Hjälp med vargskjutning innan kurstart

[JW]

Hallå!

Skulle behöva hjälp av er kloka forumister att skjuta av lite vargar innan det blir kurstart. Är inte så aktiv på forumet men har läst otroligt mkt för att bli redo för att kura lillkillen. Kurade även storasyster för några år sen men resultatet kom bara till Lugnet, resten hade jag för mkt vargar för att klara av.

Nu är det alltså dags igen för lillebror. Denna gång känns det väldigt annorlunda, vi har kört SM och han är en mkt lugnare personlighet än sin storasyster. Vi har det därför väldigt bra för det mesta (tack Anna för standardmodellen! ), men behöver ta bort sista nattmålet och träna på att somna utan napp. Därav kommer vi köra en kur så fort jag är redo. Lillebror är redo så fort hans smakisar har blivit mer rejäl mat (han är en stor kille som har varit väldigt hungrig de senaste veckorna, men pga mkt krångel med allergiprickar har jag tagit det lugnt med att introducera smakisar, nu är vi iaf igång...).

Så - här är min största varg som funnits ända sen kurning av storasyster och som jag går och filosoferar kring på dagarna:

Varför leder den naturliga instinkten, dvs att hålla om och trösta ett barn som skriker, till att vissa barn inte kan sova på natten?

Barnskrik har ju i forskning visat sig vara det absolut mest irriterande ljud vi vet - därför vill vi bli av med ljudet så snabbt som möjligt. Den naturliga instinkten för de flesta människor är att ge fysisk kontakt för att snabbt få bort skriket. Dessa naturliga instinkterna är ju de som ärvts vidare i mänskligheten och visat sig framgångsrika för artens fortlevnad. Varför behöver man "lära" sig att inte ha fysisk kontakt för att få harmoniska nätter för barn och föräldrar? Varför måste man odla en attityd av säkerhet som för de flesta förstagångsföräldrar inte finns där naturligt? Varför är det helt enkelt så "onaturligt" att få vissa barn att sova på natten? Jag vet ju att metoden funkar och att barnen blir så nöjda och glada - men varför är vägen dit inte naturlig, när behovet av sömn är så naturligt???

Skulle vara jätteglad om ngn vill filosofera med mig om era tankar och därmed hjälpa mig vidare.

Till sist vill jag bara säga att jag verkligen förstått det här med att Attityden är så viktig, därför ska den vara 100-procentig innan jag kör igång. Min mor som är 6-barnsmor sa det så alldeles strålande när jag frågade:
"Men mamma, hur kunde du höra våra småsyskon när de sov, de låg ju i andra änden av huset och ni hade ju inga babymonitorer på den tiden och det var alltid fullt liv i vårt hus?"
"Hmm, ja hur gjorde jag... Jag kände på mig när det var dags och gick in till dem och då brukade de ha vaknat"
Ingen överkoncentration där inte!

Mvh
Jenny

[timjan]

Vilka bra frågor! Jag hoppas att någon klokare än mig svarar. För jag har inte svaren, menfunderingarna.

Lycka till!

[TorsMamma]

Hej JW och välkommen.

Jag har också tänkt en hel del på det du beskriver ovan. Detta är mina tankar (alltså inte AWs eller någon annans filosofi, utan mina spontana reflektioner)

I Afrika måste mammorna bära sina barn på ryggen om dagen och sova med dem hos sig om natten, därför att:
De har inte dörrar på sina hyddor, vilddjuren hotar de fakto ända in i huset. Så alltså, vargen är ju defakto där hela tiden och därför måste man ha sin egen kropp som skydd. De kan inte länge ha sina spädisar på marken med risk för att vargen faktiskt tar dem. (eller Lejonen då, som safarin så fint beskriver)

Eskimåerna, har sina spädisar i pulka och bäddar in dem rejält mot kyla. Men även här kan man ju tänka att ha barnen i famnen ger fysisk värme och skydd och därmed måste man bära på dem. Visst?

Men i västerländsk värld har vi annat skydd. Vi har dörrar, larm, m.m. och därmed måste vi inte bära våra små mot kroppen för att de de fakto skall vara skyddade mot "vargen" så vi har dem i vagnar och sängar och sjalar för vissa transporter.

Alla länder, kulturer har SITT sätt att göra det på. Det viktiga är HUR kan man garantera sitt barn "säkerhet"? Med min fysiska närvaro eller genom att lugna och ge besked om att allt är lugnt och du kan fortsätta sova.

I USA på Militäranläggningar har man ju vakter som går runt och skriker typ "It's 8 O'clock and all is calm" vilket för mig är ramsan. Detta betyder att vaknar man kl. 24 så säger rösten "It's 12 O'clock and all is calm". Rätt?

