Påklädning - då brister det!

[Anna09]

Hej alla kloka!

E har nu kommit igenom sin trots och är dryga 3.5 år. Vi har dock en släpande grej kvar att "lösa" - eller ge henne bra svar på:

När hon skall klä på sig när vi skall ut och göra något går ALLT fel. Hon kan var hur glad som helst fram tills själva påklädningen. Trosorna "krånglar" och byxor skall vikas upp i all evighet. Tröjärmar åker ner och jackor skall spännas extra hårt vid händerna, skor knäppas hårt även dem. (Dagisfröken tycker att det inte riktigt är normalt... och även om jag VET att jag inte skall lyssna på det örat, blir jag lite ängslig ändå... )

Ni som läser kan säkert med era utomstående ögon se exakt vad det handlar om, dvs vilka frågor hon ställer. Men jag är lite ](*,) dum tror jag som inte förstår hur jag skall hantera denna biten.

Har försökt låta henne deala med frustrationen själv genom att ägna mig åt min egen påklädning, jag har försökt hjälpa henne (grymt förolämpad oftast), har varit bestämd och sagt att "nu måste vi gå/åka/gå ut, nu får mamma göra det" och klätt på under skrik och höga protester. Jag har försökt pakta a la "ojdå, hur skall vi lösa det?"... mm

Oftast har jag märkt störst framgång med att bara säga "jaha..." och låta henne ta hand om det själv. Har vi ingen tid att passa så går detta jättebra, om hon lägger en 15-20 minuter på detta då spelar det ingen roll.

Men när vi måste iväg blir det alltid en fajt, eller mer att hon blir vansinnigt arg och skrikig när jag klär på och tar med mig henne ut, tills vi kommit ut till bilen...

Har ni några råd?

Lilla fröken är annars en fantastisk solstråle, utvecklas så det står härliga till och älskar sitt liv. VI har precis flyttat och detta kanske är frågor i samband med det? Det är helt förståeligt, jag vill bara kunna förhålla mig till det så att hon inte blir så frustrerad eller förolämpad för den delen när jag behöver hjälpa till och få det gjort... för att komma iväg.

Långt inlägg för en relativt liten grej - men jag skulle uppskatta ifall någon har lite vis erfarenhet att dela med sig av.



Anna

[TorsMamma]

Hoppas du får många bra svar, jag har bara ett exempel på hur en hal ål inte får på sig kläderna om morgonen. (och han är 6 år!)

Mannen i huset ger Ålen frukost och låter honom se morgon tv. När det är klart skall han klä på sig, vilket lätt tar en 15 min vi då inte har.

Så jag gör så att jag säger till att han måste klä sig först. SEn frukost och hinner han inte då äta ja då får han äta på vägen till skolan. På detta viset har han i alla fall minst 30-45 min på sig att klä på sig. Om så skulle krävas även ytterkläderna, men oftast kan man ju ta dessa i handen och gå. (en stressig morgon)

Har du sett klädrejset på barnkanalen tror det är typ 7.30 kanske kan vara något, vet många gillar det?

Kan ni ha en tävling om vem som är först eller något annat mål?

Här hemma räcker oftast med och säga, jag hinner först, så är sonen igång 100%. Tävlings instinkt som han har, men hatar att förlora... Kanske inte bästa taktiken, men nöden kräver ingen lag.

Så är det hos oss just nu.

[Alma]

Mitt råd efter att ha gjort otaliga misstag själv som förälder med detta: Stötta din lilla tjej över denna uppförsbacke. Både hemma och på dagis...

Kläder ÄR dumma mot barn. De vrider sig, är stora men ändå trånga, de försvinner plötsligt, de halkar ut och in, de är obekväma och trista att hålla på med. När man varit ute på hösten är de våta eller fuktiga och limmar sig mot kroppen så att de inte går att få av. Och ännu mindre att få på i nästa omgång...

Dessutom anfaller kläder barn på höstarna. Ena veckan är det shorts och tröja, andra veckan är det plötsligt 15 pusselbitar som ska tråcklas på kroppen. Undra på att man måste rätta till dessa tvångströjor för att de ska kunna gå att ha på sig...

Och som inte det vore nog så är påklädning ofta något som vuxna stressar med. Vem gillar att lägga ett pussel om man måste stressa? Strumporna utnyttjar detta, de hinner vecka sig redan innan de ens närmat sig fötterna, och strumpor kan vara riiiiiiktigt elaka. Till och med retas om att de kommer att vecka sig så mycket de kan medan de vuxna stressar på. "Du kommer aldrig hinna veckla ut mig innan du måste få på stövlarna", viskar de elakt till barnen.

Din dagisfröken borde ha sett tusen varianter på hur kläder bråkar med barn. Jag känner många barn (flest småtjejer) som är noga med hur tvångströjan ska sitta. Att trosor, strumpveck, ärmändar och halsdukar måste sitta rätt är väl helt normalt!

Jag har ofta hand om tre barn. Det är på och av mest hela tiden, det ska kissas och det ska in och ut mellan alla luncher och toabesök på dagis och sedan ska det på och av hemma och sedan av och på innan två av dem ska gå hem.

Treåringen avskyr att ha kläder på över huvud taget, men hon vill ta på själv om det nu måste finnas tyg på kroppen. Ena femåringen har mycket stor känslighet för veck på strumpan och lite uppkavlade ärmar. Andra femåringen klär på sig tröjan som byxor och allt övrigt ut-och in och fram- och bak och med skorna alltid på fel fot, och tycker att det går jättebra.

