Med Barnaboken i handen

[SaraMilana]

Det här är vår inspirationstråd där alla är välkomna att dela med sig om hur det gick till när de kom på rätt köl i tillvaron med en liten guldklimp. En tråd för de som inte hittat dit än och behöver några uppmuntrande ord på vägen!

[SaraMilana]

Jag köpte Barnaboken av en slump under graviditeten och vi läste båda på ordentligt. Allt lät så lätt och vi var inte oroliga alls, det här skulle gå bra! Förlossningen var enkel och dottern världens finaste. Hon sov inte så mycket första dygnet som de sa att bebisar brukar göra utan hon ammade och ammade och ammade. Alla sa att på tredje dagen stiger mjölken. Det gjorde den inte. Efter en vecka hade hon fortfarande inte nått sin födelsevikt och jag beordrades att ge henne ersättning. Lite grann bara, för att inte förstöra för amningen för mycket. Så jag fortsatte att amma, amma och amma. Långa amningspass med bara lite sömn mellan. Barnaboken var redan bortglömd. Jag läste på internet om hur man bäst gör för att öka på mjölkproduktionen. Intensivamning, pumpa ur med bröstpump, dricka amningste och äta havregrynsgröt ska man visst göra. Och jag ammade och ammade och ammade och gav så lite ersättning som möjligt.

Så höll vi på de första 2,5 månaderna. Jag kommer inte ihåg så mycket från den tiden utom de långa amningspassen. Hon sov inte alls mycket, bara korta stunder i min famn eller i bärselen. På nätterna agerade jag napp. Hon låg över sin viktkurva så BVC var nöjda. Att skrika på kvällen är normalt och att bara sova i famnen skapar ett väldigt tryggt barn, sa de till mig.

Sedan hittade jag till forumet och då kom vändningen. Jag insåg att det vi höll på med var ohållbart, flickebarnet måste ju få äta ordentligt och kan inte behöva spendera all vaken tid med att äta! En månad senare sov hon sin första 12-timmarsnatt utan uppvak och det har hon i princip gjort sedan dess. Vägen dit var långt ifrån enkel (flasktrassel och vagningsträsk - hej hej) men jag har lärt mig massor! Den största lärdomen är att våga lita på att de små faktiskt vill och kan sova, bara de har rätt förutsättningar. Och den viktigaste förutsättningen är ordentligt med mat.

När allt fallit på plats med mat och sömn insåg jag hur mycket mer livet med en bebis är än amning och (otillräcklig) sömn. Det första tandlösa leendet, den mjuka magen man kan köra ner näsan i, det gurglande skrattet och de intresserade ögonen som följer varje rörelse. Njutningen hade infunnit sig och vad jag har njutit sedan dess! Stella är alltsom oftast glad och nöjd med tillvaron, äter med god aptit och sover som en liten gris. Under ensamleken står jag gärna och spionerar på vad hon pysslar med och när hon sover längtar jag efter att få gå och väcka henne. Utan Barnaboken och forumet skulle vi aldrig någonsin fundera på att skaffa fler barn, men nu skulle jag kunna tänka mig 14 till.

[Tin]

Då fyller jag på.
Bra idé SaraMilana, man blir stärkt i sig när man hör andras historia. Så till alla er som har det lite motigt på vägen till njutning, läs och peppas. Ni kommer nå målet, och det kommer svaja på vägen dit, men vet ni - svajar det inte får ni heller inte chansen att kliva fram och visa för liten hur världen fungerar. Ju fler gånger ni visar liten, ju fler polletter trillar ner hos liten.

Här kommer min historia:
Jag hittade inte Barnaboken och forumet förrän liten var 4 veckor ungefär, innan dess gick jag som så många andra på BVCs rekommendationer. Visserligen tyckte jag att BVC´s råd var vaga och lite "allt är normalt" och jag blev mer och mer irriterad över att inte få några raka och framförallt konkreta råd.
Jag hade lite mjölk, liten åt jämt och kvällstrasslet höll på i timmar, hon sov på mig, jag var trött, mannen var trött och liten - förstod jag senare var både trött och hungrig. Njut av bebistiden! Jo tack, hur då?
Jag ångrade att vi skaffade barn och skämdes oerhört av att ha sådana tankar.
- "Det blir bättre, småbarnstiden är tuff", sa alla!
Nej, jag vägrar!!! Det ska vara underbart med barn och bebisar - jag vägrar att ha det så här. Helt ärligt tyckte jag folk verkar helt bananas om de accepterar att väckas varje timme natt ut och natt in. En mamma sa att hennes äldsta som var 8 år nu, vaknar fortfarande 5-10 gånger per natt och väcker resten i huset! BVC sa att alla barn har olika sömnbehov, att barn blir trygga av att sova hos sina föräldrar, att skrika var helt ok och många barn har kolik, att barnet vägleder, allt är normalt och det går över....osv.
Jag var otröstlig, varför köper alla att ha det såhär? Jag letade efter fakta, konkreta tips på hur man får till njutningen med glad bebis och glada föräldrar.

