Han är bättre nu, lilleman. Äter gör han igen, och det som en häst!

Nu har jag lite nya funderingar.

Kan det vara möjligt att en vanlig förkylning ger upphov till ett utvecklingssprång? Jag vet att bland annat läkaren i Järna, Jackie Swarz, menar att de vanliga barnsjukdomarna (mässling, påssjuka, röda hund) gör att barnet utvecklas mentalt.
Jag undrar för att Håkan verkar ha blivit flera veckor äldre under den här veckan med rejäl förkylning. Han gör saker som han inte har gjort tidigare, verkar se samband som han inte har sett förut, verkar ”klokare”, helt enkelt. Förr (läs för två veckor sen) knep han ihop munnen och vände bort huvudet när han inte ville ha maten, men efterrätten gick bra. Då kunde man lura honom genom att låtsas ta ur efterrättsskålen men i själva verket ha mat på skeden. Det skulle aldrig gå nu. Han pekar bestämt på vilken tallrik han vill ha ur (eller på flaskan om han vill dricka vatten), och det intressanta är att det inte alls behöver vara efterrätten han vill ha! Ofta pekar han på mattallriken istället, och ibland vill han inte ens äta upp all efterrätt. (Skönt, för jag var rädd att han skulle få smak på det söta efter all nyponsoppa och Proviva som han fick under den värsta förkylningen

).
Fler saker som jag har märkt: Igår fick han en tom äggkartong för att han skulle sluta gnälla när jag stod vid diskbänken. Då tog han den och försökte stoppa den i pappersinsamlingen som står i skafferiet. Det är ingen som har visat honom att man gör så, han måste ha sett att vi gör det bara. Han har också plötsligt blivit ”goare”, dvs. man kan få ha honom i knäet en stund, eller man kan dansa med honom i famnen utan att han försöker komma ner. Han t. o. m. lutar huvudet mot halsen på en och nynnar! Helt otroligt, man har ju knappt fått gosa med honom alls tidigare. Det är mer också, men som man inte kan sätta fingret på riktigt. Han verkar liksom ha blivit äldre. Jag förstår att många undrar vad det är som är märkvärdigt med detta, men det är just att allt har skett så snabbt, och i direkt samband med att han har varit sjuk.
Men gnäller, det gör han fortfarande

. Eller rättare sagt, igen. När han var sjuk var han mycket nöjdare, konstigt nog

. Då kunde han sysselsätta sig själv längre stunder, och var över lag nöjdare. Nu är han som tidigare: gnällig och klängig. Jag förstår att han vill se vad jag gör, och jag har honom så ofta jag kan på höften så han får se, men ibland måste jag använda båda händerna och då går det inte. Tala i telefon eller skriva ett mail är uteslutet: då gnäller han och skriker bara.
Ensamleken pajade för oss för flera månader sedan, och jag vet inte hur jag ska ta upp det igen. Jag önskar SÅ att han kunde sysselsätta sig en längre stund så att jag hinner göra något också! Jag hör ju att de andras barn verkar kunna roa sig i ett par timmar med sina gamla leksaker, men det skulle aldrig funka här. Ja, om jag sitter på golvet med honom. Då kan han leka. Eller om han får gå runt och gnälla och jag inte bryr mig, då ledsnar han till sist och börjar hitta på något. Men det känns inte bra att göra så. Jag skulle aldrig kunna sätta honom i spjälsängen för ensamlek nu som jag gjorde i början, han skulle bara hojta. Dessutom är jag rädd att han ska förknippa sängen med otrevligheter.

Hur gör ni? Tips mottages tacksamt på både ensamlek och sysselsättning/delaktighet.