Vaknar på natten

[Theresepalmereek]

Hej!

Nu har lille Benjamin hunnit bli över 14 månader. Sedan han blev ett år har han utvecklats väldigt mycket och det är en glädje att observera honom i vardagen. Nu har vi emellertid stött på lite patrull... Den senaste veckan har han börjat få frustrationsutbrott där han sätter sig ner med en duns och börjar gråta/skrika när något inte går som han vill eller när han inte får som han vill . Tillåt mig illustrera ett exempel: Igår kväll fick han en trasa att dammtorka med. Han satte igång att damma med stor entusiasm, men efter någon minut började han bli irriterad för att han inte fick rätt grepp om trasan (gissar jag). Detta resulterade i att han kastar trasan och sätter sig ner och skriker så tårarna sprutar i några sekunder. Han kommer emellertid över det, reser sig upp, tar tag i trasan och sätter igång och dammar igen. Tio sekunder senare händer samma sak. Han försöker få rätt grepp om trasan, kastar den i golvet, sätter sig med en duns och vrålar. Upp igen, tar trasan....och så vidare. Jag försökte hjälpa honom genom att vika trasan åt honom vid ett par tillfällen, men det hjälpte inte. Till slut fick det vara slutdammat och jag kastade ner trasan på nedanvåningen samtidigt som vi vinkade åt den och sade "hejdå trasan". Liknande scener utspelar sig utomhus. Han älskar att sopa med vår stora sopborste, men när jag gav den till honom häromdagen efter jag hade sopat puttade han den bara ifrån sig, satte sig ner och skrek och pekade på den. Först förstod jag ingenting, men efter några utbrott till förstod jag att han ville att jag skulle sopa . Han observerade mig med nöje och sedan dess vill han inte sopa mer utan det är bara jag som ska sopa. Igår köpte vi emellertid en barnsopborste åt honom som han älskar så nu är det förhoppningsvis slutborstat för min del . Jag är gravid och trött och har inte riktigt det tålamodet jag borde ha. Hur ska jag hantera hans frustration? Det är lite svårt att pakta med honom när man inte riktigt förstår varför han blir arg. Ska jag låta honom vara ifred när han blir arg? Börja med en ny aktivitet? Han kan även bli skogstokig när han vill upp i min famn men inte får det. Ska jag ignorera det och gå ifrån honom? Sätta mig ner och krama honom? ...

Mitt förhållningssätt till Benjamin är för...vekt...(i brist på bättre ord). Sträcker han sig efter mig lyfter jag upp honom,vill han inte ha maten ger jag honom något annat, går upp på ovanvåningen med honom om han vill det fast jag egentligen vill göra något på nedanvåningen osv. Han är väldigt mammig när jag är i närheten, och har så varit "hela" hans liv. Han kan vara en solstråle flera timmar när jag är på jobbet och han är hemma med sin pappa, men när jag kommer hem på eftermiddagen så sätter gnället och klängandet igång. Min mans förvånade kommentar blir alltid: Så har han inte gjort på hela dagen! När vi är bortbjudna kan han vara hos andra i ngr minuter åt gången, men han återvänder alltid till mig för att tanka närhet. Jag har skapat det här själv, mycket för att jag är en fysisk person som älskar att kramas och gosa samtidigt som jag har mycket svårt för att säga nej till folk och se dem besvikna. Jag är emellertid rädd att mitt förhållningssätt mot Benjamin ska få negativa konsekvenser för honom. Hur ska jag kombinera mitt närhetsbehov med mitt behov av att få vara ifred ibland? För att få vara ifred när vi är hemma alla tre måste jag gå undan (gömma mig) eller så får min man ta upp Benjamin på ovanvåningen.

