Hur ska jag få min dotter att krama och pussa mig (och prata

[Pappafrågar]

Hur ska jag få min dotter att krama och pussa mig (och prata i telefon)?
Hej Anna Wahlgren!
Situationen är denna. Jag är pappa till en fyraårig dotter. Jag bor själv i en lägenhet och bor flera mil till mamman där dottern bor. Jag träffade inte min dotter förrän hon var 7 månader gammal, därefter från 7 månader – 12 månaders ålder träffade jag min dotter ca 4-5 ggr per vecka i ca 5-8 timmar varje gång. Detta var en period då mamman trodde att jag skulle bli ihop med henne igen, under denna period så var jag välkommen och allt var frid och fröjd. Mellan åldern 1-3 år och 4 månader så var jag på besök en gång per veckoslut i ca 3 timmar, detta för mamman vände på en femöring och blev väldigt otrevlig i både ord och handling, det är hon än i detta nu. Och från och med åldern 3år och fyra månader till nu när hon alltså är 4 år gammal så har jag haft henne boende hos mig varannan helg i ca 3 dagar varje gång. Att nu situationen har varit så konstig är inte jag orsaken till, så du vet. I vilket fall så har jag köpt din bok ” Barnaboken” och läst följande:

” Man kan inte tvinga ett barn att älska någon man inte känner. Kärleken kommer eller kommer inte. Samhörighet och gemenskap kan komma och det gör man bäst genom arbetsgemenskap.”

Och eftersom jag inte har bott tillsammans med min dotter från första början så kanske hon inte ser mig som en flockmedlem ännu trotts att hon numera bor hos mig varannan helg, de senaste 7 månaderna. Jag kan ju förstå att man inte kan tvinga någon att älska någon, men det jag undrar ska jag ta till någon av dina metoder för att få henne att krama och pussa mig? Det är ju en handling som jag fövisar och inte min dotter ju. Förvisningen är en konsekvens och tjänar ett syfte, att bibringa barnet en norm. Det är egentligen inget straff. A Fast jag vet inte riktigt om jag ska straffa henne med en förvisning som konsekvens, för att få henne att krama och pussa mig när jag hämtar och lämnar henne eller B om jag bara ska låta det komma av sig själv? Alltså jag vet inte om jag ska koppla agerandet att ”Inte pussa och krama mig” som en handling som är fel och därmed bestraffa henne med förvisning som konsekvens? Eller om jag ska koppla agerandet att ”Inte pussa och kram mig” som en känsla hos min dotter som har med känslan älska att göra och låta det bara komma med tiden? Därför vet jag inte exakt hur jag ska agera i min situation? Jag vet inte exakt hur du Anna Wahlgren menar att man ska agera i en situation som jag har nu? Jag vet ju att hon tycker om att leka med mig när hon väl är på platts hemma hos mig eller om vi åker iväg på olika och roliga äventyr tillsammans.
Frågor:
1 Ska jag bara vara kärleksfull och uppmärksam mot min dotter och låta henna vara socialt delaktig med mig och låta henne att krama och pussa mig allt eftersom hon känner för det?
Eller
2 Ska jag vara som i punkt ett men låta förvisa henne som konsekvens för hennes ”FEL”-agerande, alltså låta henne stå i ett hörn (eller i ett rum, enligt dina tips från barnaboken) som konsekvens av hennes handlig? Jag vet inte om jag blandar ihop saker här, men du kan väl berätta vad du tycker. Jag har ju redan försökt att förklara för henne i ord först hur jag skulle vilja ha det.

Jag menar att du tog ju upp ett exempel i Barnaboken om ett barn som inte ville säga hej till sin farfar (eller om det var farbror), vilket ju var viktigt för honom. Och att om man inte såg till att barnet sa detta till Farfar så skulle umgänget försämras eftersom då farfar inte skulle vilja vara med det barnet helhjärtat, alltså då blir barnet utstött ur gemenskapen som en konsekvens av barnets dåliga handling att inte säga hej. Så detta är ju en slags parallell med min historia, för jag känner mig arg på min dotter eller besviken fast jag försöker inte visa detta till henne. Jag har ju försökt i ord förklara att det skulle göra mig jätteglad om hon skulle krama och pussa mig och hon har alltid lovat att göra det. Men när tiden för hämtning och lämning kommit så har hon aldrig hållit detta löfte till mig, förutom vid få tillfällen. Tyvär. Då har jag ju förklarat att jag blivit ledsen för henne, men då har hon bara tittat på mig utan att svara. Jag vet att från början när jag var på besök hemma hos mamman så var min dotter jätteglad och kom och kramade mig, till att bara komma och krama mig när inte mamman såg det i min dotters rum, till att inte vilja göra det alls. Kan detta ha med mamman att göra tro? Jag tror faktiskt det.

3 Så då undrar jag vad sjutton jag kan göra för att ordna till denna situationen att mamman bara förstör förhållandet mellan mig och våran dotter?

Förutom det att min dotter inte vill krama och pussa mig så vill hon inte heller prata med mig på telefon. Från första början då hon började prata så hojtade hon till av glädje, men med tiden så har hon vägrat att prata med mig helt. Inte ett ljud har kommit från luren. Jag tror mycket ligger mamman bakom och jag vet helt ärligt inte om min dotter hör allt jag pratar med henne? Jag har frågat min dotter och då svarar hon att ”ja jag hör allt”. Men på sistone sedan jag pratat om problemet med dagisfröknarna så har de börjat uppmuntra henne att prata med mig på telefon och faktiskt så har min dotter pratat med mig då jag ringt, de senaste fyra gångerna i alla fall. Nu är det ju så att jag bara får prata med henne en gång i veckan allt efter socialens rekommendationer. Jag har sagt till dem att det är för lite, och detta har du Anna ochså nämnt i Barnaboken att man ju bör ringa om inte annat en liten stund VARJE dag. Detta kan jag ju glömma då mamman menade på att hon inte vill att jag ska ”ringa sönder hennes telefon”.

4 Vad tycker du jag kan göra för att fixa till fler samtal med min dotter Anna Wahlgren? Om det nu går att göra något åt det? Jag har ju försökt att tala vett i mamman men det funkar inte, tyvär.

Om min dotter skulle krama och pussa mig vid tillfällen då jag hämtar och lämnar henne skulle få mig väldigt glad. Om min dotter skulle fortsätta att prata med mig på telefon skulle det ochså göra mig väldigt glad.

Jag har anammat mig tipsen från boken och tänker på följande hela tiden:
1 Känslomässig närhet,
2 uppmärksamhet och
3 social delaktighet
Jag tycker din bok Barnaboken är jättebra Anna Wahlgren, med en massa bra tips från verkligheten som jag vet har dykt upp för mig redan och kommer att dyka upp i framtiden.

Tackar för de svar som kan besvaras.

[inger]

Välkommen hit!
Detta är ett forum som drivs av Anna Wahlgren men det innebär inte att det alltid är Anna Wahlgren som svarar eller att man kan vända sig enbart direkt till henne. Forumet drivs ideelt.
Jag fastande direkt för de här raderna av dig.

