Vardagen med lilltjejen

[Norahsmamma]

Hej!
Här hemma har vi en tös på 13 månader. Jag har sedan någon månad tillbaka märkt att hon mer och mer börjar bli ett litet barn, vilket tagit mig lite på sängen, jag har ju ingen bebis längre!
Förut kunde jag lösa uppkomna knepiga situationer relativt enkelt, men nu har hon mer och mer börjat visa sin egen vilja och jag står ibland ganska handfallen och vet inte hur jag ska hantera vissa situationer.

Det är främst tre typer av situationer som jag skulle behöva någon annans tankar kring:

Hon har börjat kasta ner saker på golvet vilket skapar vissa problem främst vid matbordet. Jag vill ju inte att hon ska lära sig att det är ok att kasta saker på golvet, men hon är ju ännu så liten så jag kan ju inte heller förklara för henne varför man inte kan göra så. Istället vill jag ju använda mig av " visa, leda, lära, hjälpa", men jag kan inte komma på hur jag ska visa att man inte bör kasta ner saker på golvet. Hittills har jag bemött det med ett "ojdå!" och sedan (om det varit något som behövts för vidare ätande) plockat upp det. Detta har ju uppenbarligen inte haft någon effekt, utan det har bara blivit värre, vilket antagligen beror på att "det är kul att kasta saker på golvet och mamma plockar ju ändå upp dem så då kan jag ju fortsätta".

Allt ska stoppas i munnen . Men allt är ju inte bra att stoppa i munnen tycker mamma, t.ex. grus, snö(vilket är ok så länge den är vit och fin), blomjord etc. Här hemma så har vi inget sådant inom hennes räckvidd, men när man är ute och utforskar världen så finns ju en massa lockelser. Direkt när vi kommer utanför dörren kan hon slänga sig platt på mage och slicka på marken (som för tillfället är grusbeströdd). Detta bemöter jag med " usch, blä" och passande ansiktsuttryck för att visa att det kanske inte är så gott att äta.

Den tredje situationen har lite med föregående att göra. Det handlar också om att allt ska stoppas i munnen och här blir det ett problem när vi ska laga mat. Jag vill ju att hon ska vara med mig och laga mat, men eftersom allt ska in i munnen så finns det inte så mycket i matlagningen som hon kan hjälpa till med. T.ex om vi ska skala potatis så ska varje skalbit smakas på och ligger så småningom i hela köket, själva skalandet är hon inte intresserad av. Samma sak om vi ska skära saker så är det bara smakandet som är intressant, inte skärandet. Hon kan hjälpa till lite att röra i grytan och liknande, men det blir oftast bara en kort kort stund för sedan ska det smakas igen. Jag har inget emot smakande i sig, men det blir liksom lite för mycket till slut och då har hon inte så stor aptit när vi väl ska äta sedan.

Alla tips och tankar kring dessa situationer mottages tacksamt

[Alma]

Grattis till tjejen som börjar vilja påverka sin omgivning!

Jag känner så väl igen det, men det var ca 4 år sedan så jag är lite ringrostig. Roligt är det att bläddra tillbaka i minnet dock!

Något som fick mig att njuta mer av min 1 och 2-åring var att läsa Barnabokens kapitel om de åldrana. Det finns ett om 2-åringen som är helt fantastiskt. Läs det och njut!

Kasta ned och påverka.
Visst är det fantastiskt. Man är en del av världen, och man kan påverka den! Både var skeden hamnar, och vad mamma gör! Underbart att efter en lång tid av att betrakta, också kunna agera och få STORA resultat.

Vi gjorde inget alls specifikt med detta, förutom att leka mycket med det. Hängde en storklosssak från barnstolen i snöre, ett grovt snöre med ca 30 stora klossar i olika färger trädda på (Åhléns). Sonen drog med möta upp - och kastade. Kunde sedan dra upp själv! Till och med mer kul än skeden faktiskt, även om den måste testas den med förstås. Liksom tallrik, och glas och annat man kan få tag i. Hur ska man veta vad som händer om man inte provar?

När klossleksaken inte var så rolig installerade jag en annan grej - kattleksak. Det var en liten mus på som satt på ett långt gummisnöre. När man kastade hårt pep den. (Vi har katter också och de förgyllde denna lek.) Hur kul som helst.

