Usch, här har ni en frusterad mamma och ett gäng lika frusterande barn. Frusterade eftersom bâde jag och de smâ vet hur fint vi kan ha det här hemma när saker och ting flyter pâ som de ska. Men just nu har vi hamnat i en svacka och jag är nu tillräckligt less och arg pâ mig själv som lâtit det gâ sâ här lângt för att nu ta tag i det hela.
Jag tror att denna nya situation har kommit lika smygande som det faktum att jag nu bara har stora pojkar här hemma.
Storebror, 4,5 âr, tycker nu att han är STOR och vill inte alltid ingâ i barngänget (hittills har det gâtt superbra med att hantera dem som grupp i det mesta). Mellanbror, 2,5 âr, är numera helt torr dag och natt och tycker att han är STOR. Blir lätt arg om jag pâ nâgot vis antyder att han är liten. Trotsen pâ ingâng. Lillebror, 1 âr, ser ju hur mycket storebrorsorna har för sig och vill inte pâ nâgra villkor stängas ute. Gäller allt; öppnar jag diskmaskinen är han där pâ tvâ röda och ska hjälpa till/undersöka.Sâ tempot här hemma har höjts rejält. Underbart ofta dâ de alla tre leker ihop och Lillebror skriker av skratt som han bara gör med sina storebrorsor.
Egentligen är det bara tvâ vardagssituationer som krânglar, men de krânglar sâ ordentligt sâ de har färgats av sig pâ mitt mammahumör vilket inte är sâ bra för resten av dagarna.
Att komma hem, särskilt med alla tre vardagar efter skolan, dâ vi kommer hem lagom till badet som inleder kvällsruschen.Vi bor i lägenhet och gâr oftast in via garaget där vi ställer vagnen. Sen korsar vi garaget, gâr uppför en ramp, genom en korridor, âker upp med hissen och kommer fram till vâr dörr. Tar inte ens en minut att gâ. Men det kan lika gärna ta 20 minuter. Det gâr ju att "inte orka", "fastna", hitta nâgot superintressant pâ väggen/golvet, bara vägra, springa iväg och leka med nâgot annat... Ni fattar. Och nu är de tre som tar sig fram för egen maskin. #-o
Sâ när vi väl kommit fram till vâr dörr sâ är mina nerver spända till bristningsgränsen, även om jag lyckats behâlla mitt cool. När jag dâ ber barnen ta av sig skorna (regel här, men som OFTA glöms bort) sâ händer det ingenting i nio fall av tio. Eller sâ säger Storebror att han inte kan, att jag mâste hjälpa. Och sâ hänger Mellanbror pâ med samma, men han slänger sig pâ golvet och "kan inte".
Medans jag hjälper Lillebror (som verkligen inte kan) sâ upprepar jag min uppmaning till de stora. Som antingen inte svarar eller "inte kan" och ligger pâ golvet och gnölar och visar upp sin icke-kompetens till fulländning.
Jag börjar koka.Beroende pâ min dagsform sâ hâller jag mig själv i schack och ber dem hjälpa varandra och hjälper dem att hjälpa varandra (skorna mâste ju av). Eller sâ exploderar jag och börjar skrika jag ocksâ.
#-o 
Och det är ju ett mycket effektivt sätt att spoliera den stundande kvällsruschen. 
MâltiderMed Mellanbror i trotsen som inte kan sitta still en sekund och välter glas och annat varannan minut och Lillebror som vägrar sitta i sin matstol och klättrar upp precis sâ mânga gânger som behövs för att kunna sitta med knäna pâ hans bordsskiva och händerna mot vârt matbord (lite högre än hans stol) sâ är det svârt att fâ till nâgon som helst matro. Storebror kan dâ antingen reagera med att bli väldigt "lydig" och börja förklara för Mellanbror hur man gör (vilket gör Mellanbror ännu "trotsigare") eller sâ dras han med i Mellanbrors bus och sâ har jag tvâ âlar som inte sitter stilla en sekund.
Jag tror att lösningen främst ligger i mitt humör. Jag VET ju hur bra vi kan ha det när jag helt uppriktigt och hundraprocentigt är GLAD att vara med dem. Dâ har jag inga problem att hitta kreativa lösningar, att inte bli arg för smâsaker (typ utvälta glas), att ta saker och ting med ett leende och en klackspark. Men efter att ha tiillbringat en halvtimme bara med att ta sig in och sen roddat bad och pâklädning av hela gänget sâ har jag inte sâ mycket krafter kvar för att vara lugn och stadig till middagen. Sâ mina försök till att "spela" den mamma jag vill vara (och ofta är) blir falska och barnen känner direkt av att jag egentligen är mer än lovligt irriterad och nära till riktig ilska. 
Min frâga, till sist 
, är nog helt enkelt hur man avprogrammera sig själv frân att gâ in i vardagssituationer med negativa förväntingar. Jag känner ofta hur min puls stiger bara vi närmar oss vâr ytterdörr eftersom "jag vet" att det nu blir brâk. #-o Vilket det dâ garanterat blir. #-o #-o 
Tack för feedback!
Pappa laddar med mellanmål innan han kommer hem/när han kommer hem/innan han börjar laga mat så att han inte blir desperado-hungrig inför middagen och har lättare att hålla irritationen stången;
