försvann? Hon stod ju rakryggad och självlysande solgul mellan varje bokstav du skrev, hon lekte på mitt köksgolv, hon, tillsammans med de andra barnen, var den du skrev till. Det är sanningen, och den får hon leva med - vare sig hon vill eller inte.

Så där ja, Anna. Nu har jag sagt allt jag har velat säga i så många år, och jag hoppas att du emellanåt kan ta dig lite vila i så många kvinnors tacksamhet. Stor kram till dig, och lycka till i fortsättningen.)

Svar till Tone - Skrivet av Lilian Röhlander 2013-03-19 17:47

*Så underbart vackert och sant du skriver, Tone! Tack för dina inlägg här i gästboken! Tack för att du så fint formulerar det så många kvinnor tänker och känner. All heder åt dig och åt alla som skriver fina inlägg här. Anna ska ha allt det stöd hon får för sin gärning för både barn och kvinnor. Så fint skrivet!*

Enda et svar til Tone - Skrivet av Hege 2013-03-20 06:52

*Tone - hvilken vakker gave du gir tilbake til kvinnen som har värt en så stor stötte for deg. Jeg kjenner Anna personlig, og kan bekrefte at begge innleggene dine har berört henne dypt og inderlig.

Selv kan jeg si at innleggene er noe av det fineste jeg har lest i denne gjesteboka, og jeg har lest den siden den ble startet. Stor takk til deg! Du formulerer virkelig, som Lilian sier, det som så mange kvinner tenker og kjenner.*

(Vilken vacker gåva du ger tillbaka till kvinnan som varit en så stöd för dig. Jag känner Anna personligen och kan bekräfta att båda dina inlägg ha berört henne djupt och innerligt.

Själv kan jag säga att dessa inlägg är något av det vackraste jag har läst i Gästboken, och den har jag ändå läst ända sedan den startades. Stort tack till dig! Du formulerar verkligen – som Lilian säger – det som så många kvinnor tänker och känner.)

Takk! - Skrivet av Tone Lønstad 2013-03-20 16:40

*Tusen takk for fine tibakemeldinger om mine hilsner til Anna.
Så hvordan gikk det? For å gjøre en lang historie kort: Med Annas bok i den ene hånden og ungen i den andre gikk jeg stolt og uredd tilbake til de "belærte" De som brukte min usikkerhet til å opphøye seg selv til Moder jord. Jeg tok den blå boken og slo den i hode på dem. Jeg sa: Les,lær og hold munn!!

For å gjøre en kort historie evighetslang:

Og så gikk videre, til mødre som jeg kunne se desperat trenge den. Jeg la den i fanget på dem akkurat som den hadde blitt lagt i mitt og sa: Les, lær og nyt og på Wahlgrensk vis la jeg til: -Om du så önskar.
Det er min takk i handling til kvinnan som hjelpte meg på veien der vi alle mødre vandrer.*

(Tusen tack för fina svar på mina hälsningar till Anna.

Så hur gick det? För att göra en lång historia kort: Med Annas bok i ena handen och ungen i den andra gick jag stolt och orädd tillbaka till ”de lärde”. De som använde min osäkerhet till att upphöja sig själva till Moder jord. Jag tog den blå boken och slog den i huvudet på dem. Jag sa: Läs, lär och håll mun!!

För att göra en kort historia evighetslång:

Och så gick jag vidare, till mödrar som jag kunde se desperat behövde den. Jag la den i famnen på dem precis som den hade blivit lagd i min, och jag sa: Läs, lär och njut, och på Wahlgrenskt vis la jag till: Om du så vill.
Det är mitt tack i handling till kvinnan som hjälpte mig på den väg där alla vi mödrar vandrar.)

Svar til Tone (igjen) - Skrivet av Hege 2013-03-20 20:49

*Ursäkta Anna, att jag tar över gästboken din så här, men jag måste bara få säga till Tone at de to förste innleggene dine fikk meg gråte, så rört ble jeg. Nå smiler jeg med hele ansiktet av det tredje innlegget, og nyter hvor fantastisk bra du skriver. Både med språklige krumspring og selvsagt også det viktige, viktige innholdet... *


\:D/ :-({|= O:)

[Hege]

Det ligger så mycket klokt i dessa rader från norska Tone, så låt er inte skrämmas över att ni inte är helt hemma i språket.
Läs, och njuta! (Obs. Kleenex kan behövas! )

Jag finns här, och översätter svåra ord ögonabums i fall det blir nödvändigt. (Annars är Google Översätt ganska bra!)