Hur ska jag få min dotter att krama och pussa mig (och prata i telefon)?
Hej Anna Wahlgren!
Jag har anammat mig tipsen från boken och tänker på följande hela tiden:
1 Känslomässig närhet,
2 uppmärksamhet och
3 social delaktighet
Jag tycker din bok Barnaboken är jättebra Anna Wahlgren, med en massa bra tips från verkligheten som jag vet har dykt upp för mig redan och kommer att dyka upp i framtiden.

Tackar för de svar som kan besvaras.

Social delaktighet är alltid det första skulle jag vilja säga. Sluta fokusera så mycket på vad barnet är och beter sig och fokusera på det ni ska göra tillsammans.
Du har ingen rätt att kräva kramar och pussar av din dotter på det sätt du gör. Det kan komma närhet ur det ni gör gemensamt.
Varannan helg är inte mycket men tillräckligt för att hinna göra gemensamma saker. Har du läst Barnaboken ordentligt så vet du
Hellre stortvätta ihop i tvättstugan, städa ugen, baka ihop eller campa o dyl om man ska bygga upp en gemensam bas.

När det gäller pussandet och kramandet tycker jag att du bara kan gå till dig själv. Skulle du vilja bli förvisad för att du inte pussar och kramar någon?
Din dotter är inte gjord av något annat än vad du själv är och hon har liksom du rätt till sin integritet.

Beträffande telefon så tycker inte jag heller om att prata i telefonen. Kanske kan ni skriva små brev i stället.

[Susanne*]

Hej härifrån också
Det låter som en svår situation som du är i. En situation med bara förlorare egentligen. Det enda du kan vara är att vara pappa när du kan/får och jobba utifrån det. I övrigt så får du driva eventuella diskussioner med mamman och socialtjänsten separat. Viktigt är att separera barnet och er relation ifrån mamman och hennes möjliga påverkan. Det är något du aldrig kan få reda på ändå.

Gällande social delaktighet och er vardag så säger jag som Inger att fokusera på när ni är tillsammans, vad ni gör och hur ni har det. Humor, social delaktighet, bus och annat. Klart man önskar kramar och pussar av sina barn men det är inget som kan tvingas fram och det tillhör egentligen heller inte "normal artighet". Frågan är om man ens vill ha en framtvingad puss? Vad betyder en puss då?

Alla barn kastar sig inte i famnen på sina föräldrar. De kan behöva en stund. Vissa tycker inte om det alls i perioder men då får man passa på i busstunder och ge annan närhet. Det är barnet som behöver vår närhet och trygghet. Vår eget behov får vi liksom fixa till via andra vuxna individer. Trist men sant.

Jag tycker man undervisar i att "hej säger vi". Om det är motsträvigt av någon anledning så gör jag ingen stor sak utan tar i hand och säger som om vi gjorde det tillsammans "hej". Så undervisar jag hur man gör. Samma med tack. Jag visar också vilka vi/jag kramar och uppmuntrar men tvingar inte.

Jag hoppas du fått lite tankar som du kan tänka vidare utifrån.

Susanne

[Pappafrågar]

Hej Inger och Susanne. Tackar för tipsen. Då blir det till att bara låta min dotter krama och pussa mig (och prata i telefon) när hon själv känner för det. Och sedan fortsätter jag med de tre punkterna jag nämt.

Susanne du skrev ” I övrigt så får du driva eventuella diskussioner med mamman och socialtjänsten separat.”
Men det trista är att socialen inte låter mig prata med dem separat utan de vill ha trepartssamtal istället mellan mig, mamman och en socialtjänsteman. Då kan jag ju inte säga vad jag vill för läget blir ju ännu mera spänd än vad det redan är i och med att mamman ju hör allt jag säger. Så jag har slutat att prata med socialen. De är helt enkelt hopplösa.

Du skrev fortsättningsvis ” Viktigt är att separera barnet och er relation ifrån mamman och hennes möjliga påverkan.”
Tyvär så funkar inte det riktigt för mamman måste tvunget ringa på söndagarna, trotts att jag bara har min dotter från fredag eftermiddag till måndag morgon varannan helg. I det här fallet så verkar mamman inte ens kunna vara utan sin dotter nån dag. Jag menar hon ser ju dottern på fredagen och hon kommer att träffa dottern på måndagen så det är ju egentligen bara lördag och söndag hon skulle vara utan vår dotter. Så lite påhängset känns det som.
• Varför är det viktigt att separera barnet och våran relation från mamman föresten? Och hur skulle det gå till menar du?
• Vad menar du med ” Det är något du aldrig kan få reda på ändå.”? Vad kan jag aldrig få reda på menar du?

Tills vi hörs ha det bra och tackar för svar som vanligt.

[Susanne*]

Hej
Jag hoppas du hittar en möjlig väg till bättre kommunikation både med mamman och socialtjänsten.

Jag avsåg ditt resonemang angående att mamman kanske påverkar dottern till olika saker. Det är klart man funderar men där kommer du aldrig få några svar vad som är vilket. Vad är mammans åverkan, vad är din, vad är barnets avläsnings av situationen? Dina försök att spekulera kanske istället bara stör din relation med dottern. Att separera din relation med dottern ifrån din relation med mamman tänker jag just innebär det. Att du försöker inte blanda in mamman och hennes eventuella påverkan i er relation. Dottern känner av mer än vad du tror och försök därför separerar vuxen relation från barn relation.

Lycka till!

[annawahlgren]

Välkommen är du (Som du säkert redan har märkt. Tack, inger Tack, Susanne* )

Jag har anammat tipsen från boken och tänker på följande hela tiden:
1 Känslomässig närhet,
2 uppmärksamhet och
3 social delaktighet

Det gläder mig ofantligen. Sämre rättesnören kan man ha

Du citerar lite fritt ur "Två föräldrar om samma barn":

”Man kan inte tvinga ett barn att älska någon man inte känner. Kärleken kommer eller kommer inte. Samhörighet och gemenskap kan komma och det gör man bäst genom arbetsgemenskap.”

Fullt förståeligt letar du belägg i Barnaboken för de som du tycker rättmätiga krav, som du anser dig kunna ställa på såväl barnet som mamman och dagispersonalen. Men just detta jag skriver i boken handlar om barn som kommit "på köpet" när mamma eller pappa skaffat sig en ny partner. Allt, allt har sitt sammanhang och just detta gäller ju inte för dig - du är barnets biologiska far, och inget barn vill i sitt hjärta mista någon av sina föräldrar. Så kärleken, rättare sagt det biologiska blodsbandet finns där. Där har du en stor fördel jämfört med om du skulle fått en okänd unge på halsen, om man säger

(Ur Barnaboken:) *Kärleken kommer eller kommer inte. I alla händelser kan samhörighet och gemenskap komma, förutsatt att man som vuxen möjliggör dem i stället för att förhålla sig passiv (och kritisk). Det gör man allra bäst under arbetsgemenskap – om än under aldrig så enkla former. --- gemenskapen växer fram i samma takt som barnet behövs, faktiskt, praktiskt och konkret. Att behövas känslomässigt är inte tillräckligt, och naturligtvis särskilt inte i en relation som ingen valt och som därför inte bottnar i känslomässig gemenskap.*

Och eftersom jag inte har bott tillsammans med min dotter från första början så kanske hon inte ser mig som en flockmedlem ännu trots att hon numera bor hos mig varannan helg, de senaste 7 månaderna.

