elis 15 månader har börjat vakna tidigare än tuppen

[ugglans]

Hej! Lille Elis blev kurad vid tio månader och har sedan dess sovit 19-6:30 + 12-14. Det har flytit på fint och varit ett himmelrike för oss efter en lång tid av sömnlöshet! Sedan har vi rört om i hans värld, vi har rest över halva klotet, vi har haft inneboende, och vissa kvällar får han somna i vagnen när vi umgås med vänner, jag har börjat jobba..

Vi upplevde att han stabiliserade sig. Efter varje förändring har han klagat mer vid läggdags och behövt påminnelser och ibland även vår närvaro en stund. Men, efter några dagar så hittar han tillbaks till att somna utan klagomål.

Under någon vecka somnade han först åtta trots läggning vid sju. Och nu, de senaste två veckorna vaknar han gräsligt tidigt varannan natt ungefär. Kvart i fem någon morgon, halv sex en annan.. nu gråter han och skriker han. Några mornar har han varit riktigt förtvivlad. Vi har försökt både att ramsa och lämna honom i fred. Låta honom få känna igenom de jobbiga känslorna att han inte får komma upp när det inte är morgon. Men han ger sig aldrig! Han kan hålla på 5-6:30. Det går inte att plocka upp honom nöjd, för han tystnar aldrig. Inte heller blir han glad när någon av oss kommer in. Går inte att locka honom till skratt i sängen. Han vill bara upp!

(Det som aldrig riktigt fungerat hos oss har varit just mornarna. Han har haft natt till 06:30, men har oftast vaknat vid 6 och klagat. Vi har plockat upp honom vid halv. Vi har aldrig väckt honom på morgonen)

Något som jag också vill passa på att rådfråga om är hur man hanterar trots i ettårsåldern. Han har kommit in i någon period där han på något sätt verkar uppleva allt som vi behöver hjälpa honom med som övertramp. Att det får honom att känna sig utan integritet eller maktlös. Jag vet inte.
Han visar tydligt vad han vill och inte, vill han gå ut hämtar han sina skor och försöker ta på sig dom själv, han bankar vid dörren, vill han lyssna på musik går han till stereon och bankar på lådan med cd-skivor..
Men han vägrar avtvättning, potta, påklädning, haklapp, sätta sig i stolen.. bland annat. Kan bli tokigt om vi måste avbryta utelek eller något för att gå in och passa tider. Vi försöker att alltid vara tydlig med honom, förvarna, berätta vad som händer. Har till och med försökt ge honom valmöjligheter i typen "ska mamma eller pappa sätta på haklappen?, vill du ha den här eller den här haklappen?". Ingenting verkar gå hem. Han skriker, gråter, kastar sig omkring. VILL INTE.
Vissa gånger funkar det fint, men vi kan inte se något tydligt mönster.

Annars är han delaktig hemma, får mycket tid ute på gården. Han tycker att livet är så ljuvligt roligtl. Förutom det här med att inte få bestämma.. ojoj. Vi känner att det är ansträngt ni - både med vår sömnbrist och alla battles. Vi trodde vi hade verktyg att hantera det, men det verkar ju inte funka alls!

Blir glad över lite vägledning!

[annawahlgren]

Välkommen är du Det har jag nog inte sagt förut

Efter varje förändring har han klagat mer vid läggdags och behövt påminnelser och ibland även vår närvaro en stund.

Där tror jag du har missförstått saker och ting. Tänk om han klagar på just er närvaro, när han ska sova Tänk om han helt banalt faktiskt vill vara i fred då ? Känna förtroendet att få somna själv, lugn och glad?

De senaste två veckorna vaknar han gräsligt tidigt varannan natt ungefär --- nu gråter han och skriker han. Några mornar har han varit riktigt förtvivlad. Vi har försökt både att ramsa och lämna honom i fred. Låta honom få känna igenom de jobbiga känslorna att han inte får komma upp när det inte är morgon.

Känna igenom de jobbiga känslorna... Ingen bra idé, skulle jag säga. Han ska ha raka rör och krokiga bananer, dvs klara besked och de ska vara GLADA i en attityd av självklarhet Och så behöver han mörkläggning ordentligt. Och betydligt mer av skrattet-till-go'nattet.

Inte heller blir han glad när någon av oss kommer in. Går inte att locka honom till skratt i sängen. Han vill bara upp!

Han behöver inte alls lockas till skratt i sängen. Men NI ska skratta och tjoa av återseendets glädje när ni tar upp honom, och det gör man ju med en gång vid utsatt tid, inte som en räddning utan som just ett underbart möte =D>

Det som aldrig riktigt fungerat hos oss har varit just mornarna. Han har haft natt till 06:30, men har oftast vaknat vid 6 och klagat.

Ni fastnade där, dvs fortsatte inte kura hela vägen fram i mål. Gör det nu

Något som jag också vill passa på att rådfråga om är hur man hanterar trots i ettårsåldern. Han har kommit in i någon period där han på något sätt verkar uppleva allt som vi behöver hjälpa honom med som övertramp. Att det får honom att känna sig utan integritet eller maktlös. Jag vet inte.

