2,5 åring.. behöver bolla och surra lite

Samtalsforum med barnen i fokus
Skriv svar
Mian71
Inlägg: 296
Blev medlem: sön 16 aug 2009, 20:43

2,5 åring.. behöver bolla och surra lite

Inlägg av Mian71 »

Hej vänner! :heart:
Njaa.Egentligen vet jag inte om jag ska behöva ställa frågor om detta men jag måste få lite råd eller tips och ngn att tänka tillsammans med. :-)

Lilla gumman blir så stor och blir snart 2 år och 7 månader.. :shock: otroligt vad tiden går. Jag ser inte så mkt trots - än.. utan har barnaboken som bibel och tycker ändå att mkt går bra.
Hon la sig på golvet på affären för hon ville ha en prinsesstidning och skrek och jag ställde med brevid och sa.. " ok .. säg till när du är klar. Jag ska läsa det här medans" och tog en tidning från hyllan och blev väldigt upptagen. Funkade! Vägra gå hela vägen hem från dagis utan stannar .. " ok. bra.. för jag måste läsa det här pappret.. " och ställer mig demonstrativt och börja läsa ... " jag kan vänta".. och det funkade..

Nåväl.. det som INTE fungerar här hemma är maten tillsammans med mig.
Lunchen går bra. Men icke sa nicke att det går i någon middag.
PÅ dagis äter hon för glatta livet . Både frukost ( trots välling på i magen innan) och lunch och mellis.
Men nr det ska ätas här hemma möts jag först av " jag viiiilll iiiiiiinte ääääta maaaten" jag hör inte detta utan sätter henne vid bordet och frågar vad hon nu ska dricka. Då sitter hon kvar. Men hon Äter INTE. Hon tittar i taket, ställer sig upp i stolen.. försöker säga " jag är klar" ( utan en tugga i tagen) . Hönsmorsa som jag varit kring mat just ( ja, en hangup) så har jag ju kört " här kommer flyyygplanet, en sked för mamma ,, och nu är magen hungrig.. HÖÖÖR du" ( va va va ?? Hur jag håller PÅ!) . Bestämde högaktingsfullt i att sluta överfokusera och ställer fram och hon håller på. Stressar storebror och slår honom, tar hans gaffel, lever rövare och jag har någongång fått NOG och hon har fått med dunder och brak fått lämnat bordet. " kan du inte sitta med oss så får du gå här ifrån" och hon har då brutit i hop och jag har sagt " du får sitta med oss när du vill äta med oss och sitter still".. hon slutar inte gråta men tystnar och jag hämtar henne utan förebråelse utan" åh, nu ska det bli gott att äta!! " och fortsätter äta själv och prata med storebror ( som blir galen på henne vid maten). Detta händer dock sällan hon får lämna utan när hon verkligen beter sig illa.
Jag vill komma åt hennes vilja att äta mat. Jag stressar över det i onödan va? Hon dricker välling på kvällen ännu så..
Men det här stör mamman.

Tanke 2.
Vi busar innan läggis. Kvällesn höjdpunkt. Hon skrattar och har så roligt.
Vi läser saga ( alltid gjort ) sen ner i säng. Vi pratar en liiiten kort stund. Hon lägger sig och jag ramsar ut. Allt frid och fröjd.
NU.. när hon lägger sig ner... eller snarare vägrar lägga sig ner utan ska sitta och leka tittut 150 ggr ... Jag säger nu är det dags lägga sig .. ja ni vet.. det kommer ett ynkligt " jag viiiilll inte sova" .. jag låtsas inte höra utan bara säger dagen r slut och i morgon är det en NY UNDERBAR dag.
Jag får " jag viiiil inte haaaa täcket" .. men då satt AWs kommentar som en smäck " Då FÅR du inte ha täcket" 8) funkade galant.
Dock inte " jamen dååå går vi upp ,.då får INGEN sova.. då ska vi STÄDA" .. då såg hon som lycklig ut. men då sa jag även " och då kan vi också TA FEBERN ( det värsta hon vet.. men jag kände jag snabbt måste vända hennes lycka med att tro vi skulle städa.. :oops:
Efter tjaffs , som jag tycker är ondödigt irriterande ,,, så lägger hon sig och jag får stoppa om henne och ramsa ut.
Tänker i bland " ja.. men då får hon sitta här och sura så ramsar jag ut ändå".. Ska jag göra så? Kan det vara en god idé för jag har en känsla att detta är ngt hon kommer öka mer och mer och jag försöker mota olle i grind.
Jag tror mig veta att det kommer att innebära en ilsken dotter om jag verkligen går när hon inte lagt sig och hon inte fått busa sitt TITT UT i sängen miljarder gånger.
Hur har ni andra gjort..

