Hej igen alla kompisar!
Nu känner jag att det är dags för en liten uppdatering. Jag vill så gärna dela med mig!
Vi har det så otroligt fint. Jag trodde aldrig att vardagen skulle kunna bli så harmonisk. Men det är verkligen många pusselbitar som har fallit på plats under de sista månaderna.
Sigrid är nu sex månader gammal. Vi började med mat för ungefär 6 veckor sedan. Lite sent kanske (alltså om man tänker på AWs rekommendationer) men det var först då som det föll sig naturligt. Det första min lilla goding fick smaka på var banan. Hon såg så otroligt gullig ut! Nu äter hon mat till alla mål, med efterföljande flaska ibland. Jag ammar bara på morgonen och till nattslurken.
För tre veckor sedan flyttades hon över från sin vagga till sin spjälsäng. Hon ligger i eget rum sedan tre månader tillbaka, så det var ju egentligen ingen större grej att flytta säng. Men för att vara ärlig hade jag verkligen bävat för detta! Till saken hör att vi använt oss av vagningstekniken och vagnat vaggan. Det låter kanske lite konstigt, men det är hjul på vaggan så vi har kunnat putta den på samma slags sätt som man gör när man vagnar. Och detta har vi gjort FÖR MYCKET. Faktiskt varje kväll och till alla dagsläggningar också, för att få henne att somna. Av någon anledning har jag varit rädd för att införa ramsan och tänkt att det ju inte är nån mening med att börja införa den så länge jag inte tror på att det kommer funka (attityden!!!).
När Sigrid skulle flyttas över till spjälsängen så visste jag ju att detta med vagnandet/hjulandet skulle bli ett minne blott. Spjälsängen har ju inga hjul och det ska den inte ha heller! Nu skulle det vara slut på att dröja sig kvar inne i rummet tills hon slutat gråta/klaga (vi har inte vagnat henne tills hon sover, men alltid tills hon tystnat och vi har tyvärr inte gått ut ur rummet emellan - ibland har hon nog somnat förresten.., men oftast har vi slutat vagna när hon blivit lugn). Jag var nervös! MEN jag tänkte nu smäller det! Det kommer funka! Och så bäddade jag jättemysigt och ammade henne i mörkt rum innan jag lade ner henne. Jag markeringsbuffade några gånger, sa ramsan (som jag försökt att smyga in under de två veckorna innan) och gick ut och satte dörren på glänt. Hon somnade! Hon klagade i typ 30 sekunder och sen somnade hon! Haha! Gissa om jag blev paff? Jag tror nog att vårt kvardröjande där inne med hjulen och hennes klagande har hängt ihop! Jaja. Man lär så länge man lever. Har tänkt mycket på det som AW skriver i boken om att många föräldrar gör allt de kan för att slippa höra barnet gråta och tror bestämt att vi har handlat egoistiskt i denna fråga. Som tur är verkar Sigrid inte ha fått några men för livet, så jag förlåter oss!
Alla läggningar har inte gått så lätt efter att spjälsängen introducerades. Men det gör verkligen inte så mycket. Jag känner mig så glad för att vi har vågat gå över till sängen och för att vi har börjat lämna rummet fort efter vi har lagt ner henne. Skratt till godnatt, puff ner i sängen, ramsa ut och avvakta! Nej förresten, jag buffar en liten stund också. Men bara för att markera, inte länge alls. Buff, buff, buff och sen ramsa på väg ut.
Det verkar dock inte som att ramsan har satt sig ännu. Och ibland går vi in och buffar henne en gång eller två, ifall hon inte kan falla till ro själv. På sikt vill jag såklart sluta med detta, men jag tar en sak i taget just nu. Det går så otroligt mycket lättare med läggningarna nu, än för bara några veckor sedan att jag inte ser någon grund till att klaga. Skrattet till godnattet, som jag aldrig har använt mig av tidigare – funkar verkligen. Det är lustigt så många saker som jag liksom hela tiden har tänkt att ”ja, det låter ju bra – men det skulle aldrig funka för oss” när jag har läst om det i bb eller här på forumet. Men när man väl vågar försöka och gör det helhjärtat så funkar det ju faktiskt oftast för en själv också!
Jag har blivit mer modig när det gäller att hålla mig borta och Sigrid har (med åldern tror jag) slutat att skrika upp sig lika mycket. Hon ligger oftast och klagar en stund men oftast så somnar hon helt själv!!!
Här på senaste har hon dock dragit igång en härlig vändningscirkus! Jag hör ju på skriket att hon skriker upp i luften och inte ner i madrassen, så då har jag gått in och vänt henne, buffat några gånger och ramsat ut. Det är lite sent kanske, men hon har inte lärt sig att vända sig från rygg till mage ännu (vi övar flitigt!) - hon har länge kunnat vända sig från mage till rygg, men det är först här på sistone som hon plötsligt har börjat praktisera det i sängen, konstigt nog. Det lustiga är att hon ibland faktiskt lyckas somna om på ryggen. Hon har ligger där inne i mörkret och hojtar, jag avvaktar, hon tystnar och när jag har kikat in efter tio minuters stillhet så har hon legat på rygg och sovit som en stock. Det är nytt och mycket förvånande, men naturligtvis väldigt praktiskt (funkar långt ifrån alltid dock...).
