Skall vi ge inskolningen en chans?

[Krisse]

Hej!

Det blev inga fler barn här tyvärr..... så nu är det på väg mot verkligheten. Alla föräldrardagar slut och nästan alla sparpengar suck. Lillebror är ju nästan 3 år så vi tyckte den här lösningen var ok att låta dom gå mellan 15-20 tim/vecka när jag jobbar annars jobbar jag mest kvällar och helger och då är ju pappa hemma.

Vi har hittat ett jättebra föräldrarkooperativ en bit från oss som vi hade turen att få plats på. De har mulleverksamhet, är mycket ute, föräldrarna lagar maten från grunden varje dag, 5 pedagoger på ca 20 barn. Super tyckte vi

Förra veckan började inskolningen, jag var med 3 dagar. Storasyster som är 4,5 år tyckte det var jättespännande och fick snabbt kompisar som hon lekte med. Såg henne inte på hela dagen. Lillebror tyckte det hela var ok, han tog av sig skorna och försvann in bland leksakerna (så här i efterhand kan jag tro att han var 100% säker att jag aldrig skulle lämna honom här). Jag trodde inte det skulle vara några problem, han är ju nästan 3 år och har alltid varit väldigt framåt och modig i nya situationer.

Första gången jag skulle lämna dom var det ok, lillebror lite skeptiskt men inte ledsen. Nu andra och tredje gången blir han jätteledsen och det skär i mitt hjärta. Enl. fröknarna är han det bara en liten stund sen när de börjar äta frukost är allt frid och fröjd han äter bra etc etc.
Men det känns ändå fel. Även om han är ok sedan så betyder det ju inte att han tycker det är ok, mer att han inser att han måste vara där

Så frågan är:
-Skall vi ge inskolningen en chans eller ej?

Jag och min man skall räkna på hur vi kan lösa det ekonomiskt om vi tar hem honom.

fråga 2
-Om vi tar hem honom hur förklarar vi det för storasyster. Hon vill verkligen leka med andra barn, tycker det är jättekul men det är ju helt nytt för henne och jag är rädd att hon skall backa också. Vi har jobbat mycket med henne för att hon skall känna sig trygg i olika situationer. (Detta har ju ingenting att göra om beslutet om Lillebror utan mer om hur vi skall tackla ev. problem)

hjälp mig kära ni, vad gör jag??

[SusanD]

Hej Krisse,

vilken jobbig situation! Tror inte alls att jag har något vettigt att komma med egentligen men förstår vilket dilemma det är.

Hur skulle jag själv gjort? Ja det beror ju på omständigheterna och då främst ekonomin faktiskt. Vi har ju haft våra hemma tills de varit fyra år gamla men katten vet om vi klarar det med Linus. Pappan i familjen är skeptisk men jag kommer kämpa hårt för att klara det.

Barn är ju så olika men när Sigge började förra året då han var fyra så var han jätteblyg och tyckte att dagis var kul men var lika gärna hemma om han fick. Nu stack han dit med stor lust och glädje och då fyller han fem om 1,5 mån. Kanske var han inte riktigt redo förrän nu men vi såg hela förra året som en inskolning för vi hade ju inget egentligt behov av själva omsorgen.

Mika som är tre år nu skulle säkerligen inte ha några problem att börja nu, hon skulle trivas och antagligen ha ut något vettigt av det också.

Men ibland har man inte så mycket val och då får man göra det bästa av situationen. Har ni möjlighet, utan att gå under för det gör ju ingen lycklig, så ta hem honom. Om inte, så jobba hårt för att pedagogerna ska stötta honom och så får ni föräldrar göra detsamma. Han kommer klara det för ungar reder sig även om vi inte alltid tror det.

Ledsen att jag inte kunde bidra med mer.

Kram Susan

[Krisse]

Tack för ditt svar SusanD!

Jag och min man beslöt oss för att göra klart inskolningen tisdag och onsdag om lillebror inte ville efter det så skulle vi ta hem honom. Vi skulle nog överleva ett halvår till.

I tisdags pratade jag mycket om förskolan innan vi skulle dit och främst om den fröken som är "hans". Jag försökte fokusera på att han skulle vara med henne och inte att jag lämnar honom. Så när vi kom dit så fick hon en stor kram, han upprepade många gånger att jag skulle hämta efter lunch, vinkade och sa hejdå.
Det gick bra också idag.

Så nu kör vi på och skall försöka hålla ner hans veckor till 15 tim/v.

Men vinner jag på lotto så tar jag nog hem honom

[SusanD]

Då håller jag tummarna på att du vinner på Lotto

Men samtidig så ser jag ju att barn klarar så mycket mer än vad vi tror och att det vi tror är jobbigt inte alls är det för barnen.

Jag har lärt mig att alltid fråga mitt gäng vad de tyckte var roligast när vi varit iväg på något äventyr och svaren kan verkligen förvåna.
När vi varit på ärtsafari sa Mika att det allra roligaste var att få åka i skolbussen och sitta själv på ett säte med säkerhetsbälte. Det hon menade var själva busstransporten till ärtfälten vilket vi andra såg just som en transport och inte alls som någon speciell happening.

Så kan det ju vara när man börjar på dagis också, det vi föräldrar oroar oss för behöver inte alltid vara detsamma som oroar barnen. Ibland kan det bara vara några enkla små saker som oroar, som var man ska sitta när man ska äta eller vilken fröken som man ska hålla sig till. Sen kan de tycka att utevistelsen och samlingarna och all lek är jättekul.