Sannolikt är det så. "Flocken" omfattar ju inte bara föräldrarna/familjen utan också hemmet, den fasta punkten i tillvaron, den dit barnet hör rent fysiskt, geografiskt, kulturellt och vad du vill. Barnets plats på jorden. Barnets HEMMA. (Intressant - och skrämmande - nog saknar barn som bor lika mycket hos båda föräldrarna, fast på olika håll, ordet "hemma" i sin vokabulär. Man är "hos pappa" eller "hos mamma" - den ständiga besökaren Men man har inget "hemma". I varje fall inte i sitt ordförråd, och finns det inte där, är väl frågan om det finns i lilla själen heller.)

Hos dig är din lilla flicka på besök. Det kan inte hjälpas. MEN hon hör ihop med dig (också) och det "vet" hon. Det känner hon, så liten hon är. Här har du också en stor fördel, som du kunnat säkra genom alla konstigheter och svårigheter dessa år, i en uthållighet och med ett engagemang och tålamod jag vill prisa och berömma dig för :-({|= : Du har fått till stånd regelbundenhet i umgänget:

(Ur Barnaboken:) *I umgänget mellan en avflyttad förälder och hans eller hennes barn är regelbundenheten det viktigaste. Det kan gå långt mellan varven, men ”varven” bör vara regelbundet återkommande. Också mycket små barn uppfattar regelbundenheten och vet därmed vad de har att räkna med till skillnad från sådant som bara slumpmässigt inträffar. En oregelbunden kontakt kan vara trevlig och givande men det är först med regelbundenheten relationen byggs vidare och utvecklas.*

Så sätt igång, ol' man

(Ur Barnaboken:) *---barnet vänder sig så gott som undantagslöst till medlemmarna i den ”flock” som utgör barnets tillhörighet i vardagen. Ska barnet gå utanför sin ”flock”, krävs ständig erinran från den före detta flockmedlemmen om att barnet kan påräkna beskydd och ledning också inom den nya ”flocken” --- Barn bevakar sällan sådana intressen utanför den egna ”flocken”. Varken likgiltighet eller svalnad kärlek ligger bakom, utan enkom barnets flocktillhörighet.

Därför är det den avflyttade föräldern, som starkt och envetet – och vad gäller små barn helt ensidigt – själv måste bevaka förhållandet mellan sig och sitt barn, utan att förvänta sig att barnet ska göra det och utan att såras av att barnet inte gör det.*

---ska jag ta till någon av dina metoder för att få henne att krama och pussa mig? Det är ju en handling som jag förvisar och inte min dotter. Förvisningen är en konsekvens och tjänar ett syfte, att bibringa barnet en norm. Det är egentligen inget straff.

Den gubben går tyvärr inte Man kan inte förvisa ett litet barn för något barnet INTE gjort. Förvisning (som sista tillgrepp) tjänar till att korrigera ett icke acceptabelt beteende - något barnet GJORT, som innebär att ungen bokstavligen inte går att ha i möblerade rum tillsammans med andra människor (pappa eller ej).

Alltså jag vet inte om jag ska koppla agerandet att ”Inte pussa och krama mig” som en handling som är fel.

Här blandar du ihop begreppen en smula (som du själv misstänkte). Förvisningen är alltså INTE en bestraffning utan en simpel konsekvens av ett oacceptabelt beteende: "Vill man leka med andra barn, kan man inte bitas. Vill man bitas får man göra det för sig själv (varsågod! Ett äpple ). Så fort du är beredd att sluta bitas, är du så välkommen att komma och leka med alla barnen igen. - Är du färdig nu " )

Man lämnar inte sin plats vid dörren, man följer upp extremt noga just för att det INTE ska bli bestraffning av det hela, vilket aldrig någonsin leder till ett korrigerat - socialt acceptabelt - beteende utan bara till en sur och/eller kränkt unge med hämndbehov. (Läs gärna trotskapitlet "Jag vill - jag vill inte".)

Fast jag vet inte riktigt om jag ska straffa henne med en förvisning som konsekvens, för att få henne att krama och pussa mig när jag hämtar och lämnar henne eller om jag bara ska låta det komma av sig själv?

Tvätta bort det där synsättet med tvål och vatten nästa gång i duschen, förmanar jag dig Jag förstår vad du far efter - revirmarkeringar från lilla barnets sida ("Vi hör ihop, det här är min pappa") och förstås kärleks- eller åtminstone glädjeyttringar när hon ser dig och kanske en saknadens förhandstår när du lämnar henne. Men nu är det ingen förälskad fästmö du har att göra med utan en liten fyraåring som, av alla möjliga skäl, inte KAN uppfylla dina personliga önskemål eller ens förstår dem. Det är verkligen inte hennes sak att göra dig lycklig. Det är din sak att göra HENNE lycklig. Eller tillhörig, eller glad över dig i största allmänhet - hur man nu vill uttrycka det.

Du är inne på en farlig väg när du ens laborerar med att du skulle ha några rättigheter här, som du skulle kunna avkräva henne. Det har du inte. Det är HON som har rättigheter - rätten till sin pappa, inte minst Så låt henne få sin pappa, låt henne njuta dig och glädjas åt dig, utan att begära kvitto eller än värre förvänta dig att HON ska vara den aktiva medan du står passiv inför henne och väntar på bekräftelse Bekräftelsen är hennes, från dig, varje gång, och så ska det vara.

Så det är bara att krama och pussa själv. Vare sig hon vill eller ej. Ge järnet och dränk henne i kärleksbetygelser när du hämtar och lämnar, även om du måste jaga henne för det. Var glad att du är starkare än hon ett bra tag till Hugg ungen, vräk över henne glada tillrop och varmaste kramen och en tjugo trettio smackar på lilla munnen och skratta som åt en lek (vilket är precis vad det ska kännas som för henne). Vänta dig INGENTING i gengäld. Gläd dig åt att kunna visa DINA känslor av tillgivenhet, glädje och värme. Det är det finaste du kan ge henne och - voilà! - därmed det finaste du kan ge dig själv. Tro mig.

Jag vet ju att hon tycker om att leka med mig när hon väl är på plats hemma hos mig eller om vi åker iväg på olika och roliga äventyr tillsammans.