Ser fram emot uppmuntrande och tillrättavisande svar

[Tin]

Hej,
och välkommen tillbaka, jag tolkar frånvaron som att ni har haft det underbart på egen hand. Stålande jobbat. =D>

Jo, först några tankar kring din lilla frustrerade älskling. Ibland svajar helt enkelt världen när man är liten, det kan vara - men inte nödvändigtvis - i samband med stora händelser i livet, att lära sig krypa/gå, prata etc. Eller något så enkelt som att han vill kommunicera med ord med er föräldrar och är upprörd när ni inte förstår hans ord än.
Oavsett anledning så är det viktigt att veta att anledningen är mindre viktig, vad som spelar roll är hur man som förälder regerar på frustrationen när det väl händer.
Det är också viktigt att veta att det kommer passera. Men innan stormen drar förbi behöver liten support i det liten går igenom. Er liten behöver inte hjälp med trasan egentligen det är bara ett uttryck, liten behöver känna att ni finns där och allt är som vanligt trots att det svajar.
Hur gör man då det? Jo, trösta blir fel, liten är ju inte ledsen, bara frustrerad. Det som funkade bäst för oss var att jag eller pappa satte oss ner nära och bara fanns där, och lät liten få ur sig frustrationen. Ville vår liten krypa upp i famnen så fick hon, ville hon kramas så kramades vi, ville hon bara sitta nära så gjorde vi det. Men jag fanns där, sittande intill och väntade.
Sen när liten var klar, ja då sa jag glatt, sådär ja, var har vi nu trasan igen, här borta är det också lite smutsigt. Och fortsatte som om inget hade hänt.

Och här kommer tillrättavisningen.
En attityd skärpning på mamma skulle göra susen för er båda tror jag. Orsaken att liten klagar/gnäller bara till dig är att det är där du har sin svaghet. Liten har hittat sin svaga punkt att trycka på. Han vet att du reagerar på gnället. Min svaga punkt är läggningar, det krånglas alltid mer från liten när jag lägger.

Glöm inte för guds skull att det är inget fel att gilla närhet och att vilja gosa med sin älskling - det vill vi alla .
Hemma hos oss har vi istället gosstunder, då tittar vi på tecknad film tillsammans en stund och jag passar på kramas. Ibland efter dagvilan, ibland före frukost och ibland efter badet beroende på hur dagen artat sig. Annan aktivitet läsa bok, rita osv funkar ju också såklart.
Jag är också noga med att när det klängs efter mamma (vilket det görs hos oss med) så säger jag med en självklar röst: Mamma är upptagen men pappa kan läsa boken för dig, varpå jag fortsätter med det jag gör utan att tveka. Ibland protesteras det både en och två gånger men jag står fast vid mitt ord och pappa bekräftar.
Jag ser det inte som att jag sviker liten - pappa är ju där och mamma behöver egen tid utan att behöva gömma sig.

Allt ligger i attityden, avled liten som kommer och vill krypa upp i famnen och peka ut något kul längre bort, uppmuntra äventyr med andra - led liten, visa världen. Livet blir härligare utan gnäll, och man behöver inte avstå från gos.

kram Tin

[Theresepalmereek]

Hej på er alla hjälpsamma människor!

Nu behöver vi lite stöd igen. Tack för ditt förra svar Sagalinda, attityden gjorde susen! B är nu snart 17 månader och börjar uppvisa tecken på ångest. Jag arbetar 65 % och är gravid med vårt andra barn. B är hemma med sin pappa och det har det jättemysigt på dagarna. Det är väldigt sällan några problem när jag åker hemifrån på morgnarna. B och min man brukar följa med mig till tåget och vinka av mig och B är sällan ledsen, utan han är mest intresserad av alla tåg och människor. Han vinkar åt mig och sen är det bra med det. Han är emellertid otroligt klängig på mig när jag kommer hem på eftermiddagarna. Då duger hans pappa inte alls utan han vill hela tiden bli buren av mig eller hålla mig i handen. Ibland håller han krampaktigt tag runt min hals och gråter om jag försöker lämna över honom till hans pappa och det gör så ont i mig. Är det vanligt att barn i B:s ålder visar seperationsångest? Han är en väldigt känslig kille och tycker inte om när det är stimmigt eller mycket folk runt omkring honom. Han vill helst ha lugn och ro, men betraktar gärna stim och stoj på avstånd. Jag är orolig att min älskade gosse mår dåligt av att jag är ifrån honom. Lägger jag för stor vikt vid mig själv då? Han skrattar och är glad på dagarna och visar ingen saknad efter mig då. Men när jag kommer hem blir han som en igel på mig...