Så gå ni vidare och se vart hän det bär.

Kram Susan

[chokladkaninen]

Hej Krisse!

Min Lilleman som snart fyller 4 har just påbörjat sitt andra år på dagis, dvs han började också precis före 3. Det var inga problem med att börja (hans storasyster hade redan gått ett år då och han var nöjd med att få göra som hon) men däremot hade vi en kämpig period i våras, när han var 3,5. Som trotsbarn i allmänhet plägar göra ifrågasatte han sin skälvande och slirande värld, inklusive "ska jag verkligen vara på dagis?" - och dessvärre svarade jag fel på frågan första gången den dök upp.

Jag har flera skäl till att jag inte klarade hans test (han hade precis varit sjuk och jag var osäker på om han orkade, jag hade en stressig period på jobbet och kände mig själv ganska skälvande och vinglig, etc) men för honom öppnades en avgrund: det var inte självklart att han skulle vara på dagis! Givetvis ledde detta till massor av smärta för både honom och mig. I två veckor hade vi gråtiga lämningar, ledsna för honom och ångestfyllda för mig. Men jag hade telefonkontakt med hans fröknar och fick snart klart för mig att han bara led av just lämningen. Så jag lyckades till slut borsta upp Attityden och lämna ifrågasättande barn med glad och övertygad min - och då gick det över och han köpte beskedet. Och sedan (så fort pedagogerna och jag hade konstaterat att läget var lugnt igen) tog vi sommarlov.

Den läxa jag lärde mig var att oavsett hur man väljer (dagis eller inte) så måste man klara att STÅ FÖR DET inför sitt barn, särskilt om det är ett barn i trotsåldern eftersom världen är så vinglig för dem ändå och de inte missar några tillfällen att ifrågasätta det man själv visar sig tveksam inför. Så om du bestämmer dig för att fortsätta på dagis gäller det att du kan visa att du tycker att det är bra för honom att vara där. Du tar ansvar för beslutet och står för det.

Klarar du inte det (och det är ju inte alltid det lättaste om man själv i sitt hjärta inte vill, som verkar vara fallet för dig) så bör kanske pappan lämna istället om han känner sig säkrare. För min del så är jag glad och stolt över att jag nästan "lyckades rädda de 3 första åren", som Anna skriver i BB. Men jag ångrar inte att min pojke fick börja strax innan han fyllde 3, utan ser det som en del i livets balansgång och kompromissande. 15-20 h/veckan är ingen övermäktig tid.

Jag hoppas att ni kommer fram till något som passar för er.

[Krisse]

Tack SusanD för dina värmande ord

När vi varit på ärtsafari sa Mika att det allra roligaste var att få åka i skolbussen och sitta själv på ett säte med säkerhetsbälte. Det hon menade var själva busstransporten till ärtfälten vilket vi andra såg just som en transport och inte alls som någon speciell happening.

Jag känner igen detta. När vi hade tagit våra barns kusin på Grönalund en hel dag för några år sedan och föräldrarna frågade sedan vad som var roligast så var det att åka tåget under marken....alltså tunnelbanan dit

Tack chokladkaninen
Det var värdefullt för mig att läsa dina rader. Du har ju helt rätt, det gäller ju att jag håller upp attityden. Men att skicka min man dit är ingen idé..... han har svårt att hitta attityden för att få dom i säng

Men jag skall verkligen jobba på det själv, även om jag inte tycker att jag tvekar så är ju barnen smartare än så.
Nu tog jag hem barnen efter 3 dagar denna vecka, jag tycker det räcker med 3 dagar/vecka i inskolning så de inte blir helt slut, så nu är vi ju hemma i 4 dagar så jag hoppas det inte blir några problem på måndag igen. Pedagogerna tyckte nog att det var i längsta laget att vara borta så här i början men det hela har ju slutat i positiv anda och jag pratar mycket om förskolan hemma så jag håller tummarna att lillebror är ok på måndag.

stor kram till er båda

[chokladkaninen]

Hej Krisse!

Hur har det gått med inskolningen?

[Krisse]

Hej chokladkaninen!

Det går faktiskt riktigt bra nu!

Storasyster hade 2 dagar då hon var ledsen men vi pratade om det en hel del (det är lättare när de är 4,5 år och går att prata med) och diskuterade hur hon tyckte det var. Hon sa att hon kände en sån stor saknad efter mig men det var mest när jag gick för sedan under förmiddagen så var det ok igen.
Nu vill hon inte följa med hem när jag kommer så jag får jaga tag i henne och kramar om henne vare sig hon vill eller inte
När vi kom hem idag så sa hon:
-Varför får jag vara på dagis så kort tid alla andra är ju där så länge, det är så tråkigt hemma, jag har inget att göra...
Genast så var jag tvungen att ta mig i kragen och insåg att badrummet var ju jättesmutsigt så vi hjälptes åt att städa och sedan var det ganska lugnt

Lillebror vinkar glatt ok men upprepar många gånger:
Mamma hämtar efter lunch, vilket jag bekräftar varje gång.

Så summa är nog att det hela känns ok, men fortfarande önskar jag att jag kunde ha lillebror hemma, men det är ju korta dagar, någon enstaka gång i månaden så blir det 8 timmar men vi försöker lösa det med barnvakt från föräldrar dom dagarna.

Tack för att du frågade
Kram