Hjälp! Besvärlig matsituation.

[Karin Svedberg]

Hej!

Albin är nu snart 10 månader och växer och frodas dag för dag. Kryper runt och undersöker tillvaron för glatta livet. Han är helt enkelt underbar!!!

MEN....matningen har blivit besvärlig och jag kan bara konstatera att det beror på oss föräldrar. Det har tidigare alltid varit enkelt att ge honom mat. Han har glatt ätit allt som vi gett honom. Strulet började, som jag ser det, när vi fick för oss att vi behövde styra upp beteendet vid matbordet. Han började nämligen att "leka" där, vända sig om i stolen, trycka bort sig från bordet med fötterna osv... Vi svarade då med att säga Nej åt detta beteende, mest för att det blev svårt att pricka munnen med skeden mitt i allt åmande. Inte på grund av att vi tycker att han borde uppföra sig vid matbordet. Resultatet blev dock inte alls bra. Han fortsätter "leka" ännu mer och kollar med oss om vi också tycker det är roligt, skrattar åt våra nej (för han förstår nog allvarligt talat inte vad det betyder) och gör ännu mer.

Ju längre detta fortskridit har det blivit värre och allt svårare att få i honom maten, vilket har resulterat i otålighet från vår sida. Det har gjort att stämningen vid matbordet ibland är allt annat än trevlig, vilket säkerligen inte gjort saken bättre! Efterhand har han också börjat med att knipa igen munnen och skjuta bort skeden, dricksglaset med händerna. Ofta när han bara ätit hälften av maten. Detta gör naturligtvis saken ännu sämre, för vi vill ju att han ska få i sig tillräckligt med mat. Jag märker dessutom en större gnällighet mellan måltiderna, till följd av att han troligtvis inte får i sig så mycket som han behöver.

Det vi har gjort är att försöka återinföra en god atmosfär vid matbordet, dölja vår egen otålighet och oro. Avvakta och äta vår egen mat mellan varven för att sedan truga igen. Men det blir inte bättre. Snarare sämre och sämre.

Hur ska vi göra för att han ska äta bra igen????

Tips mottages tacksamt!
MVH
Karin

[/LO]

Hej
ta bort NEJ!!!! I alla situationer och återinför det när han börjar nörma sig tre år.

Ändra attityd till hans lek:
Han prövar om stolen går att flytta med fötterna det gjorde den - idag med, fantastiskt, ser du mamma Klart att killen är lycklig. Låt honom hållas tlls han tröttnar - inser att det kommer att gå varje gång. Gläds med honom och hans upptäckter. Mata under tiden så gott det går.

Han behöver också få äta själv. Ge honom en sked samt bitar han kan plocka med och stoppa i munnen själv. Låt honom försöka och blir han frustrerad så lägg din hand om hans, så att han känner hur detska vara. Beröm honom för att han klarade det själv.

Hamnar maten "fel" så se det som en olyckshändelse, "oj, då, den får vi ta upp från golvet".

/LO

[Karin Svedberg]

Tack för svaret!

Vi hade så smått infört att han själv fick pröva att föra skeden till munnen. Men hela dagen igår gjorde vi det ännu mer konsekvent och resultatet blev att han tyckte det var betydligt intressantare att äta! Vilken i sin tur ledde till att han åt betydligt bättre. Bra att bli påmind om det! Att plocka bitar och stoppar i munnen gör han inte ännu, de hamnar mest på golvet. Inte för att det gör någonting, han kommer snart under fund med det också.

Jag förstår däremot inte vad du menar med att inte säga nej? Vad ska man säga i stället då? Varför ska man inte säga nej innan 3 års ålder?

MVH
Karin

[/LO]

Hej, vad bra att det går bättre.

Det är en av Annas "hörnstenar" i sättet att vara mot barn. Barn behöver inte och SKA inte hindras, om inte livsfara hotar, innan de själva ber om det i trotsåldern, som infaller någon gång runt treårsåldern.

Istället ska man låta barnet utforska och lära sig världen, genom att få undersöka själv och få vägledning av dig. Du visar hur man gör, t.ex. genom handen om handen.

Det är ju inte ordet nej i sig som är förbjudet utan nej utan utväg. Här på forumet finns många beskrivningar som jämför ett barns liv med att vara ny på en arbetsplats. Det man lär sig av är ju när andra hjälper och visar och att man får pröva själv och bli uppmuntrad när man gör rätt.
Att någon kommer och säger "NEJ så kan man inte göra", lite småargt utan att förklara varför eller visa hur man gör istället, ger två effekter. Dels blir man ju lite nedslagen och förtår inte vad man gjort för fel och dels kan man ju bli nyfiken och risken är ju att man prövar på egen hand utan att man riktigt vet vad det kan få för konsekvenser.

Barn är nya på sitt arbete. De vet inte hur det går till i världen och ska lära sig det. Den största skillnaden mellan barn och vuxna är att det hjälper inte att förklara för barn, för de fårstår inte heller förklaringen - därför måste man VISA hur man gör och uppmuntra rätt beteende.

"Oj, då" är bra uttryck att ha till hands. Då ser man ju barnets handling som en olyckshändelse (vilket det ju är, för inget barn gör ju saker för att jäklas, utan för att se vad som fungerar). Det ger också dig nägra sekunders respit att fundera på ditt nästa drag. Hur ska du visa hur han ska göra på rätt sätt.

Det står MASSOR om detta i Barnaboken och hur man kan tänkas hantera olika situationer som uppstår.

Inte så krångligt och svårt som det kanske låter och klart värt "besväret".

/LO

[Karin Svedberg]

Hej igen!

Jag har länge försökt att få tag på Barnaboken, men den har varit slut på många ställen. Till slut lyckades jag beställa den på nätet och i går dök den faktiskt upp här! Jag började läsa så smått (har inte läst strukturerar från början) och känner igen lite av det du skriver om. Jag tycker att grundtanken i boken verkar jättebra!

MEN, jag känner mig lite nerslagen... det är så mycket som vi har gjort "fel" hittils. Hur ska vi reparera det? Han är trots allt snart 10 månader och mycket har vi missat att göra tex när det gäller social delaktighet och maten. Jag vet liksom inte vart jag ska börja någonstans.........

Varför hade jag inte den här boken till hands innan han föddes? kan jag tänka. Men jag inser att det inte tjänar någonting till att se bakåt, det är bara framåt som gäller.

Karin

[/LO]

Grattis till det bästa bokköpet!

Det är ju det som är det bästa med barn - det går alltid att backa bandct och göra om.
Ta md honom i social delaktighet NU, sluta säg nej NU, låt honom utforska världen NU och allt vad det är som du tycker ni har missat. Han kommer att reagera med lättnad, det som hänt tidigare behöver ni ju inte fundera på, det gör ju varken från eller till.

/LO

[Karin Svedberg]

Du har naturligtvis rätt!! Jag ska läsa boken från början. Och ändra på det i vår vardag som behövs från och med NU. Jag är så glad över att det finns någon som Anna Wahlgren som har tänkt och skrivit så mycket klokt som sådana förvirrade föräldrar som jag själv kan få del av.

/Karin