Att få en fungerande vardag

[Sofies mor]

Hej!
Här väntas bebis när som helst, och imorgon är blivande storasysterns sista dag på dagis. Jag känner mig glad över mitt beslut, att jag vågade säga upp platsen. Fick bara positiv respons från förskolan, och tidigare har de flesta frågorna kommit från personer som själva inte har barn. Nu i julas fick jag frågor från min sambos familj, och även sambon är väldigt tydlig med att han tycker vi skulle haft kvar platsen men att jag får bestämma då det är jag som är hemma. Han tror inte att jag kommer orka två barn på heltid, och detta är mest jobbigt då jag vet att jag kommer få höra det varje gång jag känner mig trött eller haft en jobbig dag (vilket troligtvis kommer att leda till att jag håller det för mig själv, ja, sån är jag..).
Ja, det var bakgrunden till denna tråd. Det är nämligen flera olika saker jag går och funderar på, som väl egentligen hör hemma i flera olika forum. Men jag vill gärna ha en samlad tråd, då ju allt hänger ihop. Alltså, det kommer dyka upp frågor allt eftersom. Nu har jag bara en stund på mig, och tar det som känns mest aktuellt för tillfället.

Dagisavslutning
Ja, imorgon är alltså sista dagisdagen, och nu är jag ju ute i sista sekunden, men jag funderar lite på hur jag ska hantera det hela. Hon trivs alltså där, tycker det är roligt att gå dit, och det ligger i samma hus som vi bor, så hon kommer säkert att vilja gå dit när vi är ute. De har sagt att vi är välkomna när de leker på gården, så då kan man ju gå dit nån gång ibland. De har även sagt att vi får komma och visa upp bebisen om vi vill.
Jag har nu denna vecka sagt till henne att det här är sista veckan på dagis, och tänkte väl på samma sätt säga imorgon att det är sista dagen. Är det vettigt? När det senare kommer frågor om att hon vill gå till dagis, ska jag hålla med och tycka det är tråkigt att det inte går, eller hur ska jag bemöta det hela? Antar att det blir självklart inom ett par veckor, men samtidigt finns ju dagis i böcker och så, så hon blir ju påmind. Om jag inte rensar ut alla böcker där nån går på dagis under en period..
Jag var ju inte så glad åt att hon började från början, men har inför henne alltid försökt få dagis till något positivt, även om hon nog genomskådade mig i början. Men det är ju glömt för länge sen, och nu är ju dagis en självklar del av vardagen för henne.

Hade hoppats på att hinna med en fråga till, men nu måste jag sticka över till dagis och hämta..

Tjo!

[chokladkaninen]

Hej Sofie!

Grattis till beslutet! :thumbsup: Vad skönt att du kom fram till ngt som känns rätt för dig!

Jag har en kille som är jämnårig med din tjej, och han har inte börjat på dagis ännu. Men Storasyster går på dagis 3 dagar i veckan, och då följer ju Lillebror alltid med och hämtar och lämnar, förstås. Och jag tror inte att du behöver oroa dig - din lilla tjej inser ju att det händer massor av saker hemma hos er nu med bebisen och allt, och vet förstås att du klarar dig sämre utan henne! Så den storyn skulle jag hålla benhårt fast vid i händelse av eventuella dagisfrågor: Du behöver henne hemma nu och klarar dig inte utan henne. När det har kommit en ny familjemedlem är det självklart att man måste hjälpas åt!

Här är lite inspirationsläsning till dig: http://www.annawahlgren.com/phpBB3/view ... 24&t=23736 (SusanDs andra trådar finns som klistrade favoriter på Späda och små om du blir hooked och vill ha mer! )
Lycka till med förlossning och bebis!

[Sofies mor]

Tack för svar!
Jo, egentligen borde det ju vara självklart att hon vill vara hemma, men ändå tänker jag att hon tycker det blir bebisens "fel" att hon måste sluta på dagis. Som om en två-åring skulle tänka så..
Ska bli skönt att slippa dagishämtningarna nu, de har varit katastrof den här sista veckan. Hon har blivit förbannad, sprungit och gömt sig, hittat viktiga saker som hon bara måste göra på en gång.. Tydlig trots, som jag inte lyckts bemöta på något bra sätt. Blir så nervös när det är andra i närheten, och det märker hon så väl. Så idag har jag kallat in förstärkning från pappan. Vill inte att hon ska behöva visa sig arg det sista hon gör på dagis.

Jahopp, jag går vidare med fler funderingar..

