Gnällig 4-månaders -vad är fel?

[Novas mamma]

Något har hänt med min illa äskling!
Hon var tidigare så glad och hade lätt till skratt. Nu är hon grinig och gnällig 50-60 % av sin vakna tid!
Hon har haft en kraftig förkylning sedan mellandagarna men har de senaste dagarna blivit mycket bättre. Sedan hon fick förkylningen har hon varit mycket gnällig och blir lätt uttråkad. Tidigare kunde hon ligga på sin filt och leka med sina fingrar och leksaker i minst en halvtimme åt gången.Det är idag en ren omöjlighet. Hon kan ligga 5-10 min innan hon börjar gnälla - först utråkad sedan blir hon jättearg och borrar ner huvudet i filten och vägrar bli glad hur jag än lockar!
Jag är noga med att förnya leksakerna och byta vissa med jämna mellanrum, hon ligger på både mage och rygg. Vi gör även mycket annat under "vakentiden" Hon är med i babysittern , på armen när vi gör "hushållssaker" och jag visar henne våra olika rum (speglar, tavlor etc..)
Detta funkade bra tidigare men nu hjälper ingenting....hon tycker det är skoj med ansiktsuttryck och grimarser ett tag. Byta blöja är också skoj men inget man kan göra 1,5 timme i sträck direkt.....
Jag vet att hon sover tillräckligt samt får ordentligt med mat då jag följer standardmodellen och har ett bra schema ( se min andra tråd i forumet om dagslurar för 3,5 månaders..)
Vad kan vara fel?
Kan det ha med förkylningen att göra? Den är ju visserligen mycket bättre men ibland blir jag orolig för att hon ska ha fått öroninflammation....men då borde hon väl vara gnällig oftare?
Eller kan det helt enkelt bero på att hon är uttråkad?
Hon dreglar massor och stoppar allt i munnen..kan det vara tänder på väg? Jag känner inga men de kan ju vara på g.
Någon mer som har samma problem?

[annawahlgren]

Det har säkerligen med förkylningen att göra. Långdraget elände och man blir hängig och trist - även vi vuxna, som bekant Hon har inte heller någon erfarenhet av sådant; hon är van vid att må bra och vara glad och så plötsligt kommer vargen och ställer till det. Inte så att hon blir rädd, men saker händer med henne som hon inte tycker om. Och hon vet definitivt inte att sådant går över. Man blir frisk och glad igen! Har hon ingen aaaning om.

Just för att hon är bättre nu kan reaktionen komma i släptåg och blomma upp.

Du kan inte göra mer än du gör och mitt bestämda råd är att du ska göra mindre

Strukturera din "inblandning", din närvaro, dina försök att stimulera och inspirera. Använd klockan som din bästa vän. Gör en liten schemaplan. Så och så länge ska hon ligga på golvet bland alla prylar och vara i fred. Suras det och gnälls ska du bara droppa en pryl till framför henne och även vända henne i en annan riktning, och sedan genast gå till ditt, tills tiden är ute. Då är det dags för det-och-det, osv. Gör saker med henne som du gör nu men gör det så och så länge, inte mer. Och så ner på golvet igen, för sig själv.

Du kan också lämna henne ensam, bokstavligen, om och när du tycker det är väl gnälligt. Då vinkar du och hojtar HEJ DÅ! KOMMER STRAX!, ser till att hon uppfattar det och försvinner utom synhåll. Och spionerar, osedd. Och återkommer efter någon minut eller två, hojtar HEJ! och går direkt vidare till ditt, gärna babblandes högt för dig själv om allt du måste göra. Utan att titta på henne och verkligen utan att fika efter hennes höga godkännande.

Jag hoppas du förstår var jag far efter När du kör efter en handlingsplan så här, som bygger på att hon är för sig själv (minst) lika mycket som med dig och du vet precis vad du ska göra och när, varje vakenpass, får du en säkerhet som ger dig en känsla av att du har läget under kontroll, och lilla barnet får vara i fred. Vilket faktiskt är oerhört viktigt i alla händelser.

Vi vill inte att hon ska se dig som sin serviceinrättning utan så småningom kunan glädjas (igen) över det ni verkligen gör tillsammans.

Och små barn kan verkligen se just mamma som en serviceinrättning, om du missförstår mig rätt: mamma är den som ser till att man mår bra. Mamma är den som håller vargen borta och sörjer för allt trevligt. När man då inte känner sig i form blir man sur på mamma för att hon borde ordna så man gör det

Men allt kan faktiskt inte mamma ordna. Och ska inte heller. Vissa livskriser både kan och ska man lösa själv Men då måste man också få chansen.