[Sarisparis]

Det ligger så mycket klokt i dessa rader från norska Tone, så låt er inte skrämmas över att ni inte är helt hemma i språket.

Ja, helt klart värt en liten extra ansträngning!

Tone, om du läser här, regga dig!

[Tone]

Sånn, da var det gjort. Oj hva mye tekst det var etter meg her! Og takk for god oversettelse. Har brukt morningen på å se på Annas miniforelsening og jeg sier det igjen: du kan kunsten av å formiddle deg Anna. Enkelt men så utrolig korrekt.
Når jeg leser mine egne innlegg kan jeg kanskje fremså som svak og til tider skjør men det er jeg ikke. Det er bare Anna som gjør meg litt sår. Gjennom Barnaboken ville hun nok fortelle om hvordan man steller barn men boken ble også en følgesvenn for voksne. En bok til trøst for oss som noen ganger "tråkket vann" og ikke visste hvilken vei vi skulle svømme. Men jeg kom meg i land, utdannet meg til førskolelærer men har mest arbeidet i psykiatrien og som miljøterapaut for ungdom. Uansett hvilken arbeidsplass jeg har hatt har jeg hatt min egen oppskrift på hvordan jeg skal tenke når jeg forholder meg til mennesker i utvikling og noen ganger krise. Jeg dro min egen slutsats av Annas bok å står igjen med en settning jeg ALLTID bruker: "Bruk det du har, selv om det bare er en gammel fille men se til at den er gnistrende rein og fyll den med kjærlighet". Ha en fantastisk påske.

[annawahlgren]

Tone, kära Tone VÄLKOMMEN till Kackelforum, vårt samtalsforum. Det är en ära att ha dig här. I en det mänskliga samtalets tråd, det som är så på upphällningen i dessa tider av information i stället för kommunikation

Tack för dina vackra ord om miniföreläsningen med lille Charlie Häromdagen fick jag dubba den till engelska. Resultatet återstår att se Måtte "kunsten av å formiddle deg" fungera också på engelska... Men det talade ordet är ju bara ett av många språk.

Tack för att du berättar din historia - eller Barnabokens historia genom dig. Det är så vackert. För mig framstår du som allt annat än svag eller skör. Men det som betyder något för en gör en ledsen / sårbar /känslig i måhända övermått, när det angrips och helst angrips ovederhäftigt. Respektlöst är ju bara förnamnet. Och okunskap är farliga saker! Liksom den svenska avundsjukan inte är att leka med. Den går i ringdans med missunnsamhet, småaktighet och illvilja, medan orkestern spelar falskt av självbelåtna toner. Det är så konstigt och så sorgligt. Det är som ljusår ifrån det du säger dig ha med dig som en slutsats av min bok: "Bruk det du har, selv om det bare er en gammel fille men se til at den er gnistrende rein og fyll den med kjærlighet". Använd det du har - även om det bara är en gammal trasa; men se till att den är gnistrande ren och fyll den med kärlek.

Du förefaller mig just så gnistrande ren och fylld av kärlek.

"En bok til trøst for oss som noen ganger 'tråkket vann' og ikke visste hvilken vei vi skulle svømme. Men jeg kom meg i land" :-({|= Det är en ära och en heder och en stor lycka för mig att jag kunnat få vara med om att visa dig vägen, där du stod och trampade vatten ibland, - i alla fall föreslå en riktning... och att den hjälpte dig i land.

Så får jag nu också hjälp av dig. Som en vän att hålla i handen, så ville jag att Barnaboken skulle vara. Nu ger den tillbaka, tusenfalt. Jag hade ingen sådan vän. Nu har jag det.

Kvinnostyrka, moderskraft Jag vill tro att tiden är kommen för kvinnornas och mödrarnas äntliga resning och hårdvunna självrespekt.