Så skulle jag göra om jag hade en ettåring nu med. Försök bortse från vårt vuxna perspektiv om kladd och hygien. Här kan du och dottern upptäcka saker ihop. Följ barnets fascination och försök ersätta den med något mer lämpligt som till och med är roligare.

Stoppa i munnen.
Här har Anna säkert skrivit en massa bra, slå upp i Barnaboken, där brukar finnas att hämta.

Jag är själv en rätt kladdig person men hade svårt för slickande på golv, slickande på fågelbord (som sedan lyftes upp), ätande av sand i kattlåda mm. Skräcken för bacilluskerna sitter också i mig.

Min väninna var mer cool och blev min vägvisare. Hennes barn var nästan lika orala som min och åt närapå lika mycket jord. Hon lät det ske, plockade lugnt ur stenar som kunde fastna i halsen, torkade med en ganska skitig trasa bort det som gick - och gick vidare.

Jag gjorde som hon, men passade också på att lära sonen att skölja och spotta. Mycket kul, och en hel del spottande också förstås, men stillade i alla fall min noja för kattbajs mm.

Sen kan man alltid visa vad annat kul man kan göra med grus, sand och jord förstås, men jag tror det är svårt att undvika smakperioden. Den verkar behövas.

Matlagning och smakning
Men här har du ju ultimata situationen där avsmakning kan ske!
Potatis: Borsta dem först, skala sedan och låt henne njuta. Borstade skal ingen fara, jättebra att hon hjälper till genom att smaka av.

Att hon inte gör det som vi vuxna anser är själva matlagningen, det får man se som egenforskningen. Man kan lita på att barn vill lära, och att deras vägar till lärandet är de rätta.

Vill hon vara med vid matlagningen, och närmar hon sig denna härliga människokonst genom avsmakning, så är det ju helbra. Tacka och ta emot. BRA att du smakar av. Kan du smaka på detta också? Passa på att öka hennes smaksensationer med allt möjligt, lökar av olika slag, starka saker som selleri och annat.
Jaså? Du tyckte inte om vitlök? OK, vill du skära istället, eller lägga i stekpannan? Kasta dit kanske?

Vi hade och har oääääändligt dräll här hemma. Men matlagningslusten hos sonen är livaktig, och det är det viktigaste. Ibland när jag har mindre tålamod blir det av med yllekläderna, på med stort förkläde både på honom och mig, torktrasa klar under pallen, och så JEHUUU sätter vi igång. Efteråt geensam sopning förstås, sonen med egen, mindre sop som till och ed är bättre än min, så han får sopa under skåpen.

Ordna så att dottern kan experimentera. Så att det funkar för dig att hon dräller och smakar av. Och så att avsmakningarna blir en bra måltid! Vid matbordet behöver man bara prisas för all den goda maten man varit med om att laga. Mätt är man redan efter allt jobb, förstås.

[Nat]

Hejsan,

Stoppa i munnen-problemet

Min son är/var extremt oral. Han var alltid den som åt mest sand/grus/jord/lera/gräs av alla småttingarna i föräldragrupp och kompisgäng. Till och med på den nivån att de andra föräldrarna skämtade om saken Jag lät det ske. Självklart fick han inte äta giftiga saker såsom vissa svampar och giftiga blommor, men det mesta fick slinka ner när han så önskade. Jag sa dock "uffa" eller "blä" när han åt saker som ej är till för att ätas. Det tog några månader av idogt smakande och sen över några veckor försvann det helt. Han är nu den som minst smakar av saker som ej är enligt oss vuxna ätliga. Kan väl bara tolka det som att han fick smaka av allt tillräckligt och nu är färdig med den fasen. Det jag vill säga med detta är alltså att det kommer att försvinna och det är ingen fara att låta det ske även om det ibland kan vara lite äckligt. 8)