Den senaste veckan har hans dagssömn börjat strula. Han har blivit ledsen vid läggning och sovit kortare pass än vad han brukar. Min man har emellertid haft en klar och tydlig attityd att det är sovdags, men B har visat tydliga tecken på oro vid läggning. Han har till och med börjat skaka på huvudet när de närmar sig sängen. Kvällsläggningarna är inga problem, utan det är dagarna som strular. Idag berättade min man att B vägrade släppa min mans hals när han försökte lägga honom och när han väl lade honom grät han förtvivlat och sträckte sig efter min man. Efter 20 minuters kamp med gråt, skrik och ramsor tog min man upp honom (det ska mycket till om min man ska ge vika, han är nämligen den mer principfasta av oss två ) och satte sig i sängen med honom och kramades, varpå B somnade. När min man försökte lägga honom i spjälsängen igen upprepades samma sak. Min man beskrev det som att hans skrik var förtvivlat, som om han kände sig övergiven. Det slutade med att B somnade i min mans famn och sov där i över två timmar!!

Gör jag fel som sätter samman den här händelsen med att jag är borta tre hela dagar i veckan? Vaberor det annars på, och vad kan vi göra för att hjälpa vår älskade gosse?¨

Varma hälsningar Therese

[Theresepalmereek]

Tack Tin för ditt svar! Såg nu att det var du som svarat senast

[Tin]

Hej Therese och välkommen tillbaka ,
först och främst - ha inget dåligt samvete för att du jobbar, har egen tid, inte är hos lille B dygnet runt. Lille B har 2 underbara och kärleksfulla föräldrar och har det precis lika härligt hos båda. Så dom tankarna kan du lägga bort bums.

Jag hade gjort 2 förändringar:
1. inventering: liten börjar bli stor, hur ser dagarna ut, gnäll, kläng och trassel med sov är en klassiskt indikation på att dagarna inte är fyllda med tillräckligt med utmaningar.
Gå igenom listan:
- tillräckligt med mat och sov?,
- tillräckligt med uttröttande utetid (lååånga promenader där liten går själv, klätter i skogen etc)?,
- tillräckligt utmanande social aktivitet (svåra saker som utmanar, hälla mjölk själv, sätta igång tvättmaskinen själv, plocka ur diskmaskinen med rätt bestick i rätt låda etc)
- kiknande skratt till gonattet, det ska bubbla i magen på dom, gör det det?

Så gör en inventering och rannsaka er själva, blir liten tillräckligt utmanad och känner han sig behövd? Jag har ju ingen aning om hur det ser ut hos er, men det är lätt att glömma uppdatera till svårare aktiviteter t ex när liten växer.

2. Som vanligt en attitydcheck
Jag tycker mig ana i det du skriver att ni känner en osäkerhet kring litens uppförande med gnäll, kläng och nu dagsov strul vilket leder till att ni ganska ofta bekräftar litens oro/uppträdande istället för att betryggande lugna liten. Vad menar jag?
Jo, liten vill klänga på mamma, och då får han det. Liten vill inte till pappa, då slipper han det. Liten gråter vid läggning och då får han somna i pappas armar. Dvs budskapet ni föräldrar ger är inte: här är allt som vanligt, reglerna är fasta - utan snarare, ja ok nu har världen ändrat sig lite och allt är lite annorlunda.

För att lugna litens frågor (som här tar sig uttryck i gnäll, kläng och gråt) skulle jag istället försökt se bortom litens agerande och försöka förstå hur han uppfattar mitt agerande som vuxen. Är du med? Dvs hur kan du förmedla trygghet när välden svajar för liten? Jo, genom att vara konsekvent, precis som vanligt med ett under av attityd. Sovrutiner är sovrutiner, när liten ifrågasätter dom vill han ha raka och tydliga besked - här gör vi som vanligt. Må hända måste liten fråga ännu högre, men tillslut kommer liten acceptera svaret, allt är som vanligt. Guuuud vad skönt! Jag kan somna. Den ömma pappans agerande ger motsatt budskap.