[Novas mamma]

Tack för alla goda råd Anna! Toppenbra som vanligt.
Ja, jag tror nog att lilla älsklingen ser mig som "tröst, mat och bära runt-maskin" för tillfället.
Ska se till att ordna upp även vakenpassen och försöka kämpa med tålamodet....som är min svaga länk.
Däremot har lillan också börjat bli "rädd" för våra vänner / släktingar.
Vissa kompisar, farmor och ibland även pappa blir hon livrädd för så snart de kommer inom hennes synfält och börjat illvråla och tårarna sprutar!
Och detta är ändå ansikten (och röster) som hon hör så ofta som var och varannan dag!!
Det enda som får henne lugn är att jag "tar över" och tröstar vilket jag antar är FEL eftersom jag då släpper in vargen och medger att dessa personer är farliga??!
Men ibland har jag undvikat att "ta över" och då slutar hon inte att gråta utan blir så förtvivlad att hon nästan tappar andan.
Jag vill såklart att hon ska vara trygg med dessa personer - vad kan jag göra för att övertyga henne om att de är "snälla".
Känns ibland som att vi inte kommer att få besök från våra bekanta längre då de blir "utskrikna" så snart de visar sig.....
Vissa har gett mig rådet att "stoppa in en napp" som tröst men jag har kastat alla och sagt NEJ. Rätt eller fel?

[annawahlgren]

Nappen skulle verkligen inte fungera som tröst utan bara som propp för att få tyst på henne, vilket är förståeligt att folk gärna skulle vilja Men det är fusk; det vore för deras skull, inte för lilla barnets.

Börja med att hejda folk från att titta direkt på henne. Sitt med henne i knäet bortvänd från dig och babbla på med de andra, men låt det vara förbjudet att tilltala henne eller ens kasta en blick på henne (förbered dem så fort de kommer).

Ta bort alla tankar på tröst. Ge henne beskyddet men ta i övrigt ingen notis; se det som en hanteringsfråga. Se till att hon har någonting i händerna som du petar dit då och då, utan väsen.

Direkt uppmärksamhet blir svårt för vem som helst som inte vill ha den just då. Får man vara i fred och själv titta som man behagar, eller inte behagar, kanske man får lust att ta kontakt efter en stund.

Tålamod alltså (din favvotalang ) och tålamod från omgivningen också anbefalles

Efter ett tag lägger du henne ifrån dig på golvet och det ska vara lite avsides och gärna med något kolossalt intressant att titta på. Kökslåda? Spegel? Vacker bok? Under diskret uppsikt kan hon också serveras en muta där på golvet. Smörgåskex? Sockerfri skorpa?

Bryter hon verkligen samman, sätter du dig hos henne, tar henne i knäet, utåtvänd, och fortsätter umgås, högt pratande med alla utom lilla älsklingen Gnäll och gråt ska överröstas av ditt mycket rejäla prat. Glöm inte att hennes skrikande också skrämmer henne själv.

Blir hon förtvivlad, riktigt förtvivlad så det skär i hjärtat, måste hon förstås tröstas, och då får du gå undan med henne tills hon är lugn och glad igen med hjälp av trevlig avledning. Och sedan börjar du om från början enligt ovan

[Novas mamma]

Rapport ang fråga 1 - gnällig på filten.
Jag har följt dina råd och de har fungerat mycket bättre nu. Nu ligger hon 10min , sedan paus för annan aktivitet och därefter 10 min igen osv - det fungerar riktigt bra, dock inte alltid men det har ju inte gått så lång tid...tålamodet var det ja...
Jag har också flyttat filten till mitten av köket (tidigre låg hon intill väggen, såg visseligen allt men var inte MED tillräckligt) och det gillade hon bättre.

Rapport ang fråga 2 - Rädd för personer
Vi kämpar på med detta problem som är betydligt värre på kvällen - när hon är trött.
Men vi har precis bytt schema vilket förkortar sovpasset på kvällen med 45 min -->så hon är rejält trött. Hoppas det släpper så snart schemat sitter. Hon lägger sig istället tidigare , men hon förstår det nog inte än utan undrar varför vi släpar upp henne mitt i sovpasset.
Idag kommer farmor (på dagtid!!) så vi ska se till att det fungerar bra....!