Utevistelse
Ja, det har det varit lite dåligt med på sista tiden. Jul och sjukdom har kommit i vägen, samt lathet från en höggravid mor. Men framför allt beror det på att även utevistelsen slutade i katastrof varje gång då före jul. Vi bor i lägenhet och har alltid gått på upptäcksfärd vid utevistelsen vilket var väldigt enkelt med en ettöring som ville titta på allt och bara var att styra åt rätt håll när det blev dags att gå hem. Jag önskar så att vi hade en egen trädgård, men nu är det så att när klockan börjar bli mycket så måste vi vända och gå hemåt, och då vägrar tösen, springer iväg eller blir arg. Och då är vi ofta ganska långt hemifrån. Hon hittar så bra här i krokarna också, så det går inte "lura" henne åt rätt håll. I somras var det inga problem då vi oftast tog cykeln eller vagnen till blåbärsskogen eller en lekplats, och sen sade hejdå till lekplatsen och satte i vagnen och gick. Nu i vinter har vi haft pulkan med oss, men hon vill dra den, inte sitta i den. Flera gånger har jag fått bära henne hem. Och det efter förberedelse, paktning, försök till att få henne att skratta m.m. Men nu har vi ju snart en till med oss, och ja, jag bävar inför detta.
Ja, jag vet knappt själv hur min fråga egentligen lyder.. Men andra som inte har trädgård, hur gör ni?
Jag har flera gånger sista tiden varit sugen på att gå ut, men inte orkat med kampen som jag vet kommer. Det känns som att vi behöver en aktivitet eller en plats att vara på. Det finns lite gård här vid huset, men inget direkt att göra, så hon går alltid vidare. Bör man styra upp uteleken för en tvååring? Jag har bara av gammal vana fortsatt att låta henne gå dit hon vill.. Ytterligare ett kommande problem blir väl att hon vill gå till dagisets gård när vi är ute, vilket ju är en utmärkt plats på helgerna men kanske inte varje vardag..

Oj, nu blev det en halv novell igen. Jag har lite svårt för att fatta mig kort.

Nähä, nu ska jag använda de här sista tre dagistimmarna i vårt liv (åtminstone för närmsta tiden) till att sy lite. Måste väl tyvärr erkänna att jag uppskattat att få vara ensam hemma några timmar i veckan. Även om jag förväntat mig att både hinna med massa nyttiga saker, hinna med egna saker, samt vila ut. Inte mycket är det jag hunnit med i slutändan.

Tjo!

[Sofies mor]

Och det var med glatt humör vi lämnade förskolan igår! Pappa var ju med.. Sedan dess har hon hunnit berätta för mig att hon snart ska gå hem till dagis, att dagis snart kommer och hämtar henne, samt att det är roligt på dagis och att hon vill gå dit. Några tillfällen har jag mest svarat jaha, som jag brukar göra vid andra små påståenden, någon gång sade jag i förbigående att nu har du ju slutat och tagit hem alla dina saker från dagis. Antar att det kommer fortsätta en tid och sedan ebba ut, så länge inte alla runt omkring börjar fråga henne om hon saknar dagis. Men man får väl hoppas att vuxna människor kan tänka själva..
Och så ännu en fundering..

Saker som måste göras
Ja, typ att tvätta händerna efter mat eller pottbesök.. Vi har hamnat i ett tjatträsk som upprepas många gånger på en dag. När det gäller andra saker, som att klä på sig, försöker jag ge henne tid. Springer hon runt naken länge så kommer det kanske ett "hoppsan, vad det ser kallt ut" eller "titta här ligger dina byxor". Men när det gäller att tvätta händerna tycker jag inte att det är okej att pilla med en massa saker, vilket så klart har lett till att det är väldigt roligt att pilla med precis allt innan hon tvättar händerna. Det hela är som värst vid pottbesök, för då är det så många moment som måste göras; tömma, spola, skölja ur, tvätta händer. Men även efter maten hinns det med en hel del på väg in till badrummet, och framför allt går det hoppa mellan toasitsen och pallen i flera minuter.
Det känns inte som en bra lösning att köra med handen om handen (hon blir arg och slingrar sig ur mitt grepp), hon vet ju så väl hur man gör. Men mina "ojdå, hur gjorde man nu igen" har fått en stark ton av tjat, och glimten i ögat har försvunnit rätt rejält.
Nähä, nya positiva tag imorgon! Det är väl kanske så att man måste få bli förbannad på tråkiga saker som måste göras inser jag nu. 8) Frågan är väl bara hur jag ska få henne att faktiskt göra dem också.