Ja, vilken unge skulle inte göra det? Men gör dig inte till lektfarbror och underhållare hela tiden (eller alls) - som sådan är och förblir du utbytbar; det är den bistra sanningen. Satsa i stället på social delaktighet. Införliva med dina rättesnören ovan mina fyra ledord:

leda
visa
lära
hjälpa

Och så får du i läxa två saker dessutom:

LYSSNA, sitt inte alltid inne med alla svaren och beskäftigheterna utan lär dig FRÅGA (och hålla inne med invändningarna), tiga - eller fråga mer - och njuta av denna fantasins lilla profet (det är alla fyraåringar)
Minns att det är ett mycket litet barn du har i din vård, när du har det. Som en hundvalp, kanske hjälper att tänka sig? Glöm kraven men visa "överraskad" uppskattning och tjoho-glädje så fort hon gör "rätt", något BRA, något hjälpsamt, något entusiastiskt. Nyckelordet för social delaktighet är samarbete. "Jäklar vad BRA det blev, när vi hjälptes åt "

Ska jag bara vara kärleksfull och uppmärksam mot min dotter och låta henna vara socialt delaktig med mig och låta henne att krama och pussa mig allt eftersom hon känner för det?

Ja =D>

Eller - Ska jag vara som i punkt ett men låta förvisa henne som konsekvens för hennes ”FEL”-agerande, alltså låta henne stå i ett hörn (eller i ett rum, enligt dina tips från barnaboken) som konsekvens av hennes handling?

Nej [-X

Bevare oss, tänk aldrig "hörn" (nannyprogrammens, och dessvärre en massa dagis' också, skamvrå) Som är ett otyg. En offentlig chikanering som bara precis går ut på att barnet ska skämmas. Bara löjliga struten på huvudet som fattas. Och så krypa till korset efteråt, förödmjuka sig och be om FÖRLÅT. Usch

Är det något jag vill ska genomsyra Barnaboken är det detta som står i mottot vad gäller barnen:
Frihet från skuld.

Förvisning har ett helt annat syfte (se ovan). Lilla ungen får vråla och skrika och bära sig åt precis hur som helst - för sig själv. I sitt rum, sin säng, sin fristad, sitt privata lilla hem - kemiskt fritt från skuld och skam. Där handlar det om ren beteendefostran, inte om minsta skuldbeläggande eller känslor alls, faktiskt. Förstår du

Jag menar att du tog ju upp ett exempel i Barnaboken om ett barn som inte ville säga hej till sin farfar (eller om det var farbror), vilket ju var viktigt för honom. Och att om man inte såg till att barnet sa detta till farfar så skulle umgänget försämras eftersom då farfar inte skulle vilja vara med det barnet helhjärtat, alltså då blir barnet utstött ur gemenskapen som en konsekvens av barnets dåliga handling att inte säga hej.

Nej - som en konsekvens av att föräldrarna underlåtit att lära barnet ett artigt beteende - små barn föds inte artiga eller oartiga, utan de gör som vi lär dem:

(Ur Barnaboken:) *Kanske omfattar du till exempel inte personligen normen barn ska hälsa. Däremot omfattar du förmodligen normen människor ska hälsa, och redan där ligger en hund begraven. Varför ska inte barn hälsa, om du tycker människor ska hälsa? - Nå, ingen begär att en ettåring ska hälsa artigt på farfar. Låt oss säga att den norm, som du inte omfattar, nämligen att barn ska hälsa, säger att barn ska hälsa från ungefär fem års ålder. Låt oss säga att den normen gäller för farfar. Lilla Mattias blir nu både fem och sju och tio år, och han hälsar fortfarande inte På farfar, eftersom du som hans mor eller far inte tycker barn behöver hälsa. - Men nu tycker farfar att Mattias är oartig. ”Det finns väl annat som är viktigare än artighet”, invänder du. Det är sant. Men om artighet är viktigt för farfar? Om farfar resonerar som så, att om en gosse är oartig, har han kanske inga kvaliteter att tala om i övrigt heller? Om farfar betraktar artighet som en förutsättning för umgänge över huvud taget med Mattias? - Framhärdar Mattias i sin oartighet, understödd av dig, svarar farfar med att förvisa Mattias ur gemenskapen – visserligen bara den med farfar, men ändå. - Som förälder och ledare är du, menar jag, skyldig att underlätta Mattias relation med sin farfar, att möjliggöra den. Står och faller den för farfar med Mattias artighet, bör du lära Mattias att han ska hälsa på farfar, oavsett om du själv tycker att barn ska hälsa eller ej. Konsekvensen blir annars att relationen med farfar är stängd för Mattias. Det är Mattias som blir lidande; inte du. - Livet lär Mattias det du underlåter att lära honom. Men det är en stor och onödig, ofta smärtsam, omväg.*

Hur vi ska definiera begreppet norm försöker jag reda ut i BB. Den "norm" du efterlyser - att din lilla flicka ska krama och pussa dig - godkänner jag inte riktigt, efter mina kriterier. Du skulle knappast vilja att hon kramade och pussade varenda karl som hade vägarna förbi (eller föralldel varenda kvinna). Din personliga norm här - eller ska vi kalla det önskemål - är inte allmängiltig. Ditt önskemål är ditt personliga och mycket känslomässigt färgade. Att hälsa på folk, däremot - ta i hand och/eller säga hej, titta folk i ögonen och kanske tala om vad man heter - är en allmängiltig norm i vårt samhälle, och den ska du lära henne, genom att hälsa på andra "åt" henne tills hon gör det själv. Se de fyra ledorden

Jag har ju försökt i ord förklara att det skulle göra mig jätteglad om hon skulle krama och pussa mig och hon har alltid lovat att göra det. Men när tiden för hämtning och lämning kommit så har hon aldrig hållit detta löfte --- Då har jag ju förklarat att jag blivit ledsen för henne, men då har hon bara tittat på mig utan att svara.

Löften av vad slag det vara må kan man ALDRIG avkräva en fyraåring. Så glöm det. Skrota dina krav, hur vackert du än uttrycker dem - de kan inte annat än ge henne dåligt samvete, utan att hon förstår varför, och därför visar hon dem också rättmätigt ifrån sig (tiger). Och lägg sedan för Guds (eller barnets) skull inte lök på laxen genom att tala om att "Pappa blir LEDSEN om du inte..." Det är känslomässig utpressning och verkligen inte snällt. Som tur är verkningslöst också, dvs berör (ännu) inte barnet så illa som det kommer att göra om du fortsätter med sådana skuldinjektioner genom åren som ligger framför er. Jag hoppas du känner lust att läsa HELA Barnaboken (ja, inte om nyfödda bebisar kanske, men från och med andra delen, kanske) [-o<

Jag vet att från början när jag var på besök hemma hos mamman så var min dotter jätteglad och kom och kramade mig, till att bara komma och krama mig när inte mamman såg det i min dotters rum, till att inte vilja göra det alls. Kan detta ha med mamman att göra tro? Jag tror faktiskt det.