[Tone]

Hjertelig takk Anna! Det å få gi deg noe tilbake varmer meg enormt.
Når du skrev din bok sto du frem åpent. Du var modig for det er ikke bare bare å fortelle andre hva man kan gjøre og hva som faktisk fungerer. Kanskje enda verre er det å gjøre det som kvinne da vi kvinner ikke alltid takler at andre kvinner står frem i lyset, Vi er vår verste fiende noen ganger.
Du ga av deg selv og ditt. Vi fikk mulighet til å se en kvinne som var som oss andre og som t.om var modig nok til å si : du er bra nok, jeg er bra nok!!Forskjellen var bare at vi andre ikke hadde,ville eller klarte å fremstå så modigt klar og tydelig som deg. Plutselig var det en som satte ord på frykten, ensomheten man noen ganger kan føle når man får barn. Men jøss som du reiste deg! For en enorm styrke du måtte hatt som fant ordene og orden i noe som var så nytt for deg. Jeg var så heldig at jeg hadde deg når jeg vaklet. Hvem hadde du?
Jeg kjente og kjenner meg igjen i deg. Du var modig den gangen, for meg og for mange andre derfor skal jeg være modig for deg nå... Hei jeg heter Tone Lønstad og jeg digger deg!!

[annawahlgren]

Hej, jag heter Anna Wahlgren och jag gillar dig också \:D/

Det är väldigt vackert, det du skriver. Det stärker mig retroaktivt. Det var ensamheten som var det svåraste. Inte ansvaret, för det tog jag gärna, även om det var nästan övermänskligt tungt ibland. Men detta att inte ha någon att dela glädjen med (inte heller arbetet, förstås) - det gjorde ont. Riktigt ont. Den stora lyckan var att barnen gladdes med varandra och att jag lyckades inspirera dem till det, jag lyckades ge skimmer åt vardagen och lyfta fram kärleken i detta det kanske viktigaste av allt: att göra gott för andra, för varandra. Även om vår värld var liten var den hela världen i ett. Den goda världen och den svåra världen, den vackra men INTE den fula!!

Jag är så trött nu, gammal och trött och tycker det blev så oändligt sorgesamt att det fula, just det FULA, det som en av dessa mina älskade döttrar - hon som var "för god för denna världen" - skulle lämna som avtryck för eftervärlden (bl a sexton barnbarn som jag fått). Du vet, och alla som kan (och vill) läsa vet, att jag aldrig någonsin framställt mig som "världens bästa barnuppfostrare" (som hon påstår att jag gapat om mig själv) eller som "barnexpert" eller som någon som skulle slå folk på fingarna och säga "nu ska ni glömma allt ni trodde att ni visste och göra SÅ HÄR i stället, så som JAG säger". Herre milde. Men jag har en benhård tro på människan i sin förmåga, sin oerhörda förmåga. Om jag kunde klara det, med de usla odds jag hade, kan varje människa av kvinna född klara det. Vi besitter en oerhörd kraft och styrka. Vi måste sluta gå med på - räkna med - att denna kvinnokraft, denna kvinnostyrka ska förtryckas i evighet, att vi ska misstänkliggöras, kuvas, förtigas, negligeras och besudlas, förnedras och förtingligas, sexifieras och förringas. Som mödrar, som just kvinnor som i alla tider fött och fostrat, besitter vi framför allt oerhörda kunskaper, och det är en kulturell skam - i alla nutida världar! - att denna kunskap, denna kvinnostyrka och moderskraft, fortfarande inte beskärs det stora värde det har.

Jag lärde mig mycket, oerhört mycket, på att leva och verka med barn i alla åldrar i 35 års tid, natt och dag, och inte bara med egna utan också - och alltjämt - med andras. Jag hade arbetsdagar från 6 på morgonen till 9 på kvällen (minst). Jag hade inga lediga helger och inga semestrar på 35 år. Jag arbetade nonstop utan vuxna arbetskamrater och utan lön. Klart att jag lärde mig en massa! Och jag gjorde det med glädje, så som vilket givande forskningsarbete som helst fyller sin utforskare med såväl brinnande entusiasm som största allvar för det Viktiga i Uppgiften. Idag får jag se på hur allt detta arbete förkastas som värdelöst, egoistiskt (!) och - ja, FULT.