Du skriver att lille B är en känslig kille - då är det extra viktigt att ni håller er till konsekvent bekräftan. Du undrar också om det är vanligt med separationsångest i din lilles ålder, tja frågor (som jag tolkar det) kommer och går under hela småbarns tiden. Hur de uttrycker sig är olika, min lilla har pippi på att vilja sova "i mammas och pappas säng just" samt att kasta sig på marken i protest. Well, det bemötts av samma svar varje gång, "Jamen, din säng är ju den du sover godast i, den tar vi" samt "ojdå, nu blir det svårt att XXX om du ligger där" och jag fortsätter med mitt.
Det viktiga är att förstå intentionen med alla stora frågor och att kunna lotsa liten till tryggheten igen.

Oj, långt svar. Skriv tillbak så bollar vi mer.

kram Tin

[Theresepalmereek]

Hej Tin!
Tack för ditt insiktsfulla svar =D> ! Det är framförallt två saker som slår mig när jag läser det du skrivit: Uttröttande utetid samt sociala aktiviteter. Benjamin är ute minst tre timmar varje dag, ofta mer. Han och hans pappa brukar cykla till centrum och gå runt och titta på alla spännande saker där. Därefter brukar de (t.ex) ta en skogspromenad eller liknande och titta på/mata hästar. Efter lunch och sömn sticker de ofta ut igen och handlar eller liknande. Så frisk luft får han gott om. Jag tror emellertid att han är lite för passiv när de är ute. Benjamin är oftast väldigt nöjd i vagnen och kan protestera vilt om han ska "behöva" gå. På skogspromenaderna och liknande så sitter han alltså ofta i vagnen och "slappar". Sätter man ner honom på marken händer det ganska ofta att han vill upp i famnen direkt. När det sker sätts han i vagnen igen eftersom vi försöker minimera bärandet. Han är inte så nyfiken på att upptäcka saker på nära håll. Han pekar på fåglar och andra djur och bilar och bussar och blir exalterad över det. Men han har aldrig visat intresse för att vilja t.ex. klättra på någon sten i skogen eller liknande. Han är väldigt observant och uppmärksammar oss på att han ser saker och ting, men han är inte så intresserad av att göra något med de sakerna, om du förstår vad jag menar . När jag inte jobbar så brukar jag försöka aktivera honom lite mer för att försöka flytta fokus från mig och bärandet. Vi kan t.ex. går ut på gatan och samla stenar som vi sen slänger i gatubrunnen. Detta kan sysselsätta honom i upp emot en timme. Jag ska emellertid involveras i varje moment och om jag inte följer med honom när han ska hämta nya stenar så kommer han och hämtar mig genom att dra i min hand. Det har jag emellertid inga problem med. Han vill att jag ska vara med när han gör saker, och det är väl ok...eller? Samtidigt kan vallandet av mig gå till överdrift och ibland kan han dra runt mig i hela huset. Det börjar ofta med att han kommer på en sak och springer iväg. Efter några meter stannar han, vänder och kommer tillbaka för att hämta mig. Jag följer med honom för att se vad det är han vill. Ofta ska han bara hämta en sak eller så vill han att vi ska sitta i sängen och lyssna på musik eller blåsa bubblor. När han är nöjd med det så tar han min hand och drar mig vidare. Jag låter med andra ord en 16 månaders bebis bestämma vad jag ska göra, vilket ju är patetiskt när jag tänker på det! . Jag gör det för att jag är ifrån honom ganska mycket (när jag jobbar) och därför vill ställa upp för honom så mycket jag kan när jag är hemma. Jag vet att det är fel, men jag vet inte hur jag ska bryta det...

Vi har "misslyckats" med ett par saker när det gäller Benjamin. maten och sömnen har (överlag) fungerat mycket bra, däremot har vi inte lyckats med ensamlek och hans självständighet. Han "kan" inte vara ensam när han ska leka. Han är inte intresserad av att leka med leksaker någon längre stund. Vi kan ha varit hur kreativa som helst och ordnat ihop en massa spännande saker som ska locka till lek. Efter fem minuter (max) är han färdig och vill göra något annat. Nu har vi infört att han "ska" leka ca 45 minuter varje morgon och att vi sitter passivt på golvet medans han leker. Om han envisas med att försöka dra upp mig lägger jag mig på golvet. Detta leder ofta till att han springer iväg en stund igen eller så använder han mig som klätterställning och skrattar gott:). Så länge vi är närvarande och stilla när han leker så kan han sitta och roa sig korta stunder med det vi har plockat fram till honom. Han älskar böcker, men han vill inte bläddra i dem själv, utan han hämtar en bok och sätter sig i knät hos mig eller min man och börjar peka på alla bilder.

