Hej kära kloka vänner,
nu har jag läst här i flrea timmar men känner att jag behöver fråga ändå. Jag ska fatta mig så kort jag kan. Så här är det att livet har varit kaos sedan barnen föddes (en bedrövlig historia om svartsjuka från min FD make och tillika barnens far), och de två senaste åren har jag upplevt upprepade traumatiska händelser, helt utanför min kontroll. Livet har kört j-ligt hårt med mig, utan tvekan. Det värsta är nu över, och då dalade jag likt en skidlöpare som passerar mållinjen i full fart: han rasar ihop, behöver massage och tre personer som lyfter upp och leder honom vidare... Ingen mer fart där! Bara det att jag har inget team som lyfter mig vidare i livet.
Personalen på förskolan har sagt att barnen inte har visat tecken på dåligt mående och det har inte funnits här hemma heller. Traumana har varit av det slag som jag inte kan prata med barnen om (skulle man ju kunna om man varit med om en trafikolycka tex) men jag har "lyckats" något sånär att hålla detta för mig själv. Några kompisar har jag och de har inte alls förstått hur jag klarat av allt så bra som jag gjort, enligt dem. Och i och för sig, när jag nu ser tillbaka så kan jag själv undra detsamma. De tror att de skulle hamnat på psyket om de drabbats av det som hänt mig. Liksom... bara för att förklara att det som hänt har varit hemskt på riktigt, utan att gå in på detaljer.
Pojken är nu 6 år. Lugn, klok, intelligent, godhjärtad... Flickan är 3,5. En juvel, snäll, älskar djur och blommor, men med ett fasansfullt temperament. Nu skulle jag kunna analysera sönder min hjärna och få alla deras egenskaper och beteenden, bra som dåliga, att vara ett resultat av att det varit kaos och att jag mått dåligt så länge (men hållt humöret och ångan uppe ändå). Typ... han är lugn och godmodig för att skydda mig, hon är arg för att jag inte lever upp till det hon behöver, och så vidare. Inte att det är delar av deras personlighet, utan bara "symptom" på mina tillkortakommanden...
Men då försöker jag minnas vad personal på förskolan sagt och kompisar. Jag är ensamstående men har haft barnen så lite som möjligt på fsk, men tack Gud att den möjligheten har funnits, för jag har då kunnat bearbeta mina känslor när de varit där, och på så vis kunnat hålla ihop hjälpligt när de varit hemma.
Så vad göra nu när jag är helt slut och färdig? Jag har inte klarat av att ha dem med i social delaktighet, inte klarat av all kommunikation som blir då. Utevistelse - inte det heller. Som ett stort projekt att gå ut. Och så har vi kommit dithän att vi alla sover i min säng, och jag har under en period lagt mig samtidigt som dem, och sover längre än de på morgonen. Men nu... nu är det rörigt på kvällarna. Lillan kan ta goda två timmar på sig med utbrott och ilska och sparkar. Pojken är ängslig om kvällarna också. Sa härom kvällen när jag behövde vara uppe att han ville ha någon att krama när han skulle sova. Det kändes så sorgligt.
Det är konstigt det här att vara utmattad. Jag går som i slow-motion. Gjorde enklare trädgårdsarbete härom dagen och barnen var hos mormor. Körde en halvlastad skottkärra uppför en 1,5 meter kort backe. Hjärtklappning och andfåddhet i en halv minut. Otäckt. Jag skriver inte detta för att ömka om mig själv, bara för att beskriva att det här att "rycka upp sig"... det finns inget att rycka i. Jag är tom. Ingen stor fart på kreativiteten och tankeverksamheten när det kommer till barnen. Usch, sorgligt. De har inte förtjänat detta.
Så vad tror ni? Var börjar jag? Förutom med att försöka komma på fötter själv.
Tjejens humör har alltid varit kraftfullt. Nu är det mer än någonsin. Hon är intelligent. Drygt två år gammal sa hon att hon ätit färdigt sin frukost. Jag undrade vänligt vad det var som hon hade i tallriken då? Hon tittar med en studerande ändå oseende blick på tallriken som är halvfull med fil och musli, ser på mig, säger sakligt konstaterande: Den är tom. Jag tycker hon var ung för att kunna ge det svaret. En logisk slutledning... har man ätit upp är tallriken tom, punkt slut.
Jag har försökt alla trots-tips från BB, men det biter inte på henne. Hon har aldrig fastnat vid att bara kunna välja de två alternativ som jag gett henne i vissa situationer. Hon har haft sin egen agenda. Nu börjar jag bli riktigt frustrerad för jag vet inte hur jag ska kunna hjälp henne. Hon är så himlans arg, slåss, "då får du inte komma på mitt kalas"-hot (lilla snuttan), elak mot sin bror osv. Och nu har jag stunder då jag nästan vill ge upp, och tänker hemska tankar som jag inte menar egentligen förstås. Läst trots-tipsen här, men jag tycker jag uppfört mig så som lämpligt beskrivs.
Och samtidigt nu, är jag så trött. Tänk att ni hade en 70-kilos ryggsäck på ryggen, då kommer social delaktighet och utevistelse och sömn i annan dager, eller? Jag tycker inte synd om mig, jag tycker synd om barnen. Och jag måste hitta ett sätt att vara en tillräckligt bra mamma trots mitt nuvarande "handikapp". Och jag har inte klurat ut hur.
Någon som har liknande erfarenheter? Hur gjorde ni?
Tack alla ni som är här och läser och skriver. Det är till enastående hjälp.
Vad göra vid utmattning?
-
TorsMamma
- Forumets ordförande
- Inlägg: 11193
- Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
- Ort: Stockholms Skärgård
Re: Vad göra vid utmattning?
Hej och välkommen 
steg 1 du behöver införskaffa barnaboken och läsa allt om trotsåldern och om den krisande 6 åringen. Allt finns där. Och inte bara HUR man gör utan VARFÖR. Det skrivs det mycket lite om på forumet. så läs, läs och läs syskonkapitlet.
Sen undrar jag, om du är så deprimerad som du beskriver och ensamstående med barnen bör du äta en antidepressiv? Det är det som kommer att göra att du i alla fall kan ta dig i kragen en aning. Även om det fortfarende kanske inte alltid är lustfyllt.
Jag har själv haft depressioner och förlossningsdepression och vet hur jag mår. Förmodligen är vi lite lika för jag kan faktiskt trot eller ej spela teater för mitt barn. framstå som lugnare och säkrare än jag egentligen är.
Dock inte mycket gladare.
De egenskaper som jag har märkt att jag har trots depression är målmedvetenhet, ingen stress så jag gör allt långsamt, vilket i sin tur ger mig visst tålamod om jag bara intalar mig att inget är bråttom. För det är det inte. Sen brukar jag kunna hitta en del av mig som kan stå på mig och inte ge efter för jag vet innerst inne att ger jag efter hela tiden så blir det mer och mer och mer och mer. Så jag har gränser.