Så vi vet att genom att ha brandlarm, säkerhetsdörrar m.m. är vi skyddade från vargen och detta förmedlar vi sen till våra barn genom "attityden".

Nästan alla kulturer lär sig lyssna till de olika skriken och långt ifrån alla reagerar DIREKT när barnet skriker oavsett. I många kulturer måste man faktiskt göra klart det man gör för tillfället. Plocka de sista bären, döda djuret man jagar osv.. För att SEN kunna lugna och trösta sitt eventuellt skrikande barn. Även om jag håller med, ALLA speciellt mammornas stressystem hestar så klart upp sig när barnet skriker och bör göra, det är ju för att skydda mot vargen/lejonet. Men alla LUGNAR olika.

Så i SHN lugnar vi med verktygen och ramsan i första hand. Allt för att förmedla LUGNET.

En liten annekdot om hur en "säker sovare" har det.

Min son är inte heller kurad utan är SMad och han blev typ minikurad runt 5-6 mån, då han hackade en del på natten. Men det tog 1-2 nätter så var det klart. Och sen dess har faktiskt sömnen inte ifrågasatts alls.

Så, nu i sommar (för en vecka sen) var vi ute med båten. Det blåste 14 m/s och det gjorde det även på natten. Vi kunde faktiskt inte hitta en lugn hamn och det slutade med att vi (min man och jag) faktiskt var rädda för våra liv, det gick inte att ankra någon stans och vi bara drev. I 12 m/s hela natten. Vi fick gå upp starta båten och på alla sätt ankra om, flera gånger.
Så vad gör sonen? Inte ens vaknar för att fråga vad vi håller på med. För han VET att med mamma och pappa på vakt kan man sova gott. Det var ett härrans liv och vi skrek till varandra mitt i natten mitt i regnet för att höra vart vi skulle åka och ankra om osv...
Men vaknade sonen? Nej, han sover gott, tryggt och lugnt.

Av någon anledning är sonen alltid trygg även när min oro finns så skiner den inte igenom bevisligen för sonen är lugn och trygg även när jag faktiskt hänger för mitt liv och tycker det är läskigt.

Så min slutsats som jag har är: Hittar man sin attityd genom att bära och bära, ja då får man väl göra det. Kan man hitta den genom att buffa, perfekt. Men hittar man den genom ramsan perfekt, för då har man ju möjlighet att lugna fler och bättre, samtidig som man gör något åt saken.

Så HUR förmedlar du lugn? Det tycker jag är frågan, inte skriket. Om du hänger med?

Sist, Jag är övertygad om att vi i västvärlden som faktiskt inte måsta arbeta eller på olika sätt slita för vår överlevnad spenderar en hel del tid på "överkoncentration" istället. Om jag hade som AW faktiskt säger 12 kossor som måste mjölkas nu och 10 andra ungar som skriker, hur gör jag då? Livet måste ju liksom fortsätta på något sätt och då måste vi förmedla lugn genom "attityden" vilket somliga har lättare för och andra lite svårare.

[JW]

Tack för ditt fina svar, TorsMamma!

Jag tycker det verka vara kloka reflektioner - hur förmedlar man sitt eget lugn. Och det är här jag inser att min brist på erfarenhet kring skrik på natten gör sig tydlig och som gör att jag inte kan förmedla ett lugn och en tydlighet. Istället har jag, som med första barnets första månader, gått på ren instinkt och vaggat och vaggat - dock med en massa oro och ofta även andra känslor som irritation och uppgivenhet (och ibland nästan raseri... ).

Är uppvuxen med många småsyskon och känner mig väldigt bekväm i hur man hanterar många andra möjliga problemsituationer, dessa har jag lärt mig i praktiken av min mamma. Tex så har jag aldrig ens tänkt i termer av matproblem - jag har hjälpt min mamma att lassa i mina småsyskon mat med en tydlig självklarhet under många år. Likaså har jag med självklarhet och lugn tröstat barn som slagit sig, hanterat trotsbarn som inte vill sätta på sig kläder etc etc. Däremot så har jag vacklat kring hur jag ska hantera skrik/oro kring sömn. Detta var aldrig ett problem i vårt hem och jag hörde aldrig mina syskon gråta på natten eller vid läggning.

Allt eftersom så stärks ändå en bild av vilken attityd jag vill ha kring detta och om några veckor då det är dags lär jag vara redo!