Tanke nr 3
Vill inte låna ut saker. Kommer det kompisar så är hon som i stress och kan bryta i hop om ngn tar hennes lego, docka, dockvagn osv..
Gör sig i bland till med sitt " åh vad det är synd om mig hu hu hu " liggande på golvet . För hon typ inte fick tuggummi.. *suckar*
Där säger jag ingenting. Gör ingenting. Hon gör sig till.
Hur ska jag göra? Behövs göras nått?

Sen pratar hon om sin pappa ( som inte finns) varje dag. Pappa kommer snart. När kommer min pappa . Varför är min pappa inte HÄR.
Jag tror det handlar om att hon vill få i hop sin lilla världsbild på nå vis.
Men jag vet inte och jag vet inte hur jag ska svara mer än att han inte kan vara med oss. :( gör ont i mamma hjärtat när hon längtar så...

Sen är hon ju såklart ljuvligt ljuvlig denna lilla 2 åring. Livet har levt med henne och hon med livet. Hon har hoppat fram i lyckliga steg och tagit till sig allt på ett underbart sätt. Nu börjar dock det krypa i henne lite..
om jag kan uttrycka det så.

Lite onsdagstankar en kväll i december.
Ngn som vill komma med nå klokt?

Många kramar
Mian
En liten född 00
En "lill liten" född 09
Pirella
Inlägg: 73
Blev medlem: ons 26 okt 2005, 11:24

Re: 2,5 åring.. behöver bolla och surra lite

Inlägg av Pirella »

Hej!
Jag har också en 2,5-åring, så jag svarar så gott jag kan. Angående maten - du vet själv att du borde släppa greppet, elller hur? Det är svårt, det där med maten. Man vill gärna köra flygplan eller låtsas stjäla maten själv eller vad man nu hittar på. Men bäst är nog egentligen att spela med. "jag viiiilll iiiiiiinte ääääta maaaten" - nähä, då dukar jag till oss andra och hänvisar den som inte tänker äta till TV:n eller pusslet eller klossarna. Så sitter vi andra här och äter och samtalar och tittar på bilarna ute på parkeringen. Hos oss brukar det frambringa en del tårar och tycka-synd-om. "Bönne ÄTA!". Jaha, vill du äta? Men du sa ju att du inte ville ha. "Bönne hunni! ÄTA!" Jaha, men då kanske jag kan fiska fram lite mat till dig också. Och så slevar han friskt...
Stressar, slåss och lever rövare gör man ju verkligen inte vid matbordet (eller någon annanstans...). Då är det hejdå direkt. Min pojke sitter väl inte precis stilla. Jag tillåter faktiskt en del krumelurer, men äter han inte tar jag bort maten. Och bär han sig illa åt åker han ut direkt.

Tanke 2: Det kan nog tänkas att dottern blir ilsken om du går ut utan att hon har fått köra tittut en miljard gånger. Men det skulle jag lätt köpa... Aldrig vid min svans att jag kör tittut över huvud taget efter att jag har sagt godnatt. Är det god natt så är det. Sura om du vill, tuta och tjut. Men nåt mer händer inte. Min pojke klättrar ur sängen rätt vad det är. Om jag inte är alert nog att stoppa urklättringen så går jag in när han har klättrat ur, pekar med hela armen mot sängen och typ väser "Hopp i säng!". Jag tvingar upp honom på en stol och ser till att han stjälper sig själv över sängkanten, så att det ska kännas riktigt obekvämt och arbetsamt. Han gör det max två gånger... Och med fem dagars mellanrum. Det är liksom inte värt besväret.
Du har helt rätt i att du bör mota Olle i grind. Tycker jag i alla fall. För surar och tjurar gör de ju. Och det kan de också få göra. Sätt punkt, bara. Natti, natti - sov så gott. Och så är det bra med det.

Tanke 3: Hmmm... Jag vet inte så noga, men spontant känner jag att de inte riktigt har koll på mitt och ditt i den åldern. Min pojke vill ha och vill ha, allt är MIN och MIN och JAG och JAG. Han är generös när ingen frågar efter det, bjuder ofta bort hälften av sitt lördagsgodis utan att någon ber. Men han tjuter i panik om syster tar en kloss ur hans hand. Och han snor lätt som en plätt systers saker utan att blinka. Och när hon då skriker och protesterar slår han och biter henne (!)... Suck... Jag framhärdar förstås och försöker ställa saker tillrätta. Den som gör fel får rätta sig. Den som slåss eller gör illa får göra gott igen (vilket oftast innebär ett kärleksfullt och känslosamt klappande och kramande från lillebrors sida :heart: . Det där med att låna ut brukar jag faktiskt ta ganska lätt på. Det kanske jag inte borde, men jag brukar klämma i med "Jaaa, nu får Oskar låna din lastbil! Å, vad han blir glad då! Här ska du får se - du får låna mammas STEKSPADE! Wow!".

