Hej hej
Eddies mamma skrev:Han är tex nöjd när vi är ute och shoppar för det tycker jag är kul, men det blir en dyr syssla i längden

Men ack så trevlig
Skämt åsido, jag tror du slår huvudet på spiken. Man måste vara genuint upptagen av det man håller på med, de där små liven sniffar upp att man låtsas om man inte skådespelar på Dramaten-nivå
Jag hade också svårt att anpassa mig till hemmalivet med min första dotter, och vi bodde litet så jag tyckte inte att vi hade så mycket sysslor att utföra

För min del behövde jag tänka om lite och hitta en bättre balans. Jag såg till att komma iväg på sånt som gav mig energi (dricka vin och snacka strunt med tjejkompisarna 8) ). Sedan försökte jag ta hemmalivet för vad det är - En begränsad tid av livet som
aldrig kommer igen, och då måste man försöka njuta lite av få sååååå mycket tid med sin förstfödde.
Utan att överdriva tog det säkert ett halvår innan jag kom i den där föräldraledighetslunken förra gången, och jag tror att det är så för många. Speciellt om man har ett jobb man älskar

Efter noga navelskådning

kom jag fram till exakt vad det var jag saknade - Att prestera och slutföra. För man blir liksom aldrig klar hemma, utan när det är städat börjar allt bara om. Och inte får man så mycket cred för att man dammsugit och vikt tvätt
Jag började sy en massa under föräldraledighet och när jag sydde gnälldes det väldigt lite, för jag hade ju fullt fokus på det jag gjorde. Kanske kan fundera över vad det är du saknar med jobbet (vilken känsla du saknar alltså) och hitta på en hobby/aktivitet som kompenserar?

Mamma till två barnaboksungar med apit på livet, födda i december 2008 och juli 2011