Taskiga kusiner?

[annica72]

Min stora flicka är 4 år och hon ser upp till sina båda tjejkusiner som är 10 resp 13 år. När min tjej var mindre, var det aldrig några problem när vi träffades, utan de äldre tjejerna tyckte om att umgås med henne och ta med henne i deras lek.

Nu verkar de ha tröttnat och hon bjuds inte in i leken som förut. Jag har fått höra från mina systrar att deras döttrar tycker att det är jobbigt när vi kommer över och jag följer med min tjej till de andra för att få in henne i leken. Jag har själv (felaktigt tycker jag nu...) slutat att ta min tjej till stortjejerna.

Nu i sommar då vi umgåtts extra mycket, har det blivit så tydligt. Min tjej kan stå i strandkanten och vänta på att de andra ska vilja bada och när de väl gör det, så springer de bara förbi henne ut på djupare vatten. Självklart engagerar jag mig i min tjej och badar med henne och tar oss närmare de andra och skojar och leker vi med, men det kommer inte längre på deras initiativ.

I helgen blev det extra smärtsamt, då vi umgicks hos en annan släkting. Alla kusinerna (totalt 5 tjejer och killar) i ålder 10-13 spelade kubb och senare någons speciell kull med regler jag inte kände till. Min tjej bjöds inte in i kubbspelet, fastän jag tycker att hon skulle ha kunnat medverka på sina villkor utan att några poäng räknades. Vid kullen tog hon själv mod till sig och sprang fram till en av stortjejerna, men fick till svar att hon inte kunde vara med. Storgråtande kom hon till mig och sa att hon inte fick vara med och leka. Jag hade själv svårt att hålla tårarna borta och jag led med henne.

Efter den händelsen har jag spottat upp mig några pinnhål och insett att detta inte kan fortgå! Jag har tagit upp det med mina systrar lite kort på telefon och vi kommer snart att träffas för att diskutera hur vi ska ingripa. Problemet är att i alla fall min ena syster uttryckte på telefon att hon inte tycker att de stora ska behöva "ta hand om" min dotter. Hon utvecklade att hon menade att de inte skulle behöva hjälpa henne med t.ex. när hon skulle kasta i kubb och att förklara hur spelet går till. Det tyckte hon att jag skulle vara med och göra. De andra har ju så kul ihop och inte skulle de behöva hjälpa min dotter.

Nu undrar jag hur ni andra resonerar. Själv tycker jag att det är ett mycket taskigt resonemang av mina systrar! Det normala borde väl vara att barnen leker tillsammans och hjälper dem som behöver hjälp!? Inte tror jag att de stora barnen vill ha mig svansandes runt i deras lekar och det är ju kusinerna som min dotter vill leka med - inte mig!

Och varför är det så att de stora har förlorat intresset i min tjej? Är det för att hon inte är "bebis" längre och inte rolig på det sättet?

Vad kan jag kräva av mina systrar? Vad kan jag kräva av deras döttrar (fastän jag inte tycker att det är jag som ska fostra dem, utan deras mödrar)?

[Majsans]

Hmmm.. svårt.

Spontant håller jag med dig. Jag tycker att barn ska lära sig att man tar hand om varandra och anpassar lekarna till de små barnen. Även om de självklart måste få tid att vara stora också.

Mina barns kusiner är 7, 9, 11 och 13. Trettonåringen är ju den som är allra mest fantastisk. Han leker lekar som passar, han ser till att alla, även de minsta kan vara med. Men så är mina systrar oxå väldigt på sina barn. Att nu leker vi med kusinerna, och då kan ni inte bara stunta i dem.

Även när storkusinerna har kompisar med måste de små få avra med. Jag brukar vara den som säger att nu måste de få leka lite själva, och göra saker med mina barn så att de stora får vara stora en stund eller två.

Ingen hjälp till dig precis, men iallafall en inblick i hur det kan vara... Lycka till!

[annica72]

Tack Majsan! Det är värdefullt för mig att få en inblick i hur det går till i andra familjer!

Det låter som ett fint upplägg. Att det rådande är att alla får vara med, men att man sedan ordnar så att de stora får vara för sig själva också. Hos oss har det ju blivit tvärt om.

Just att lära barnen att ta hand om varandra anser jag vara så viktigt i fostran för att sedan undvika mobbing av alla de slag. Därför borde det vara i allas intresse i en familj.

Vill gärna ha mer respons. Kan det vara så att någon inte håller med mig och i så fall varför? Medhåll vill jag givetvis också ha!