Sist, även mamma kan faktiskt förvisa sig själv och säga. Nu orkar jag inte för tillfället. Jag går till toaletten och lugnar ner mig och kommer ut när jag är glad igen. Samma som man kan säga till sina barn vid behov.
Sist, det absolut svåraste av allt, ni bara måste hitta något att skratta åt minst en gång om dagen. Inför natten. Kallas skrattet till go nattet. Det är avgörande för hur man mår när man lägger sig.
En viss anekdot:
Som deprimerad har man svårt att hitta lust, lycka och skoj i tillvaron. Och för det mesta önskar man att dagen var över och att man får lägga sig och sova. Helst i flera månader utan att vakna och när man då vaknar så önskar man att allt var bra och lyckligt igen. Visst?
Så, för dina barns skull för inte denna känslan vidare utan....
TÄnk dig att du är på stå upp komedi, du skrattar och skrattar dina vänner skrattar så de gråter. Du skrattar så du har kramp i magen och kinderna. TÄnker att om de inte slutar snart så slänger du dig på golvet och gråter för det gör så ont av allt skrattet.
När du sen på kvällen ligger i din säng och tänker på dagen så minns du komedin och hur skoj det var. Du somnar med ett leende. Och chansen att du sen vaknar med ett leende är också större, visst?
Så denna gåvan skall du ge dina barn innan läggning. MInst 10 min skratt till go natt ordineras. Ju mer de skrattar desto bättre känns det för alla parter. Killas, prutt humor m.m. är tillåtet.
HOppas du får må bättre snart, och att du hittar orken att ta itu med alla delarna i hemmet som måste till. Det är inte så lätt att befinna sig i utveckling som just dina 2 gör för tillfället och det de behöver är Leda, Visa, hjälpa och lära. Samt en bästa vän som är förstående.
steg 1 du behöver införskaffa barnaboken och läsa allt om trotsåldern och om den krisande 6 åringen. Allt finns där. Och inte bara HUR man gör utan VARFÖR. Det skrivs det mycket lite om på forumet. så läs, läs och läs syskonkapitlet.
Sen undrar jag, om du är så deprimerad som du beskriver och ensamstående med barnen bör du äta en antidepressiv? Det är det som kommer att göra att du i alla fall kan ta dig i kragen en aning. Även om det fortfarende kanske inte alltid är lustfyllt.
Jag har själv haft depressioner och förlossningsdepression och vet hur jag mår. Förmodligen är vi lite lika för jag kan faktiskt trot eller ej spela teater för mitt barn. framstå som lugnare och säkrare än jag egentligen är.
Dock inte mycket gladare.
De egenskaper som jag har märkt att jag har trots depression är målmedvetenhet, ingen stress så jag gör allt långsamt, vilket i sin tur ger mig visst tålamod om jag bara intalar mig att inget är bråttom. För det är det inte. Sen brukar jag kunna hitta en del av mig som kan stå på mig och inte ge efter för jag vet innerst inne att ger jag efter hela tiden så blir det mer och mer och mer och mer. Så jag har gränser.
Sist, även mamma kan faktiskt förvisa sig själv och säga. Nu orkar jag inte för tillfället. Jag går till toaletten och lugnar ner mig och kommer ut när jag är glad igen. Samma som man kan säga till sina barn vid behov.
Sist, det absolut svåraste av allt, ni bara måste hitta något att skratta åt minst en gång om dagen. Inför natten. Kallas skrattet till go nattet. Det är avgörande för hur man mår när man lägger sig.
En viss anekdot:
Som deprimerad har man svårt att hitta lust, lycka och skoj i tillvaron. Och för det mesta önskar man att dagen var över och att man får lägga sig och sova. Helst i flera månader utan att vakna och när man då vaknar så önskar man att allt var bra och lyckligt igen. Visst?
Så, för dina barns skull för inte denna känslan vidare utan....
TÄnk dig att du är på stå upp komedi, du skrattar och skrattar dina vänner skrattar så de gråter. Du skrattar så du har kramp i magen och kinderna. TÄnker att om de inte slutar snart så slänger du dig på golvet och gråter för det gör så ont av allt skrattet.
När du sen på kvällen ligger i din säng och tänker på dagen så minns du komedin och hur skoj det var. Du somnar med ett leende. Och chansen att du sen vaknar med ett leende är också större, visst?
Så denna gåvan skall du ge dina barn innan läggning. MInst 10 min skratt till go natt ordineras. Ju mer de skrattar desto bättre känns det för alla parter. Killas, prutt humor m.m. är tillåtet.
HOppas du får må bättre snart, och att du hittar orken att ta itu med alla delarna i hemmet som måste till. Det är inte så lätt att befinna sig i utveckling som just dina 2 gör för tillfället och det de behöver är Leda, Visa, hjälpa och lära. Samt en bästa vän som är förstående.
Tor 2006
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. Re: Vad göra vid utmattning?
Hej TorsMamma!
Och tack för svar och omtanke och det du delar. Måhända framgår det inte av det jag skrev att jag inte är deprimerad. Jag har varit det för länge sedan, så jag vet hur det är, men inte nu. Jag är bara så erbarmeligt trött, går inte att vila bort. Seg i huvudet också och glömsk. Fick prova en antidepressiv enligt läkarens råd, fastän jag sa att jag inte känner mig deprimerad. Gillar inte alls sådant, men tänkte att om inte för annat så måste jag komma igång för barnens skull. Jag sa: ja tack medicin.
Och hur bra gick det på en skala? Ja, sov ännu mer gjorde jag och blev ännu tröttare på dagarna. Gick upp åtta kilo på fyra veckor utan att äta mer, men värst av allt: jag blev agressiv! Minsta lilla kink med barnen och jag tände på alla hundra! Jag gav medicinen 30 dagar eftersom det goda kan dröja, men nej. Kilona är fortfarande kvar men agressionen försvann direkt. Alltid något
Och nu har jag dammat av mina gamla kunskaper i yoga, och det har bättre effekter än den där medicinen. Känner att jag har bearbetat det sorgliga i det som hänt, och nu är bara tröttheten kvar. Man kan ha stressymdrom utan att vara deprimerad.
Skrev att allt varit kaos. Kan förtydliga att det var i mitt inre, inte utåt inför barnen, även om de säkert märkte att jag var ledsen emellanåt (men vilken människa är inte det?). Det var när hans svartsjuka började uttryckas i barnens närvaro (med alla konsekvenser) som jag beslutade mig att skiljas. Småpluttarna kom i mitt knä och skulle trösta, medan han typ tog en macka och kollade på TV. Jag skulle kunna skriva en läskig bok om hans metoder. Men när han började inför barnen, tog det kanske 2-3 månader innan jag sa stopp och stack. (Det är mysko varför man ofta stannar så länge i eländiga förhållanden).
