Vänder mig hit för att jag ville dela mina tankar kring barnomsorg med er kloka människor, och för att förhoppningsvis få ett gott råd eller två.
Jag har varit hemma med barn i snart 4 år, och till hösten ska jag förmodligen börja studera på heltid, jag grunnar konstant på om jag gör det rätta... jag har blivit erbjuden en plats på en eftertraktad utbildning som leder till mitt drömjobb, jag blev antagen bland väldigt många sökande och jag är så rädd att chansen inte kommer igen. Jag har inget annat jobb att återgå till och risken att jag annars möter en framtid med arbetslöshet är stor. Om jag tackar ja till platsen, kommer min man vara pappaledig 3 dagar i veckan, mer är tyvärr inte möjligt. Han kommer då att ha båda våra två barn hemma. De återstående 2 dagarna tänkte vi att vårt stora barn kan vara hos dagmamma, om vi får en plats till hösten...eller är förskola bättre?! Vi känner att det passar hans personlighet bättre med dagmamma än förskola, eftersom det är i hemmiljö och med färre barn. Han har en stark vilja men är ändå en försiktig kille som kan bli rädd och ängslig för främmande saker. Han kommer då att vara 3 år och 8 månader då han i så fall börjar, är det en lagom ålder att börja hos dagmamma?? Vad gäller vårt yngsta barn, som då kommer att vara 15 månader, tänkte vi låta vara hos sin farfar (och delvis farmor när hon inte jobbar) dessa två dagar/v. Vi känner att det är bättre för ett så pass litet barn, dom känner varandra väldigt väl och dom har varit tillsammans mycket med sina farföräldrar. Men jag är ändå orolig - är han för liten för att vara ifrån sin mamma så mycket?? Eller är det precis lika bra med pappa och farföräldrar om dagarna? Jag kommer ju finnas där varje morgon, kväll och helg för mina barn.
Annat jag tänker på är om det är synd att dela syskonen åt 2 dagar i veckan? Kan det skapa avundsjuka eller annat? Skulle det vara bättre att låta vår store kille vara hos farföräldrarna också? Eller kan det vara nyttigt att de får "vila" ifrån varandra lite och att storkillen får komma ut och träffa lite kompisar, han är väl i den åldern nu? Är rädd att det blir för "mycket" för farfar att ha hand om två små vilda liv
Nu när jag har varit mammaledig har jag tagit med barnen ut på aktiviteter tex inom kyrkan så att storkillen ibland träffat andra barn, men det tror jag inte farfar kommer att vara så sugen på att göra. Storebror har faktiskt inte varit så jättemycket för att leka med andra barn och så, men jag märker att det börjar komma ett visst intresse nu lite smått.Jag är glad över att jag varit hemma så pass länge som jag har, vår store kille har ju fått vara hemma riktigt länge, så det känns jätteskönt. Vårt yngsta barn kommer inte heller behöva börja hos dagmamma/förskola än på länge, länge... Vi ska lösa det så att han också kan vara hemma/hos sina farföräldrar en bit upp i åldern. Morfar har vi också som ställer upp så vi är välsignade på så sätt.
Vad tror ni om vårt upplägg? Blir det bra för barnen eller har ni andra tankar? Borde jag rentav tacka nej till utbildningen? Mår barn bäst av att vara hemma ända tills dom börjar skolan? Eller är storkillen i en lagom ålder nu? Har läst i Barnaboken om ämnet och jag blir så rädd att göra något "fel" mot mina älskade barn som ju givetvis är de viktigaste i världen för mig... Många funderingar och tankar....
Hoppas ni också har det
Kram och tack så länge,
/"Ajac" med familj.
, man kan verkligen se att du vill dina barns bästa. Önskar att fler var som du när det gäller tankarna kring dagis =D> . Tycker att du har hittat en optimal lösning för er :thumbsup: . Lycka till 