Angående pappa... Jadu, det där är ju inte lätt... Och nu vet ju inte jag om det är så att pappa finns, men inte finns tillgänglig, eller om det är så att han inte finns i livet över huvud taget? Men om han lever men är frånvarande skulle jag nog ljuga friskt. Jag skulle säga att pappa måste vara någonstans långt, långt bort därför att han har så ont i benet och någonstans där långt borta kan de hjälpa honom med benet och där har de inga flygplan eller tåg och där finns inga telefoner. Eller nåt. Enkelt, begripligt för en sån liten unge. Det håller förstås inte för en sexåring, men då får man modifiera. Jag tycker att det är viktigt att den lilla känner att pappa finns och vill vara här, men att det inte går (av någon begriplig anledning). Och jag skulle bre på allt vad jag orkade om att pappa sååå gärna skulle vilja vara här och att han älskar dig sååå mycket och att han längtar efter dig. Även om det inte är så. De små behöver inte veta sanningen. De behöver känna att de är älskade och att de har sin mamma och pappa. Om pappa inte lever skulle jag säga precis det. Kanske göra en liten minnesgrej. Foton och saker på en speciell plats. Och så ta en liten stund ibland och prata om pappa, titta på honom. Det kan man ju iofs göra även om han är där i långtbortistan och har ont i benet.

Nå, mycket pladdrat blev det härifrån. Hoppas att nåt var av värde, och hoppas att du får fler svar.
Lycka till!
miniz
Inlägg: 2164
Blev medlem: sön 20 aug 2006, 17:07
Ort: Frankrike

Re: 2,5 åring.. behöver bolla och surra lite

Inlägg av miniz »

Hej.

Vad fint Pirella har skrivit. :heart: . Ville bara bekräfta hennes tankar om läggningen. Tuta och kör. Raka rör, sà blir det lättare för allihopa.

Maten: som du själv säger hänger det nog mest pà dig... Släpp allt och se vad som händer.

Mitt och ditt. Jag tycker det är sàààà viktigt att lära barnen dela. Sà det gör jag med ganska smà ocksà. Om barnen vil làna och det inte vill lànas bort brukar jag sätta mig ner och säga "sen när du är färdig, sà fàr han làna den" dà vet barnet som har och barnet som vill làna att jag har koll. Och det brukar gà väldigt bra. Sedan samma om nàgon vill ha en upptagen leksak "sen när hon är klar sà fàr du den" och det brukar gà bra det med.


Kram.
fem älsklingar
nov-03, sep-05, feb-08, feb-10 och nov-12.
Mian71
Inlägg: 296
Blev medlem: sön 16 aug 2009, 20:43

Re: 2,5 åring.. behöver bolla och surra lite

Inlägg av Mian71 »

Hej igen och tack för fina svar :heart:

Tittutet leker vi inte i sängen alls. Det är när hon ska i sängen och lägga sig ner så jag kan ramsa - som hon sitter upp som en pinne och " surar".. Men jag gjorde som ni rådat till. Kväll 1 : jag gick fast hon var sur.. ramsade ut som vanligt och hon ilsknade till rejält. Jag gick in efter 10 min med en " nu får det vara nog - ton" och sa " men vad ÄR det frågan om? Nu är det verkligen dags SOVA .. " då la hon sig och jag ramsade ut och det blev knäpptyst.
Kväll nr satt hon som en sur pinne i sängen igen med huvudet nedåt och då sa jag bara " nä lilla gumman. ska det vara så här så går jag på EN gång.. då får du sitta här"... då la hos sig snällt och jag fick ramsa..
Det är ju ett förhållandevis "lyxproblem" då jag har vänner där en läggning av barn i samma ålder tar 2h i bland 8)
( icke kurade " jag köper inte den metoden" föräldrar).
I natt var vi dock tvungen att titta på traktorn som förde ett jächla liv utanför oss . Snöskottning liksom :evil:
Liiivrädd skrek hon från sin rum. Jag gick in lugnade och berättade att traktorn måste göra fint ute " titta??" frågade hon .. Så vi tittade.. och jag ojjade med att det var lite tokigt att den måste jobba på natten.. ( och det är det väl? irriterar ju till och med MIG) :-) Det gick bra sen och hon somnade fint om. Phu.

Och jag har struntat i maten.. alltså inte struntat i att ge mat.. utan jag har serverat och sen låtit det vara bara. Igår bara åt hon. Får se hur det blir idag.

Pappafrågorna ( ja- han finns i livet. Han svek henne när hon var i min mage och vill inte befatta sig - idag med henne). :-(
Så det gör extra ont hon pratar och längtar. jag gör som så att jag bekräftar, inte säger ett ont ord, berättar att hennes enormt vackra ögon är från honom, och ja.. han kan inte vara med oss. Det är så jächla svårt.

Skönt att bara bolla med er och jag är så himla glad jag kan vända mig hit.
Många kramar
Maria
En liten född 00
En "lill liten" född 09
Skriv svar

Återgå till "Barnafostran"