Rapport från en mamma:
*På förskolan där sonen numera går har man börjat projicera ledarnas inkompetenser på barnen. När vuxna inte är vuxna och förskolledare inte ledare blir det ett jäkla ryande på gården. De vuxna skäller, nejar, argumenterar och skäller, tvingar barnen säga förlåt i segdragna processer, har samtal VARJE DAG med föräldrarna som hämtar där de går igenom hela rättegången igen: "Och då gjorde du så dumt och då...".Jag önskar jag kunde vara barnens advokat vid de där tillfällena. Förskolledarna är både åklagare och domare, och ber föräldrarna vara det också. Jag skulle kunna anföra "Och då, fröken, hade du inte lyssnat på barnet på tre timmar, och du såg inte det och inte det, och då är det självklart och friskt att du får de här reaktionerna..."
Att regler, tillrättavisningar, dömanden och rättegångsliknande vuxensnack är sättet att leda barn är lika självklart som att jorden var platt för en tid sedan.
Hade jag inte läst Anna hade jag känt mig som ett extremt ensamt UFO och inte så stärkt som nu, när jag ser till att ge de här barnen människorespekt, bekräftelse och ledning som utgår från dem och inte någon idiotisk modell över en platt värld. När inte fröknarna ser och ibland när de ser...
Nu när jag halvsmält "Sanning eller konsekvens" av Anna tänker jag mycket på projiceringar. Hur de kan förvilla ens hjärna totalt. Ens minnen. Ens självbild. Och beslut i livet.*
:-({|= 
Nio barn, arton barnbarn, tre barnbarnsbarn och några tusen nästanbarn 