I samma sekund som jag hade förstått Standardmodellen och börjat erbjuda liten detta föll allt på plats. Jag hade ett mål, en riktning att gå mot, konkreta verktyg att ta till. Jag kände att jag hade facit på hand!

Och nej, självklart fixade inte allt till sig på en gång, det kvällstrasslades några veckor till, och min mjölkproduktion kom aldrig igång ordentligt, buffträsk och skrikiga läggningar, men vi tuffade på med målet i sikte och med massor med hjälp från alla underbara på forumet. Vägen var lite slingrig, men jag visste att så är det, att även en slingrig väg når målet i slutändan.
Jag kände hur attityden stärktes för jag visste att vi kommer nå målet, jag kunde ta bvc´s råd med en nypa salt i fortsättningen och känna mig trygg i det, jag kunde kliva fram och leda liten, jag kunde bygga egna scheman som passade liten och jag kunde justera dom vartefter jag läste av liten, jag kunde mata på så liten blev mätt, jag kunde varsamt lära liten att somna själv på mage, allt vände.

Tillbaka fick jag en underbar liten som är nyfiken på världen, alltid go och glad, alltid vill vara med, en liten som älskar mat och att sova, som kan läggas av vem som helst som kan ramsan, som är trygg och frisk. Vi föräldrar fick tillbaka vår vuxentid om kvällarna, vi var utvilade och glada, vi kunde tänka oss flera barn, vi blev en familj.

Tack älskade Anna för att du delar med dig med all din kunskap, och tack alla som bidrar till forumet. Nästa bebis ska standardmodelleras från start, och jag ska låta vägen slingra lite, för så är det bara.

kram Tin

[Cony]

Åhåj, hur ska jag börja?

Det var Bobos pappa som tipsade mig om att läsa BB, han tyckte åldersbeskrivningarna var så träffande och fina. Jag läste och gillade, men min verkliga romans med BB inleddes under senare delen av min graviditet då jag läste om förlossningen, och tränade inför den.

Läste vidare om spädbarnstiden, smekmånaden, den egentliga födelsen... Tyckte standardmodellen verkade lite knepig, tänkte att det där med amningen löser sig säkert. Jag förstod inte riktigt att allt hängde ihop. Men jag gillade verkligen det jag läste, och när jag packade väskan inför förlossningen (som blev planerat kejsarsnitt) var det självklart att boken skulle med, som nära vän och prydnad på sängbordet, om inte annat.

Så fick vi vår skatt och hade en väldigt mysig BB-tid. Men andra natten hemma var lite sisodär kan man säga. Bobo "ville" varken äta eller sova. (Eller ska jag skriva "och därför inte sova...", för nu vet jag ju hur mat och sömn hänger ihop.) Morgonen efter den natten var jag helt paff, och tänkte att nu jävlar är det skarpt läge för Barnaboken. Hittade "Om något blivit fel: den nyfödda tycks vägra sova"-kapitlet, och iom det var vi på banan, och jag var Anna-frälst PÅ RIKTIGT. Nu läste jag med helt andra ögon, det här ladyn kunde verkligen sina grejer.

Sen var det igång!

Jag blir helt skrattig när jag tänker på hur mycket vi har vagnat och buffat och ramsat och husljudat och mätt upp mat (ml hit och dit) och skrivit scheman och lappar och grejat. Och sen blir jag helt stolt för nu har vi världens mest välmående och NÖJDA unge som har sovit hela nätter i eget rum sen han var 4 månader, och innan dess sov han utmärkt i sin säng i vårt rum, med schemalagda nattmatningar.

Vi har fått hjälp här på forumet med skarvar, matscheman, mörkläggning, ålningstips (för med på AW-köpet fick vi ju kunskap om IAHP, inte en så liten bonus det...) och gud vet allt.