Men du vet, och många, många med dig vet, att det jag gjort varit till nytta och glädje, och även till delad smärta (så läker den...) för människor gjorda av kött och blod, som jag och som du och som - ja, som alla de kvinnor och mödrar som älskat och älskar och arbetat hårt till förmån för andra, till styrka och kraft för andra, för världen och framtiden.

[Tone]

Anna. Når det kommer til din datters handling eier jeg ikke ord. Jeg blir bare tom for jeg vet at uansett hva som blir sagt og skrevet trøster det bare for en stund. Fortvivelsen og sorgen kommer alltid tilbake. Dette er ditt barn, det kjæreste av alt. Jeg ser så mye, og meg selv som mor i det du skriver om saken. Du svinger mellom sinne, sorg, fortvivelse,kjærlighet,ydmykhet og tomhet. Et sted du ikke fortjener å være, ingen fortjener å være. Men jeg skriver videre, for å trøste en stund. (du selv trøstet meg over lang tid)
Jeg lurer noen ganger på om vi mødre gir våre barn for mye... at vår frykt for å ikke strekke til løfter våre barn til høyder der de mister bakkekontakt og empati. At vår redsel for at noe skal skje dem pakker dem inn i en verden der de blir konger og dronninger og forventninger til oss blir så skyhøye og at barna ikke lenger ser lenger enn til seg selv. At vår egen overlevnadsangst og stolthet gjorde så at våre egne barn ikke klarte å se at mamma gjorde så godt hun kunne.
Vi mødre vil så gjerne gi mer enn vi fikk, skape trygghet og vise våre barna at de betyr alt. Vi bruker tanker, uro,tid og masse kjærlighet på å gjøre det vi tror er rett . Inni mellom der er vi bare en kvinne. Ung som gammel har vi behov for å leve våre eget liv . Å få føle, om så bare for en kort stund, at vi er bare vi. Lek,kjærlighet og voksenkontakt. At det skal bli brukt mot oss, at det blir satt i en setting og blåst opp til hensikt for å knuse oss som mødre trodde jeg ikke var mulig. Din Barnabok slår så ufattlig vekk troverdigheten av hva din datter skriver. Du er bare nødt til å stole på det.
I din sorg ser du ikke det. Du kjemper en kamp som sliter deg ut. Du har intet å forsvare, du har allerede prøvd å forklare. Om det er noe jeg ønsker for deg nå så er det ro...
Jeg vet at du bare er et menneske Anna, det har du aldri skjult
Måten du nådde frem til meg, måten du løftet meg som kvinne og mange andre kvinner er svaret hvis noen spørr...,
I din gjerning ligger svarene du skal svare med, ikke kjemp en kamp mot det enorme monstret i blinde. Gjør det du lærte meg, bruk det du har....

[annawahlgren]

Tack, Tone Det är så vackert och så sant, det du skriver.

Jag ska använda det jag har.

Min familj är sönderslagen, syskonskaran splittrad, våra sammankomster borta.

Jag går vidare i världen. Det finns värme och sammanhang också för mig, på ett annat sätt än förut men det finns. Jag vet det.

Tack för din tröst!

[Sarisparis]

Konsekvenserna av FF är sâ outsägligt sorgliga, så många som dragits med, så många som lider.

Men ja, Anna. Det finns värme och sammanhang för dig. Inget som kan jämställas med det du förlorat, men en värme och en kärlek som kommer av ren tacksamhet för allt du gjort och gör. Inte bara de böcker du skrivit, de râd du gett, men ocksâ ditt sätt att hantera hela den här fruktansvärda situationen. Du visar, igen, att livet alltid gâr vidare och att man alltid kan välja hur man reagerar (inte bara i samvaro med smâ trotsbarn ).

Om nâgot vi skriver härinne kan hjälpa dig att vâga tro pâ att världen fortfarande är vacker, att ditt livsverk stâr oförändrat och att du fortfarande behövs, kanske idag ännu mer än när du faktiskt skrev Barnaboken och Sova Hela natten, och hjälpa dig att gâ vidare sâ är jag tacksam att kunna ge nâgot tillbaka till dig.

Vi klarar oss mycket sämre utan dig.