Klart det har med mamma att göra, men först och främst har det med din och mammas relation att göra, den som ännu förgiftar dig (och tro inte att jag inte begriper ). Du är tvungen att försöka lösgöra dig från all denna påverkan från mamma och därmed hennes inflytande över dig. Ni har gått isär. Ni lever skilda liv. Du är pappa till ett litet barn, ingen utsparkad äkta man som ska kompenseras för lidande och förbittring. Den tårtan bjuder inte mamma på och skulle inte kunna ens om hon ville, tro mig. Och lilla barnet ska verkligen inte ens behöva försöka

Så lär dig separera saker och ting. En enda sak är din egen här, som du kan påverka, forma och utveckla, och det är DIN relation med DIN dotter. Inte hennes med sin. Stå inte och hamra på en bergvägg med en smörkniv. Det är slöseri med både resurser, intelligens och tid #-o

Så då undrar jag vad sjutton jag kan göra för att ordna till denna situationen att mamman bara förstör förhållandet mellan mig och våran dotter?

Rusta dig med saklighet. Uppför dig (särskilt inför barnet) vänligt och artigt och sakligt och praktiskt och samarbetsvilligt i allt som rör barnet och se till att komma därifrån kvickt som attan! Tids nog kanske ni blir "vänner", mamman och du, och på riktigt samarbetsvilliga - inte bara du. Men var det, "bara" du, tills dess. Saker har sin tid. Saker förändras. Du kan inte forcera det. Inte genom att avkräva barnet saker och inte genom att avkräva hennes mamma saker. Bara I din värld, där DU lever - ibland med ditt lilla barn - kan du avkräva DIG saker.

Förutom det att min dotter inte vill krama och pussa mig så vill hon inte heller prata med mig på telefon. --- Från första början då hon började prata så hojtade hon till av glädje, men med tiden så har hon vägrat att prata med mig helt. --- jag vet helt ärligt inte om min dotter hör allt jag pratar med henne? Jag har frågat min dotter och då svarar hon att ”ja jag hör allt”.

Det är säkert sant. Hon hör allt. Det får du nöja dig med och vara glad att inte mamma slänger luren i golvet eller att hon själv gör det. Vad begär du? Ett intellektuellt samtal med en tonåring? Världen är full av fyraåringar (och treåringar och femåringar) som inte säger flasklock när man ringer. Jag har femton barnbarn, så jag vet 8) Det får man sannerligen inte ta personligt. Jag är glad om de lyssnar, som sagt, och ger mig chanssen att babbla vansinnigt trevligt och kärleksfullt och säga saker som DU ÄR SÅ SÖT (paus, tystnad) och DU ÄR SÅ SÖT och JAG LÄNGTAR EFTER DIG (paus, tystnad) och - tja, till slut får man ju avsluta, alldeles själv. "Vi ses när vi träffas!" är det mest neutrala och trivsamma jag har kunnat komma på... eftersom jag aldrig vet när vi träffas, och ingenting kunde bekymra barnet mindre För barnet är livet här och nu och en gafflande mormor eller farmor i telefon (eller pappa) är väl underhållning så god som någon

Men på sistone sedan jag pratat om problemet med dagisfröknarna så har de börjat uppmuntra henne att prata med mig på telefon --- Nu är det ju så att jag bara får prata med henne en gång i veckan allt efter socialens rekommendationer. Jag har sagt till dem att det är för lite, och detta har du Anna ochså nämnt i Barnaboken att man ju bör ringa om inte annat en liten stund VARJE dag. Detta kan jag ju glömma då mamman menade på att hon inte vill att jag ska ”ringa sönder hennes telefon”.

(Ur Barnaboken:) *Också ganska stora barn, upp i tonåren, måste man ständigt påminna om sin existens. En daglig kontakt per telefon, om än aldrig så kort, eller några rader i ett brev eller på ett kort några gånger i veckan, ett dagligt litet mail om barnet har tillgång till dator, bevarar ens plats i barnets vardagsmedvetande.*

Tonåren, var det ja... Nåja, visst ska man tala om att man finns och bryr sig, även för mycket mindre barn. Men det du far efter är kommunikation (telefon; skriva kort eller brev kan hon ju inte precis), men man måste förstå att den kommunikationen kan bli totalt ensidig i evigheters evigheter. Det betyder inte att den ÄR det, för barnet, men som sagt, den där bekräftelsen, själva kommunikationen i ordets rätta bemärkelse som du fikar efter - den får man hämta någon annanstans tills vidare.

Under en längre period när jag var borta från min första barn, då 2,5 och 4 år, skrev jag till dem varje dag. Jag målade små kort med hjärtan, tejpade fast en pressad blomma, skrev deras namn tjusigt och la ut lite text om hur jag älskade dem (och hoppades deras pappa skulle läsa för dem, vilket han gudskelov gjorde). Det kanske var att gå till överdrift - varje dag! - men jag ville att min saknad efter dem och min kärlek till dem skulle väcka enkel glädje, ingenting annat. Det är märkvärdigt att få brev, alldeles själv! Och förstås var alla inbäddade krav på gensvar tabu

Bort nu med mammaspöket Hon får väl köpa sig en ny telefon, när den gamla fallit sönder i små smulor av allt ditt pratande Det ska säkert gå bra. Om x antal år kan du ge din lilla flicka en egen telefon.

Blanda inte in dagisfröknarna i detta, tycker jag. De har inte, och ska inte ha, med ditt privata pappaliv att göra, och du vinner ingenting genom att få dem att tycka synd om dig / vända dem emot barnets mamma. Framför allt vinner barnet ingenting. Av samma skäl tycker jag du ska tacka och bocka för socialen och förklara att du anser ärendet avslutat för din del.

Det är det personliga ansvaret du måste ta till dig, och på dig, nu och framöver, för hur saker och ting ska utveckla sig mellan dig och ditt barn. När du ber dagisfröknarna styra om det ena eller det andra åt dig, och / eller socialen eller mamman, hemfaller du möjligen åt missuppfattningen - som verkligen inte är ovanlig - att någon eller något annat, Staten, Systemet, Etablissemanget eller you name it, ska ta ansvaret för att relationen mellan dig och din lilla flicka fungerar finemang enligt bananskalsmodellen - någon eller något ska hålla i det hela och du halka på, godkännandes eller icke godkännandes bananskalens funktionalitet, effektivitet och kvalitet. Men du är en vuxen man. Du är far. Du har ett personligt ansvar som du måste besinna och axla. Det är av det du kommer att växa, och det är i det du kommer att vinna din lilla dotters kärlek - även i handling - när tiden är mogen precis som du och du har gjort dig förtjänt av den.

Om min dotter skulle krama och pussa mig vid tillfällen då jag hämtar och lämnar henne skulle det få mig väldigt glad. Om min dotter skulle fortsätta att prata med mig på telefon skulle det också göra mig väldigt glad.

Ja, vem skulle inte det, höll jag på att säga (och sa jag), men sådana goda cigarrer kan man inte förvänta sig ska ramla ner från himlen. Jag hoppas du har förstått varför nu, och kan sluta ta avsaknaden av ömhetsbetygelser så osakligt personligt i fortsättningen [-o<

Se till vad du har att GE och gör det. Ge HA och TA är fula ord, som måste bort ur din missmodiga pappaskalle. Du är en rik man. Du har ett barn som DU kan ge DIN kärlek.