B är mer självständig när min man är ensam med honom. Då kan min man stå och laga mat i lugn och ro medan B roar sig själv. Min man engagerar därför inte B så mycket i sociala aktiviteter eftersom han inte "behöver" (förstå mig rätt). Jag däremot, måste arbeta på högvarv för att minimera klängandet på mig. När jag lagar mat låter jag honom röra runt i grytorna, hälla ingridienser i skålar, "skära" korv (med smörkniv) osv. Jag häller okokta makaroner i en egen kastrull till honom som han kan röra runt i på golvet när jag inte orkar bära honom längre och det kan sysselsätta honom i nr minuter innan han ställer sig och drar i mina byxor igen. Häromdagen lagade jag lasagne och arbetade hårt för att engagera honom i matlagningen samtidigt som jag faktiskt skulle få maten färdig. Jag var helt slut både i huvudet och i kroppen när maten var färdig! Upp till spisen och röra, sitta på bänken och skära, tillbaka till spisen och röra, ner på golvet och röra i ngr kastruller, upp i famnen igen och lägga i färs i stekpannan, öppna kylskåpet och ta ut smöret, ner igen, upp igen, ner igen . Detta dessutom med en stor, gravid mage... Så jag är ganska trött.

Utöver matlagningen så får han alltid lägga in tvätt i tvättmaskinen och sätta igång maskinen, tömma besticken genom att langa dem till mig/min man och så lägger vi dem i rätt låda (jag kanske ska sätta ner lådorna på golvet så han kan lägga i besticken själv...). Vi försöker få honom att dammsuga, men han tycker bättre om att springa runt och peka var vi ska dammsuga . Han "vattnar" även blommorna (vi sätter ner dem på golvet så han kan springa runt och vattna dem utan att vi behöver lyfta upp honom). Utomhus hjälper han också till med att vattna blommorna, klippa gräset osv. Så den sociala aktiviteten är helt ok, men kan kanske förbättras ytterligare. Jag skulle även vilja komma på aktiviteter som varar lite längre. Att lägga in tvätt i tvättmaskinen och sätta igång den tex. tar ju inte många minuter.

Jag ororar mig för hur det ska bli med hans mammighet och klängighet när den nya bebisen kommer om tre månader. Jag ska jobba i sex veckor till, sen ska jag gå hem och arbeta hårt på att få in mamma-Benjamin-rutiner som ska fungera även när vi blir fyra i familjen. Jag kan emellertid behöva lite hjälp och stöd med hur jag ska gå till väga. Alltså: Hur ska jag minska mammigheten och klängigheten? Ska vi införa ett minituöst schema över hur hans dagar ska se ut? Hur kan det i så fall se ut? Han sover 19-06 samt ca 12-14. Och framförallt är det ok att vägra följa med honom när han drar i mig (även om jag har tid), vilket resulterar i mycket gråt och förtvivlan? Nu har det här inlägget handlat om allt annat än sömn och det har blivit väääldigt långt , men jag kände att jag behövde skriva av mig och få hjälp av någon som "vet bättre". Jag ska höra med min man efter tolv om hur det gick att lägga B idag. Kanske var gårdagen en engångsföreteelse, men var det inte det så måste vi ta tag i det ordentligt med rätt attityd och rutiner.

Kram Therese

[Theresepalmereek]

Jag vill bara tillägga att Benjamin skrek vid läggningen idag, men min man körde en ramskonversation med honom och efter några minuter tystnade han och nu sover han gott. Attityden, attityden, attityden

[Tin]

Hej igen,

Jag vill bara tillägga att Benjamin skrek vid läggningen idag, men min man körde en ramskonversation med honom och efter några minuter tystnade han och nu sover han gott. Attityden, attityden, attityden

=D> =D> =D>
Mycket bra jobbat!