Roligt är det också att filosofera på detta forum där man har ett helhetstänk kring sitt föräldraskap, och där man ställer höga krav på sig själv som förälder - inget BVC-flum här inte! =D>

Mvh
Jenny

[annawahlgren]

Välkommen är du (Om jag inte sagt det förut )

Tack, TorsMamma för ett fantastiskt fint inlägg. Minnesvärt och gripande och sant - Gud vare lovad att allt gick bra... :-({|=

Varför leder den naturliga instinkten, dvs att hålla om och trösta ett barn som skriker, till att vissa barn inte kan sova på natten?

Därför att tröst inte hjälper ett barn (eller en stor människa) som frågar efter säkerhet. Och det gör vi alla. Fysiskt och faktisk säkerhet är vad vi alla behöver och iscensätter, efter bästa förmåga, inför och under natten. Det kan inte små barn. Det måste vi göra åt dem.

Ingen människa, varken stor eller liten, orkar befinna sig i konstant krisläge hur länge som helst (eller särskilt länge alls). På nätterna måste vi få sova i lugn och ro, förvissade om att ingen fara hotar. Vi är priviligierade i vår del av världen därför att krig och bränder inte rasar omkring oss, så länge det nu varar - därför behöver vi inte agera levande skyddsrum åt våra förskrämda små barn, som frågar efter säkerhet för liv och lem. Den finns där ju redan genom våra ointagliga, trygghetsförsäkrade hus. Alltså kan vi lugna dem där de ligger.

Jag har skrivit mycket om detta i Internationella Sova hela natten, särskilt i kapitlet "Säkerheten".

Barnskrik har ju i forskning visat sig vara det absolut mest irriterande ljud vi vet - därför vill vi bli av med ljudet så snabbt som möjligt.

Nej, inte "irriterande". Och "vi" vill inte "bli av med ljudet så snabbt som möjligt", det vore för - vad ska jag säga? För enkelt? För själviskt? Det som väcks inför ett barn som gråter / skriker - omedelbart - är beskyddarinstinkten. Den går ingen obemärkt förbi, inte ens en barnlös kritstreckskostym. Det handlar om att trygga detta barns (och därmed mänsklighetens) överlevnad. Och i den är vi alla delaktiga, aktivt och tvingande. Men det handlar inte om att trösta. Det handlar om att betrygga. Att säkra överlevnaden.

Den naturliga instinkten för de flesta människor är att ge fysisk kontakt för att snabbt få bort skriket.

Nej, inte för att "snabbt få bort skriket" utan för att i handling övertyga barnet (vilket kan vara nog så svårt, till en början) om att det faktiskt kommer att överleva och kan känna sig tryggt i den förvissningen. Sakta men säkert uppbyggd. Och ständigt återuppbyggd.

Dessa naturliga instinkterna är ju de som ärvts vidare i mänskligheten och visat sig framgångsrika för artens fortlevnad. Varför behöver man "lära" sig att inte ha fysisk kontakt för att få harmoniska nätter för barn och föräldrar?

Fysisk kontakt är lisvavgörande. Men det är inte detsamma som tröst, vilket bekräftar faran. Kontakt, kommunikation, närhet, ömhet, glädje, kärlek - det är inte tröst, som om det vore synd om barnet. Det är liv. Och livet levs levande och vaket. På nätterna sover man, och det kan man göra lugnt.

För övrigt har ju SHN-kuren hur mycket fysisk kontakt som helst, om och när det behövs. Du talar väl inte femminutersmetoden här

Varför måste man odla en attityd av säkerhet som för de flesta förstagångsföräldrar inte finns där naturligt? Varför är det helt enkelt så "onaturligt" att få vissa barn att sova på natten?

Därför att attityden av säkerhet och självklarhet hjälper lilla barnet alldeles kolossalt att känna sann trygghet om natten. Det finns ingenting "onaturligt" över det, däremot en väldig lättnad.

Förstagångsföräldrar har naturligt (sic!) nog en benägenhet för överkoncentration, som de inte skulle ha råd att hålla sig med om de hade sjutton andra bebisar att tillfredsställa akut och arton kor att mjölka NU. Du hör sällan eller aldrig en förälder med många barn beklaga sig över sömnproblem.

På min tid, när mina första barn föddes (på 60-talet), var det i högsta grad "naturligt" att små barn skulle sova på nätterna, med 6 tim utan mat från och med månadsgränsen, och sedan vidare. Men då var mamma hemma de första åren. Dessa tröstande och underhållande aktiviteter nattetid numera handlar väldigt mycket om ren och skär kompensation - mindre om något "naturligt". Närheten - den fysiska kontakten - som går förlorad på dagarna, därför att barn och föräldrar inte lever tillsammans längre i någon gemensam vardag, tar lätt sin tribut om nätterna, och det är - strängt taget - ingen som mår bra av det, i längden. Sömnproblemen är legio i dessa dagar. Det har inte alltid varit så.