Tjo!

[annawahlgren]

Du har gjort 50 inlägg står det men jag är inte säker på att jag har hälsat dig välkommen Så VÄLKOMMEN är du

Bör man styra upp uteleken för en tvååring? Jag har bara av gammal vana fortsatt att låta henne gå dit hon vill...

Den sorglösa tiden är förbi, som du märker. Nu måste du vidga världen åt henne. Ut måste hon varje dag och släppas lös att röra sig fritt måste hon få utanför hemmets väggar varje dag. Vart kan du ta henne Fundera gärna ut ett rullande schema. Tre-fyra olika ställen du kan alternera mellan. Forsla henne dit och forsla henne hem, men låt henne gå fritt den timmen (?) ni är där. Ge dig inte in på någon kamp - ta bara ledningen lugnt och fint och utan en massa förklaringar och vädjanden. Presentera utflykten som just det - en jättespännande utflykt Undras vad ni ska hitta där Slösa med din egen entusiasm. Och "upptäck" stället du också, när ni väl kommer dit.

--- någon gång sade jag i förbigående att nu har du ju slutat och tagit hem alla dina saker från dagis. Antar att det kommer fortsätta en tid och sedan ebba ut ---

Det är en vanskligt negativ syn på saken, som får både henne och omgivningen att vädra ugglor i mossen. Barnet förväntas på något vis vara överens med dig om att hon har "slutat", vilket då bevisas av att hon har tagit hem alla sina saker... Men barnet har varken bestämt det ena eller det andra och kan inte åläggas något ansvar eller avkrävas några godkännande nickningar. Ta det på den sakliga bogen Enligt devisen VAR SAK HAR SIN TID. Dagiset är "färdigt". Man slutar inte - berövas något - utan man går vidare här i världen. Förstår du? Det är inte ens barnet som är subjekt här: "Du har slutat", utan dagiset, som är "färdigt".

När det gäller --- att klä på sig, försöker jag ge henne tid. Springer hon runt naken länge så kommer det kanske ett "hoppsan, vad det ser kallt ut" eller "titta här ligger dina byxor".

Där lägger du över saker och ting på barnet i stället för att ta ledningen själv. Hon ska åtgärda det DU uppfattar som ett problem ("kallt", "här ligger visst byxorna") men inte hon. Det är att bjuda upp till trots Så när det är dags att klä på sig, gör det bara - du med. Och lär dig fråga i stället för att slänga ur dig halvkvädna visor. "Är det kallt? Fryser du?" Gör hon det, så undra om hon har någon idé om hur det problemet kan lösas? Det har hon, tro mig, om hon verkligen fryser. Annars svarar hon ju nej på frågan och ska respekteras i det. Fråga efter byxorna och irra runt och leta, i stället för att peka ut dem åt henne. Låt henne peka ut dem åt dig. Be om hjälp när det gäller din egen påklädning också, och att hitta DINA kläder Och tacka för hjälpen efteråt. Det är ett litet men vackert exempel på social delaktighet. Hon får göra nytta och känna sig behövd, fraktiskt, praktiskt och konkret.

--- när det gäller att tvätta händerna tycker jag inte att det är okej att pilla med en massa saker, vilket så klart har lett till att det är väldigt roligt att pilla med precis allt innan hon tvättar händerna.

Där pratar du en massa, eller hur? Om vad du tycker och inte tycker? Gör inte det Ord förslår, som du märkt, inte mycket alls och verkligen inte ensamma för så små barn - det ska handling till; handlingen kan orden få ackompanjera men aldrig ersätta. Så ta henne vid handen och tala om att nu måste VI - dvs du också, ni båda som varit ute eller vad ni nu gjort - tvätta händerna. Raka vägen utan krusiduller. "SEDAN får vi göra allting annat. Men FÖRST måste vi tvätta händerna!" Och ta gärna hjälp av henne där också. Tycker hon att dina händer ser rena ut? Vänd och vrid och studera. Kan hon kanske tvåla in dem lite bättre? Skölja? Torka? Tacka varandra för hjälpen och beundra avslutat verk!

Det hela är som värst vid pottbesök, för då är det så många moment som måste göras; tömma, spola, skölja ur, tvätta händer. Men även efter maten hinns det med en hel del på väg in till badrummet, och framför allt går det hoppa mellan toasitsen och pallen i flera minuter.