Tack vare Anna, BB och forumet får Bobo:
äta sig mätt på riktigt
sova gott och tillräckligt mycket
ha båda sina föräldrar hemma
forska, flirta och arbeta
slippa vaccin

Bland det viktigaste jag lärt mig av BB är att GÖRA (och sen utvärdera), istället för att "försöka" - attityden är verkligen vääääldigt viktig =D>

Jag har aldrig känt att jag gör "som i boken", jag har hela tiden känt att jag gör som jag vill göra, och tack vare boken vet jag hur jag ska göra det.

Varenda dag ser jag föräldrar som i min mening slösar bort sina barn genom att göra sig behövda och sen ha mage att klaga över att dom är så behövda, OCH SEN HA MAGE att klaga om nu barnet ändå försöker sig på nån form av självständig utsvävning "nej nej MAMMA HJÄLPER DIG, akta, inte där, kom tillbaka, den är vass/det är högt/aj aj det är faaaarligt..." ](*,)Och så blir jag totalless på folk som sätter sina ungar på dagis och samtidigt köper byråer för 8000 kr/st och sen säger att "jobba måste man ju..." :-k [-X

Med barnaboken i handen blir jag otroligt glad för min egen och min familjs skull, men lite deprimerad och uppgiven över andra människor.

(Bobo var häromdagen på storebrors temaavslutning i skolan. Det var väl sådär 30 ungar och 30 vuxna inknökade i ett kokhett klassrum, han hittade två flickor att flirta lite med, men hade den goda smaken att flirta tyyyyst "wraaao-mmmm-gaogaogao" för att inte störa. Han har även varit på fiolkonsert och astridlindgren-teater, och nu senast var det storebrors fotbollsturnering hela dagen. Så portabel är han också, minsann, med gott humör hela vägen. )

Anna, hör av dig om du behöver en njure, lite blod eller whatever!

Gulp... :-({|=

[Irmasmamma]

SaraMilana, Tin, Cony - Ni är underbara!!
Tack för fina berättelser!
Jag ska dela med mig av vår BB-resa (så här långt...) någon dag när jag inte bara har internet på telefonen....för jag vill ju skriva lååångt....! \:D/

[Sarisparis]

Jag minns inte att jag hade hört talas om Anna Wahlgren innan jag desperat lade händerna pâ Sova Hela Natten-boken vâren 2008.

Vâr Storebror var dâ knappa sex mânader och jag höll pâ att gâ under av trötthet. Frân att ha sovit "bättre och bättre" - även om nätterna aldrig gick över sex timmar och i bästa fall mellan 12 och 6, sâ vaknade han nu oftare och oftare, det vände när han närmade sig 4 mânader om jag minns rätt. Jag fattade inte vad som var fel, min bebis fick ju precis allt han behövde: närhet, tröst, napp, och amning sâ ofta han ville.
Hans första mânader var ljuvliga. Pâ dagarna tog jag honom i sjalen när vi gick ut, dels för att fâ lite luft men främst för att han skulle sova. När vi var hemma lâg vi och tittade igenom ett antal säsonger av Desperate Housewives, han pâ mitt bröst där han fick amma precis som han ville. Eller sâ lekte vi i vâr stora säng. Otroligt mysigt var det, men det gick över mitt förstând hur man kunde ha flera barn och hur man kunde fâ nâgonting gjort hemma överhuvudtaget.

Under ett Sverige-besök köpte jag alltsâ mitt ex av SHN-boken och läste. Först trodde jag att Anna Wahlgren helt enkelt fabulerade. Fâ en bebis att sova pâ fasta tider? Sen läste jag igen och insâg att min lilla helammade guldklimp pâ snart sex mânader antagligen var hungrig. Och att det var upp till mig att ta ledningen och visa hur det gick till här i världen. Jag köpte pâ mig en massa grötpulver och âkte tillbaka till Paris, lika trött men med ett spirande jävlar anamma.