PS Välkommen Tone , tycker redan att det gâr liiiite lättare att förstâ norskan!

[Tone]

Bra Anna... at du vet. Det er som Sarisparis sier, du står uforandret for mange av oss. Det er vondt å stå vedsiden av denne heksejakt og se deg så fortvilt men fint å høre at vi som er så glad i deg også kan trøste deg litt på veien. Vi er bare et tastertykk unna. Stor klem

Sarisparis. Mine foreldre flyttet maaaaange ganger og jeg har bott i Sverige som liten. Jeg kan kanskje prøve å skrive på svensk men er redd jeg mister flyten.
Du skriver så vakkert til Anna, på en måte som jeg selv føler.

Et spørsmål. Jeg har aldri vært inne på en sånn her side før. Kan jeg også skrive på andre tråder? Din utfordring i forhold til kindkyss har jeg f,eks en del meninger om. Hva og hvor kan jeg eventuellt skrive? Takk for at du ønsker meg velkommen så varmt og åpent. Klem til deg og.

[Tone]

Og en ting til som jeg har tenkt mye på. Jeg har ikke lest datterens bok, hvorfor skulle jeg det? Hva skulle den kunne gi meg annet en sinne over det jeg leste, frustrasjon over at noen tråkket på min sannhet? Jeg har ikke lest Sanning og konsekvens heller, jeg har svarene jeg trenger.
Jeg har Barnaboken og følte at den holdt lenge og vel for meg. Ungen sov i alle fall som en stokk,spiste til han rullet over gulvet og alt ble bare velstand. Jeg fikk en funksjon og det fikk han også.
Kanskje det gir meg begrenset rett til å uttale meg men jeg gjør det i alle fall. Jeg forholder meg til det som ga meg noe, det som viste seg å fungere. Ingen kan skrive en sånn bok uten hjerte og kjærlighet eller uten et enormt behov for å passe på sine egne barn. Så var det sagt....

[Hege]

Hej Tone

(Nu blir det på svenska, även om vi båda är norskor... )

Här är något en annan mamma har skrivit i en annan tråd:

"Så kloka, strarka, makalösa kvinnor det finns härinne - vad stolt jag är att få vara en del av detta fantastiska forum och glad in i hjärteroten över att du inte behöver stå ensam Anna.

Sen måste jag erkänna en sak. Jag har inte läst eller sett något av vare sig böcker, talkshower eller tidningsartiklar. Det tog stopp redan när Felicia medverkade i Skavlan, jag började titta men kunde bara inte se resten. Tidningarna har jag valt bort, även Annas medverkan i tv-programmen. SeK har jag, men inte heller den har jag kunnat förmå mig att läsa. Helt enkelt för att jag känner att jag inte behöver, inte orkar jag heller. Jag känner "min" Anna, jag behöver ingen förklaring från henne. Och jag behöver definitivt inte Felicias bild.

För mig var Anna en idol, en författare jag på riktigt avgudade. Sen blev hon min mentor. Och sen min vän. Jag behöver inte veta "sanningar" om mina vänner, de är mina vänner utifrån hur jag lärt känna dem och vad de kan ge mig och vad jag kan ge tillbaka. Kanske en dag orkar och vill jag läsa. Just nu har jag fullt sjå att läsa Barnaboken med min (snart) 20-åriga dotter och hennes pojkvän. För de ska bli föräldrar och idag har vi pratat om standardmodellen och amning hela eftermidda´n! Och Annas fantastiska kunnande och klokskaper får hjälpa min dotter och hennes barn. Visst är det fantastiskt "

Och vet du, jag har heller inte läst Felicia Feldts bok. Och kommer aldrig göra det heller. Du är inte ensam om det, och även vi som inte har läst boken har all rätt i världen att uttala oss, och uttrycka vårt stöd.

[annawahlgren]

Konsekvenserna av FF är sâ outsägligt sorgliga, så många som dragits med, så många som lider.

Ja. Det är onda ringar på vattnet i vad som verkar vara en evighet.