Står du där och tjatar och förmanar och stressar och skyndar på? (Varför måste det gå så fort?) Lär dig gå ut därifrån. Lär dig låta barnet vara i fred, när du märker att munlädret går på dig till ingen nytta. "Kom när du är färdig, älskling!" Och GÅ. (Eller gör gemensam sak, se ovan.) En frånvarande publik är ingen publik, och redan därmed försvinner en miljon irritationsmoment. Så träna dig - det är en konst att lära sig låta små barn vara i fred, men oj vad det är tacksamt =D>

Det är väl kanske så att man måste få bli förbannad på tråkiga saker som måste göras inser jag nu. Frågan är väl bara hur jag ska få henne att faktiskt göra dem också.

Vem bestämmer att saker som måste göras är tråkiga Det gör du Och små barn gör som vi lär dem. Så hyfsa till din egen attityd Begår du världen som ett äventyr, gör barnet det också. Lär dig utmana hennes växande talanger på ett positivt, uppmuntrande vis: "KAN du...?" och prisa och beröm när hon verkligen gör det (eller försöker, seriölst). "Ja! Du KUNDE!" lyder då lämpligen bekräftelsen, som inte ska vara på temat SNÄLL eller DUKTIG utan på temat BRA. "Titta så bra det blev! Precis så ska det ju vara! Å, så bra =D> "

Det där är ett förhållningssätt, en attityd (i handling inte minst) som kommer er båda till stor glädje - och nytta - när lilla syskonet kommit till världen, om inte annat.

O:) \:D/

[Sofies mor]

Tack för ditt svar!
Idag har Mamma Mu försökt lära mig något; Det finns mer än ett sätt att göra rätt!
Jag lever nog kvar i skolsystemets värld där det finns ett facit, med ETT rätt svar, och när jag inte vet svaret på frågan (från dottern) blir jag stressad.

jag är inte säker på att jag har hälsat dig välkommen

Inte lätt att hålla reda på alla medlemmar, det är ju flera tusen!!

Forsla henne dit och forsla henne hem, men låt henne gå fritt den timmen (?) ni är där.

Ja, det var just något sådant jag har funderat på! Problemet ligger i att det är ont om ställen dit vi hinner ta oss i rimlig tid, och där det faktiskt går att ströva lite fritt, här hos oss. Men, men, det är bara att börja leta! Så snart snön försvinner slipper vi i alla fall ta oss fram gåendes på bilvägarna. En följdfråga bara, bör vi ha en "fast punkt" på dessa trevliga utflyktsmål, eller fortsätter vi dit flickan vill? Tänker att med bebisen i barnvagn i skogen t.ex. är det kanske inte så praktiskt att ta en kilometers promenad (om det inte finns en stig förstås..). Ja, jag antar att det är något som ger sig. (För det finns väl inte ETT rätt här.. )

Dagiset är "färdigt". Man slutar inte - berövas något - utan man går vidare här i världen.

Ja, det var just så mitt svar till flickan var, i attityden så att säga. Sluta och färdigt är liksom synonymer i vår lilla värld. Det var ett rent sakligt och positivt svar, för just den gången kändes det som en fråga om dagis faktiskt var färdigt. De andra gångerna dagis har kommit på tal har ett "jaha" känts mer på sin plats. Och jag tror nog hon fick svar på sin fråga, för det har inte varit några samtal om dagis sen dess, och de brukar komma så här i början av veckan när hon undrar om det är onsdag snart.

Så när det är dags att klä på sig, gör det bara - du med.

Japp, precis så brukar vi göra! Det är bara det att ibland klär hon av sig igen under dagen, och oftast tänker jag att hon klär på sig när hon fryser (ger henne tid, som jag skrev, men kanske snarare valmöjlighet..), men ibland kan det komma ett hoppsan (vanligen följt av att jag sätter byxorna på hennes huvud, då är hon väldigt snabb med att ta dem på sig ).

Så ta henne vid handen och tala om att nu måste VI - dvs du också, ni båda som varit ute eller vad ni nu gjort - tvätta händerna.

Japp, det var ju här själva problemet låg. Så fort jag gör tillsammans så kommer det ett "Jag Kaaan", och det är här jag inte vet om jag ska genomföra, eller låta henne göra själv.

Lär dig gå ut därifrån.

Här är också ett problem, hon går själv, men vill ha hjälp att riva av papper när hon är klar. Sedan vänder jag och går igen, men då vill hon att jag stannar för att hon även vill ha hjälp att trycka på tvålen sen. Vilket har lett till att jag är där inne när pottan ska tömmas och sköljas. Men kanske ska jag även här be henne säga till när det är dags att trycka.