Gör det.

Ge.


O:)

[Pappafrågar]

Tackar för era svar. Anna Wahlgren det var ett rejält svar. Tack för att du tog dig tid till det utförliga svaret av sällan skådat slag.
Anna, jag måste även tacka dig för dina vänliga ord för att du tycker jag är bra för att jag har fått till stånd ett regelbundet umgänge med min dotter. Det värmer.

”Så sätt igång, ol' man ” Well i already startet.



Du skrev: ” Man lämnar inte sin plats vid dörren, man följer upp extremt noga just för att det INTE ska bli bestraffning av det hela, vilket aldrig någonsin leder till ett korrigerat - socialt acceptabelt - beteende utan bara till en sur och/eller kränkt unge med hämndbehov. (Läs gärna trotskapitlet "Jag vill - jag vill inte".)”

Man kan väl ge bestraffning som leder till något bra? Som i exemplet du skrev där barnet kissade i papperskorgen där eleven fick att straff att göra rent papperskorgen OCH två stycken papperskorgar till. Men du skrev att det ska ske utan att förlöjliga eller förnedra eleven. Läraren försvarade t.o.m. eleven mot en annan lärare som undrade vad som försegick. Eftersom om man förnedrar eller förlöjligar eleven så leder det först till rädsla och sedan till hat. Har jag inte rätt? Eller är det jag som missförstår dig?



” Så det är bara att krama och pussa själv. Vare sig hon vill eller ej. Ge järnet och dränk henne i kärleksbetygelser när du hämtar och lämnar, även om du måste jaga henne för det. Var glad att du är starkare än hon ett bra tag till Hugg ungen, vräk över henne glada tillrop och varmaste kramen och en tjugo trettio smackar på lilla munnen och skratta som åt en lek (vilket är precis vad det ska kännas som för henne). Vänta dig INGENTING i gengäld. Gläd dig åt att kunna visa DINA känslor av tillgivenhet, glädje och värme. Det är det finaste du kan ge henne och - voilà! - därmed det finaste du kan ge dig själv. Tro mig.”

Ska jag verkligen pussa och krama henne trots att jag ser att hon vill börja gråta när jag vill krama och pussa henne? För det har hänt vid ett flertal gånger att hon börjat gråta när jag skulle hämta henne från dagis, för att efter vi lämnat dagis bete sig som om det aldrig hänt att hon gråtid och är glad som en kvittrande fågel under våren. Är det föressten normalt beteende att gråta för att minuten efter vara glad på det här sättet?



” Är det något jag vill ska genomsyra Barnaboken är det detta som står i mottot vad gäller barnen:
Frihet från skuld.

Förvisning har ett helt annat syfte (se ovan). Lilla ungen får vråla och skrika och bära sig åt precis hur som helst - för sig själv. I sitt rum, sin säng, sin fristad, sitt privata lilla hem - kemiskt fritt från skuld och skam. Där handlar det om ren beteendefostran, inte om minsta skuldbeläggande eller känslor alls, faktiskt. Förstår du ”

Ja jag förstår. Tack för detta suveräna tips. Det kan vara lätt att göra fel, tyvär. Men nu vet jag.



” Jag hoppas du känner lust att läsa HELA Barnaboken (ja, inte om nyfödda bebisar kanske, men från och med andra delen, kanske)”

Andra delen handlar ju om barn upp till två månader? Jag började med att läsa det som är aktuellt just nu. Jag har läst snart hela del 5 och valda sidor ur del 4 som jag tänkte ta mig an helt snart. Men de andra delarna i BB är ju bara upp till ett år och min dotter är ju 4 år. Ger de tidigare delarna 2 och 3 så mycket information som jag har nytta av nu?



” Klart det har med mamma att göra, men först och främst har det med din och mammas relation att göra, den som ännu förgiftar dig (och tro inte att jag inte begriper ). Du är tvungen att försöka lösgöra dig från all denna påverkan från mamma och därmed hennes inflytande över dig. Ni har gått isär. Ni lever skilda liv. Du är pappa till ett litet barn, ingen utsparkad äkta man som ska kompenseras för lidande och förbittring.”

Det är svårt att lösgöra sig när man ska hämta barnet från hennes lägenhet och hon attackerar/provocerar mig till max, skriker och gapar trots att jag ALLTID är lugn. Utsparkad är jag inte, jag lämnade henne för jag tycker det är bättre med ett liv i lugn och ro. Så nu vet du det.



” Jag hoppas du har förstått varför nu, och kan sluta ta avsaknaden av ömhetsbetygelser så osakligt personligt i fortsättningen”

Ja, jag har förstått. Barn är barn och de är som de är och det är naturligt det min dotter gör. Vissa barn pratar inte, andra gör det. Vissa kramar och pussar andra gör det inte. Det är inget de ska förvisas för och jag tänker inte göra det, utan köra med social gemenskap som främsta val, inklusive de andra tipsen du gett och jag skrivit ovan
(1 Känslomässig närhet, 2 uppmärksamhet och 3 social delaktighet leda, visa, lära, hjälpa, LYSSNA. Glöm kraven men visa "överraskad" uppskattning och tjoho-glädje så fort hon gör "rätt", något BRA, något hjälpsamt, något entusiastiskt).Och jag ska inte prata så hon känner skuld mera heller för den delen.



Du skrev i BarnaBoken något i stil med:
” Att barnet tas i bruk behöver inte vara något märkvärdigt. Det viktiga är att barnet arbetar tillsammans med den vuxna, och det som uträttas är, eller ska verka vara nödvändigt, på allvar, inte på lek. A Arbetet utförs av barnet, minst en gång om dagen, systematiskt planerat, det ska vara regel, inte undantag. B Utanpå det programmet i punkt A så kommer sedan all sådan social delaktighet som barnet själv tar initiativet till. Alla ungar vill hjälpa till, det gäller bara att ta det gyllene ögonblicket i flykten och hålla fast det så länge det varar.”

Så jag undrar skulle du Anna Wahlgren eller någon annan kunna ge ett/några tips på schema till en pappa som jag som har sin dotter från fredag eftermiddag till måndag morgon varannan helg skulle kunna ha nytta av. Jag pratar om det systematiska arbetet som ska utföras en gång om dagen (A). Det arbete som barnet själv tar initiativet till sköts ju automatiskt(B).


Tackar som vanligt till alla svar. Tack för det här forumet ochså. Tills vi hörs igen ha det bra, alla.

[videunge]

HEj

Jag kommer med ett litet svar på bara en del i brevet, men det finns nog andra som kan fyll på.
Jag har visserligen en lite mindre tjej ( 3) men det behöver inte vara så krångligt. Här hemma är hon alltid med och lagar middag. Hon har en egen liten kniv och skärbräda och kan skära tex korv eller sallad. Ibland är hon salladsansvarig och får välja vad det skal vara i, skölja, skära och blanda. Hon är ofta med och handlar och får ibland önska mat. Kanske kan vara något? laga middag varje dag-tillsammans. Handla och planera ihop innan. vad behöver vi?