Fråga 1
Sedan nya schemat är hon superledsen när hon läggs för att sova - både på dagen och kvällen. Jag kämpar med skrattet men hon är svårflirtad.
Därefter tar det 3-10 min av buffning/ vagning (beroende på vilket sovpass som gäller ) innan hon slappnar av och somnar. Jag lämnar rummet mellan varven men hon skriker snabbt upp sig. Vi har börjat med ramsan men vi "smyger" in det efter råd från dig tidigare.
Innan hennes förkylningsperiod ( se tidigare i inlägget) kunde jag bara lägga henne i vagnen/sängen så somnade hon själv.
Hoppas att även detta kommer att fungera igen.
Bör jag backa något eller fortsätta som vanligt?
Jag förmodar att det kan bero på schemaändringen också?

Ha det toppen på din resa till Indien - kommer självklart att sakna dina råd (undrar vad jag gjorde innan Barnaboken och detta Forum!!??) men unnar dig absolut en välförtjänt semester.

[Novas mamma]

Hej igen - nu är lilla älsklingen en pigg 5 månaders istället.....
Problemen med gnällighet på filten kvarstår fortfarande. Däremot är hon mycket gladare resten av vakentiden så det är positivt.
Hur bör jag hantera hennes gnällighet? Efter matning lägger jag henne på filten med leksaker för 10 min lek.
Efter 2 min börjar hon gråta - jag vänder "håll" eller riktning. Snart börjar hon skrika och borrar ner huvudet i filten och biter(!!). Jag ger rolig leksak och forsätter med mitt - hela tiden i hennes närhet.
Hon forsätter dock och om jag låter henne vara så gråter hon 10 min.
Dock brukar jag gå ner till hennes nivå och locka med leksak - det brukar fungera. Gör jag fel som gör så lär hon sig då att jag kommer om hon skriker? Jag vill ju att hon ska vara glad men självständig! Detta upprepas inte varje 10 min pass ( brukar ha 3 st per vakenpass 2 tim långt) men minst ett par ggr/ dag. Har provat med skorpa men hon borrade ner huvudet i den -och skrapade upp näsan så det fungerade inte
Problemet med främlingar har förbättrats så nu är det endast farmor (tilltänkta barnvakten) som är farlig i lillans ögon. Hon skriker så fort hon ser / hör henne. Vi har försökt flera veckor med tipsen men det är samma resultat som innan. Ofta räcker det med att hon är i samma rum så blir det skrik och lillan är verkligen vettskrämd. Hur bör vi gå vidare - alla inblandade blir såklart ledsna och påverkade - inte bara lilla älsklingen.

[annawahlgren]

Skurken här är nog överkoncentration, är jag rädd. Du ingriper för mycket och för ofta. Klart man vill att ens lilla älskling ska vara strålande glad hela tiden, men man måste också inse att man inte kan göra mer än ALLT. Funkar inte detta allt, dvs lilla ungen envisas med att sätta sig på tvären och fortsätta gnälla och klaga, måste man lära sig uppfostra sig själv. "Det går ingen nöd på henne. Hon har fått precis allt hon behöver och lite till. Nu får hon fortsätta själv." Det får du ha som mantra

Hon är en stor flicka nu och inte nyfödd längre. Det är inte synd om henne. Hon har bara "fastnat" - med din benägna medverkan, hur föga du än ville bridra till den saken - i sitt gnäll, liksom i farmor dvs i ett trist associationsmönster: ligga på golvet mer än tio minuter (eller alls ) = gnäll, se eller höra farmor = gnäll, osv. = MAMMA GÖR NÅT

Och mamma gör och gör och gör, men det hjälper inte ändå. Och anledningen till att det inte hjälper är att hon blir - om du ursäktar - överbeskyddad, vilket i praktiken betyder hjälplösförkarad.

Om gnällighet kan du läsa massor här via search. Jag (och många med mig) har listor på konkreta tips.

Om mammighet finns också en hel del att läsa om och bita i!

Men det tips som nog ska skrivas dig (och farmor, för allt i världen ) allra mest ordentligt på näsan, är att lämna barnet i fred. Hon ska helt enkelt ignoreras (som hon ska tro) dvs slippa all påverkan, all styrning, alla krav - hur omedvetna de än är - på att vara snäll och glad och trevlig.

Lilla älsklingen måste få upprepade chanser varje dag nu att uppleva Den Tomma Tiden. Till det krävs att hon är helt hänvisad till sig själv. Du håller naturligtvis uppsikt i ögonvrån men gör det då inte med oro, även om hon till en början skriker sig blå - först - och mycket krävande - utan med intresse och fascination inför det du faktiskt kommer att få uppleva: den berömda Sucken. Den när hon tröttnar på att tycka synd om sig själv. Den när hon beslutar sig för att göra någonting åt saker och ting - själv. Den när hon tar saken i egna händer och löser problemet, eller helt enkelt struntar i det och övergår till någonting roligare. Själv Av egen kraft och förmåga

Inte heller det ska uppmärksammas i stor stil (så hon märker det). Det ska VÖRDAS.