Matlagning och smakning

Samma sak (nästan) tycker jag gäller här. Under smaka-allt-fasen åt han mer än vad han gjorde nytta. Till och med vitlök . För att inte förstöra aptiten till själva måltiden fick jag förlägga sociala delaktighet i form av matlagning och bakning precis innan en måltid och se det som en förrätt. Även bärplockning och liknande fick placeras "rätt" i schemat då han kunde äta kopiösa mängder blåbär och lingon.. Själva måltiden låg då exakt efter att vi lagat maten eller plockat bären och att han då åt lite mindre fick vara ok i och med att han faktiskt redan ätit av maten även om den då inte var helt klar..
Även detta "problem" är borta. Allt han redan smakat av tycks inte längre intressant. Nu vill han jobba i köket, mäta, röra, vispa, måtta, mortla riva, skära....Det är inte längre något jag behöver försöka locka med utan han blir exalterad så snart jag börjar plocka fram kökssaker, sitt egna lilla kök kunde han inte bry sig mindre om.. nä riktiga köksgrejer måste det vara
I dagsläget smakar han endast av om han är riktigt hungrig eller om han ser att det bakas något riktigt smaskigt typ att det finns nötter eller russin som skall ner i smeten.. Även detta finner jag ok och bara självklart. Jag gör ju själv likadant

Hoppas du blev lite hjälpt av mina högst personliga erfarenheter ovan

[Norahsmamma]

Alma
Nat

Vilka fantastiska svar!! De har verkligen satt allt i ett nytt perspektiv [-o<

Jag har precis som ni säger låtit allt ske, men mina känslor kring det har ju varit ganska tvära. Men med era tankar och erfarenheter så känns det redan som att jag kan tänka om och faktiskt se det gulliga med det hela .

Läste också på nytt kapitlet om ettåringen i BB idag. Har läst det sååå många gånger förut för att liksom vara beredd när hon väl kommit till den åldern, men det var först nu när hon är där som jag verkligen kunde läsa det och ta till mig det som står där. Satt till och med och småskrattade när jag läste det för att det så precist beskriver hur min lilla ettåring är

[Alma]

\:D/ Visst är det kul att läsa i BB om ettåringen och tvååringen! Fantastiska texter, man ler med hela kroppen av glädje över sin unge!

Lustigt är det också att vi vuxna som kan läsa... Vi tar in texterna på nya sätt när vi väl är där med barnet.

Kanske är det likadant med barnens grundforskning, tillämpade experimentella forskning och ifrågasättande studier. Först när man har smakat på det mesta och tycker sig förstå smak och konsistens, kan man gå vidare och testa det där med att hacka med handen...

Lycka till, köp bra skurtrasor och njut!

[Nat]

Ser fram emot en uppdatering om några månader, du skall se att hon då smakat klart på det mesta och inte längre är så intresserad av att äta allt

[Norahsmamma]

Hej igen!

Nu har det lugnat sig något (men inte helt avtagit) med att allt ska stoppas i munnen. Men istället har lite nya bekymmer dykt upp.

Det känns som att hon kommit in i någon slags för-förtrots. Hon har alltid haft ett rivigt humör och stark vilja, men nu har hon börjat ifrågasätta saker och kan på äkta förtrotsmanér bryta ihop totalt om hon inte får som hon vill. Med hjälp av alla bra förtrots-trådar så känns det ändå hanterbart och vi lyckas komma ur de flesta situationer på ett bra sätt.

Det som jag upplever som största problemet just nu är att hon börjat ifrågasätta vid matbordet. Min tidigare så matglada tjej äter numera ibland så lite att matvargar börjat smyga sig på. Inte alls bra, jag vet [-X . Hon är först nöjd när jag sätter henne vid matbordet, sedan äter hon en tugga eller två för att sedan bli rasande . Hon vill ha sin efterrättsfrukt direkt och min spontana reaktion är ju att den får hon vänta med till vi ätit färdigt. Men jag kanske tänker fel här, hon är ju ändå så pass liten så jag kanske ska låta henne få frukten direkt , men å andra sidan vill jag inte foga mig efter hennes utbrott :-k . Jag tjatar aldrig på henne att hon ska äta utan hon får äta det hon vill och får hon ett utbrott så frågar jag om hon är mätt, tackar för maten och sätter ner henne på golvet med tanken att om hon kommer tillbaka och vill äta så är hon välkommen. Men hon kommer aldrig tillbaka. Jag vet också att aptiten minskar när de är runt året, men hade det bara varit minskad aptit borde det väl inte komma raseriutbrott....eller?