Se gärna lite hjälplös ut emellanåt. var 17 är grytorna... :-k man kan få massor av hjälp. dom kan mycket. HOn behöver få känna att hon är absolut nödvändig och att du skulle klara dig sämre utan henne. Visst är det på ett sätt så att det spontana arbetet är spontant MEN jag brukar se till att ha lite spontana arbeten på lur så att säga . Tex nu behöver vi dusha blommorna skulle du kunna hjälpa mig kanske TACK så mycket, eller så. Är man lite ovana att jobba tillsamans så kanske inte liten all gånger hänger med på vad du skall gör och då är det bra att säga det och bjuda in. Nrä det börjar bli gnälligt tex brukar jag ha ngt bra på lur som verkar absolut nödvändigt just då. Det funkar kan jag lova.

Ibland om det är lite trögt kan man utmana både dem och sig själv och låta dem testa ngt som de inte gjort förut. Med lite instruktion kan de göra mycket (min fick när lillebror var ledsen, lära sig att göra välling. det gick aldeldes utmärkt)
Mäta pasta/vatten/ris tex så får man ju träna på att räkna lite med.

En fyraåring kan efter instruktion mycket väl sätta på en tvättmaskin själv. Det är kul här hemma. dessutom måste man ju ner i källaren. det är spännande det. hänga tvätt likaså. här står hon på en stol/ el trappstege om vi är ute och jag lassar upp tvätt till henne. Glöm inte att tacka så mycket fr hjälpen. och det allra viktigaste är förståss inte exakt hur mycket hon jobbar eller det exakta resultatet utan att ni jobbar tillsammans. Ta med henne i det som behöver göras och ta tillfällen i akt när det ges. Det behöver inte vara så krångligt. Du behöver kanske inte städa innan hon kommer? ( Inte allt i alla falll) Här hemma har tjejen en liten egen mopp gjord av en pinne med en disktrasa virad i änden som är uppklippt. Sen hjälps vi åt. ( det är inte förbjudet att ha roligt med)

Sen gå ut. vare dag. och är det något som kan behöva schemaläggas så är det just det. Det är jätteviktigt för er båda. anske behöver ni gå ett ärende, eller bara en kul tur till parken, men gå ut.

hoppas du fick lite inspiration

kram

[Pappafrågar]

Hej Videunge! Tack för ditt inspirerande inlägg. Det kommer att vara till mycket nytta för mig, då jag ju precis köpt Barnaboken och börjar att anamma mig alla bra tips till barnens bästa. Kram tillbaks. Fler tips och råd är väldigt välkomna. Ha det bra alla. Hej så länge!

[annawahlgren]

:thumbsup:

[farmor]

Snälla pappa - respektera ditt barns rätt till integritet att själv bestämma över sin kropp dvs vem hon skall krama, pussa, sitta i knä hos. Och träng dig inte heller på henne själv genom att tvinga henne till en närhet som hon inte själv är beredd att frivilligt ge dig! Straffa/skuldbelägg henne inte heller för att hon inte vill vara så nära som du vill! Eftersom hon är tjej och du kille är det extra viktigt att redan nu implementera total frivillighet i relationen. Vad lär hon sig annars om hur killar beter sig? Kanske att de tränger sig på och accepterar inte ett nej - det är deras natur. Antar att du vill vara en annan förebild för din dotter och tex säga: Ok, jag märker att du inte vill kramas och pussas och det är ok!

[annawahlgren]

Tack, videunge Utmärkta tips =D>

Snälla pappa - respektera ditt barns rätt till integritet att själv bestämma över sin kropp dvs vem hon skall krama, pussa, sitta i knä hos. Och träng dig inte heller på henne själv genom att tvinga henne till en närhet som hon inte själv är beredd att frivilligt ge dig!

Bästa farmor - missade du en siffra? Eller rättare sagt la till en, så att det blev 14 i stället för 4

Eftersom hon är tjej och du kille är det extra viktigt att redan nu implementera total frivillighet i relationen. Vad lär hon sig annars om hur killar beter sig? Kanske att de tränger sig på och accepterar inte ett nej - det är deras natur.

Kanske inte riktigt nödvändigt att läsa in SEX (en siffra till, haha ) i en pappas handfasta, kärleksfulla glädjeyttringar vid mötet med sin efterlängtade lilla fyraåring (inte fjortonåring)

Visserligen lever vi i en sexfixerad tid, men så små barn ska sannerligen inte beläggas med ansvaret att välja eller välja bort kärleksbetygelser, de ska bara HA dem :thumbsup:

Så jag vidhåller - naturligtvis:

Så det är bara att krama och pussa själv. Vare sig hon vill eller ej. Ge järnet och dränk henne i kärleksbetygelser när du hämtar och lämnar, även om du måste jaga henne för det. Var glad att du är starkare än hon ett bra tag till Hugg ungen, vräk över henne glada tillrop och varmaste kramen och en tjugo trettio smackar på lilla munnen och skratta som åt en lek (vilket är precis vad det ska kännas som för henne). Vänta dig INGENTING i gengäld. Gläd dig åt att kunna visa DINA känslor av tillgivenhet, glädje och värme. Det är det finaste du kan ge henne och - voilà! - därmed det finaste du kan ge dig själv. Tro mig.

* * *

Man kan väl ge bestraffning som leder till något bra? Som i exemplet du skrev där barnet kissade i papperskorgen där eleven fick att straff att göra rent papperskorgen OCH två stycken papperskorgar till. Men du skrev att det ska ske utan att förlöjliga eller förnedra eleven. --- Har jag inte rätt? Eller är det jag som missförstår dig?

Du har förstått så rätt Förödmjukande bestraffning är alltid verkningslös. Här fick eleven en chans till UPPRÄTTELSE, det var det goda straffet ledde till, och utan att förödmjukas eller hånas (däremot blev han föremål för rättmätig ilska, men för sin handling, inte för sin person).

Ett NEJ - vad det än gäller - måste alltids följas av ett JA, en väg ut, något som gör saker bra, Är bra, dvs RÄTT - en upprättelse där barnets värdighet helgas, även om själva handlingen var åt skogen.

Ska jag verkligen pussa och krama henne trots att jag ser att hon vill börja gråta när jag vill krama och pussa henne? --- Är det förresten normalt beteende att gråta för att minuten efter vara glad på det här sättet?

Ja, det ska du. Gör det snabbt och lekfullt (som jag skrev) och dra inga växlar på eventuella protester, som garanterat inte har med dig att göra på ett så känslomässigt sätt som du befarar. Du avbryter ju onekligen och små barn behöver tid att landa i det nya, vad det nu är.

Ett hett tips: Underskatta aldrig mutans betydelse Ta barnet vid handen och gå, bara, och råka strax "hitta" något vansinnigt trevligt som du kanske har i fickan. Om hon letar.

Ger de tidigare delarna 2 och 3 så mycket information som jag har nytta av nu?