Vet du, jag tror du behöver inspiration, du har alla verktyg att styra upp detta men ibland vet man inte riktigt hur man ska börja, så här kommer lite kanon länkar som hjälpt mig flera gånger när det svajade hos mig . Det vaknas ju förtrots, det behövs inspiration med social aktivitet och sen kommer ett syskon.

Förhållningssätt i Barnabokens anda

Gå i pakt med barnet:
viewtopic.php?t=4743

Börja alltid meningen med ett ja:
viewtopic.php?t=13057

Social delaktighet:
viewtopic.php?t=5385

Förtrots
viewtopic.php?t=5797&start=0
viewtopic.php?t=17538&start=0
viewtopic.php?t=16445&start=0
viewtopic.php?p=132063

Syskon
viewtopic.php?f=8&t=8432&hilit=syskon
viewtopic.php?t=16548&start=0
viewtopic.php?p=148714

Läs begrunda och fundera hur du vill gå vidare.

Sen när det gäller att inte vilja delta ute, visa då, klättra upp för stenen själv, ibland behöver de bara en puff i rätt riktning. Jaha kan man göra så, kan mamma/pappa kan jag.

kram Tin

[Theresepalmereek]

Hej igen alla hjälpsamma föräldrar!

Vår lilla kille fyller snart två! Var tog tiden vägen? Han har dessutom blivit storebror till en underbar liten lillasyster. Hans värld gungade ordentlig under ett par veckor när hon var en månad gammal med väldiga ångestutbrott, framförallt när jag ammade. Vi tog oss emellertid igenom det med hjälp av detta underbara forum och sedan ett par månader tillbaka har han blivit lite mer självständig och utvecklas i rasande fart! Han kan snart hela alfabetet utantill \:D/. Som ni vet sedan tidigare är han emellertid fortfarande en känslig kille och det tar sig nu uttryck i rädsla för människor han inte känner. Möter vi någon på våra promenader gömmer han sig bakom mig eller sträcker sig smågråtandes efter mig och vill bli buren. Om han står på uppfarten och det kommer någon gåendes ute på gatan springer han gråtandes till mig och vill upp i famnen. Jag brukar sätta mig på huk och berätta att det är en flicka/pojke som är ute och går bara. Då upprepar han gicka (flicka) eller bobo (pojke) och så fort personen gått förbi återgår han till sitt igen. Ibland blir han dock riktigt rädd och då plockar jag upp honom tills personen gått förbi.

Ibland blir det dock riktigt jobbigt. Idag var jag, B och lillasyster på bvc för hennes vaccination . Det var mkt folk vi var tvungna att passera, men han var modig och höll mig hårt i handen när vi gick förbi =D> . Han lekte en stund i väntrummet och när vår bvc-sköterska ropade in oss sade jag till B att det var vår tur, lyfte upp lillasyster och gick ett par steg före honom vilket resulterade i ett förtvivlat utbrott. Han grät sig igenom hela besöket och vägrade släppa min famn. När jag skulle trösta lillasyster efter sprutan fick jag ha båda i famnen för B var så förtvivlat ledsen för att jag skulle släppa ner honom. Inte förrän vi gått ut ur rummet och började klä på oss så blev han lugn och började prata om att lillasyster fått spruta och upprepade sköterskans namn.
Var kommer dessa utbrott/rädslan ifrån? Han går inte på dagis men han beter sig ibland som ett dagisbarn med separationsångest. Hur ska vi hantera hans rädsla för människor han inte känner? Han är även rädd (initialt)för människor han känner men inte träffar så ofta och försvinner jag eller hans pappa ur hans synfält när vi är med människor han inte träffar så ofta blir han jätteledsen...Jag har inte sett det här beteendet hos andra barn i hans ålder och jag märker att människor vi inte träffar så ofta tycker hans beteende är lite märkligt - vilket gör mig förbannad. För visst finns det fler barn som är så här känsliga?? Vissa rekommenderar tom att vi ska sätta honom på dagis. Idioti! Precis som att det skulle göra honom mer trygg att lämnas bort!

Kramar

[mumintrollet]

Hej!