[inger]

Jag reagerar starkt på att dina systrar berättat för dig att kusinerna tycker att det är jobbigt att ni kommer över. Det gjorde mig ledsen och då är det ju inte ens mina systrar så jag kan tänka mig in ihur du känner.
Jag tycker att det är starkt av dig att utefter dessa omständigheter fortsätta umgås med dina systrar. Jag tycker att det är ett bra beslut. Barnen är kusiner och ska som jag ser det stärkas i sin flocktillhörighet.

Jag tycker att du börjar med att sätta dig ner med dina systrar och prata om hur de ser på det här med att vara kusiner, säker t tycker de också att det är ett band som ska vara starkt. Kanske kan ni komma på något som barnen kan göra tillsammans som är nödvändigt för hela flocken, inget stort men tex ge de stora i uppgift att tillsammans med den lilla duka fikabordet. Kanske baka fikakakorna
Ofta är det ju också lättast för oss vuxna att umgås omkring sådans som är praktiskt istället för att bara ha trevligt.
Du kan också låta den lilla göra ärenden åt de stora tex hämta ett glas saft etc. Det står lite i Barnaboken om hur sådana handlingar kan stärka band mellan stora och små barn i en syskonskara. Banden mellan kusiner är också viktiga och livslånga. Försök få med dina systrar i de tankebanorna hur ni gemensamt skall stärka banden mellan barnen.

[annica72]

Tack Inger för ditt svar. Jo, jag har varit och är mycket ledsen över situationen. Jag har gråtit när jag har berättat för någon kollega och mina vänner. Det är skönt att höra att det är mer än jag som reagerar på detta. Det har känts tungt att fortsätta umgås och det har verkligen blivit mer sällan och knappt aldrig på mitt initiativ längre.

Att jag själv är minstingen med en åldersskillnad på 6 år till mina systrar, gör att det river upp så mycket gammal smärta som jag inte ens själv visste att jag bar inom mig. Just därför har jag haft svårt att veta om jag överreagerar eller inte. Vilka krav har jag förnuftig rätt att ställa, har jag frågat mig och min omgivning.

Jag hoppas att det myckna ventilerandet innan, gör att jag kan argumentera och förklara mig på ett vettigt sätt när jag och syrrorna ska diskutera. Det är stor risk att jag börjar gråta och då är det ju svårt att få fram något vettigt.

Det här AW-tänket med flocktillhörighet ligger naturligt till hands för mig. Jag har tänkt att "De hör ju ihop.". Tror att konceptet är nytt för mina systrar. De har inte läst BB. Det är dock en argumentation jag kommer att ta upp, så får vi se om de tar emot den. Kan nämna att de båda är förskollärare, så begreppet "barngrupp" och att hålla ihop den kanske kan gå hem hos dem.

De praktiska förslag du ger på aktiviteter borde funka. Ibland när vi har kommit dit är stortjejerna mitt uppe i sockerkaksbak eller liknande. Efter att jag fått veta att vårt sällskap inte är välkommet hos storkusinerna har jag varit rädd för att föreslå saker, att tussa ihop dem som jag gjorde förr då det funkade bättre. Vi får se vad vårt kommande samtal ger.

[inger]

De praktiska förslag du ger på aktiviteter borde funka. Ibland när vi har kommit dit är stortjejerna mitt uppe i sockerkaksbak eller liknande. Efter att jag fått veta att vårt sällskap inte är välkommet hos storkusinerna har jag varit rädd för att föreslå saker, att tussa ihop dem som jag gjorde förr då det funkade bättre. Vi får se vad vårt kommande samtal ger.

Roligt att du tror att praktiska förslag på aktiviteter kan fungera. Just sådant är stärkande. Kan du bjuda hem stortjejerna till idig och planera en aktivitet som sockerkaksbak eller någon annan bakning, så att barnen gör det ihop från början. Jag tänker att du bjuder dem till ditt hem för hemma hos sig själv har man ett överläge.
Det är inte konstigt alls att du är ledsen, jag grät nästan när jag läste om dina systrars attityd. Däremot tror jag aldrig att de kommer att medge att de ha fel.
Jag tror att nu när du tar första steget ska du visa praktiskt och konkret att så här kan man umgås. Bjud hem till dig i en aktivitet som är praktisk som alla ska och kan delta i.
Att ses oftare men under kortare tidsrytm tror jag också på. Låt det vara dags för stortjejerna att åka när det är som trevligast
Ungefär som min mamma sa. Bryt upp när det är som trevligast då har man något att längta tillbaka till.

