Snälla ni, ge mig tips på hur jag ska hjälpa min son på bästa sätt. Han har gått på samma dagis sedan han var 14 mån och redan vid inskolningen hade han (och jag) det jobbigt. Han grät och ville inte att jag skulle gå. Så småningom blev det lite bättre, men nu är vi där igen. Han gråter och någon av fröknarna måste alltid bära honom och sysselsätta honom en stund. Det går dock snabbt över och resten av dagen går bra. Han är alltid glad när jag hämtar och leker och busar.
Jag försöker alltid tala om dagis i positiva ordalag, prata glatt och intresserat om barnen och fröknarna.
Jag önskar att jag kunde hjälpa honom över denna tröskel. Jag vet bara inte hur.
Kan ju tillägga att han är en försiktig och lite avvaktande kille som lätt blir osäker i nya miljöer, men dagis är ju ingen ny miljö längre.
Tack på förhand,
Ulrika
Snart 3 år och fortfarande ledsen vid dagislämnin
dagislämning
Hej!
Oj! vag vi känner igen oss. Vi hade det precis likadant som du beskriver och det blev inte bättre förrän jag slog bort mitt hurtiga positiva snack om dagis och sa att det faktiskt är helt ok att vara ledsen och att mamma och pappa ibland också är lite ledsna när man ska gå till jobb. Sonen "grät ut " några kvällar och vi satt och beklagade oss om dagis men att man faktiskt måste gå ialla fall. Det blev långsamt bättre men det viktigaste av allt var att jag såg att det blev bättre även om det tog tid. Idag är han 5år och tycker att det är jättekul!
Lycka till
Annie
Oj! vag vi känner igen oss. Vi hade det precis likadant som du beskriver och det blev inte bättre förrän jag slog bort mitt hurtiga positiva snack om dagis och sa att det faktiskt är helt ok att vara ledsen och att mamma och pappa ibland också är lite ledsna när man ska gå till jobb. Sonen "grät ut " några kvällar och vi satt och beklagade oss om dagis men att man faktiskt måste gå ialla fall. Det blev långsamt bättre men det viktigaste av allt var att jag såg att det blev bättre även om det tog tid. Idag är han 5år och tycker att det är jättekul!
Lycka till
Annie
mamma till son f?dd mars-01 och dotter f?dd januari-05
Tyvärr hade jag samma problem med min flicka, som nu är 11, när hon var liten. Hon började dagis strax efter året, och grät varje morgon, ibland så mycket att jag fick gå hem från jobbet för att hämta henne. När hon var fyra fick hon sluta dagis, aldrig har hon varit så glad som då. Det var hemska år för oss, och jag minns dem med fasa, så jag vet hur ni har det. Tyvärr är det nog så, att alla barn funkar inte på dagis, jag träffade en av dagisfröknarna till min flicka häromdagen, och hon sa "tänk vad jobbigt Paula hade på dagis, hon var inget dagisbarn..." Inte är jag väl särskilt uppmuntrande, men kanske kan ni lösa det genom att skaffa dagmamma istället? Hade jag haft det valet då, hade jag nog provat det. Där är tempot lite lugnare, och det är färre barn. Nu blir han ju också äldre, så kanske löser det sig av sig själv? Nu med mina sladdbarn, har jag valt att stanna hemma tills de är tre år minst, men det valet kan ju inte alla ha. Lycka till,
Kramis Mia
Kramis Mia
6 barn (-9104, -9305, -9412, -0301, -0501, -0611 ) två barnbarn (-1309, -1505)Hej
Jag vill bara varna alla för att tolka inte skrik som att man trivs på dagis och skrik som att man inte trivs.
Många säger att deras barn trivs - hur små eller stora de ej är - bara för att de inte visar några känslor.
Enligt min erfarenhet så syns det tydligt under dagen på de barnen som inte trivs där. Precis som Mia beskriver.
Min stora lilla (idag 9 år) gick hos dagmamma från hon var ca 2 år. Hon bodde i huset bredvid och jag vet (om man nu kan veta något här i världen) att hon trivdes. Trots detta så grät hon varje dag. Ibland lite och ibland mycket. Hon kan än idag vara känslosam när man lämnar henne på skolan.
Vad som var viktigt för henne var att hon "överlämnades" ordentligt till någon. Inte bara att hon sprang in till alla. Hon behövde bli mött ordentligt och helst tagen i handen/famnen.
Jag upplever att det är många aspekter som spelar in i hur barnen är när man lämnar. Dels förstås hur de upplever platsen de ska vara på men också hur de upplever föräldrarnas attityd och dessutom då har vissa svårare för separationer än andra. Vissa frågar genom att vara ledsna när man lämnar och vissa genom att vara ledsna när man kommer, eller att inte vilja gå med hem.
Är man själv osäker på hur miljön är så tycker jag man ska lägga en del tid att vara med på dagarna och involvera sig i verksamheten. Dels så får man en mycket bättre inblick och dessutom känner barnen att man är mer delaktig och inte bara "lämnar".
Jag tror det är både bra att betona att man måste för att man jobbar, vara positiv men också gå i pakt och säga som Filippa skriver.
Jobbar du eller är ni hemma? Eller har något av det förändrats nu?
Susanne
Jag vill bara varna alla för att tolka inte skrik som att man trivs på dagis och skrik som att man inte trivs.
Många säger att deras barn trivs - hur små eller stora de ej är - bara för att de inte visar några känslor. Enligt min erfarenhet så syns det tydligt under dagen på de barnen som inte trivs där. Precis som Mia beskriver.
Min stora lilla (idag 9 år) gick hos dagmamma från hon var ca 2 år. Hon bodde i huset bredvid och jag vet (om man nu kan veta något här i världen) att hon trivdes. Trots detta så grät hon varje dag. Ibland lite och ibland mycket. Hon kan än idag vara känslosam när man lämnar henne på skolan.
Vad som var viktigt för henne var att hon "överlämnades" ordentligt till någon. Inte bara att hon sprang in till alla. Hon behövde bli mött ordentligt och helst tagen i handen/famnen.
Jag upplever att det är många aspekter som spelar in i hur barnen är när man lämnar. Dels förstås hur de upplever platsen de ska vara på men också hur de upplever föräldrarnas attityd och dessutom då har vissa svårare för separationer än andra. Vissa frågar genom att vara ledsna när man lämnar och vissa genom att vara ledsna när man kommer, eller att inte vilja gå med hem.
Är man själv osäker på hur miljön är så tycker jag man ska lägga en del tid att vara med på dagarna och involvera sig i verksamheten. Dels så får man en mycket bättre inblick och dessutom känner barnen att man är mer delaktig och inte bara "lämnar".
Jag tror det är både bra att betona att man måste för att man jobbar, vara positiv men också gå i pakt och säga som Filippa skriver.
Jobbar du eller är ni hemma? Eller har något av det förändrats nu?
Susanne
"Det talas för lite om glädjen med barn..."
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007
Tre underbara godingar: 1996, 2003, 2007