Om nâgot vi skriver härinne kan hjälpa dig att våga tro pâ att världen fortfarande är vacker, att ditt livsverk står oförändrat och att du fortfarande behövs, kanske idag ännu mer än när du faktiskt skrev Barnaboken och Sova Hela natten, och hjälpa dig att gâ vidare så är jag tacksam att kunna ge nâgot tillbaka till dig.

Tack, du kära Dessa dina trösterika ord bär jag med mig och vill och måste tro på. Annars är ju hela mitt liv meningslöst Och DET ÄR DET INTE

Ingen kan skrive en sånn bok uten hjerte og kjærlighet eller uten et enormt behov for å passe på sine egne barn.

Tack, Tone, du kära

Jeg har ikke lest datterens bok, hvorfor skulle jeg det?

Nej, den är inte särskilt bra, och vad jag vet har den gjort INGEN MÄNNISKA GLAD. Hyenorna har applåderat men inte ens de hymlar med att "Felicia försvann" knappast skulle ha överlevt i egen rätt, dvs alls publicerats, om det inte var för att mamman "kändisen" AW kunde skandaliseras så tacksamt att förläggaren Svante Weyler, PR-geniet, nu dragit in närmare sju miljoner på den. Varav författaren får ca 12 procent. Och en stunds berömmelse i rampljuset. Till ett mycket högt pris, skulle jag säga

Till sitt kyrkbröllop i höstas bjöd FF två av sina syskon, de som har samma pappa (se månadens krönika). De andra fem, som hon också vuxit upp med, var inte välkomna. (Inte heller mamma, förstås.) Det är så tragiskt, så onödigt demonstrativt Sin familj byter man inte ut hur som helst. Kan en älskad dotter och syster verkligen tro det Det väntar mitt barn smärta. Min egen får jag sörja ut själv.

Så här skrev nu en gammal brevvän:

*Jag har sett mediadrevets framfart angående din dotters bok. Jag har läst den. Hur ska jag säga detta? Omskakande läsning stundtals, men varför utlämna allt till allmän beskådan? Jag vet inte om jag skulle må bättre i alla fall. Vissa saker tar man med familjen internt, vissa saker med en terapeut, vissa saker med sig själv. Sedan lämnar man det och går vidare. Jag har själv vuxit upp med en pappa som --- och det har alltid funnits med i bilden under hela mitt liv. Det har format mig till den jag är i dag, men inte bara det! Mina föräldrar har gjort så gott de kunnat, men hur ska jag säga - jag orkar inte lägga energi på alla fel de har gjort. Jag umgås med båda här och nu. Sin uppväxt skulle man kunna sitta och prata om i evigheter. Men varför gräva ner sig i det förgångna? Vi lever här och nu. Vi formas under hela vår livstid, vi gör våra val i hur vi vill leva. För mig är valet familjen i stort som i smått. Kärleken till det goda i människan. Alltid. Anna, du är för mig en varm, kärleksfull och medkännande människa! Och STARK!! Alltid stark! Alltid så varm och generös, så är du för mig.*

Jeg har aldri vært inne på en sånn her side før. Kan jeg også skrive på andre tråder?

Ja då, det kan du! Du är ju registrerad nu och kan skriva var som helst. Antingen klickar du på "Besvara" (under tråden ifråga) eller också startar du en ny tråd och klickar på "Ny tråd" överst, och då författar du en rubrik öckså, innan du skriver dit inlägg.

Kära Tone, det är en ära att ha dig här på mitt - vårt - föräldraforum.


=D>

[inger]

Det finns mycket jag fått från Barnaboken.

Om jag ska nämna två saker är det om syskon.
Vi blir så fullproppade med problemen som blir när ett barn får syskon. Jag tog till mig det som stod i Barnaboken. Mina barn har haft stor glädje av varandra, delat rum som små, delat på leksakerna. Och ingen har kunnat hjälpa lillebror så som storasyster(han har en funktionsnedsättning). Jag har heller aldrig tvivlat på att det är bra med syskon.

Att lita till sin inre övertygelses röst. Det gäller barn och det gäller livet i stort. Jag har läst mycket, även så kallad självhjälpslitteratur i svårare stunder. Men det är ändå det här med att lyssna till sin egen inre övertygelses röst som återkommer.
Det är inte lätt. Men att göra något annat är omöjligt, i allafall om man vill leva på riktigt.