Frustrerad ettåring

[joemasv]

Hej!

Jag har en fråga om min lilla tjej som nu har blivit ett år gammal. Hon är så hemskt viljestark och blir så frustrerad hela tiden och jag har svårt att veta hur jag ska hantera detta. Hon tar till skriket/gråten hela tiden. Exempelvis när hon inte får göra något (som gå upp på sängen, eller använda den leksaken som brorsan har (tvillingar).

Sedan är hon väldigt "mammig" vill vara i min famn väldigt ofta, står nedanföör mig med uppstäckta armar.Börjar skrika om jag inte tar upp henne då. Jag måste även vara MED och leka mest hela tiden. De är inte lugna om jag inte ligger på golvet bredvid dem. Ska de inte kunna leka själva vid den här tiden? Jag känner att det blir för mycket. De måste lära sig att klara sig lite själva, de är tänkt att de ska börja dagis om två månader.

Ska jag ta upp henne när hon gör på detta sättet eller ska jag låta henne skrika? Jag är lite rädd att jag "skämt bort" henne genom att följa hennes vilja för att undvika skrik. Alltså att hon har lärt sig att hon får sin vilja igenom genom detta och således fortsätter. Kan detta stämma? Och hur gör jag för att komma ifrån detta?

Hon blir oftast oroligast och skrikigast när vi umgås med personer vi inte känner Har väldidgt svårt för att ta kontakt med vuxna hon inte känner. Det tar väldigt länge innan hon tycker det är okej att en vuxen tar kontakt med henne när vi umgås med andra vuxna.

Tack på förhand!

[frk Carlsson]

Hej,

jag tycker att tiden kring 1 år är den som har varit mest "needy" för mina barn 2-3 månader efter 1-årsdagen har gått åt till att bara vara nära, nära, nära. Så jag tror att det ni upplever är ganska vanligt (jag vet många som håller på att bli "vansinniga" just när deras barn fyllt 1)... Vad kan man då göra för att göra tillvaron lite drägligare?

Jag har löst det så att jag resignerar inför min sons närhetstörstande, jag sätter mig sonika ner på golvet och så får han klänga och krama och ha sig tills det är bra. Då brukar han själv krypa/gå iväg och hitta på ngt annat. Detta sker flera ggr/dag och jag har mer el mindre anpassat mig efter det. För jag vet att det kommer att gå över, det gjorde nämligen det med de andra barnen Men som sagt - 2-3 mån minst tar det ...(iaf enl min erfaranhet).

Det är mkt som händer för dem, de lär sig oftast gå den här perioden och det är många frustrerade känslor...och en 1-åring går inte att "uppfostra" som man kan göra med äldre barn, så av den anledningen har jag oxå valt att göra honom till lags för "bäst resultat".

1-åringar trivs med att umgås och vara med mitt i smeten Låt henne få lite egna uppgifter, inte sitta bredvid , utan göra samma som du/ni andra i familjen, men på sitt eget sätt.En jättebra tips-tråd om social delaktighet hittar du här. Scrolla lite så hittar du säkert förslag på vad en 1-åring kan tänkas gilla:
http://www.annawahlgren.com/forum/viewt ... =40&t=5385

Jag/vi ser till att vara utomhus mkt med vår son oxå. Minst 2 svängar/dag á ca 1 tim - en då han själv får stolpa på med sin gåvagn och en sväng då han själv sitter i barnvagnen och bara får ta det lugnt och spana runt i omvärlden. Efter dessa svängar är han oftast MKT nöjd och tillfreds

Läs mer i BB oxå om 1-åringen där står det jättebra beskrivet vad de går igenom ...då får man iaf lite mer förståelse. Känner man att man håller på att krevera så får man väl dela upp dem emellan sig lite då och då, så man själv får lite andrum. En timme med egentid kan räcka tycker jag, då är man fit for fight igen Och som sagt - det BLIR bättre, det tar bara lite tid :thumbsup: .

/Sanna

[frk Carlsson]

PS. Vår son (14 mån) är oxå viljestrak och skrämmer ibland
t om slag på sina äldre systrar som är 3 och 5 med sin "extroverta stil" Men vi låter honom bara hållas och agerar lugnt och stilla, har nämligen märkt att han blir än mer rasandes om man gå i polemik...med andra ord, ingen idé än att tala om hur det "ska vara" utan försöka följa med så gott det går