Fostran på bortaplan...typ

[Manfred10]

Hej på er!

Har dryftat detta fenomen i "fikarummet" tidigare så en del av er kanske känner igen mitt resonemang.

Några funderingar från mig.... Påsken är snart här och vi har blivit bjudna på familjemiddag med andra familjer. Trevligt förstås! MEN vi (samma gäng) har tidigare haft träffar och de slutar alltid med att jag tänker aldrig mer... När kvällen är slut vet jag knappt vad jag har ätit, knappt pratat med någon annan vuxen och "visat och visat" och till slut fräst till mina egna barn att de ska sitta stilla "vid vuxenbordet" i stället för att "provocera de andra barnen"... Jag säger ju inte så bokstavligt talat och jag menar det inte heller, men jag gör det ändå i ett försök att undvika fler "barnkommentarer".

De andra föräldrarna har äldre barn och ingen har barn så tätt ihop som vi. Jag är yngst av kvinnsen och har oxå hamnat lite "efter i barnafödandet" jämfört med dem. De andra barnen äter snabbt sin mat och springer sen i väg med sina surfplattor och pokemonkort och önskar inget sällskap av två nyfikna småkillar....

Jag blir superstressad av kommentarer som (från de andra äldre barnen 5-9 år gamla) "han förstör" "han får inte vara med/vara här" "han tar våra saker" "har du ingen koll på dina ungar" Vi snackar stor klump i magen och jag vill bara gå hem samtidigt som jag blir lte arg... ! Känner mig dels förolämpad (löjligt va?!) av kommentarerna samtidigt som jag tänker jo de har rätt jag har misslyckats med att socialisera mina barn!!

Jag kan även drabbas av samma känsla (stress) när vi är på öppna förskolan (kyrkis) 1 dag i veckan. En liten barngrupp och oftast går allt friktionsfritt men jag vill liksom ha koll hela tiden på vad som händer, konflikter vill jag vara med att lösa genom att visa hur man gör i stället... Ärligt talat vill jag ju helst inte ha några konflikter alls="bra betyg till mamman (jag) som har guidat sina barn så bra så att inga konflikter uppstår...." Nu har vi inte varit med sen minsta lillebror kom, mest pga av att jag då med 3 barn kommer att ha ännu mindre "koll på läget".

Jo, jag har en man med (på middagarna/träffarna, men inte på kyrkis...) och han är oxå engagerad. 8)
Jo, jag visar hur man gör i stället för att ta saker av någon etc...
Jo, vi vistas bland folk även om de inte går på dagis...

Så jag undrar liksom

Är jag onormal som känner så här?
Lite martyrvarning känner jag av på mig själv... 8) av typen "det är lika bra att vi är hemma för ingen tycker ändå om våra barn...buhubuhu..."
Är jag en curlingmamma? Ska "barn vara barn" och lösa sina egna konflikter...
Har jag onormala barn som inte kan "uppföra sig" (enligt vän av ordning...)?
jag vill tro att jag har högst normala barn en liten förtrotsare och en trotsare. Om möjligt extra sociala och extremt oblyga, konverserar gärna med allt och alla som kommer i deras väg.
Måste barn gå på dagis för att bli socialiserade (enligt vän av ordning??)
Jag vill ju inte tro det, men jag är ganska färsk i mammarollen så jag har kanske inte "lärt mig" det än...

Svara mig ärligt! jag behöver inte duttas med utan tål sanningen om jag skulle betraktas som onormal....

När jag läser igenom mitt eget inlägg kan jag tyckas vara något psykiskt labil...

Jenny

[Manfred10]

...litet tillägg utifrån resonemanget i Barnaboken att barn ska vara med i mitt liv, jag ska inte anpassa mitt liv utifrån dem på så sätt att jag låter mig ledas/guidas av barnet....
Alltså ska vi göra som vi alltid gjort, äta middag och träffa våra vänner som vi gjort sen många år, innan någon av oss fått barn... men tiderna ändras ju liksom eftersom livet fortlöper och förändras... eller hur?

[inger]

När jag läser det här är jag för egen del glad över att mina barn är så stora nu(alltså när det gäller omgivningen).
Ingenting tycks det så friskt kring som barnafostran.

Jag tycker inte att du är curlingmamma eller att barn per automatik måste gå på förskola.
Beträffande barnbord tänker jag att det finns väl inget måste att barnen måste sitta där.
Jag reagerar också på de äldre barnens kommentarer. Jag hade inte tolererat att mina barn kommenterat yngre barn på det sättet som de äldre kommenterar dina.

I det här fallet tycker jag att de stora barnen behöver visas och ledas i hur man umgås med mindre barn.
Det kan också vara bra att låta de mindre barnen göra något som kan uppfattas som positivt av de äldre. Dela ut påskgodiset etc.

Generellt sätt tycker jag också att middagar och tillställningar när man har mindre barn kan vara jobbiga och man får slå dövörat till när omgivningen ska tycka en massa.

Jag minns när min dotter fyllde ett år. Mostrarna som jag inte träffade annars kom på besök och åt tårta. Efteråt fulla av synpunkter. Min dotter var för blyg. Hon var inte lika käck som treåriga kusinen som gick på förskola. Min dotter behövde också förskola och så vidare och så vidare.
Mostrarna gick därmed miste om någon djupare kontakt med vare sig min dotter eller mig.
Vissa saker behöver man inte utsätta sig för tycker jag.
Fundera över tillställningarna och hur pass trevliga de är för dig och dina barn också.
Man behöver faktiskt inte vara supersocial, översocial på något sätt och älska alla sociala sammanhang för att bli en bra samhällsmedborgare.