Jo, jag läser åter i barnaboken, tid som jag stjäl. Tror att jag känt att eftersom jag varit trött, distraherad mm så har jag velat vara "snäll" med barnen, för att döva mitt samvete. Visst kontraproduktivt, men utan att urskulda mig, så kan jag förstå att jag gjorde det. På kort sikt är det den lättare vägen. Och hjärnan är inte helt påkopplad, den är också i slow-motion.
Flickan, som är alldeles underbar förstås, har ett temperament som jag står helt främmande inför. Jag är lugn. Verkligen. Hon blir djävulusiskt förbannad av att smöret smälter på den rostade mackan. Men hon vill ha varm rostad macka med smör på. Varje
gång . Men nu väntar jag med att ge henne smöret tills den svalnat något... Och hon skriker och kan hålla på länge. Och hon har många ämnen, inte bara smält smör. Det gör mig fortfarande förvirrad och osäker, för jag har aldrig känt så starkt som hon tycks göra. Men det är väl så att hon har frågat och inte fått klara svar. Så hon frågar igen, lite HÖGRE.
Så ikväll när hon inte låg kvar i sängen gick jag dit in och "låste" fast hennes ben. Löst, men så att hon inte kunde sparka. Samma med armarna, så hon inte kunde slåss, klösas eller nypas. Och så sa jag "Tyst och stilla, sov så gott". Det tog väl drygt tjugo minuter av öronbedövande vrål: "Jag skaaaa vara tyst och stilla! Men du ska släppa mig fööörst!!!!" Och jag hade talat om att det var tvärt om: först tyst och stilla sen släpper jag (för av erfarenhet vet jag att hon krälar iväg eller börjar slåss annars). Så jag papegojsvarade bara. Till slut lugnade hon sig, och jag "ramsade" och gick direkt. Sen började det om, men det tog bara tre minuter eller så. Gick ut direkt med ramsa, och hon hade nog redan somnat. Jag hade bra attityd, men jag känner att det är så hemskt att jag måste hålla henne (även om hon förstås kan röra sig, och jag håller bara så mycket som hennes eget motstånd bjuder). Och gör jag inte det skulle hon sparka och skrika fortfarande. Kan detta vara ett steg i rätt riktning?
Så det här med skrattet till godnattet. De blir så uppspelta, så det är lögn att de skulle lägga sig och kunna lugna sig. Blir inte era barn det?
Jo, på toaletten har jag varit några gånger . Med haspen på!
Ja, och det här med bråttom, som du skriver. Att det inte är bråttom. Barnen är glada och har livslust, jag ser inga tecken på ohälsa förutom tjejens temperament, men tror att det egentligen är hälsa, för hon har inte slutat fråga sas. Likaså att sonen är lite orolig om kvällarna. Men jag har varit väldigt otydlig och ändrat flera gånger. Så, vill jag ju gärna ställa allt tillrätta direkt, eller helst redan, nyss, igår. Det känns som det är bråttom, så att de inte ska ta skada. Men... kan man tänka såhär tror ni?
Det är inte bråttom att ställa till rätta. Det är angeläget. För tänker man "bråttom" hamnar man i en pressad situation som nog inte är juste för barnen. Med bråttom blir det så resultatinriktat och prestationstyngt, eller? Men med angeläget, så öppnas en väg för en god process mot något bättre? Processen får ha sin gång och är värdefull i sig själv, och ingen behöver bära någon skuld för att det inte går snabbt nog.
Det är helt OK om ni tycker jag är långrandig. Det är jag. Jag har alltid svårt för att vara kortfattad. Men, för mig hjälper det att bara skriva. Så om ni inte ids läsa... Jag klandrar er inte! Jag förstår det. Jag skriver mycket för min egen skull. Men tack ändå att ni finns där ute och delar med er av era berättelser, som jag läser på forumet.
Kramar från Timjan
Och tack för svar och omtanke och det du delar. Måhända framgår det inte av det jag skrev att jag inte är deprimerad. Jag har varit det för länge sedan, så jag vet hur det är, men inte nu. Jag är bara så erbarmeligt trött, går inte att vila bort. Seg i huvudet också och glömsk. Fick prova en antidepressiv enligt läkarens råd, fastän jag sa att jag inte känner mig deprimerad. Gillar inte alls sådant, men tänkte att om inte för annat så måste jag komma igång för barnens skull. Jag sa: ja tack medicin.
Och hur bra gick det på en skala? Ja, sov ännu mer gjorde jag och blev ännu tröttare på dagarna. Gick upp åtta kilo på fyra veckor utan att äta mer, men värst av allt: jag blev agressiv! Minsta lilla kink med barnen och jag tände på alla hundra! Jag gav medicinen 30 dagar eftersom det goda kan dröja, men nej. Kilona är fortfarande kvar men agressionen försvann direkt. Alltid något
Och nu har jag dammat av mina gamla kunskaper i yoga, och det har bättre effekter än den där medicinen. Känner att jag har bearbetat det sorgliga i det som hänt, och nu är bara tröttheten kvar. Man kan ha stressymdrom utan att vara deprimerad. Skrev att allt varit kaos. Kan förtydliga att det var i mitt inre, inte utåt inför barnen, även om de säkert märkte att jag var ledsen emellanåt (men vilken människa är inte det?). Det var när hans svartsjuka började uttryckas i barnens närvaro (med alla konsekvenser) som jag beslutade mig att skiljas. Småpluttarna kom i mitt knä och skulle trösta, medan han typ tog en macka och kollade på TV. Jag skulle kunna skriva en läskig bok om hans metoder. Men när han började inför barnen, tog det kanske 2-3 månader innan jag sa stopp och stack. (Det är mysko varför man ofta stannar så länge i eländiga förhållanden).
Jo, jag läser åter i barnaboken, tid som jag stjäl. Tror att jag känt att eftersom jag varit trött, distraherad mm så har jag velat vara "snäll" med barnen, för att döva mitt samvete. Visst kontraproduktivt, men utan att urskulda mig, så kan jag förstå att jag gjorde det. På kort sikt är det den lättare vägen. Och hjärnan är inte helt påkopplad, den är också i slow-motion.