[annica72]

När någon utifrån föreslår lösningar kan jag se hur knepigt det har blivit för oss.

När jag och min man köpte hus ville vi glada i hågen att nästa julafton skulle firas i vårt hus. Dessförinnan har vi växlat mellan systrarnas hus. Det tyckte de dock inte var någon bra idé, för var skulle barnen ta vägen. Ja - när de inte hade sina rum och sina grejer. De skulle ju få det så tråkigt i vårt hus. Sedan dess har ju även jag fått barn, så de har egna rum. Ställen att komma undan på finns därmed, men det har ändå inte blivit aktuellt. När vi umgås är vi uteslutande hos någon av mina systrar.

Därför blev jag så fundersam över förslaget att jag skulle ge mig till att bjuda in storkusinerna till oss - för varför skulle de vilja det? Signalen att det är tråkigt hos oss har framgått med all tydlighet. Det är faktiskt inte tråkigt hos oss. Vi har ett normalstort hus med mycket stor trädgård som vetter upp mot en skog. Vi har bodar och uterum.

Jag tror att det här även spelar in att jag liksom står vid sidan av, när man ser på mig och mina systrar som ju är tvillingar. Jag hänger med på nåder om deras förbestämda aktivitet passar in för mig. Att göra någon anpassning för att det skulle funka bättre för mig har aldrig varit aktuellt vad jag kan minnas.

Usch, det är så sorgligt. Inte undra på att man blir lite överviktig och bitter med den här bakgrunden i livet!

[SusanD]

Hej Annica, usch vad trist att det blivit som det har blivit mellan dig och dina systrar.

Tycker att Inger kommit med en massa bra förslag som du kan ge dig i kast med.

Jag tänker samtidigt att man inte måste umgås med sina systrar, man kan välja bort dem för en tid om det tar för mycket på krafterna att umgås. Livet ska vara roligt, så långt det går och då kan man själv göra val här i livet.

Usch, det är så sorgligt. Inte undra på att man blir lite överviktig och bitter med den här bakgrunden i livet!

Ja, det är sorgligt att det är som det är, kanske kan du göra något åt det eller bara gå vidare och leva ditt liv med din familj och vänner.
Men jag tycker INTE att du kan skylla varken lite övervikt eller bitterhet på denna konflikten. Du är en vuxen kvinna, du väljer själv hur mycket och vad du ska äta. Du väljer själv om du tänker tillåta dig att bli bitter eller om du tänker trivas med dig själv, din familj och livet.

Låter kanske hårt men så ser jag på saken, att vi alla har ett val. Inte alltid men för det allra mesta. Och man behöver inte välja den trista, dåliga vägen utan kan lika väl välja en bra och trevlig väg.

Kram Susan

[annica72]

Jag var nog otydlig Susan, i min avslutning. Men det ligger mer bakom den insikten än vad man kan tro. Naturligtvis är jag nu vuxen och kan bearbeta och ändra vanor.

För några år sedan gick jag en kvällskurs som hette "Gå ner i vikt med KBT". Där fick jag lära mig att man äter för att döva en smärta som troligtvis går långt tillbaka. Vid kursen hade jag ingen aning om om jag hade någon sådan smärta och vad den i så fall kunde bero på.

I våras var det en del som föll på plats.
* Jag insåg att jag måste göra något åt mitt sockermissbruk och det innebar att jag omprövade många sanningar
* Jag fick veta att mina älskade systrar tyckte att jag var alltför uppslukad av mina barn och inte var mentalt närvarande när vi träffades och barnen var med. Att de inte sagt något under de år jag har haft barn gjorde ont, för jag hade ju anat deras undvikande.
Mina systrar tyckte det var helt ok att åka skidor med sina familjer istället för att komma på min dotters födelsedag.

Min reaktion när de inte kom på födelsedagen var inte i "normal". Jag blev förtvivlad! Jag grät! ...och insåg att jag hade funnit min SMÄRTA. Att inte få vara med, att inte bli inkluderad.

Den här känslomässiga röran försöker jag nu navigera i. Att göra det bästa för mitt eget barn utan att överreagera. Att ha en relation med mina systrar utan att börja anklaga dem för saker som hände när vi var barn. Att inte göra dem ansvariga för min smärta, som jag antar är min att hantera.

Den här tråden tog en knepig vändning. Hoppas att jag inte blev för öppen, men det är skönt att få saker och ting på pränt ibland.