Skulle ni välja att vända henne om på mage när hon somnat på rygg? Har gjort det några gånger, men ibland har det bara gjort att hon har vaknat? Har bara en känsla av att hon inte sover like djupt på rygg – har ni erfarenheter av detta?
Och hur sjuttsingen ska jag få henne till att lära sig att vända sig om på mage? Så fort jag lägger henne på mage på golvet så vänder hon sig om till rygg. Det går seriös max två minuter! Jag vänder henne igen och samma procedur upprepas. Det är gulligt och naturligtvis så förstår jag att allt tar sin tid – men kanske har ni tips om hur man skyndar på den här processen? Det är som sagt inte alltid som hon lyckas somna om på egen hand på rygg – och jag vill helst slippa vända tillbaka henne.. Har provat att lägga attraktiva leksaker en bit ifrån som hon ska kämpa för att komma åt, men hon vill så mycket hellre leka på rygg att hon inte kämpar tillräckligt för att vända sig om. Då tar hon bara tag i sina fötter och leker lite med dem istället, gullpluttan. Alltså, detta är ju inget problem i sig – men ja, vill ändå höra om ni har några tips?
Jag har fortfarande inte vågat mig på att använda enbart ramsan för att lugna. De få gånger som hon blivit ledsen och jag har varit tvungen att gå in så har jag alltid börjat med att buffa lite. Jag vet ju att man på sikt bara ska göra det i absolut nödfall. Men innan jag ger mig på att hålla mig borta från buff och bara koncentrera mig om ramsan, så vill jag gärna fråga er hur man liksom börjar.
Ska man bara gå in och säga ramsan som svar när liten gråter och är ledsen eller även när liten är väldigt arg? Naturligtvis så börjar man med att avvakta, men ibland behövs det ju ett ingripande? Och hur övar man sig på ramsan, när det är så sällan som hon gråter efter läggning?
I förra veckan var hon sjuk. Hon hade hög feber och grät mycket. Flera gånger grät hon så mycket att hon började hosta och kräktes. Vi tog upp henne från sängen väldigt fort flera gånger – detta gjorde att jag var totalt nojjig och tänkte att nu har jag ”förstört” allt, ”hon kommer aldrig att kunna somna själv igen och aldrig våga vara kvar i sängen” – men så fort hon blev frisk så var vi tillbaka i de gamla goda vanorna igen! Det är så skönt att ha rutiner att gå tillbaka till! Och jag försöker att hela tiden lära mig att lita mer på mig själv och inte ha för stor respekt för de råd som ibland i min hjärna känns som regler. Det vill jag gärna dela med andra där ute! Man måste anpassa allt detta till egna förhållanden!!!
Jag har haft så svårt för att tro på mig själv i perioder och istället förlitat mig helt på det jag läst, men det börjar bli bättre nu. Samtidigt är jag mer tacksam än någonsin för att jag valde att gå efter standardmodellen, redan när Sigrid var fem veckor gammal.
Hon började ju sova 12 timmars nätter utan mat, helt utan någon kur redan en vecka efter maten var introducerad ordentligt (när hon var dryga fyra månader!). Det kom helt av sig själv!!!
Ja, jag skriver och skriver nu. Men tänker att kanske är det intressant för någon? Har fått så mycket här i forumet och vill gärna dela med mig så mycket jag kan. Man vet aldrig om det är nån där ute som varit i liknande situation och undrar över hur det kan bli i framtiden? Jag har ju, som bekant, oroat mig en massa i onödan! Visst finns det saker som jag fortfarande ska bli ”bättre” på - men överlag så har vi det ju så fantastiskt fint.
När jag började skriva här för en stund sedan hade jag en massa fler frågor. Men de minns jag inte just nu. Så nu tror jag bara att jag skickar iväg det här och så återkommer jag när de andra frågorna har poppat upp igen.
Tankar, tack och hälsningar från oss i Umeå.
Mamma till lilla Sigrid född 22 februari, 2012. Bor i Umeå.
!
Börja med att amma och när du märker att du inte får i mer så erbjuder du lite fruktpuré. Så har jag gjort i alla fall 8) 
Men om du ammat allt som går i, så har du ju gjort det du kan. Och hon måste ju få bli mätt... 
Jag ser inga problem med att du kollar av om hon verkar sovklart innan du lägger. Hon somnar ju av egen kraft och klarar till och med sina skarvar själv trots en ringa ålder, så lägg ingen energi på att ändra nåt förrän du har behov av det 
Om bara ca två månader så kommer din lilla unge att vara mycket piggare och då kan kanske du inte ser samma tecken på trötthet. Då kanske du får omvärdera hur du kollar av "statusen". Min minsting kan verka hur pigg som helst trots att det är sovdags, men i samma sekund som jag tar på henne sovpåsen börjar hon gnugga sig i ögonen 
Där är Tetz 