Jag ville komma med några tankar efter att jag läst i din tråd och funderade lite kring hur han blivit bemött med sina frågor tidigare.
Som Tin skrev blir det lätt hänt att man bekräftar barnets osäkerhet och frågor genom att tycka synd om den lille och trösta då man hellre kunde hjälpa till och visa en väg ut ur det jobbiga. Man kan vara socialt delaktig genom att få en parallellsyssla till matlagningen eller titta på saker i naturen - men han börjar bli så stor att han förstår ifall han inte behövs PÅ RIKTIGT! Att känna sig behövd stärker självförtroendet enormt, så social delaktighet med sysslor som mamma eller pappa helt enkelt inte mera kan göra utan honom

Om han klänger och hänger. Sätt dig på huk få en kontakt med honom så han lugnar sig och sedan kan du ta upp eller presentera en utmaning för honom. Att han behöver vägledning i sina projekt är inte konstigt, men se till att utmana honom ordentligt!

Samma gäller skogspromenaden med skrämmande mänskor eller sjukvårdspersonal
Blir han rädd och ifrån sig, huka dig i hans nivå och säg med glad och varm stämma - ja! där är flickan och pojken. Kankse kan du avleda med en följdfråga : Vad har flickan på huvudet? en mössa? Vilken färg osv. Gör betraktandet av främlingar till en intressant syssla

Kanske har du redan en aning om vilka situationer kan te sig "skrämmande", så kan du tänka ut ett ansvarsuppdrag i förväg - Bära in lillasysters BVC-kort till sköterskan (om ni har något sånt i Sverige ) Eller någon annan livsviktig grej som du absolut INTE kan ha reda på, du har ju lillasyster i famnen.
Ett annat alternativ är att han kanske inte alls är rädd för att du skall lämna honom utan har svårt med att processa förändringen Ge honom tid att uppfatta att ni skall sluta leken och gå in till sjuksystern nu. Berätta i förväg att snart kommer sköterskan och ropar vårt namn och då skall vi gå in. "Vad kommer sköterkan att säga? xxxx just det och vad gör vi då?? Just det - då får vi gå in till henne.

Vissa barn är helt enkelt blygare än andra och det får man såklart respektera och inte tvinga honom att vara hurtigt social eller gå fram till främmande och hälsa glatt. Men det låter som om han kunde uppmuntras till utmaningar och ta på sig RIKTIGA saker med ansvar.
Underskatta inte heller hur mycket han förstår av vad du säger om vad som kommer att hända så han kan förbereda sig på det kommande.

Flummigt värre var detta svar Men hoppas du hängde med i min tanke.
Ha en skön söndag!

[Theresepalmereek]

Hej på er!
Vår lilla (stora!) kille är snart 2,5 år och nya frågor har dykt upp. Han har fått större självförtroende och är inte alls så rädd för främlingar längre som han var för bara några månader sedan. Hans mammighet har även minskat, vilket underlättar vardagen för både honom och mig. Det vi behöver lite hjälp med nu är hans enorma energi samt att han har börjat slåss. B är, och har alltid varit, väldigt aktiv. På både gott och ont. Vi är ute ca tre timmar varje dag och springer i backar, klättrar på stenar, letar pinnar, gungar, åker rutchkana osv osv. Trots att han är i konstant rörelse när vi är ute minskar inte hans energi. När vi kommer hem vill han att jag ska jaga honom, han hoppar och klättrar i soffan, han springer fram och tillbaka framför mig och lillasyster och spexar osv. Utöver att vara i rörelse är tv-tittande och att leka med bilar det enda han kan roa sig med längre än fem minuter. När lillasyster sover sin morgonlur brukar B och jag leka med lera eller måla med vattenfärg, men det tar längre tid att plocka fram sakerna än det tar för honom att sitta och pyssla. Efter ca fem minuters målande eller liknande säger han "färdig" och hoppar ner från stolen. Jag ger mig emellertid utan föreslår t.ex. pussel, vilket han också ägnar ca 5-7 minuter åt. Därefter föreslår jag duplo, vilket också roar i ca fem minuter. Allt som allt plöjer han alltså igenom tre aktivitetet/lekar på ca 15 min. Sån här har han alltid varit, men det är trist att det inte blir bättre. När jag sedan ber honom hjälpa mig med tvätten eller diskmaskinen så får jag antingen ett nej till svar, eller så hjälper han mig i ngr minuter, sen vill han titta på tv. Han har aldrig visat någon tillfredsställelse efter den sociala delaktigheten, vilket har gjort att jag inte är så hård på att få honom att hjälpa till. Säger han nej trugar jag lite, men sen lämnar jag det därhän.