Oj, vad klockan blev mycket nu då.. Det blev mycket att fundera på på en gång.

Återkommer nog snart med fler funderingar (fast inte idag.. ).

Tjo!

[Sofies mor]

Hej!
Nu har det visst gått fyra månader sedan jag skrev här. Oj, vad tiden går! En månad tog det att vänja sig vid att ha lilla lillasyster i familjen, sen ytterligare en månad att lära mig ta hand om två barn på egen hand. Och sen, ja sen blev det ju vår!

Jag har funderat ett tag på att införa ensamleken igen, den avtog hastigt när storasyster lärde sig klättra ur sängen i vintras. Tydligen har tösen märkt av mina funderingar, ty idag efter alla morgonbestyr försvann hon in i sitt rum. När jag plockat undan efter frukost bad jag henne om hjälp, då jag inte förstår mig på maskiner (särskilt inte av diskmaskinstyp ). När hon fått igång maskinen stack hon in i sitt rum igen, och när jag smög lite på henne en stund senare satt hon och pusslade.
Och då ska ju sägas att hennes rum de senaste månaderna enbart använts till att sova i, samt att hämta saker från. Förutom då andra barn har varit på besök, då har det nämligen sett ut som om stormen varit där inne.
Så, jaa, storasyster förekom mig. Jag kan inte mäta mig med en tvåochetthalvtåring!

Tjo!

[Ewa]

[Sofies mor]

Hej igen!
Ja, tiden fortsätter visst att ticka iväg. Jag funderar ofta på att skriva några rader när det strulat till sig här hemma, men allt reder ju ut sig på bara några dagar så jag hinner aldrig sätta planerna i verket. För nån vecka sen slutade lillsyrran med sitt sista nattamål, dock ville hon gärna ha ett extra kvällsmål så där en trekvart efter läggdax. För trött vid nattslurken, men för hungrig för att klara hela natten. Men nog tycker jag hon är klok som väljer att tanka på innan morsan hunnit somna!

Ja, i varje fall vart det ju dags att flytta in i barnkammaren. Eftersom vi var bortresta i helgen ville jag inte förändra något i förra veckan, utan tänkte låta henne sätta de besvärliga kvällarna ordentligt innan flytten. Men när vi kom hem sent i söndagskväll (ja, mitt i natten för barnens del..) så råkade vi köra på hux flux, så nu sover systrarna tillsammans. Storsyrran är väldigt förstående, och överlycklig. Helst vill hon dela säng också, men det tycker jag låter lite väl trångt!
Lillasyster sover så snällt (när hon väl somnat för kvällen), har gnällt nångång vid sju-tiden men somnat om igen.

Hittills har jag free-stylat ganska mycket med schemat för lillsyrran, haft en grundordning, men inga specifika tider. Med storsyrran finns ett schema sen tidigare, men här har det också blivit lite hit och dit med tiderna för att få ihop allt. Nu börjar jag känna att jag behöver strukturera upp det hela lite mer, för att få det att fungera bra med läggtider och så.
Eftersom sömnbehovet skiljer sig åt med 2,5h tänker jag att de kan inte ha samma natt och middagssömnstider. Eller rättare sagt, om de hade det skulle lillsyrran behöva ytterligare en långlur. Fast det kanske är en bra idé med lång förmiddagslur..?
Ibland vaknar lillasyster till när jag lägger storasyster, och då börjar hon storgråta för att vi stör.

Ungefär som det sett ut nu är
8 upp, amma lillsyrran, ta av nattblöjor, fixa frukost till storsyrran och mig
9.30 lillsyran sover 45 min
11.30 lunch för alla (amma lillsyrran, äta med storsyrran, ge lillsyrran puré)
12 lägga lillsyrran, läsa bok med storan
12.30 sovdags för stora
14 upp igen, mellanmål
16-tiden, lillan sover 45 min
17.30-18 nånting, kvällsmat
bad, välling
19.30 lägga lillasyster, läsa bok och borsta tänder med storasyster
20 lägga storasyster

Men det har som sagt varit lite hit och dit, lillasyster är riktigt trött ibland, och måste äta tidigare för att få i sig något, eller så blir hon väckt för tidigt och måste få sig en extra lur eller så.. Ja, det är mycket som händer.