Jag har haft tretusen olika metoder för att få det att gå smidigt och för att inte tappa humöret. Det som funkat bäst här: Ge påklädningen tid, eller utveckla sätt att klä på barnet som kan accepteras. Sätt ambitionsnivån på det egna påklädandet på lagom eller låg nivå, särskilt på hösten när påklädandet just börjat. Och att när kläderna krånglar, pakta med barnet, peppa för allt som ändå gått bra och strunta i det som barnet inte kan och inte vill.

Så här är det sedan några veckor hos oss: Direkt när barnen ätit frukosten, innan jag själv ätit färdigt, klätt mig och packat ihop får barnen ta fram sina utekläder. Sedan instruerar jag dem medan jag äter, packar, klär mig och rusar fram och tillbaka för att bli klar själv.

Den som får problem och som klagar uppmuntrar jag, t ex "jomen du har hittat brallorna i alla fall - nu är det bara att få in ena foten också, säg till när den hittat in i byxbenet". Och så rusar barnen fram och tillbaka till mig vid frukostbordet med allehanda klädklagomål och jag peppar barnen eller skäller på kläderna oavsett vad de anser är problematiskt.

Femåringarna får hjälpa varandra. Treåringen lurar jag skjortan av och avleder medan jag hjälper. Hon är den som vill mest själv och kan minst, och det får duga. Att jag sedan knäpper och lite annat gör jag med kommentarer som om hon gjort det själv.

Femåringen som klär sig upp- och ned får vara så, ibland får jag hjälp av den kittsliga. Den kittsliga får ibland hjälp av den upp- och nedvända.

Det hela är en procedur på ca 45 minuter. Den som inte är påklädd då klär jag på. Ju mer tid jag givit barnen, desto strängare de sista minutrarna tillåter jag mig att vara. Har man inte kläder på sig kan man inte gå ut. Nu sätter vi på dig och går ut tillsammans.

[Anna09]

Tusen tack - både Alma och Torsmamma!!!!



Vi har haft fantastiska klädrejs här fram tills att vi flyttade - eller tills att dagis började efter sommarlovet kan man säga. Innan klädde vi oss med massor av skratt och häpnad över hur snabb Ester var och hur svårt mamman hade det med att klä sig och att klä sig rätt. Men när vi började nu i augusti var det inte alls lika lätt längre och sedan har det gått utför... men inte alltid - igår hade vi ett lysande rejs igen.

Men när jag hämtade på dagis hade hon varit jätteledsen när de klädde sig före utevistelsen.

Almas svar ger min brist på förståelse en NYTTIG spark i rumpan - det är här jag brister mest. Jag lägger alldeles för stora krav på att hon skall finna sig i ... #-o

Det var meningar som träffade precis där de skulle - TACK för dem!

Jag och även min man kommer läsa era svar flera gånger!!!

[chokladkaninen]

Åh, jag håller med! Vilket fantastiskt svar, Alma! =D> =D> =D>

Jag läste det till frukost, och mina barn fick sedan också en del extra pepp och cred för att de faktiskt hade lyckats ta på sig strumporna nästan halvvägs - det är ju helt rätt att de uslingarna vrider och slingrar sig så att man omöjligt kan få dem över hälarna! :thumbsup:

Tusen tack!

[Sarisparis]

En till...

Tack Alma =D>

[Alma]

Tack. Det är glädjande att jag som gjort så många misslyckade försök att få barnen, särskilt mitt eget, att kunna klä sig själv får nytta av misstagen.

Jag ändrade själv "nu måste du, det kan du visst, du måste"-attityden till påklädning när vi en dag lade pussel. Och som de flesta andra vuxna har jag massor av tålamod med pussel. Klart att barnen måste få testa alla omöjliga varianter, och klart att det tar massor av tid att lära sig lägga!

Tänkte att hoppsan! Kläder är ju som TREDIMENSIONELLA pussel. Och här har jag till och med STRESSAT min son!!! Undra på att han inte kan och inte vill.

Och så minnena. Jag avskydde som barn att åka skridskor och att simma med skolklassen. Enda anledningen: De vuxna stressade med av- och påklädning och jag kände mig misslyckad hela tiden. Med kläder som satt vridna och blöta kring kroppen...

Lycka till!

[Irmasmamma]

Underbar tråd!
Själv har jag en skrutta som fullkomligt AVSKYR att bli påklädd, hon skriker och gråter hjärtskärande som om det är den grymmaste misshandel man sysslar med. Och hon är tyvärr för liten för att förstå peppets fulla innebörd..... Men vi gör vårt bästa!
Fantastiskt inspirerande svar Alma! Det är verkligen ett nöje att läsa allt du skriver!!! =D>  

[Alma]

Tack och bock!!! Det är på områden man gjort många misstag som tvingar fram lösningar... Jag har varit en dålig påklädarcoach, som lärt om just på grund av det.

För att sammanfatta min långa beskrivning, om nu någon har behov av det:

Det är viktigt att lära barn att ta på och av sig. Men kläder är som tredimensionella pussel för barn, så inlärning i stressade situationer är inte bästa tillfällena. Välj goda tillfällen.

Ge påklädningen tid, eller utveckla sätt att klä på barnet som kan accepteras. För små barn - lek, trolla och avled. För trotsbarn - ge upp ambitionerna att just egna påklädandet ska funka. För barn över 3 som passerat trotsåldern:

Sätt ambitionsnivån på det egna påklädandet på lagom eller låg nivå, särskilt på hösten när påklädandet just börjat.

Kläder är dumma mot barn, de krånglar och är obekväma. När kläderna krånglar, pakta med barnet, peppa för allt som ändå gått bra och strunta i det som barnet inte kan och inte vill.

Ge också ett barn som krånglar känslan av att det kan och kommer att bemästra de krånglande kläderna, också när du måste klä på barnet helt själv. "Självklart hjälper jag när jackan är SÅ HÄR besvärlig mot dig. Imorgon är den säkert snällare mot oss hörredu."