Att be honom gå in och leka på sitt rum leder till att han går in och tittar sig omkring, suckar och ber att få titta på tv. Han har massor av kreativa leksaker, bilar, duplo, pussel, barbiedockor, dockvagn med docka, mängder av djur och en liten bondgård, papper och kritor osv. Men om inte jag föreslår vad han ska leka med så gör han helt sonika ingenting. Istället kan han börja gå runt och vifta med armarna, be mig jaga honom, skalla mina lår eller soffan, smälla till mig eller lillasyster, kasta sig på rumpan osv. Detta händer oftast innan vi kommit ut så lösningen är att helt sonika komma utannför dörren så fort som möjligt. Detta rastlösa beteende uppstår i stort sett alltid när vi får besök. Han vet nästan inte vart han ska bli av utan drar runt den besökande på olika platser i huset. Leka med bilar i en minut, läsa en sida i en saga, hoppa i soffan, riva fram allt duplo och börja kasta det, springa runt i cirklar osv. Allt medan den besökande gör sitt bästa för att "leka" med honom. Till slut får jag gripa in och placera B framför tvn så att han ska varva ner lite och den besökande ska få andas lite. Det känns som att B får prestationsångest när någon kommer på besök och ska visa allt han har i ett rasande tempo och till slut övergår det i en frustration som kulminerar i slag, skallningar och att kasta saker. Detta beteende har lett till att jag alltid försöker tajma eventuella besök med att vi går ut. På så vis kan B få springa av sig lite innan vi går in och är därmed förhoppningsvis lite lugnare.
Jag vill alltså får tips på hur vi ska hantera B:s höga aktivitetsbehov bättre, hur vi ska hantera besök bättre och hur vi ska hantera hans frustration. Jag tjatar om "klappa fint" och avleder så gott jag kan, men det fungerar sådär. Ska jag plocka bort alla hans leksaker eftersom han inte är speciellt intresserad av dem? Eller finns det något annat knep att ta till?
Tack på förhand!

[Tin]

Hej igen, välkommen åter.

Vi är ute ca tre timmar varje dag och springer i backar, klättrar på stenar, letar pinnar, gungar, åker rutchkana osv osv.

Hurra.

Jag har en liten 3,5 åring, som precis blivit bättre på att sitta stilla längre stunder och rita, skriva eller pyssla. Innan dess var det dom förgjort om jag inte var med och utmanade. Jag tror han är för liten för pyssel själv några längre stunder, men det ska inte hindra er från att göra det. Sitt med och utmana, styr lite är mitt råd (precis som mumintrollet skrivit tidigare) meeeeen om du skriver denna fråga inne på Barnuppfostran så vet de bäst där och har tusen tips och ideer.

En sak jag tänkte på dock är: jag frågar inte min dotter hon hon vill hjälpa till utan vi bara gör disken tillsammans. Hon häller sina egna flingor på morgonen och hackar gurkan till middagen. Jag bara ställer henne på stolen och ger henne verktyg, grönsaker vad det nu är. Inga frågor - mat ska lagas - flocken hjälps åt. Trädgården ska skötas - flocken hjälps åt etc. Lillasyster behöver ny blöja och kläder, jag hämtar blöjan storasyster hämtar kläder. Det är viktigt att de känner att det inte finns något alternativ, jag KAN inte sköta lillasyster själv, jag MÅSTE få hjälp av storasyster. De är oumbärliga, det är inte att val att inte göra det tillsammans, först då uppskattar de den sociala aktiviteten och växer, oj vad de växer.

Men tillbaka till gå, skriv denna fråga inne på Barnuppforstan och du får expert hjälp.

kram Tin