Flickan, som är alldeles underbar förstås, har ett temperament som jag står helt främmande inför. Jag är lugn. Verkligen. Hon blir djävulusiskt förbannad av att smöret smälter på den rostade mackan. Men hon vill ha varm rostad macka med smör på. Varje
gång . Men nu väntar jag med att ge henne smöret tills den svalnat något... Och hon skriker och kan hålla på länge. Och hon har många ämnen, inte bara smält smör. Det gör mig fortfarande förvirrad och osäker, för jag har aldrig känt så starkt som hon tycks göra. Men det är väl så att hon har frågat och inte fått klara svar. Så hon frågar igen, lite HÖGRE.Så ikväll när hon inte låg kvar i sängen gick jag dit in och "låste" fast hennes ben. Löst, men så att hon inte kunde sparka. Samma med armarna, så hon inte kunde slåss, klösas eller nypas. Och så sa jag "Tyst och stilla, sov så gott". Det tog väl drygt tjugo minuter av öronbedövande vrål: "Jag skaaaa vara tyst och stilla! Men du ska släppa mig fööörst!!!!" Och jag hade talat om att det var tvärt om: först tyst och stilla sen släpper jag (för av erfarenhet vet jag att hon krälar iväg eller börjar slåss annars). Så jag papegojsvarade bara. Till slut lugnade hon sig, och jag "ramsade" och gick direkt. Sen började det om, men det tog bara tre minuter eller så. Gick ut direkt med ramsa, och hon hade nog redan somnat. Jag hade bra attityd, men jag känner att det är så hemskt att jag måste hålla henne (även om hon förstås kan röra sig, och jag håller bara så mycket som hennes eget motstånd bjuder). Och gör jag inte det skulle hon sparka och skrika fortfarande. Kan detta vara ett steg i rätt riktning?
Så det här med skrattet till godnattet. De blir så uppspelta, så det är lögn att de skulle lägga sig och kunna lugna sig. Blir inte era barn det?
Jo, på toaletten har jag varit några gånger
. Med haspen på!Ja, och det här med bråttom, som du skriver. Att det inte är bråttom. Barnen är glada och har livslust, jag ser inga tecken på ohälsa förutom tjejens temperament, men tror att det egentligen är hälsa, för hon har inte slutat fråga sas. Likaså att sonen är lite orolig om kvällarna. Men jag har varit väldigt otydlig och ändrat flera gånger. Så, vill jag ju gärna ställa allt tillrätta direkt, eller helst redan, nyss, igår. Det känns som det är bråttom, så att de inte ska ta skada. Men... kan man tänka såhär tror ni?
Det är inte bråttom att ställa till rätta. Det är angeläget. För tänker man "bråttom" hamnar man i en pressad situation som nog inte är juste för barnen. Med bråttom blir det så resultatinriktat och prestationstyngt, eller? Men med angeläget, så öppnas en väg för en god process mot något bättre? Processen får ha sin gång och är värdefull i sig själv, och ingen behöver bära någon skuld för att det inte går snabbt nog.
Det är helt OK om ni tycker jag är långrandig. Det är jag. Jag har alltid svårt för att vara kortfattad. Men, för mig hjälper det att bara skriva. Så om ni inte ids läsa... Jag klandrar er inte! Jag förstår det. Jag skriver mycket för min egen skull. Men tack ändå att ni finns där ute och delar med er av era berättelser, som jag läser på forumet.
Kramar från Timjan
-
TorsMamma
- Forumets ordförande
- Inlägg: 11193
- Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
- Ort: Stockholms Skärgård
Re: Vad göra vid utmattning?
Hej vad skönt att du inte är deprimerad längre! Låter som om du fick en "fel" antidepressiv, men och andra sidan är du inte deprimerad så rekommenderar inte jag heller antidepressiva. Hur trött man än är, för det känner jag också till. 
Du har helt rätt, det är frågor som de ställer och de kommer att ställas högre och högre tills de får ett "tillfredsställande" svar. VAD svaret är vet tyvärr inte jag, jag vet vad svaret är för min son och kan dela med av det.
Allt jag vet ang. läggning är att allt efter godnattramsan är underhållning. Så till den milda grad att han min son går upp ur sängen och traskar runt. Ibland är det först när jag blir rejält arg och ryter till som det upphör och slutar med lugn. MEN, vi lämnar aldrig varandra arga eller ledsna. Utan då lugnas man precis som med SHN kuren.
Det låter som om dina barn sover med dig i sängen? är det inte dags att introducera egen säng hela natten nu? Göra en regelrätt SHN kur för stora barn så ni får till nätterna. Skrattet till gonattet är jätteviktigt, man bara måste skratta så det gör ont i magen och man ber om nåd. DÅ blir man inte uppspelt utan glad och nöjd. Men det gäller att man skrattar rejält. Visst kan du sen ta max 5 min för att lugna ner dem, men en läggning skall inte ta mer än 2 min, vill ni läsa en kortis eller så sker det i soffan innan man lägger sig.
Ang. sömn så anser AW att man behöver 12 timmars natt långt upp i skolåldern typ 9 år, så även du bör kunna få in 12 timmar, jag får in 11. 8)
Min son sover inte alla 12 av sina timmar men minst 11 och en timme kan han ligga i sängen och fnula lite, det tar jag inget extra för. Sen har man väckar klocka och introducerar den enl. konstens alla regler.
Ang. mackan hade jag gjort den och i värsta fall gjort om den EN gång, sen låtit bli helt enkelt. Skiks det på det kan man få gå till toaletten och skrika och komma ut när man är klar. Hemma hos oss skriker man på toaletten. 8)
Ang. sparkar och liknande så håller jag fast min son också till viss del. Men samma där, kan man inte bete sig som folk får man spakra boll ute eller slå på en kudde inne i sitt rum. komma ut när man är klar. Meddelandet är MAN SLÅSS INTE! jag går många gånger därifrån så det inte finns någon att slåss. Dvs, man får inte vara med i gemenskapen om man slåss. Det är flockens regler.
läs i BB igen och igen. har du hittat 5:e delen längst bak med en massa? Den är toppen.
Sen kanske du vill läsa SHN boken och allt om SHN för att "kura" barnen till att vilja sova i sina sängar 12 timmar?
Min son (som du kan se nedan) är snart 5 år men han har sen han var 4 mån haft ensamlek och vid året var vi uppe i 2 timmar, detta gav mig en rejäl lugn start på dagen och extra sömn vissa morgnar. Idag går han upp till sitt lekrum själv när klockan ringer och tittar på SVTB och runt 9 går jag eller mannen upp och ger honom frukost på sängen, typ ostkaka eller risifrutti nu på sommaren. Detta ger mig tid och ro att vara en bättre mamma den tiden som jag behöver vara det.
Vad tror du om dessa tankar?
Låter som om du fick en "fel" antidepressiv, men och andra sidan är du inte deprimerad så rekommenderar inte jag heller antidepressiva. Hur trött man än är, för det känner jag också till. Du har helt rätt, det är frågor som de ställer och de kommer att ställas högre och högre tills de får ett "tillfredsställande" svar. VAD svaret är vet tyvärr inte jag, jag vet vad svaret är för min son och kan dela med av det.