Hon har heller aldrig varit så där tuttig som storasyster var (som åt nätterna igenom när hon var i lillasysters ålder.. ), men eftersom jag gärna vill få i henne mycket tuttemjölk så ammar jag oftast till förrätt. Den riktiga maten är hon väldigt glad i, och äter i stora mängder om hon bara inte är för trött.

Ett alternativ för att få till samma sovtider är ju att förlänga förmiddagsluren till 1,5h (och rucka lite på tiderna runt omkring). Men så länge är nog svårt att få henne att sova i vagn, om man nu vill ge sig iväg på förmiddagen. Funderar på att gå på nån syskonsång eller så till hösten..

En annan sak jag funderar på är om barnen kan ha ensamlek samtidigt i samma rum? Alltså lillan i spjälis och storan på golvet/vid bordet. Vågar man det? Hur gör ni andra som har en bebis i huset? Just nu är ju barnkammaren upptagen flera gånger om dagen när storasyster vill hämta nått om lillasyster sover. När lillan sov fm inne hos oss brukade stora tjejen ha ensamlek på eget initiativ, men det går ju inte nu..

Sen skulle jag behöva schemalägga utevistelsen också känner jag. Det känns som att det alltid snart är dags att gå in och fixa mat så det knappt är lönt att gå ut. Vi borde snabba oss lite mer på morgonen, ta fm-luren i vagnen och se till att ha lunchen klar att bara värma. Men jag är inte så bra på att vara förutseende, och dessutom väldigt morgon-seg. Och då försvinner också chansen till ensamlek på morgnarna känner jag.. Fast de finns ju inte som det är nu iallafall. Och jag vet ju att kommer vi bara ut på förmiddagen så är det ju så där jättehärligt att vara ute (tills det är dags att gå in igen, vilket inte är lika roligt tycker storasyster). På eftermiddagarna är pappa hemma, så det känns inte kul att sticka hemifrån varje dag då.

Oj, jag behövde visst skriva av mig. Men jag är nog ute efter lite syskonerfarenheter när det gäller schema.. Fastnar lite i mitt tänk och hittar inte nya lösningar. Vad är bäst??

[annawahlgren]

Härliga interiörer (Som inte riktigt hör hemma under Barnafostran.) Kanske ska vi be admin. Acnaib att flytta detta ditt vackra inlägg - med dess få frågor - till Späda barn och små =D>

Oj, jag behövde visst skriva av mig. Men jag är nog ute efter lite syskonerfarenheter när det gäller schema.. Fastnar lite i mitt tänk och hittar inte nya lösningar. Vad är bäst??

Se du ditt "tänk" som något som verkligen leder vidare och som du alls inte "fastnar" i.

Det tar en stund att tänka. (Man kan gärna göra det med papper och penna.) Och du hittar VISST nya lösningar [-o< Det är därför man tänker. Det var därför människan tog sig till månen. Bland annat =D>

Läs syskonblocket i Barnaboken, om du inte gjort det förut Och har du gjort det förut, gör det igen - för nu är du där

Vad gäller ensamleken finns en enkel tumregel:
Två små barn som ensamleker i samma rum ska inte kunna se varandra.


O:) O:)

[Sofies mor]

Tack Anna för kloka ord! Då tänker jag vidare..

Ja, kanske är jag inne på fel forum, jag fortsatte här i min "gamla" tråd utan att tänka närmare efter. Flytta mig gärna om ni vill.

Vad gäller ensamleken finns en enkel tumregel:
Två små barn som ensamleker i samma rum ska inte kunna se varandra.

Det var lite vad jag anade. Vi bor för litet helt enkelt, för att kunna ha ensamlek samtidigt. Jag kunde ju förstås hålla mig undan så att storasyster får storarummet, men då smiter hon väl in i barnkammaren ändå är jag rädd. Får klura vidare på det..

Men vad härligt det är med små syskon! Tänk att små människor kan tycka så mycket om varandra, det är så härligt att få dela sin dag med dem!

[Acnaib]

flyttad


Bianca

[annawahlgren]

Vi bor för litet helt enkelt, för att kunna ha ensamlek samtidigt.

Om du inte kan ha en extrasäng för storasyster förstås (barnresesäng), bara precis under ensamleken Med skärm eller draperi mellan sängarna (Att de HÖR varandra gör ingenting.)

Men vad härligt det är med små syskon! Tänk att små människor kan tycka så mycket om varandra, det är så härligt att få dela sin dag med dem!

O ja, visst är det

Det allra, allra vackraste :-({|= Tycker jag.


O:) O:)