[annica72]

Klistrar in min tidigare tråd som tangerar ämnet.

http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =8&t=24731

[inger]

Jag förstår det Susanne skriver att du är en vuxen kvinna och att du gör egna val. Jag instämmer i att det är viktigt att inte se sig som ett offer.

Men jag vill understryka att jag tycker att du faktiskt inte gör dig till offer och att du i det du skriver visar på mycket styrka.
Det skulle vara så lätt för dig att bara bryta kontakten och ingen skulle ifrågasätta det. Men du står på dig och håller kontakten fast dina systrar inte visar att de behöver dig, men de behöver dig jag lovar.
Du vågar också känna efter hur ledsen du faktiskt är och ibland tror jag att man måste våga det just för att göra sina val med hela hjärtat och inte bara med sitt snusförnuft. Jag tycker att det reflekterande du nu gör visar stort mod. Jag har själv flera systrar och vet hur sårbar man kan känna sig just i de relationerna.

Sist men inte minst du verkar varken bo tråkigt eller vara en tråkig person.
Nu ska jag läsa den tråd du länkade till.
Om du vill träna och få en kropp du är nöjd med vill jag hälsa dig välkommen till träningstråden på kackelforum. Där håller bla jag till och ska springa midnattsloppet nästa helg om jag inte ångrar mig.

[inger]

Läste tråden igen som jag svarade i då.
Min känsla och första omedelbara tanke är nu som då, detta är två systrar som har mycket svårt med att lillasyster fått en ny roll i livet.

Är det så det kan vara?

När min äldsta var nio månader hade jag en väninna som härmade hennes tjut när vi var i skogen(JO det är sant ) Både jag och min man tyckte att det var jobbigt. Vänninan tillstod vid konfrontation att hon tyckte att det svårt att inte ha min mans och min fulla uppmärksamhet längre.

Trevlig helg

[SusanD]

Bra jobbat säger jag, för livet är inte alltid så lätt att det går att välja a eller b. Men det går ju alltid att sträva dit man vill, sakta men säkert. På vägen kommer det gå upp och ner, fram och tillbaka men har man ett mål så kommer man så småningom dit.

Och jag tycker att du kämpar på bra, så fortsätt. Men fundera över hur du vill ha ditt liv, vad det ska innehålla och hur det ska se ut. Du kanske omvärderar saker och ting så att det inte får ta så mycket kraft av dig.

Kram Susan

[annica72]

Tack Inger, Susan och Majsan! Nu har jag och systrarna talat ut och det känns mycket bra.

De höll med om att det inte kan fortsätta som det är nu. De hade redan pratat lite med sina döttrar och fått veta att de inte har något emot min dotter. Det hade bara blivit lite mycket ett tag och att de gärna leker med henne.

När de sa att deras tjejer inte skulle behöva ta hand om Klara, fick jag tillfälle att visa hur mycket det påståendet gjorde mig arg och ledsen. Varför skulle de inte vilja hjälpa henne tillrätta? Skulle hon vara en sådan börda för sina kusiner? Får tillstå att här storgrät jag och höjde rösten, och det kändes så skönt! De lyssnade och tog emot. =D>

För att förklara varför jag reagerade så starkt kom jag även in på hur jag alltid känt mig lite utanför och att jag upplevt det som att de inte ville umgås med mig på senare tid. Jag förklarade det här med att jag nog upptäckt min Smärta, MEN att jag inte höll dem ansvarig för dem. Att det var min smärta att hantera.

Jag fick veta att de älskade mig och inte alls hade undvikit mig. De känner bara att nu när deras barn blivit så stora, är det skönt att spontant bara kunna åka iväg någonstans och att det är svårt när det är mindre barn med. Det har de också sagt förut. Nu förstod jag och de lät uppriktiga - vi kramades och sa att vi älskar varandra. Då grät vi alla tre!

Dagen efter ringde min ena syster och frågade hur jag mådde. Hon sa att hon förstod att det måste ha känts skönt att få häva ur sig sånt som legat och grott.

Innan vi träffades surrade de här tankarna i huvudet nästan ständigt, nu finns där ett underbart lugn. :-({|=

Rent praktiskt kom vi fram till att det kunde vara bra om Klara inkluderades med en gång när vi kommer över. Jag sa att hon antagligen kommer att söka sig därifrån efter ett tag för att leka med mig eller sin lillasyster och då får ju de stora vara för sig själva.

Tack kära ni för att jag fick chans att uttrycka mig här och att få sån fin respons!

[inger]

Vad skönt att ni hade ett så bra samtal.
Jag tycker att du ska vara mycket stolt över dig själv som stod upp så fint för din dotter.