Allt jag vet ang. läggning är att allt efter godnattramsan är underhållning. Så till den milda grad att han min son går upp ur sängen och traskar runt. Ibland är det först när jag blir rejält arg och ryter till som det upphör och slutar med lugn. MEN, vi lämnar aldrig varandra arga eller ledsna. Utan då lugnas man precis som med SHN kuren.
Det låter som om dina barn sover med dig i sängen? är det inte dags att introducera egen säng hela natten nu? Göra en regelrätt SHN kur för stora barn så ni får till nätterna. Skrattet till gonattet är jätteviktigt, man bara måste skratta så det gör ont i magen och man ber om nåd. DÅ blir man inte uppspelt utan glad och nöjd. Men det gäller att man skrattar rejält. Visst kan du sen ta max 5 min för att lugna ner dem, men en läggning skall inte ta mer än 2 min, vill ni läsa en kortis eller så sker det i soffan innan man lägger sig.
Ang. sömn så anser AW att man behöver 12 timmars natt långt upp i skolåldern typ 9 år, så även du bör kunna få in 12 timmar, jag får in 11.
8) Min son sover inte alla 12 av sina timmar men minst 11 och en timme kan han ligga i sängen och fnula lite, det tar jag inget extra för. Sen har man väckar klocka och introducerar den enl. konstens alla regler.
Ang. mackan hade jag gjort den och i värsta fall gjort om den EN gång, sen låtit bli helt enkelt. Skiks det på det kan man få gå till toaletten och skrika och komma ut när man är klar. Hemma hos oss skriker man på toaletten. 8)
Ang. sparkar och liknande så håller jag fast min son också till viss del. Men samma där, kan man inte bete sig som folk får man spakra boll ute eller slå på en kudde inne i sitt rum. komma ut när man är klar. Meddelandet är MAN SLÅSS INTE! jag går många gånger därifrån så det inte finns någon att slåss. Dvs, man får inte vara med i gemenskapen om man slåss. Det är flockens regler.
läs i BB igen och igen. har du hittat 5:e delen längst bak med en massa? Den är toppen.
Sen kanske du vill läsa SHN boken och allt om SHN för att "kura" barnen till att vilja sova i sina sängar 12 timmar?
Min son (som du kan se nedan) är snart 5 år men han har sen han var 4 mån haft ensamlek och vid året var vi uppe i 2 timmar, detta gav mig en rejäl lugn start på dagen och extra sömn vissa morgnar. Idag går han upp till sitt lekrum själv när klockan ringer och tittar på SVTB och runt 9 går jag eller mannen upp och ger honom frukost på sängen, typ ostkaka eller risifrutti nu på sommaren. Detta ger mig tid och ro att vara en bättre mamma den tiden som jag behöver vara det.
Vad tror du om dessa tankar?
Tor 2006
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. Re: Vad göra vid utmattning?
Tack för att du bollar med mig och delar med av dig själv och dina erfarenheter! Jag har så god nytta av dina reflektioner! Det är ett gott stöd, nu när jag är i startgroparna för att komma tillbaka till vardagen igen. Det är skönt också att bli påmind om det man egentligen vet, att även idoga barnaboksföräldrar brottas med barn som slåss ibland, och att SHN-kurade ungar inte heller alltid sover perfekt utan gillar att promenera omkring på kvällarna till exempel.
Idag behövdes bara tio minuters slingerkamp i sängen. Nu ligger hon tyst och still men sover inte än. Puh!
Jo, jag beslutade för att ta barnen in i min säng i vår-vintras för det var kalabalik med tjejen på kvällarna. SHN-bok till trots, jag lyckades inte. Så jag beslutade att knoppa med dem och gå upp i ottan för att plugga istället för att plugga på kvällen. Eftersom allt varit väldigt påfrestande för mig en längre tid, tänkte jag att de möjligen reagerade på det när kvällen kom. Jag vet inte om det var det eller något annat. Jag var delvis disträ, för mina tankar var på annat håll, kände att barnen bad om min närvaro. Och det enda sätt som jag just där och då kunde ge dem mer av samvaro och närvaro var att sova med dem. Hade inte mer att ge på dagarna. Ja, man får improvisera när inget blir som man tänkt sig och man inte får mallar att fungera. Jag känner att det har gjort oss gott. De är lugnare nu.
Det står högt på listan, att skaffa mörkergardiner till deras rum. När det är gjort blir det egen säng. De har bytt rum i våras, så mitt rum är det enda mörka. Till deras behöver jag fixa två.
Intressant reflektion att de ska be om nåd vid skojet. Vi har busat en hel del trots allt dystert. Men jag tror det verkligen är en poäng inför kvällen, att man kör tills de ber om nåd. Bara det att jag får förbättra mina metoder så att de ber om nåd snabbare. Vi kan annars hålla på ganska länge. För det är ju kul! Ja, de älskar när man busar med dem.
Ja, mackan. Det är "game over" med den, och här får man skrika i vardagsrummets fåtölj, tills man kan vara bland folk igen utan att de blir lomhörda eller blåmärkta.
Måste bara säga att jag är imponerad av den lilla tjejen. Hon kan ge svar på tal, så liten hon är. När hon har satt sin agenda är hon så besluten, och när hon får nej blir hon hal som en ål, arg som ett bi (eldsprutande drake), stark som en oxe, slug som en räv, envis som en åsna med en uthållighet som räcker (för) länge (för mig. ](*,) ). Hon har många gånger levererat svar som jag inte ens kunde ge under puberteten!
Med trotstipsen, hon har nedmonterat den ena metoden efter den andra för att få sin vilja fram. Det är väl därför jag så många gånger setts bärandes med henne under armen
, full ljudvolym (ja, på henne alltså). Det är ju det som händer till slut, för att fullfölja i handling det man sagt, när det inte hjälper alla bra tips som finns. Under armen! Tipsen fungerade alltid på sonen. Perfekt! Det är därför jag inte tror att det är jag som inte "fattar" hur de ska tillämpas. Det är hon som är superklipsk. Ibland har jag tänk att det skulle vara intressant om ni som har mer erfarenheter och kunskap än jag skulle komma till samma slutsats, om ni såg oss "in action". Men jag gissar också att en del av problemet ligger i att jag nog varit mer inkonsekvent än jag riktigt tänkt på.
Jo, jag ska läsa BB och SHN. Lite i taget. I takt med ökad ork. Det finns så mycket bra där, som underlättar vardagen och livet så bra. Tycker det är lite klurigt att "hoppa på" en del idéer, när man inte fått det med från början. Ex, kura en liten bebis, ok, men en sexåring, lite knepigare tycker jag.
