Oj, välkomnad och visad dörren i meningarna efter varandra. Hur ska jag tolka det?
Jag tycker nog du ska lägga ner hela projektet.
Nej tack, den här familjen behöver få sin sömn. Samtliga, i sina egna sängar; inte mamma i sängen och pappa på soffan med lillan på bröstet.
Kom tillbaka, kära lilla trötta mamma, om och när du har fått nog av sömndeprivation
Nog har jag fått, och jag tänker inte vänta så mycket som en dag till på att ta tag i allas vår nattsömn. Med storebror lät vi det gå så långt att vi var inne upp till fjorton gånger på en natt och med den desperationen det ledde till kunde ingen av oss uppbåda tillräckligt med driv och konsekvens för att lyckas med någonting. Den här gången tänker jag ta tag i det medan jag har något av redighet kvar i mig. Med eller utan hjälp.
Som jag har förstått saken är filosofin förhållandevis simpel, på ett väldigt grundläggande plan. På natten (och för små barn vissa stunder på dagen förstås) sover man, och det gör man i sin egen säng. Man sover givetvis bäst ifred utan att någon stör, och då ska man också få somna ifred vilket är vad de små liven kan behöva lära sig. För att kunna göra detta behöver ett lugn etableras så att man över huvud taget kan somna, och en känsla av trygghet i vilken tilliten till förälderns funktion som livsgarant är en stor del. Går jag in till en unge som är i full färd med att böka sig till sömns (vilket kan vara rätt högljutt har jag förstått) så stör jag snarare än lugnar, och jag lämnar också min "post" som "vakt" utanför rummet, där jag hör hemma så att lillan ska kunna sova trygg och ostörd. Jag ska i tonfall och handling visa att sängen och rummet är en trygg plats där man får sin njutningsfulla sömn som som man så väl förtjänat efter en härligt aktiv dag. Alla andra frågor kan tas vid senare tillfälle, när det är sovdags får allt annat vänta, tack så mycket och sov så gott.
Jag hade hoppats att kunna fokusera tråden på lillan, men jag känner nu ändå att jag måste förklara mig lite för egen räkning. Det känns som att jag framstår som osäker, vilket är både sant och osant. Gentemot lillan är jag bergfast (även om jag inte är helt hundra på att det jag gör är rätt så drämmer jag i som om jag var
mer än hundra, för när jag nu gör det så gör jag det och då går det inte an att vela, då kunde jag lika gärna låtit bli), men då behövs också en ventil för osäkerheten så att hon ska få slippa den. Maken är inte påläst utan kan det jag förklarat (be mig inte få honom att läsa, boken ligger framme och jag tänker inte vara hans mamma, jag kan bara be honom vilket jag har gjort) och då har jag alltså vänt mig hit för råd och stöd. Jag känner dock att ju mer jag ger utlopp för min osäkerhet desto mer får jag tillbaka att jag ska jobba på attityden. Den är det inget fel på (fråga maken min som tvingas lyssna när jag far omkring och gastar utanför dörren
), men som vilken mor som helst reagerar jag med hela kroppen på barnaskriken och behöver få ut den ångesten någon annan stans än på lillan. Just för att hon ska slippa.
Det jag förväntat mig är är pepp och glada tillrop, jag kan ju inte söka bekräftelse hos barnet jag ska leda, och hjälp att se när jag gjort precis rätt (bara fortsätt så ger det utdelning om ett tag) eller alldeles galet (sluta med en gång!). Jag hoppas att jag inte trampar någon på tårna nu, det är verkligen inte meningen att någon ska ta illa upp, jag har fått mycket positiv respons framför allt i början. Men nu känns det mest som att jag uppfattas som jobbig och gnällig, och det är just i den här fasen som jag har störst behov av stöd och feedback på det jag gör från er som kan det. Svar som att läsa mer och jobba på attityden kan jag ge mig själv, och gör också konstant, det jag inte kan är reagera på det jag gör med konstruktiva kommentarer.
Anna - jag tycker att du verkar rätt klok med många bra tankar om barn, men om det inte är någon sorts omvänd psykologi du håller på med när du säger åt mig att ge upp så förstår jag inte vad du pratar om. Hur skulle jag kunna ge upp min familjs nattsömn, och därmed hela vårt välbefinnande och det som gör att vi orkar hålla ihop och vara en familj?
Vissa behöver få klaga, svära av sig lite innan de somnar. Det handlar inte som skrikfest här utan man tystnar någorlunda snart. Sen att muttra, prata, eller på annat sätt kan man stötta med HÖGA husljud.
Jag ber om ursäkt om jag har sårat dig.