Förstår du Det gäller att komma över tröskeln. För er båda

[Novas mamma]

Känner mig nu rådvill och behöver peppning för att komma vidare.
Vi har kämpat på med "tomma tiden-träning" riktigt ordentligt en tid tillbaka.
Denna vecka har vi haft 6st 10-minuters tillfällen med ensamhet på filt perdag.
Men det går inte framåt
Lilla älsklingen skriker sig verkligen blå (eller snarare röd ) tårarna sprutar och hon försöker inte ens "göra något själv".
Hon ligger på en filt på golvet med ett par leksaker och en spegel, jag sitter i en soffa et par meter bort och läser en tidning. Jag tar ingen notis om hennes skrik men efter 10 min tar jag upp henne när hon "drar efter andan" så hon skriker inte just i det ögonblicket.
Följande 5-10 min går sedan åt att få henne på gott humör igen eftersom hon fortsätter att gråta / hulka. OBS Jag tröstar inte utan har glatt humör
Lillans pappa tycker att jag är hemskt elak vilket inte får mig att "känna att jag gör rätt".
Övrig tid på dagen när hon är med mig vid hushållssysslorna som dammsugning, diskning, mamma duschar osv går utmärkt.
Ska jag trots föga framgång fortsätta eller bör jag sitta i närheten på golvet
Titeln gäller inte längre då Nova idag är 6-månader

[annawahlgren]

Var inte passiv (tidningsläsande) annat än när du sitter hos henne på golvet

Kanske hittar du inspiration i detta som jag skrivit förut (Som svar angående en liten femmånaders (pojke) liknande gnällighet):

"Det är rätt att du sätter dig hos honom, i stället för att ta upp honom -
när han bryter samman, men bara då; och då ska du förhålla dig fullkomligt
passiv. Krama om honom utan att lyfta upp honom och vänta sedan på att han tröttnar, när ingenting händer, och att han gör någonting själv. Se hela
tiden glad ut, som om allting vore i sin ordning, men gör ingenting. Låt
honom. Det är efter den Tomma Tiden som saker händer (se Barnaboken). Och det är bra för honom, att saker i hans lilla skalle sätter igång, genom hans egen försorg - inte din.

Försök vara glad, när han gnäller och klänger, ta ingen notis, slingra
dig iväg och titta på annat och börja prata högt, för dig själv, om allt möjligt
du måste göra (och VILL göra) och gör det, energiskt och "glatt". Se inte på
honom utan babbla på om allt möjligt, höjt och ljudligt så att du överröstar
gnället, och gå från det ena till det andra - så att han ser dig - men låtsas
att du överhuvudtaget inte märker att han är där.

"Å, titta på gardinerna där, dem måste jag rätta till, och oj, titta, det är en smutsfläck på spisen, och nu måste jag lägga tillbaka den här tidningen, och undras om det inte är dags att flytta på den HÄR saken nu" osv osv, väldigt energiskt och glatt! Som om du verkligen vore en högst upptagen kvinna. Och det ska både synas och höras.

Han tröttnar på att gnälla och klänga eftersom ingenting händer; han
inser att du har annat att göra, verkligheten pågår; livet kretsar inte
kring honom enbart - vilket är oerhört befriande för små barn! - och till
slut blir han tvungen att se till sig själv och hitta på något roligare än
att beklaga sig effektlöst. Dessutom blir han välgörande nyfiken - förr eller senare - på vad du har för dig och kan inte låta bli att försöka begripa.

I förbifarten kan du alltid råka 'tappa' något oemotståndligt intressant framför näsan på honom. Fortfarande utan att titta på honom och verkligen utan att vänta på bekräftelse och godkännande nickningar. Gå vidare, högt babblandes

Kör några dagars sådan energisk 'kur' och det gör susen, jag lovar "

[Novas mamma]

Åh, jag hade visst missuppfattat och var passiv vid "fel" tillfällen.Inte undrar på att hon blev upprörd
Provade genast att babbla om allt och ingenting och det fungerade mycket bättre direkt
Har läst om "´tomma tiden i BB" men hittar det inte nu....vart står det nu igen
Tack för hjälp, kram Nova med familj

[annawahlgren]

Bra, bra Ja, det är en liten mirakelkur

Nu hittar jag det inte själv I registret till nya boken (Barnaboken 2004) finns inte den Tomma Tiden med ö h t, vilket gör mig sur (Jag gjorde registret själv till originalet 1983 bara.)

Men det står en hel del matnyttigt under "Vardagen ur led " och i kapitlen om fem- och sexmånadersbarnet