Sedan insåg jag igår, apropå social samvaro. Det här att barnen ska känna sig behövda. Jag behöver ju verkligen hjälp nu. Det finns inslag av nödvändighet i det de skulle kunna bidra med. Så igår fixade vi äntligen hålen i poolen. Idag gjorde vi klädHÖGEN. Det finns annat som de kan göra, men som jag gjort för att det blivit mindre friktion, jag har inte orkat kommunicera. De har fått leka i stället. Nu får de göra det de kan. Just som den självklaraste sak det ju är i världen. Jag behöver faktiskt deras hjälp. MEN jag är givetvis noga med att inte lasta dem med något ansvar för att jag ska bli frisk eller så. Det har jag inte ens pratat med dem om. Men jag kan tänka mig att de kommer känna att det är på riktigt som de är behövda.
Känns som processen är påbörjad. Skönt.
Kram på er och god natt!
Timjan
Idag behövdes bara tio minuters slingerkamp i sängen. Nu ligger hon tyst och still men sover inte än. Puh!
Jo, jag beslutade för att ta barnen in i min säng i vår-vintras för det var kalabalik med tjejen på kvällarna. SHN-bok till trots, jag lyckades inte. Så jag beslutade att knoppa med dem och gå upp i ottan för att plugga istället för att plugga på kvällen. Eftersom allt varit väldigt påfrestande för mig en längre tid, tänkte jag att de möjligen reagerade på det när kvällen kom. Jag vet inte om det var det eller något annat. Jag var delvis disträ, för mina tankar var på annat håll, kände att barnen bad om min närvaro. Och det enda sätt som jag just där och då kunde ge dem mer av samvaro och närvaro var att sova med dem. Hade inte mer att ge på dagarna. Ja, man får improvisera när inget blir som man tänkt sig och man inte får mallar att fungera. Jag känner att det har gjort oss gott. De är lugnare nu.
Det står högt på listan, att skaffa mörkergardiner till deras rum. När det är gjort blir det egen säng. De har bytt rum i våras, så mitt rum är det enda mörka. Till deras behöver jag fixa två.
Intressant reflektion att de ska be om nåd vid skojet. Vi har busat en hel del trots allt dystert. Men jag tror det verkligen är en poäng inför kvällen, att man kör tills de ber om nåd. Bara det att jag får förbättra mina metoder så att de ber om nåd snabbare. Vi kan annars hålla på ganska länge. För det är ju kul! Ja, de älskar när man busar med dem.
Ja, mackan. Det är "game over" med den, och här får man skrika i vardagsrummets fåtölj, tills man kan vara bland folk igen utan att de blir lomhörda eller blåmärkta.
Måste bara säga att jag är imponerad av den lilla tjejen. Hon kan ge svar på tal, så liten hon är. När hon har satt sin agenda är hon så besluten, och när hon får nej blir hon hal som en ål, arg som ett bi (eldsprutande drake), stark som en oxe, slug som en räv, envis som en åsna med en uthållighet som räcker (för) länge (för mig. ](*,) ). Hon har många gånger levererat svar som jag inte ens kunde ge under puberteten!
Med trotstipsen, hon har nedmonterat den ena metoden efter den andra för att få sin vilja fram. Det är väl därför jag så många gånger setts bärandes med henne under armen
, full ljudvolym (ja, på henne alltså). Det är ju det som händer till slut, för att fullfölja i handling det man sagt, när det inte hjälper alla bra tips som finns. Under armen! Tipsen fungerade alltid på sonen. Perfekt! Det är därför jag inte tror att det är jag som inte "fattar" hur de ska tillämpas. Det är hon som är superklipsk. Ibland har jag tänk att det skulle vara intressant om ni som har mer erfarenheter och kunskap än jag skulle komma till samma slutsats, om ni såg oss "in action". Men jag gissar också att en del av problemet ligger i att jag nog varit mer inkonsekvent än jag riktigt tänkt på.Jo, jag ska läsa BB och SHN. Lite i taget. I takt med ökad ork. Det finns så mycket bra där, som underlättar vardagen och livet så bra. Tycker det är lite klurigt att "hoppa på" en del idéer, när man inte fått det med från början. Ex, kura en liten bebis, ok, men en sexåring, lite knepigare tycker jag.
Sedan insåg jag igår, apropå social samvaro. Det här att barnen ska känna sig behövda. Jag behöver ju verkligen hjälp nu. Det finns inslag av nödvändighet i det de skulle kunna bidra med. Så igår fixade vi äntligen hålen i poolen. Idag gjorde vi klädHÖGEN. Det finns annat som de kan göra, men som jag gjort för att det blivit mindre friktion, jag har inte orkat kommunicera. De har fått leka i stället. Nu får de göra det de kan. Just som den självklaraste sak det ju är i världen. Jag behöver faktiskt deras hjälp. MEN jag är givetvis noga med att inte lasta dem med något ansvar för att jag ska bli frisk eller så. Det har jag inte ens pratat med dem om. Men jag kan tänka mig att de kommer känna att det är på riktigt som de är behövda.
Känns som processen är påbörjad. Skönt.
Kram på er och god natt!
Timjan
-
TorsMamma
- Forumets ordförande
- Inlägg: 11193
- Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
- Ort: Stockholms Skärgård
Re: Vad göra vid utmattning?
Härligt, låter som om ni har en fantastisk start på livet, det kommer att gå strålande för er! Det är jag säker på!
En 3,5 åring ger man sig liksom inte in i diskussion med tycker jag. Man har liksom rätten att säga så här är det, gå om det inte passar typ. Min son är förhandlarnas mästare. Allt går att förhandla. TYp, mamma, om du spelar Uno med mig, då får du läsa. Jag lovar.
Eller, mamma om jag får spela 5 min till då får du lägga mig sen.
Ja du hänger med. Jag vill inte att han skall tappa förhandlings lusten så många gånger får han förhandla och jag omförhandlar osv. Men vissa saker ÄR INTE FÖRHANDLINGSBART. Typ tandborstning, lägga sig sitta vid bordet utan leksaker osv... Där får man stå på sig helt enkelt.
Lite som vi säger på kurforum, ställer barnet 100 frågor skall man ha 101 svar. I form av ramsan.
Så för att prata om kura stora barn kan du skapa en tråd där. Det handlar mera om "attityden " och införande av väckarklocka m.m..
Och jo, mörklagt som du själv är inne på är a och o.
men stora barn går precis lika bra att kura som små, det bara tar lite mera tid och man måste verkligen stå på sig med ramsan och inte ge sig in i en diskussion, för den kan hålla på. Dessa får man avhandla innan man lägger sig. 8)
En 3,5 åring ger man sig liksom inte in i diskussion med tycker jag. Man har liksom rätten att säga så här är det, gå om det inte passar typ. Min son är förhandlarnas mästare. Allt går att förhandla. TYp, mamma, om du spelar Uno med mig, då får du läsa. Jag lovar.