Det blev aldrig nâgon kurning. Jag var helt chockad över hur mycket lättare allting blev med bara tanken pâ ett schema och riktiga mâltider. Nappen hängde kvar och läggningarna var fortfarande utdragna, men mysiga. Jag var âter i mitt himmelrike, utsövd dessutom. När jag sedan blev gravid med Mellanbror sâ insâg jag att jag inte skulle kunna ta hand om den blivande lillebrodern som jag tagit hand om Storebor. Hemma i Sverige, gravid i femte mânaden, införskaffade jag min Barnabok. Antagligen mitt livs bästa köp nâgonsin. Jag läste och blev överväldigad, pâ gott och ont. Mycket kändes 'för mycket'. När jag läste raderna "Man kan rädda de tre första âren" första gângen sâ tänkte jag igen att den där Anna Wahlgren verkligen fabulerade. Stanna hemma i tre âr Med vilka pengar dâ
Sen läste jag igen. Och igen. Aldrig har jag funderat sâ mycket pâ hur jag ville leva mitt liv och vilken förälder jag ville vara som dâ.

När Mellanbror föddes sâ var andningslarmet inhandlat och magläge blev det sâ fort vi kom hem frân BB. Lillkillen visade sig vara en dröm att sköta. Han njöt av sin sömn, det syntes, och efter nâgra veckor sov han âtta timmar i rad nattetid. Livet hemma med de tvâ smâ var fantastiskt. Syskonkapitlet lästes igen och jag iakttog mina smâ med târar i ögonen.

Mycket av min enorma tacksamhet till Anna kommer just av kontrasten med att ha först tagit hand om Storebror enligt gällande officiella râd och sedan haft Barnaboken som stöd med nummer tvâ. Deras första mânader gâr inte att nämna pâ samma dag. Forumet upptäckte jag inte direkt, det tog nâgra mânader till. Sen var jag fast. Jag plöjde allt som stod under lânga morgonamningar när resten av huset sov och blev snart en aktiv medlem.

Utan Barnaboken och forumet skulle jag antagligen inte ha vâgat drömma om ännu en liten bebis sâ tätt inpâ den förra. Men när jag blev gravid med Lillebror sâ var det verkligen bara lycka inför det som väntade. Rädd var jag däremot för förlossningen. Storebror hade fötts med buller och bâng tre veckor för tidigt. Jag har inga exakta minnen, men jag vet att jag fick lustgas och att jag skrek att hela rummet gjorde ont. Efterât var jag helt euroforisk över att faktiskt ha fött ett barn sâ smärtan glömde jag direkt.
Inför Mellanbror sâ tänkte jag att det nog kommer att gâ bra, att jag ju gjort det förut sâ det kunde ju inte bli värre. Men den födseln var precis sâ fruktansvärd som Mellanbror är underbar. Allt gick för fort, jag tappade helt kontrollen och sprack sâ att jag inte kunde sitta pâ tvâ veckor. Ingen bedövning alls hanns med den gângen. Pâ fullt allvar sa jag till min man att jag aldrig mer skulle föda barn. Som tur är glömmer man ju smärtan till sist.
Gravid med nummer tre kändes det alltsâ helt nödvändigt att verkligen förbereda sig.
Jag införskaffade Anna Wilsbys bok och DVD 'Innan du föder' och parallelläste med Barnaboken. Och tränade avslappning och andning pâ allvar. När BF närmade sig var jag uppspelt som ett barn pâ tivoli - ÄNTLIGEN skulle jag fâ föda, pâ riktigt. Det blev en helt otrolig födsel och det är verkligen nâgot jag önskar att alla kvinnor ska fâ vara med om; att föda själv pâ egna villkor. Jag säger som Anna: Stackars männen som aldrig fâr föda barn. :^o

Lillebror blev inte lika fint standardmodellerad som Mellanbror, jag fick inte till det alla gânger med tvâ ganska sâ smâ storebrorsor i sällskapet. Men han fick magläge, ledning och ständiga bevis pâ att livet omkring pâgick precis som vanligt även om det nu var dags för honom att sova. De första mânaderna var intensiva, men hormonerna (eller vad det nu är) gjorde att jag orkade med och för det mesta njöt jag av tillvaron (inte lika mycket njutning kvällstid, men det kan man läsa mer om i min trâd om Lillebror om man orkar ). När han väl började sova sina tolvtimmarsnätter han ocksâ (innan tre mânader ) kom min egen trötthet ikapp. Och dâ kunde jag ju sova i kapp mig jag med. 8)

Precis som Cony säger sâ har jag inte känslan av att jag gör "som i boken" (vilket jag inte alltid gör), men det Anna främst har lärt mig är att lyssna mer till min egen röst än till alla râd man fâr. Och väldigt, väldigt ofta är min egen röst i samklang med Annas ord om barn.

Idag är jag hemma pâ heltid med tre underbara ungar och det skulle inte ha funnits pâ kartan om det inte vore för Anna.