Jag vet ju att metoden funkar och att barnen blir så nöjda och glada - men varför är vägen dit inte naturlig, när behovet av sömn är så naturligt??

En bedömningsfråga. Vägen dit kan vara nog så "naturlig", om man bara vet vad man gör och varför - i barnens intresse. Inte konstigare än att man ger mat ganska "naturligt", dvs utan att ifrågasätta det nödvändiga och för barnen välgörande, regelbundna födointaget, vilket man ju gör varenda dag Man tillfredsställer fortlöpande ett behov som knappast skulle låta sig "tröstas" bort. Det är - borde vara - likadant med sömnen.

Roligt är det också att filosofera på detta forum där man har ett helhetstänk kring sitt föräldraskap, och där man ställer höga krav på sig själv som förälder - inget BVC-flum här inte!

Tack, du kära


O:)

[JW]

Tack Anna för att du tar dig tid att hjälpa mig!

Sömnproblemen är legio i dessa dagar. Det har inte alltid varit så.

Detta har jag funderat mkt på! Min mamma fattar ingenting när jag berättar hur vi haft det och hur våra andra vänner har det med sina små. Det enda hon säger är "Men så ska det inte vara, det ska vara mysigt med små bebisar..." Alltså,
små barn ska njutas...

Som den analytiska person jag är 8) har jag därför många ggr funderat på vad som skapat detta. En av grundorsakerna jag kommit fram till är dagens BB-vård. Efter att noggrannt korsförhört min mamma om hur det gick till när hon fick barn så inser man att skillnaderna är kolossala. När hon födde barn tog professionella barnmorskor hand om barnen på natten, gav dem tillägg om det behövdes, mammorna ansågs behöva vila ut och dessutom behövdes de läras upp i hur man skötte små barn. Hem kom de efter 5-7 dagar, utsövda och med barn som sov på nätterna och vaknade max 2 ggr per 12 timmarsnatt för att äta. Snart hade de sovit över sina nattamningar...

Vad har vi idag? Jo, nyförlösta förstagångsmammor som ligger själva med sina nyfödda, guidningen består enbart av "amma så fort de säger pip". Sedan lite hjälp med amningsteknik. Efter 1-2 dagar åker man hem, helt totalt slut och med en nyfödd klistrad vid ett blödande bröst (Ingen napp de första två veckorna är tillåtet...) Detta är iaf min erfarenhet av s.k. vården av nyfödda och nyförlösta.

Men - det finns två undantag bland mina vänner som fått barn. De har barn som sovit lugnt och harmoniskt ända sen BB-tiden. Båda har varit prematura och legat några veckor på neonatal och där fått rutiner, tillägg och omvårdnad av erfarna barnmorskor. Är detta bara en tillfällighet?

För er som orkar läsa berättar jag i detalj vad som hände när jag fick mitt första barn. Du har säkert hört det förut, Anna, men det hjälper ytterligare till att förklara den osäkerhet som byggs in tidigt, iaf i mitt föräldraskap.

Lördag morgon kl 4 föddes lilla A, en låååång förlossning som startade natten till tisdag, men med pinvärkar som inte öppnade någonting förrän framåt torsdag kväll. Jag åker fram och tillbaka till förlossningen några ggr och sista natten får jag en spruta morfin så att jag kan dåsa några timmar. När jag sedan till slut är öppen 4 cm tas hinnorna eftersom jag bedöms vara så trött och de måste få fart på det. Fart blir det... Jag öppnas till 10 cm inom en timme och har ingen minnesbild av den timmen, jag var så gott som okontaktbar. Allt går dock bra och på lördag morgon rullas jag in på ett BB-rum som jag delar med en annan mamma. Hon och bebisen har precis vaknat och ägnar förmiddagen åt att packa och få besök av familjen. Jag kan förstås inte sova, känner mig nästan traumatiserad av smärtan jag upplevde och får ingen lugn och ro. Min man är hemskickad "för han måste få sova", som de säger. Själv har jag inte sovit ordentligt sen måndag kväll, men det är tydligen mindre viktigt. Lilla A vaknar frampå förmiddagen och är orolig och skrikig. Jag ammar och ammar men det är ändå väldigt skrikigt. Framåt eftermiddagen börjar det göra riktigt ont i brösten och jag ringer på barnmorska och säger att lilla A är väldigt skrikig och verkar inte vara helt ok. Jag får frågan om det är mitt första barn, och sedan saäger hon att barn kan skrika så där... I min journal står det "Mamman orolig över att flickan skriker. Mamma lugnad". Inte barnet lugnad - mamman...