Trots i ettårsåldern är ett djur som inte finns. Behöver inte finnas. Bör inte finnas Eländet du beskriver i ditt utförliga inlägg är det ni själva som triggar igång, tyvärr tyvärr

På mig låter det väldigt mycket som om han i handling ofta, ofta försöker få er att prata mindre och lyssna mer - att helt enkelt låta honom få vara i fred för er ständiga, väl ofta negativa, inblandning.

Vi försöker att alltid vara tydlig med honom, förvarna, berätta vad som händer. Har till och med försökt ge honom valmöjligheter i typen "ska mamma eller pappa sätta på haklappen?, vill du ha den här eller den här haklappen?". Ingenting verkar gå hem. Han skriker, gråter, kastar sig omkring. VILL INTE.

Förvirringen blir total och den värjer han sig mot med rätta. Ni tror väl inte på allvar att det är någon mening med att resonera evinnerligen med en femtonmånaders Förklara, ge valmöjligheter - det är att be om bekymmer, tro mig. Han är alldeles för liten för sådana sofistifikationer. Ni kunde lika gärna försöka hantera en hundvalp på det sättet

Annars är han delaktig hemma, får mycket tid ute på gården. Han tycker att livet är så ljuvligt roligt. Förutom det här med att inte få bestämma... ojoj. [/quote
Där sa du det "Han tycker livet är så ljuvligt roligt." Låt det smitta er Och släpp alla idéer om att det på något vis skulle ligga i hans intresse att "få bestämma" i rutinerna. Tvärtom värjer han sig frenetiskt.

Överlag tycker jag din hållning här är - med förlov sagt - en smula tråkig (sett ur barnets synvinkel) och missriktat överambitiös (sett ur min). Det är en konst också att låta små barn vara i fred. Och det är en stor konst att lära sig hålla TYST. Och inte hela tiden babbla invända förmana utan faktiskt alltsomoftast nöja sig med ett OJ DÅ respektive JAHA - utan vidare kommentarer Och så gör man bara det man nu gjorde eller hade bestämt skulle göras. Och ser glad ut på kuppen

Jag skulle vilja rekommendera dig Barnaboken [-o< Ett utdrag:

* * * * *

. *Ettåringen avverkar alla de tre utvecklingsstadierna på sin väg till tvåårsdagen.

I början av karriären är han utforskande. Därefter följer ett behärskande halvår. Kring arton månader sedan går han in i en fas av förändring, men den är sällan särskilt omstörtande och inte heller långvarig – under ett par månaders tid kan han sätta sig på tvären. Det är nu han specialiserar sig på ordet NEJ. Som förbluffad vårdare får man sig här en försmak av trotsåldern.

(Skulle förtrotsen utmana ens nerver så till den grad att man riskerar att hemfalla åt verkningslösa förebråelser, kan man, innan man trillar ner i den elaka irritationsfällan, tillgripa tvättstjälpningsmodellen: man stjälper barnet i spjälsängen som en annan hög tvätt, låter en trevlig leksak och/eller ätbar muta åtfölja högen utan vidare kommentarer, går därifrån, lugnar ner sig och hämtar andan. Och hämtar barnet, så fort båda är i balans igen.)

Under det sista kvartalet slutligen är barnet åter i full färd med att utforska.

Och vid tiden för tvåårsdagen går han in i den mest ljuvliga behärskande period, där han är harmonin personifierad.

Övergripande sett kan man emellertid säga att hela det andra levnadsåret är utforskande, och ettåringen är följaktligen framför allt betjänt av att inte hindras.

Det betyder förstås inte att man kan släppa honom ur sikte. God uppmärksamhet är inte bara tillrådlig utan av nöden. Ty om någon kan spela över här i världen, är det ettåringen. Han är så övertygad om både sin egen förträfflighet och sin förmåga, att han på fullt allvar väntar sig att naturkrafterna viker för honom och naturlagarna upphör (möjligen också för att han inte känner dem ännu). Kliver han ut genom ett fönster, tror han att han ska kunna kliva in igen...

Förmaningar är verkningslösa, som de brukar vara när det gäller utforskande personer. Den som ger sig ut på en jorden runt-resa lyssnar ju inte särskilt engagerat till ”Akta nu, så att du inte blir sjuk” och ”Glöm för all del inte långkalsongerna!”

Det enda raka är att ingripa, när ettåringen går för långt, men då så diskret och taktfullt som möjligt. Helst ska inte ingreppet uppfattas som ett hinder.

Man undviker att förolämpa (eller tråka ut) ettåringen, om man kan lura in hans intresse på något annat område. Man kan exempelvis entusiastiskt hojta: ”Titta, där är en stor HUND!” Varpå man desperat hoppas att någon hund ska träda in på arenan... Om inte, hittar ettåringen glatt strax någonting annat att ägna sig åt.

