Det var snart 2 år sedan jag var inne här sist, när lill-tjejen var nyfödd och SM-ades. Nu är hon 2,5 år, glad, energisk och rolig. Har sovit gott och mycket, hela nätterna utan problem sedan hon var 4,5 månader. Men de sista 10 dagarna har det varit väldigt ledset och extremt svårt att lägga henne.
För snart 3 veckor sedan pott-tränade vi henne efter lite testning fram och tillbaka under hösten. I stort har det gått jättebra och sker det olyckor hjälper hon till att ta av blöta kläderna, lägga i tvättmaskinen, torka upp, tvätta av sig och sedan hämta nya kläder samt sätta på.
Till det kommer trotsen som varit på G några månader, men eskalerat sista 5-6 veckorna. Det är för det mesta bara mamma som gäller och det sägs argt ifrån om det ena och det andra.
Förra söndagen (för 8 dagar sedan) hoppade hon ut ur spjälsängen för första gången vid lunch-sovet och vi tog då beslutet om att byta till stor säng (helt galet, jag vet). Väldigt spännande och roligt med ny stor säng, såklart, och första två nätterna gick helt okej,
Men sedan har kaoset vid läggningen bara eskalerat. Det ska kissas, bajsas, drickas och berättas massa saker i omgångar om och om igen. Som mest har jag gått in 15-20 gånger innan hon till slut lugnat sig och somnat. Och jag förstår ju själv att det bara oroar henne ännu mer med allt detta springande när allt är upp-och-ner och nytt på alla sätt.
Ramsan ut har nu på slutet bara resulterat i ett långt ångest-skrik över att jag går/"lämnar". Och överlag känns det som att ramsan mer irriterar än gör nytta just nu. Men jag har svårt att veta vad jag annars ska säga eller "göra". Det är ju den vi använt i 2,5 års tid.
Igår bytte vi till slut tillbaka till spjälsängen och siktar på att stora sängen får bli en 3-års present (som för storasyster som inte hade några som helst problem eller strulade vid bytet).
Läggningen igår tog 25-30 min med spring och mycket som skulle berättas. Ikväll har det gått helt galet och varit väldigt ledset. Nu ligger hon till slut lugn i sängen, sover inte än, och vi har dörren på glänt så hon hör, men inte ser, oss utanför.
Till detta hör att hon dessutom varit ledsen i fredags och idag då jag lämnat henne på dagis. Detta har inte hänt på ett år, och hon stormtrivs på dagis med massa kompisar och roliga saker som händer varje dag och som hon glatt berättar om.
Vore så tacksam med tips för hur vi kommer till rätta med detta. Just nu känner jag mig helt förvirrad, matt och osäker.
/Maria
att allt är som vanligt, så tror jag dagislämningarna kommer lugna ner sig av bara farten.