Det spelar ingen större roll vad jag serverar för mat heller. Det som tidigare varit säkra kort ratas numera också. Det är dock inte alla dagar som det är såhär. Oftast är det vid lunchen och de dagar som bara hon och jag äter middag (sambon jobbar kvällar så han är bara med vid middagen ibland).

Förvirrad var ordet 8-[

[chokladkaninen]

Hej!

Hur har det gått med maten? Jag känner inte riktigt igen det här problemet, mer förstås än att man kan bli frustrerad både om man inte kan allt så bra som man skulle vilja, och om man kan allt möjligt jättebra och föräldrarna inte fattar att man kan.... 8)

Är det så att hon får hjälp med maten, som hon inte vill ha? (Jag minns hur min son vid 13 mån plötsligt en dag kunde äta soppa med sked! Det tog oss alla på sängen.)
Eller är det så att hon behöver nån hjälp med maten, som hon inte får?
Kan det vara så att hon provsmakar ordentligt när ni lagar maten och därför inte är så värst hungrig när det väl är dags? (Annars borde hon kanske hjälpa till att provsmaka mer? )
Blir det för mycket fokus på henne när det bara är ni två som äter? (Kolla i så fall inte på henne utan koncentrera dig på din egen tallrik samt för nån liten monolog om du vill. )

Att hon plötsligt är mindre matglad tror jag dock inte att du behöver oroa dig för; det där går verkligen i skov. Jag har ingen koll på efterrättsfruktsproblematiken, för vi äter sällan frukt till efterrätt, men om du inte tycker att hon äter ordentligt av huvudrätten skulle jag kanske skippa frukten helt och ge den till mellanmål istället.

[TorsMamma]

Hej,

jag håller med chokladkaninen. Inget barn svälter frivilligt, äter man inte så mycket till lunch kanske det blir mera till middag eller en annan dag. Den enda jag någonsin träffat som är befogat för smal och faktiskt är totalt matointresserad är min son. Han vet hur man äter som en mus och mat vägrar så matvargarna bara sprutar runt öronen. På BVC får vi alltid höra om han äter för att han är för smal.

Till saken hör den att jag var exakt lika dan. Åt bara yoghurt och oboy som liten sas det. Ett tag när jag hade matvargar som mest fick sonen pannkaka varje dag. Idag äter han ändå det mesta. Det gäller att man inte fastnar och tror att gillar de inte det ena så kommer de aldrig gilla det mer. Men helt plötsligt en dag äter de i alla fall den där äckliga broccolin osv.. Så fortsätt servera det ni har, mumsa för det friska och säg hur gott allt smakar. Ta inte så stor notis om henne, om hon inte BER om hjälp. Hon kommer inte svälta.

Vid året kan de inte äta som de åt vid 6 mån, så ta det lugnt. De äter i perioder. Min son har inte ätit på 1,5 år, men NU NU passar all mat, som helt enkelt inte passade innan.

Jag lagar alltid mat så det alltid finns något jag VET att sonen gillar. typ Broccoli, kyckling och sås. Då vet jag att han diggar broccolin. Resten är bonus.

Skjut nu vargarna och ta det lugnt, hon kommer att äta. Men kanske inte det du tror

[Norahsmamma]

Hej och tack för bra svar!

Som vanligt när man skrivit av sig här så lugnar allt ner sig hemma. Det är som att man skriver av sig här när något når sin kulmen och man tror att man inte grejar en dag till och vips så lugnar det ner sig .

Visst hon kan fortfarande knöla ibland vid maten, men inte alls så som när jag skrev här sist. Men för att svara lite på chokladkaninens frågor så kan jag ju erkänna att då när hon började krångla så blev det liksom automatiskt att jag fokuserade för mycket på henne, för att liksom klura ut vad problemet var . Men där kom jag ju till slut på mig själv och slutade med det genast . Hjälp med maten vill hon sällan ha. Hon äter helst med händerna, men vill hon äta med sked så brukar hon säga till att hon vill ha lite hjälp att skopa upp maten för det kan hon bara nästan .

Men oavsett hur vi har det nu så är det alltid så skönt att läsa er andras tankar och råd. Då står man bättre rustad inför eventuella problem i framtiden