ATT BLI MAMMA ÄR EN PROCESS.
Här har man levt i många år, ja relativt många i alla fall, tillräckligt många för att springa på vargar i alla möjliga skepnader. Men aldrig har jag funderat på vilka vargar jag själv skickat på min omgivning, även om detta nu skett i all välmening. Förrän nu. Nu sover det en fantastisk liten kille i sin spjälsäng i rummet bredvid, min son, ett underverk, det käraste jag har, högt älskad, respekterad, alldeles ljuvlig och väldigt motaglig för mina vargar.
Jag har Barnabokstänket som grund och har lusläst SHN, är ofta inne på forumet och suger åt mig inspiration och kunskap som en svamp, älskar AW:s filosofi kring barn och är så otroligt enig och övertygad. Och det funkar!
Jag älskar vår vardag och det är mycket tack vare Anna och er kära vänner som engagerar er här på forumet, som kommer med kloka ord när man fått en fnurra...
Men jisses, det är en process!
Och hur övertygad jag än är, hur mycket jag än läser på, så sover vår lille 7 månaders kille inte säkra nätter än. Ja det heter ju "säker sovare", finns det då också möjligtvis ett begrepp som heter "säker mamma"?
Jag är lugnet och tryggheten själv i vardagen, där är jag fullt och fast övertygad om att jag har full kontroll och ledning.
Men så kommer vi till sovandet, aj aj aj. Jag pendlar mellan precis hur säker som helst, lika säker som en bergvägg är jag när jag är som bäst, och orolig med klump i magen när det svajar som mest.
Fasen vad jag är rädd för att han inte ska få sova! Irrationellt? Ja, en smula. Oftast segrar min förnuftiga sida och vår son sover oftast 19-06 utan att vakna. Men det var det där med OFTAST... känner att jag börjar bli färdig med det, jag vill bli en SÄKER MAMMA. Jag måste hitta ett sätt så att jag får sparkat de där sista hungriga vargkräken långt härifrån.
Över till en fundering: SÄKER MAMMA
Ja, precis det vill jag bli och jag närmar mig. Heja mig!
Men mitt i allt dök en sak upp i mitt huvud, en fundering. Varifrån kommer oron och klumpen i magen?
Efter en jättejobbig graviditet och en lång kämpig förlossning, som slutade med att de tog mitt nyfödda barn och sprang iväg, innan jag ens hunnit se det, anar jag att det är härifån vargarna faktiskt kommer. Fasen börjar gråta medan jag skriver. Jag var så jäkla rädd! Livrädd för att barnet inte skulle överleva. Förbannad för att de lät mig gå 14 dagar över tiden. De kom tillbaks in med barnet, en pojke fick vi då veta, efter 10 minuter. Vi fick se honom i 20 sekunder, inte ens röra vid honom, men se att han levde och var välskapt och vacker.
Just då var jag bara tacksam, så oerhört tacksam för att de kunde hjälpa vår lille. Vi fick hälsa på honom efter ett par timmar och jag fick för första gången hålla honom i min famn. Men ingen sa att jag borde ta av mig, så vi var hud mot hud, jag satt där med pjamasen på och pojken i famnen. De matade honom med mjölk från en modersmjölksbank så han skulle komma sig så fort som bara gick. Och han var redan mycket piggare. Vi var lyckliga och fick ta hissen upp till vårt rum, utan barn, och lägga oss för att sova de timmar av natten som återstod. Tacksamma för att vår pojk levde och fick bästa tänkbara vård. Vi fick under kommande dag hälsa på så ofta vi ville inne på intensiven och vi fick byta på honom och se när de matade honom. Ingen hade ännu sagt något om att jag borde lägga honom vid mitt bröst, jag ville ju amma, men hade ingen tanke på att han behövde suga igång min mjölk, har ju aldrig haft någon bebis innan. Så småningom visade de mig hur jag skulle hålla honom för att lägga honom vid mitt bröst. Och var pumpen fanns så att jag kunde pumpa igång mjölken. Dag 3 fick vi låna med honom upp till rummet ett par timmar åt gången, min mjölk hade kommit igång. Sen fick vi åka hem.
Jag åkte hem med vargar i hasorna, vi hade ju fortfarande inte sovit med detta lilla barn. De hade matat honom var tredje timme och rekommenderade att vi fortsatte med det, så det gjorde vi. Vår resa finns att läsa på Späda och Små. Jag vet inte hur jag ska formulera mig men det jag vill fram till är att jag faktiskt inte kände mig trygg med mitt barn, det var ju andra som sett till att han "överlevt", jag kände mig inte säker på att jag var det trygga i hans tillvaro. Vi hade bara fått låna honom i korta perioder på sjukhuset och nu var vi plötsligt ensamma med honom. Jag hade en oro i mig som sa mig att jag inte sett till att mitt barn var tryggt. Det är svårt detta. Men när jag inte fick hålla mitt nyfödda barn mot min hud så känns det som att jag missade ett steg, ett oerhört viktigt steg, det att ta det nyfödda barnet i min famn och känna att jag ska vakta dig och skydda dig mot allt ont, det var någon annan som skyddade honom och jag hade redan då en klump i magen. Tårarna rinner igen. Inser att jag slagit huvudet på spiken.
Så det har varit en process, det är en process och det kommer förbli en process detta att bli en säker mamma.
Men jag närmar mig med stormsteg.
Snart kanske både jag och sonen kan sova hela ljuvliga nätter, jag jobbar vidare. Men det jag vill fram till är att det är svårt att jaga när man inte vet vilka vargarna är, först måste man identifiera individerna som ställer till det och sen kan man jaga dem. Jag har nu jagat i flera månader utan att se vilka mina motståndare faktiskt är.
Säker mamma, ja precis just det ska jag jobba emot att bli.