Eller, mamma om jag får spela 5 min till då får du lägga mig sen.
Ja du hänger med. Jag vill inte att han skall tappa förhandlings lusten så många gånger får han förhandla och jag omförhandlar osv. Men vissa saker ÄR INTE FÖRHANDLINGSBART. Typ tandborstning, lägga sig sitta vid bordet utan leksaker osv... Där får man stå på sig helt enkelt.
Lite som vi säger på kurforum, ställer barnet 100 frågor skall man ha 101 svar. I form av ramsan.
Så för att prata om kura stora barn kan du skapa en tråd där. Det handlar mera om "attityden " och införande av väckarklocka m.m..
Och jo, mörklagt som du själv är inne på är a och o.
men stora barn går precis lika bra att kura som små, det bara tar lite mera tid och man måste verkligen stå på sig med ramsan och inte ge sig in i en diskussion, för den kan hålla på. Dessa får man avhandla innan man lägger sig. 8)
Tor 2006
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. Re: Vad göra vid utmattning?
Hej TorsMamma!
Jo, jag tror hon kommer klara sig alldeles utmärkt. Ingen sätter sig på henne. Då blir man stångad till yttre rymden! Minst.
En sak jag kommer brottas med är mitt samvete. Pojken kom upp och sa att han vill vara med mig, och sova jämte någon. Och det påminner mig om hur jag kände när jag var barn. Jag kände mig ensam och övergiven där ensam i mörkret, och tror att det är likadant för honom nu. Vilket det inte alls behöver vara, men tänk om... Mitt hjärta gråter, och då flyger ju all "attityd" all världens väg, och det hela går i stöpet. Vad tror ni?
Kram från Timjan
Jo, jag tror hon kommer klara sig alldeles utmärkt. Ingen sätter sig på henne. Då blir man stångad till yttre rymden! Minst.
En sak jag kommer brottas med är mitt samvete. Pojken kom upp och sa att han vill vara med mig, och sova jämte någon. Och det påminner mig om hur jag kände när jag var barn. Jag kände mig ensam och övergiven där ensam i mörkret, och tror att det är likadant för honom nu. Vilket det inte alls behöver vara, men tänk om... Mitt hjärta gråter, och då flyger ju all "attityd" all världens väg, och det hela går i stöpet. Vad tror ni?
Kram från Timjan
-
TorsMamma
- Forumets ordförande
- Inlägg: 11193
- Blev medlem: fre 17 nov 2006, 09:25
- Ort: Stockholms Skärgård
Re: Vad göra vid utmattning?
Jag tror som med min son...
Det är frågor i påståendets form. Så frågan är: kan jag sova ensam? törs jag sova ensam? Kan du sova ensam nu mamma? osv... Vad är svaret?
Det är frågor i påståendets form. Så frågan är: kan jag sova ensam? törs jag sova ensam? Kan du sova ensam nu mamma? osv... Vad är svaret?
Tor 2006
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån
FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months.
BB barn från början. Sov sin första 12h natt 5 dagar före 4 mån, Diplomerad SS vid 6 mån FTLOC child from the beginning. Slept his first 12 hour night 5 days before 4 months. Re: Vad göra vid utmattning?
Hej igen!
Förlåt att mitt svar har dröjt, men det har kommit annat emellan. Jo! Det är säkert som du skriver, påståendefrågor. Det hade jag inte tänkt på. Tack!
Stanna kvar i sängen... flickan, fyra i oktober... ikväll... alltså... Gud! Vi har båda gråtit och jag är inte färdig än. Lyckades få henne att känna sig någorlunda glad innan hon till sist stillade sig.
Situation: hon springer upp och vill jag ska sova jämte henne. Jag leder tillbaka, godnatt. Hon upp igen. Leder till baka, godnatt. Hon upp igen, leder tillbaka, godnatt... x 10 000. Och hon gillar det. OK. Då får du vara uppe. Sitt på mattan där. Snutten tar jag hand om, den ska man ju bara ha när man sover, ju. Sätter mig för att fortsätta mitt jobb vid datorn.
Hon upp i soffan, för hon ville sova i soffan i stället. Jag flyttar henne till mattan. Hon upp i soffan, jag flyttar ner henne. Kul, hon skrattar. Jag sätter mig i soffan håller henne så hon inte kan ta sig upp i soffan. Ännu roligare. Jag blir arg (snälla goa människor, förstå att jag bara gjort ett mycket kort referat av vad som hänt dittills), säger att hon antingen sitter på mattan eller ligger i sängen med snutten. Ålar sig.
Jag inskärper åter allvaret. Hon blir ledsen, vill ha snutte i sängen. Ja, och väl där så... gissa vad! Hon upp, jag har bara kommit en meter från sängen. Lägger tillbaka. Godnatt. Hon upp. Jag tar snutten, den behöver man ju bara när man myser i sängen och ska sova... Hon kryper runt i sängen. Jag sätter mig då så att jag "låser fast" henne, så hon inte kan krypa runt. Hon börjar slå. Jag låser hennes små händer. Släpper när hon slutar. Då lirkar hon sig nära mig och kryper intill och ska gosa. Toppen att mamma äntligen är i sängen! ](*,) ](*,) ](*,) x 10000. Pluttan. Hjärtat blir så mjukt och ömt då. Men jag sa god natt och lämnade sängen.
Alltså. Kom och hjääälp någon!
Vi gjorde en rolig runda i huset och kastade ut alla spöken innan hon la sig. Men det kom nya hela tiden när hon väl var i säng. Därför kommer hon upp, det är hennes förklaring. Jag säger att jag håller koll, och slänger ut alla som kommer. Nej, det kom in genom väggen just där hon ligger, eller genom förstret... Dom kan ju mamma inte ta, eller hur, för hon är ju i ett annat rum!
Någonstans i mitten av denna "session" av ångestblandad underhållning, blir jag så arg och ledsen och frustrerad, så jag börjar storgråta. Ja. Idag brast det. Det har hänt någon gång innan också.
Jag känner mig så himla dålig som för det första och främsta inte lyckas hjälpa henne att älska sin säng och att sova, för det andra inte begriper vad jag gör fel, för det tredje bryter ihop inför hennes åsyn (ja, ett fel har jag koll på), och säkert får stackars henne att känna all skuld som ett litet barn kan bära och för det fjärde gör mig till någon typ av åtlöje här bland alla som har lyckats kura sina barn.