Ja, i den meningen att de beskriver ett förhållningssätt till, och en förståelse av, små barn - från början mycket små barn, och då var du ju inte med riktigt - som lägger grunden till det ömsesidiga förtroende du håller på att bygga upp nu. Där finns mycket matnyttigt att hämta för att man så att säga ska kunna komma rätt från början, lägga grunden och också lära sig en hel del om sig själv. Men de springer ju inte bort, så jag tjatar inte

Det är svårt att lösgöra sig när man ska hämta barnet från hennes lägenhet och hon attackerar/provocerar mig till max, skriker och gapar trots att jag ALLTID är lugn.

Försök få till stånd ett överlämnande på neutral mark. Som på dagis, exempelvis. Så brukar folk ofta ordna det. Du kan ju inte stå där på underminerad mark, om man säger, med en mamma som inte direkt föser barnet i armarna på dig. En för alla gäslig situation, så långt från samarbete i barnets intresse man kan komma Så lös den. Det kan du.

[Pappafrågar]

Tackar för tipsen både farmor och Anna Wahlgren, kram till er båda.

Haha du är rolig Anna Wahlgren. Farmor, gällande åldern så skojar Anna Wahlgren lite med dig. Anna VET att du inte skrev 14. När det gäller om jag ska krama min fyra åriga dotter så tror jag ju inte hon dör av att jag kramar henne och ger henne en snabb puss när jag lämnar OCH hämtar henne från dagis. (Kramar och pussar det gör jag hela tiden under hennes besök hos mig, utan protester från henne. Hon kramar mig ochså ibland, helt frivilligt, utan min påverkan. Närhet vill hon ha från och till för hon klättrar på mig ibland när vi sitter på soffan bl.a och tittar på någon skojig film tillsammans t.ex., även i andra sammanhang ochså) Jag tror faktiskt det gör mer nytta än skada ärligt talat. Jag håller med dig Anna Wahlgren, små barn bör nog inte beläggas med ansvaret att välja eller välja bort kärleksbetygelser, de ska bara HA dem. När det gäller ditt tips gällande mutan så kan det ju vara en bra idé att ta till ibland. Inte alltid för då blir hon ju bara bortskämd tror jag. Jag har dessutom redan innan jag ställde frågan till dig Anna bestämt mig för att läsa HELA boken faktiskt, jag är alldeles för vetgirig för att inte göra det. Fast jag kanske koncentrerar mig lite mer på det aktuella just nu i Barnaboken, d.v.s del 4 och 5, vilka jag om någon dag läst igenom. Sedan sätter jag igång med de andra delarna. Att få till stånd ett möte på neutral mark funkar just nu eftersom mamman fått jobb, vilket till min lättnad gör att jag kan hämta OCH lämna min dotter obehindrat på just dagis. Och ja det är en skam att mamman ser till sin tråkiga illvilja istället för att se till att våran dotter känner lugn när vi alla träffas vid hämtning och lämning. Jag har försökt att förklara för mamman, men hon förstår inte, tyvär. Till och med när jag nu börjat med att köra social delaktighet för min dotter så sa hon när hon hjälpte mig att: ”nu kommer mamma att bli besviken på mig”. Jag undrade vad hon menade, men hon svarade aldrig på min fråga, så jag lät det vara. Men om det är som jag misstänker så har ju mamman absolut inga gränser för vad hon hittar på för att förstöra mellan mig och min dotter.

Ännu en gång tackar jag för era svar. Vi hörs alla. Peace and Love.

[annawahlgren]

:thumbsup:

[Pappafrågar]

Hej igen Anna Wahlgren.

Jag tänkte på en sak och det är att du skrev:
” Hellre bör man vara otrevlig mot barnet än att dömma barnet till den otrevlighet man besparar sig själv. Elvaåringen som kör med sina föräldrar bör sättas på platts. Man ska inte tillåta deras favorituttryck: ”håll käften”, ”djävla idiot”, osv.. Man kan gott påminna elvaåringen att föräldrarna ochså förbehåller sig samma respekt och integritet som elvaåringen själv. Bär det inte frukt idag ”skiter väl jag i”, så bär det frukt imorgon”

Fråga 1. Finns det några lägen där man tvunget måste förvisa ett barn som är stor i käften för att han vägrar att prata ”fint”? Eller gäller förvisning endast i extrema fall som när föräldrar inte kan vara i samma rum som barnet, typ, som du beskrev lite tidigare i denna tråd?



Du skrev vidare i 15 års kapitlet att:
” Om man tror att femtonåringen ska pröva på hasch för att man misstänker att han ska till ett gäng som håller på med sådant så ska man säga: ”Du får inte åka dit, punkt”. Man bestämmer formen. Vilket ju är RÄTT sätt att säga.
Ger man femtonåringen istället tillåtelse med reservation och säger: ”Du får åka, men lova mig att inte röka hasch”. Man bestämmer innehållet.” Vilket är FEL sätt att säga, eftersom då lägger man ansvaret till femtonåringen. Förutsättningarna finns men han ska själv bestämma att avstå från att utnyttja förutsättningarna, haschet alltså. Dessutom kan barnet skuldbelastas i onödan med sånt prat. Barnet kommer troligtvis att nyttja hasch, trots att han vet att han inte fick ju.

I femton års kapitlet skrev du även att:
” Oroar man sig, kan man ha ett förebyggande samtal, där man inte utgår från något, men ändå kalkylerar med möjligheten. Man kan säga t.ex såhär: ”Om de dricker sprit på festen tycker jag du kan gå hem på en gång. Om du alltså känner att du inte orkar säga nej, och alla andra dricker. Skyll då på att du har ont i huvudet eller vad som helst och gå.”

Fråga 2. Men i detta fallet så bestämmer man ju innehållet som du i första exemplet skrev att man inte skulle bestämma över som förälder. Det var ju formen man skulle bestämma över som förälder ju? I det här exemplet så låter man ju barnet bestämma om han ska utnyttja förutsättningarna, alkoholen alltså, och då kan ju barnet skuldbelastas vilket i haschexemplet man inte skulle göra ju? Jag vill inte märka ord, men är bara lite nyfiken. Denna fråga är egentligen inte så jätteviktig att få svar på. Jag kan ju förstå att det är värre med hasch än med sprit ju och att man från fall till fall kan ge barnen ansvar eller förbud.


Du har ochså skrivit (se BEKYMMER SYSSELSÄTTNING: 717-730):
” Man ska hellre fråga än att ställa direkta krav (begära). För då slipper man att förlora ansiktet om barnet inte vill, d.v.s. utan att ge barnet anledning att betvivla att man står för det man säger, gör och är. Det är även bra med frågor ochså för det finns många situationer där man inte orkar att vara konsekvent mot barnet trots att man borde.”

Fråga 3. Du menar att man ska vara så mot yngre barn eller hur Anna? För när de börjar komma upp i åren så ska man ju enligt dig vara konkret och tydlig (inte luddig) mot de snart vuxna barnen. Eller har jag fel?

Tackar som vanligt för svar. Tills vi hörs ha det bra.