Jag sitter sen och ammar (eller rättare sagt, A suger på ett tomt bröst) mellan kl 20 och 02. Tårarna rinner nästan hela tiden och jag har så ont och är så trött, så trött. Så fort jag tar bort henne från bröstet skriker hon. Kl 02 ger jag upp och går ut i korridoren och vaggar henne tills hon lugnar sig. Jag tittar in i personalrummet för att se om det tar ngn notis om mig, men de sneglar bara ut och fortsätter tittar på TV. Jag fortsätter vagga men kl 04 kommer dock en sköterska och frågar hur det går. Jag förklarar igen vad som hänt och äntligen tar de ett blodprov och ser att blodsockret är väldigt lågt. De tar lilla A, ger henne lite tillägg ("sånt gör vi inte utan läkarordination egentligen, men vi gör ett undantag") och tar in henne till personalrummet. Äntligen får jag sova några timmar. Kl 06:30 kommer de tillbaka med henne och det är dags att amma igen. Vi fortsätter i samma stil och vid läkarundersökningen på förmiddagen kallar de henne för "irritabel" och tar några extra prover. Ytterligare några timmar senare kommer en sköterska hastande och säger att A måste omedelbart upp till neonatalavdelningen. Hon har en infektion och måste få antibiotika.

Hem kommer vi tre dygn senare med ett självförtroende i botten. Lilla A är skrikig och missnöjd med det mesta. Efter två veckor är hon ett klockrent "kolikbarn", vad det nu är och så fortsatte det. Vi bar, bar och vaggade och vaggade. A skrek och skrek. Vi gjorde försök efter försök att lägga ner henne i sängen men det tog ofta hela kvällen och frampå natten innan det gick. På detta hittar vi sedan även mjölkproteinallergi.

Sååå... den där attityden av självklarhet kom verkligen inte naturligt. I detta fall tror jag inte heller det var överkoncentration. Vi gjorde de var tvungna att göra för att överleva dagarna, vi kunde och visste inget annat.

Vi trodde aldrig att vi frivilligt skulle utsätta oss för detta igen. Men nu är lille H här och han har fått en helt annorlunda start. Mkt tack vare standardmodellen och att vi inte hade den hemska start som vi hade med A. BVC gjorde ett försök att desarmera min målsättning med standardmodellen och talade om att det kan ta upp till två månader innan en nyfödd kan göra skillnad på dag och natt men det avfärdade jag mkt tydligt 8)

Nu är det iaf dags att skärpa till attityden ytterligare och kura om ett tag.

Det här kom lite OT, men vill med detta belysa hur viktigt ditt arbete är, Anna. Vi är många som behöver all hjälp vi kan få för att komma på banan efter dåliga starter och desarmerat självförtroende. Tack Anna.

[annawahlgren]

Tack för ditt vackra svar Och din förfärande förlossningsberättelse

Min mamma fattar ingenting när jag berättar hur vi haft det och hur våra andra vänner har det med sina små. Det enda hon säger är "Men så ska det inte vara, det ska vara mysigt med små bebisar..." Alltså, små barn ska njutas...

Ja. Små barn ska njutas - och njuta själva Och när jag - och mamma - säger detta, kan det i dessa dagar upplevas som rentut provocerande. Som om njutningen vore en romantisk utopi, medan verkligheten är - ja, ett h-e mer eller mindre. Det är fruktansvärt

Jag minns när mödrar ur min egen generation (mormödrar, farmödrar) började fråga sig - och mig - "Varför sover inte små barn nuförtiden " Med uppriktig förvåning. De förstod verkligen inte. Varför var allting plötsligt så jobbigt och svårt Krångel med sömnen, krångel med maten, trötthet och uppgivenhet och misstro från de ömma föräldrarna som slet sitt hår i stället för att vältra sig i stolthet och glädje... Frågetecknen började hopa sig på allvar för sådär en 20 år sedan, och inte har de blivit färre.

En av grundorsakerna jag kommit fram till är dagens BB-vård. Efter att noggrannt korsförhört min mamma om hur det gick till när hon fick barn så inser man att skillnaderna är kolossala. När hon födde barn tog professionella barnmorskor hand om barnen på natten, gav dem tillägg om det behövdes, mammorna ansågs behöva vila ut och dessutom behövdes de läras upp i hur man skötte små barn. Hem kom de efter 5-7 dagar, utsövda och med barn som sov på nätterna och vaknade max 2 ggr per 12 timmarsnatt för att äta. Snart hade de sovit över sina nattamningar...