Sockerkaka... ni vet ibland bakar man en sockerkaka som man gjort 100 gånger innan. Man kollar allt och vet att man gjort enligt instruktionerna och att råvarorna varit bra. Ändå blir det bara en geggig tingest som kommer ut ur ugnen vissa gånger. Ibland vill det sig bara inte liksom. Och idag funderar jag på om det finns barn på vilka sova hela natten kuren liksom inte vill sig. Typ... ingen regel utan undantag. Absolut, hon vill sova det är inte det jag betvivlar. Jag betvivlar att kuren någonsin kan fungera på henne, i alla fall om det är jag som ska genomföra det hela.
Hon är ju slug. Vad jag än kommer med, så gör hon underhållning av det. Jag förnimmer att hon inte är helt glad fast hon skrattar åt underhållningen, absolut. Men hur "stoppar" jag det? Hur ska jag få henne att frivilligt stanna i sängen. Gör hon bara det så somnar hon snabbt. Och hur hantera denna förmåga att göra allt till underhållning? Jag har barskt lagt henne i sängen och sagt att på kvällen sover du här. Basta! Hjälper inte heller. Just nu känns det som att binda fast henne är enda vägen ut, men det är givetvis fullständigt uteslutet. Det illustrerar bara att jag känner att jag har prövat allt som finns tillhanda. Och förresten, hon skulle nog tycka det var roligt och lirka sig ur innan jag hunnit över tröskeln och säga "en gång till mamma"! Men det är ändå så, att jag känner det som att det är hennes oro/ångest som driver henne till att omvandla allt till underhållning, så så himla kul tycker hon ju inte att det är innerst inne. Jag är rådvill.
Ja, nu har jag fått ösa ur mig. Det hjälper för stunden.
Om någon har orkat läsa allt detta... jag är tacksam för all respons. Tro mig.
Kram från Timjan
Förlåt att mitt svar har dröjt, men det har kommit annat emellan. Jo! Det är säkert som du skriver, påståendefrågor. Det hade jag inte tänkt på. Tack!
Stanna kvar i sängen... flickan, fyra i oktober... ikväll... alltså... Gud! Vi har båda gråtit och jag är inte färdig än. Lyckades få henne att känna sig någorlunda glad innan hon till sist stillade sig.
Situation: hon springer upp och vill jag ska sova jämte henne. Jag leder tillbaka, godnatt. Hon upp igen. Leder till baka, godnatt. Hon upp igen, leder tillbaka, godnatt... x 10 000. Och hon gillar det. OK. Då får du vara uppe. Sitt på mattan där. Snutten tar jag hand om, den ska man ju bara ha när man sover, ju. Sätter mig för att fortsätta mitt jobb vid datorn.
Hon upp i soffan, för hon ville sova i soffan i stället. Jag flyttar henne till mattan. Hon upp i soffan, jag flyttar ner henne. Kul, hon skrattar. Jag sätter mig i soffan håller henne så hon inte kan ta sig upp i soffan. Ännu roligare. Jag blir arg (snälla goa människor, förstå att jag bara gjort ett mycket kort referat av vad som hänt dittills), säger att hon antingen sitter på mattan eller ligger i sängen med snutten. Ålar sig.
Jag inskärper åter allvaret. Hon blir ledsen, vill ha snutte i sängen. Ja, och väl där så... gissa vad! Hon upp, jag har bara kommit en meter från sängen. Lägger tillbaka. Godnatt. Hon upp. Jag tar snutten, den behöver man ju bara när man myser i sängen och ska sova... Hon kryper runt i sängen. Jag sätter mig då så att jag "låser fast" henne, så hon inte kan krypa runt. Hon börjar slå. Jag låser hennes små händer. Släpper när hon slutar. Då lirkar hon sig nära mig och kryper intill och ska gosa. Toppen att mamma äntligen är i sängen! ](*,) ](*,) ](*,) x 10000. Pluttan. Hjärtat blir så mjukt och ömt då. Men jag sa god natt och lämnade sängen.
Alltså. Kom och hjääälp någon!
Vi gjorde en rolig runda i huset och kastade ut alla spöken innan hon la sig. Men det kom nya hela tiden när hon väl var i säng. Därför kommer hon upp, det är hennes förklaring. Jag säger att jag håller koll, och slänger ut alla som kommer. Nej, det kom in genom väggen just där hon ligger, eller genom förstret... Dom kan ju mamma inte ta, eller hur, för hon är ju i ett annat rum!
Någonstans i mitten av denna "session" av ångestblandad underhållning, blir jag så arg och ledsen och frustrerad, så jag börjar storgråta. Ja. Idag brast det. Det har hänt någon gång innan också.
Jag känner mig så himla dålig som för det första och främsta inte lyckas hjälpa henne att älska sin säng och att sova, för det andra inte begriper vad jag gör fel, för det tredje bryter ihop inför hennes åsyn (ja, ett fel har jag koll på), och säkert får stackars henne att känna all skuld som ett litet barn kan bära och för det fjärde gör mig till någon typ av åtlöje här bland alla som har lyckats kura sina barn.
Sockerkaka... ni vet ibland bakar man en sockerkaka som man gjort 100 gånger innan. Man kollar allt och vet att man gjort enligt instruktionerna och att råvarorna varit bra. Ändå blir det bara en geggig tingest som kommer ut ur ugnen vissa gånger. Ibland vill det sig bara inte liksom. Och idag funderar jag på om det finns barn på vilka sova hela natten kuren liksom inte vill sig. Typ... ingen regel utan undantag. Absolut, hon vill sova det är inte det jag betvivlar. Jag betvivlar att kuren någonsin kan fungera på henne, i alla fall om det är jag som ska genomföra det hela.
Hon är ju slug. Vad jag än kommer med, så gör hon underhållning av det. Jag förnimmer att hon inte är helt glad fast hon skrattar åt underhållningen, absolut. Men hur "stoppar" jag det? Hur ska jag få henne att frivilligt stanna i sängen. Gör hon bara det så somnar hon snabbt. Och hur hantera denna förmåga att göra allt till underhållning? Jag har barskt lagt henne i sängen och sagt att på kvällen sover du här. Basta! Hjälper inte heller. Just nu känns det som att binda fast henne är enda vägen ut, men det är givetvis fullständigt uteslutet. Det illustrerar bara att jag känner att jag har prövat allt som finns tillhanda. Och förresten, hon skulle nog tycka det var roligt och lirka sig ur innan jag hunnit över tröskeln och säga "en gång till mamma"!
Men det är ändå så, att jag känner det som att det är hennes oro/ångest som driver henne till att omvandla allt till underhållning, så så himla kul tycker hon ju inte att det är innerst inne. Jag är rådvill.Ja, nu har jag fått ösa ur mig. Det hjälper för stunden.
Om någon har orkat läsa allt detta... jag är tacksam för all respons. Tro mig.
Kram från Timjan