Förmågan att umgås och vara för sig själv är underskattad i dagens samhälle.

[inger]

Ser nu att din yngsta är bara en månad.
Utsätt dig inte för något som är stressande tycker jag.
Var egoistiskt och tänk på vad som känns bra för dig. Du är förtfarande en nybliven trebarnsmamma.
Saker och ting springer inte bort här i världen, speciellt inte tillställningar.

[Manfred10]

Tack för svar!:-)

Då stannar vi hemma med gott samvete, har redan fått kommentarer om att vi borde komma, det funkar så bra fast barnen är små osv... Vid närmare eftertanke så tror jag inte att mina väninnor heller var så aktiva deltagare. "på våra träffar" när deras barn var små...


Glad påsk.

[TorsMamma]

Hej,

jag kan bara hålla med Inger, stanna hemma, njut av påsken och familjen. Det är ju endå en tid för njutning också.

Kram!

[Alma]

Manfred, vilken bra beskrivning på alla de krav man kan känna som mamma i sociala sammanhang, särskilt när man valt en annan väg än majoriteten!

För visst är det så. Om man är kvinna i ett extremt manligt yrke så vill man (och kräver ofta den sociala situationen också) att man visar att man minsann kan, helst nitton gånger bättre. Är man förälder till barn som inte går på förskola som "alla andra" så vill man inte ens att de en enda gång ska kräva något som kan tolkas som att de "inte lärt sig vara sociala", osv. Helst ska de vara de MEST sociala med både vuxna och barn, oavsett ålder, situation mm.

Man kan fundera på vad man som förälder egentligen vill representera inför de andra. Och vad man kan kräva att ens barn ska ställa upp på för att man ska visa det ena och det andra för de andra vuxna. För visst är det gentemot andra vuxna som du upplever det så här? När du är i dina egna miljöer och era hemmatrakter - känner du samma press på att dina barn ska prestera så mycket? (Det som sägs att barn lär sig på dagis eller annat önskat socialt beteende.) Eller ser du på dem och tänker att de är fantastiskt sociala och härliga?

Fundera på vad du vill representera och vad det är värt. Och vad du själv tycker om de här barnen som puttar ut dina på så asociala sätt som du beskriver. Är det rätt människor att dela traditioner med för tillfället? Gillar DU dem? Gillar dina barn de här andra barnen?

Det som du beskriver att deras (i ditt tycke "normala"?) barn presterar är inte särskilt imponerande, som flera uttryckt här. Vaddå förstör? Det betyder ju inget annat än att SAMSPELET inte fungerat. Och hur hjälper deras föräldrar till med det då? På ett sätt som du gillar?

Och om ditt barn nu skulle ha tagit en sak utan överenskommelse - det är väl inte så underligt om han inte av de äldre barnen blivit inbjuden till samspel? Och dessutom (förbjudet för en förälder att säga kanske) - det är väl helt naturligt att han också lärt sig att sno åt sig (det lär man sig flera timmar om dagen på dagis förresten...) - eller har det varit så att de andra barnen inte kunnat dela med sig? Varför inbjuder inte de äldre barnen ditt/dina barn till gemensam lek?
Vad gör deras föräldrar när du springer som en tätting och försöker få det att funka? Vad representerar de för DIG?

Av dina konkreta frågor så tycker jag det är helt normalt, dvs vi är många, som känner press på att barnen ska uppföra sig så att andra gillar dem, framför allt om vi valt lite ovanliga levnadsformer. Det gäller att vi också kan försvara våra barn när de inte "uppför sig".

Och detta gäller också de som tidigt har barnen på dagis, för det är minsann inte alla föräldrar som får personalens stöd där i att de har fantastiska barn som det är spännande att jobba med. Föräldrar till barn på dagis kan också få höra att deras barn är omöjliga eller dåliga på ett eller annat sätt.

Barn måste inte gå på dagis för att bli socialiserade. Vissa KAN bli det genom att - eller trots att - gå där, men att lära sig samspel och mycket annat lär man sig på många sätt. Jag tillhör dem som inte tycker att storgruppstillvaro med pedagog på instutionsliknande ställen är det bästa för så många barn som idag får just det. Jag tycker det är synd att stordagisformen tagit över nästan helt, för så många barn idag utvecklas mycket bättre i mindre och mer personliga sammanhang, med starkare bryggor till föräldrar; hemmavarande föräldrar som träffas i roliga verksamheter, hemmavarande föräldrar som aktivt jobbar i vardagen med sina barn, jobbande föräldrar som driver familjesystem med pedagog och föräldrastöd i hemmet, jobbande föräldrar som driver föräldrakooperativ mm. Jag önskar att dessa former vore vanligare och lättare för människor att välja!

Om de ni träffar nu inte gillar dina barn är det ett tydligt tecken på att det vore bra med vänbyte. Man kan ofta med gamla vänner inte umgås på samma sätt hela livet, och perioder med barn visar en vilka som passar bäst. Det är ENORMT mycket roligare att träffa vuxna som gillar ens barn, och vars barn man gillar.

Jag kallar det inte martyrskap, men sikta på att hitta vänner som du gillar, och som gillar dig och dina barn!