Ja, jag var ju med om det. Som förstföderska stannade man en vecka på BB, som omföderska fem dagar. Barnen levererades för matning i 20 minuter var fjärde timme... Och fick mycket riktigt tillägg på natten, som de sov i sovsal med plastlådorna på rad. Själv pumpade jag ur hemma (för hand) och sålde ihop till en hel fuskpäls Min mjölk gick till små nyfödda och det kändes ju fantastiskt. Mjölken rinner ju inte till omedelbart men barnen behöver mat omedelbart.

Det fanns förstås mycket att ifrågasätta (med dagens ögon) som t ex att brösten skulle pumpas ur helt tomma mellan varven, vilket tog längre tid än att amma. Och de där 20 minuterna var ju inte mycket att hänga i julgranen, men sådana var rutinerna. In fick man kanske en unge som sov som en stock, och den skulle väckas med dunder och brak. Det fick man också lära sig Och inte fick man sitta och amma. Etc etc. Men någon vägledde en och gav besked, och så var det inget mer med det. Man kunde sova, läsa veckotidningar, gå ut i rökrummet (när man fick upp och gå, på tredje dagen först ) och vid besökstid flörevisades barnen genom en glasruta. En sak är säker, man kom hem utvilad. Om det inte var något annat fel som var trasigt än det lilla barnet, som fick den bästa, mest "självklara" vård av rutinerade barnsköterskor.

Vad har vi idag? Jo, nyförlösta förstagångsmammor som ligger själva med sina nyfödda, guidningen består enbart av "amma så fort de säger pip". Sedan lite hjälp med amningsteknik. Efter 1-2 dagar åker man hem, helt totalt slut och med en nyfödd klistrad vid ett blödande bröst (Ingen napp de första två veckorna är tillåtet...)

Plötsligt las BB ner. Jag tappade hakan och har gjort sedan dess. Mjölken hinner inte ens rinna till innan mamma ska ut. Slut är både hon och barnet och ingen vet varken ut eller in. På tredje dagen är det ju vanligt med en depp av Guds (o)nåde. På gamla BB togs hänsyn till det, likaväl som till mammas oefterrättliga sömnbehov och återhämtningsvila efter den pärs varje förlossning ju är. Idag får mamma recept på lugnande piller och är inte sällan uppe i tredubbel dos efter några månader. Och utan något som helst stöd från "vården" som försvann lika fort som den kom.

Men - det finns två undantag bland mina vänner som fått barn. De har barn som sovit lugnt och harmoniskt ända sen BB-tiden. Båda har varit prematura och legat några veckor på neonatal och där fått rutiner, tillägg och omvårdnad av erfarna barnmorskor. Är detta bara en tillfällighet?

Ja, det är vad som finns kvar av "BB" - neonatalen. Och det är säkerligen ingen tillfällighet att de prematura sköts som barn ska skötas. De är ju dock patienter - små varelser som ska räddas till livet, som om de låg kvar i magen vilket de ju inte gör. I detta ligger läkarvetenskaplig prestige. Vi ska ha, i Sveriges land, en fantastisk statistik som glimrar internationellt: vi är - ska vara - bäst på farofria förlossningar, alltså minimal förlossningsdöd (för både mor och barn), och vi är .- ska vara - bäst på att rädda så för tidigt födda barn som från halva havandeskapstiden till livet, och ett oskadat sådant. Därför omhuldas "patienterna" på ett helt annat sätt än icke-patienterna, alltså de - ska vi säga normala, där inga komplikationer föreligger. De får klara sig själva. Friskvård är inte läkarvetenskapens signum.

Mitt trettonde lilla barnbarn föddes nära sex veckor för tidigt. Så jag såg vården, den förträffliga vården. Det gavs mat varannan timme till en början, sedan var tredje. På klockslaget. Och så fort de små prematurerna kunde andas för egen maskin ordentligt, dvs syresätta sig själva, las de att sova på mage. I dessa tider, när magläget utmålas som något livsfarligt Min svärson undrade hur det kom sig - "Varför ska hon ligga på mage?" Svaret löd: "Därför att det underlättar andningen."

In susade ronden, manlig, en gång om dagen, och körde ut mig (som ju egentligen inte alls skulle fått vara där) och alla andra föräldrar än det berörda barnets, som de "utvärderade". Och det gjorde de alldeles utmärkt bra, säkerligen. MEN DET VAR INTE DE SOM SKÖTTE BARNEN.

Däremot var det de - "överdjävlarna" som jag kallar dem - som lade ner BB och praktiskt taget över en natt onödigförklarade och fockade hundratals och åter hundratals barnsköterskor över hela landet. Visste de vad de gjorde? Svar nej. De skulle spara pengar. Skära ned. Det fick kosta vad det ville, bokstavligen. Och det gör det. Som vi alla vet och märker. Smutsen på sjukhusen, den usla maten, bristen på kompetent personal, nedskärningar till förbannelse tills även de allra tappraste stupar De styrande har aldrig värdesatt eller ens förstått (och kommer aldrig att förstå, förrän de själva behöver vård) vilka det är som gör jobbet, det riktiga, livsviktiga, allt avgörande praktiska och handfasta jobbet, för människors välbefinnande och faktiska överlevnad här i landet, må de vara stora eller små. Och till usla arbetsvillkor dessutom.

Nu förlorar jag mig i minnen och tankar och det börjar bli sent, medan det är så mycket mer jag skulle vilja kommentera av det du skrivit. Men var förvissad att mitt hjärta blöder för dina förfärliga upplevelser kring första lilla barnet. Vars "kolik" var icke lindrad överlevnadsångest

Vi är många som behöver all hjälp vi kan få för att komma på banan efter dåliga starter och desarmerat självförtroende. Tack Anna.

Tack själv, du kära

[Anna09]

Hej!

Oj, vilka fantastiska inlägg, Anna och JW - man blir mållös, tådögd och förbannad på en och samma gång!

Anna: Tänk, jag har inte tänkt på detta med nedläggningen av BB på det viset förut eller att neonatal är det gamla "BB" med den vård som finns där. Att de små tidiga juvelerna dessutom får ligga i magläge och sova för att det underlättar andningen gör en rent ut sagt lite ... va i , varför får inte alla barn sova magläge med larm på BB??? Och vad hade det kostat staten att dela ut a-larm till alla hemvändande mödrar - med tanke på vad sömnbristen tack vare ryggläget med all säkerhet orsakar i form av stora kostnader i senare vård och bekymmer, kanske under hela uppväxten - och vuxenlivet...

Fint att du delar med dig JW om dina tidigare erfarenheter och vad du har med dig in i kuren, det bäddar för bättre coachning bättre resultat - du har, om någon, starka motiv till att köra SHN. Självklart för lille Hs räkning, men också för din egen skull, din egen personliga utveckling och förståelse - samt ett avslut på de negativa du har med dig från As första tid.

Jag har hört ett citat från Oprah gällande förlåtelse, det är oslagbart förlösande... om jag får använda det ordet... det går så här:

"Förlåtelse innebär inte att man accepterar en handling eller gärning och betraktar den som okej - förlåtelse innebär att man ger upp hoppet om att det förlutna kunnat vara annorlunda."

[JW]

Hej igen!

Vill bara rapportera att jag har precis lagt till natt 3 på kuren. Lille H sa "gnö, gnö" 2 ggr och somnade på 3 minuter.

Allt har gått över förväntan, en arg frågestund första natten på 40 minuter var största utmaningen - men måste säga att det var piece of cake när jag var bra förberedd och dessutom hade nära stöd av en erfaren kurare!

Gårdagens natt var lättare med bara två uppvak som var hyfsat lätthanterade, så nu får vi se vad denna natt bjuder på, ska bli spännande.

Tack igen för hjälp med vargskjutningen, mental förberedelse är verkligen a och o.

/Jenny

[TorsMamma]

=D>

Tack igen för hjälp med vargskjutningen, mental förberedelse är verkligen a och o.

:thumbsup:

[Anna09]

Härligt! Det har varit så roligt att jobba med dig/er! :thumbsup:

Vi hörs lite senare idag.

Kram!

En extra gos till herr H som är bland de charmigaste jag träffat.

[JW]

Dags att summera kurandet efter kur+uppföljningsvecka...

Napp bortblockad: Japp, nemas problemas
Tar ramsan: Jajemän
Kan somna om själv vid lite gnäll utan ramsa: Japp
Korta läggningar: Typ 30 sek, ibland knäpptyst direkt och ibland lite prat eller gnäll några minuter
Hela nätter 19-07: Så gott som, vaknat ganska ofta mellan 06-06:30 och legat och pratat en stund, ibland somnat om och ibland bajast och då upplockad inom marginalkvarten.
Sonen glad: Lika glad och charmig som innan (vi hade ju inga jätteproblem innan, bara lite mkt nappisättningar och matstunder på natten).
Mamma sover på nätterna: Noop, inte än, men jobbar på det

Summa sumarum - alldeles strålande!

Tack igen för stöd och för ventilerande av tankar, och tack Anna09 extra mkt för all hjälp!

Mvh
Jenny

[TorsMamma]

[Anna09]

=D>



Kanske får vi kura även mamman om sömnlösheten håller i sig...

Kram!

[JW]

Hallå igen!

Nu har det gått prick en månad sen kurandet startade och tänkte leverera en liten rapport och lite tankar...

Plutt somnar numera så gott som alltid för kvällen utan minsta gråt eller klagan. Tvärtom känns det som han ibland ber om att få gå och lägga sig när vi kör sista buset. Gnugg i ögonen och och tar tacksamt emot allt som lutar åt att han kan vila lite. Det intressanta är att detta inträffar bara ca en kvart innan läggning, innan dess är det full fart som vanligt. Sovklockan verkar vara väldigt finjusterad numera...

Det som gjorde stor skillnad för oss för att helt bli av med ledsna läggningar var att ta med kvällsbuset in i sovrummet. Innan busade vi utanför och sen var vi ganska tysta när vi väl gick in i rummet. Nu kör jag fullt bus och sedan fortsättar jag med precis samma tonläge under tiden vi går in i det mörklagda rummet och när jag lägger ner, dvs ingen som helst attitydändring under tiden. Sedan ramsar jag så glatt att det låter som jag nästa fortsätter buset på väg ut ur rummet. Låter kanske lite konstigt för "utomstående" när man buskittlar och skrattar i ett kolsvart rum - men det funkar ju!

Sover gör han sedan hela natten, ibland ett kort skrik i sömnen under vargtimmen som inte har behövts göras ngt åt och ibland upplock inom marginalkvarten - men annars är det ganska mkt som "i boken". Har även fått bra känsla - de få ggr vi gått in under kuren har det varit ngt som hänt: arm i spjälorna, täcke över huvudet eller bajs. Hade en riktigt tråkig natt 2 dagar efter vaccinering, var riktigt svårt att lugna honom så till slut tog vi upp, satte i en supp, tryckte i lite välling och sövde honom med buff. Detta kändes helt ok - vi visste att han praktiskt taget aldrig i hela sitt liv skrikit på det här sättet och att det var ngt exceptionellt. Och mkt riktigt, natten efter var det precis som vanligt - underbart! Det jag kan meddela eventuella belackare av SHN är att det är i och med detta jag känner att detta inte är en "metod" - det är så mkt mer. Det kräver mkt användade av hjärnan och den berömda attityden. Tar man upp ungen för man inser att ngt är väldigt galet (vilket man lärt sig av allt idogt lyssnande), stoppar i en supp och lite välling och sen med samma självklarhet lägger ner och buffar lugn - då är det inga problem!

Dagssömnen har vi på rygg i vagn. Eftersom vi har en stor hund med stort motionsbehov (och en mamma med för många graviditetskilon kvar...), så måste det vara långsovningar i vagn för att hinna med alla hund- och mammapromenader. Detta funkar helt ok, lite ledset ibland några minuter men inget problem. Inför långsovningen har jag dessutom lyckats bli av med skarvarna och gråten genom att ge en halv portion välling när han precis lagt sig i vagnen. Känns väldigt bra.

Och så utvecklingen då. Det här är verkligen otroligt. Lillkillen började krypa innan han var 5,5 månad. BVC-tanten sa sist "Det ser så konstigt ut med en så liten bebis som kryper...". Jajemän, tacka magläget! Nu, innan han ens är 6 månader har han börjat ställa sig upp mot lämpliga objekt . Lika charmig som vanligt, brukar ha honom i sele utåtriktad när vi är i mataffären och får då så många leenden mot mig eftersom det alltid sitter en flinande liten plutt på min mage...

Lite knöligare med aptiten och humöret var det under en kort period precis när han började krypa och dessutom antagligen var i det berömda 6-månadersutvecklingssprånget (långt ord det där...). Nu är aptiten bra igen och humöret på topp igen.

Min egen sömn börjar bli lite bättre. Ännu så kan hjärtat åka upp i halsgropen och magen snöras åt om han skriker till på natten, men allt oftare tänker jag bara att det ordnar sig, lyssnar några sekunder och inser att jag kan somna om. Har haft ett par rejäla zombie-dagar där jag känt mig som nygravid - då man är så trött att man kan läggas sig ner platt på marken och somna var som helst, när som helst.

Over and out för den här gången - förhoppningsvis kan jag snart sälla mig de lyckliga föräldrar som skriver i Livet efter kuren-tråden...

Mvh
Jenny