Ord är för ettåringen något som sorterar under nöjesavdelningen. Förmaningar, förklaringar, verbala utläggningar överhuvudtaget tråkar ut honom, och han ser på en som om han inte begrep hur någon kan använda ord, som är så kul, på det där urtrista sättet.

Givetvis struntar han i tillsägelser - som han alltså betraktar som missbruk av ord och därför finkänsligt underlåter att notera (och faktum är att små barn kan stänga av öronen; de hör verkligen inte det de inte kan ta till sig) - men han kan leka med ord hur mycket som helst.

Den vuxna bör snabbt lära sig konsten att undvika alla uppmaningar som kan besvaras med NEJ. Speciellt när den lilla älsklingen avancerat fram till artonmånadersåldern.

”Ska vi gå ut?” heter det alltså inte. Inte heller: ”Kom nu, så ska vi gå ut!” Det heter: ”Var är skorna?”

Man lär sig ett nytt sätt att tala på, och det är inte det enda man lär sig av umgänget med ettåringar.

Det behöver väl knappast sägas att ”Fy”,”Aja baja” etctera är så fula plumpar i protokollet att den vuxna borde skämmas.) Fy på sig, förälder, göra så mot solen själv! Aja baja!

Att belasta en liten ettåring med skam och skuld är lika osportsligt elakt som - dessbättre – verkningslöst.

Alla eventuella planer på att försöka uppfostra ettåringen kan man därför saklöst skrinlägga. Frågan blir aktuell först i samband med trotsåldern.*

O:)

[ugglans]

Välkommen är du Det har jag nog inte sagt förut

Tack! Och tack för utförligt svar! Ska se om jag hänger med på vad du säger..

Efter varje förändring har han klagat mer vid läggdags och behövt påminnelser och ibland även vår närvaro en stund.

Där tror jag du har missförstått saker och ting. Tänk om han klagar på just er närvaro, när han ska sova Tänk om han helt banalt faktiskt vill vara i fred då ? Känna förtroendet att få somna själv, lugn och glad?

Ja, det beror ju på hur förvirrad han är då. Efter varje förändring brukar han stå och gasta efter oss vid spjälsängens hörn. Mamamamamaam och papaaapaa, aaaj ajjaj. Sedan gråt och skrik och tårar. Då påminner vi med ramsa. Och när han inte lugnat sig så har vi gått in. Då lägger han sig på kudden. Och så fort vi ramsar ut genom rummet är han uppe i hörnet och gastar igen. Efter några kvällar av det här beteendet återgår han till att somna nöjd och belåten utan protester.

De senaste två veckorna vaknar han gräsligt tidigt varannan natt ungefär --- nu gråter han och skriker han. Några mornar har han varit riktigt förtvivlad. Vi har försökt både att ramsa och lämna honom i fred. Låta honom få känna igenom de jobbiga känslorna att han inte får komma upp när det inte är morgon.

Känna igenom de jobbiga känslorna... Ingen bra idé, skulle jag säga. Han ska ha raka rör och krokiga bananer, dvs klara besked och de ska vara GLADA i en attityd av självklarhet Och så behöver han mörkläggning ordentligt. Och betydligt mer av skrattet-till-go'nattet.

Ja, jag uppfattar det som om han blir rent ut sagt sur på oss för att han inte får komma upp eller förtvivlad för att han inte kan sova. Först är det lite gormande, gastande och prat som vi låter vara. Så blir det gråt och skrik och liten gosse som står i hörnet på sängen och bara vill upp.

Jag antar att vi får hitta en ny mörkläggningslösning så att mornarna är riktigt mörka.

Vi brukar busa och skratta och skoja bra länge. Han brukar lägga sig med leende på läpparna ner på kudden och meddela att han är nöjd nu.
Precis som du utlovat.

Inte heller blir han glad när någon av oss kommer in. Går inte att locka honom till skratt i sängen. Han vill bara upp!

Han behöver inte alls lockas till skratt i sängen. Men NI ska skratta och tjoa av återseendets glädje när ni tar upp honom, och det gör man ju med en gång vid utsatt tid, inte som en räddning utan som just ett underbart möte =D>

Ja det är väl så vi gör; jublar om hur glada vi är att se honom och hur härligt det är att det är morgon. Och hur kul det är att få va med honom igen. Men jag har haft med mig den tanken om att de inte ska känna sig räddade och alltid tyckt att det känns lite fel att plocka upp honom gråtandes. (så med det erkänner jag att jag fattat det fel och tänkt att jag borde locka honom till skratt i sängen innan jag plockar upp honom - har försökt det ett par gånger, tyckt att det känns som ett hån mot honom, inte lyckats och gett upp)

Det som aldrig riktigt fungerat hos oss har varit just mornarna. Han har haft natt till 06:30, men har oftast vaknat vid 6 och klagat.

Ni fastnade där, dvs fortsatte inte kura hela vägen fram i mål. Gör det nu

Vi får gärna ordning på det, men jag förstår inte vad vi skulle göra annorlunda med mornarna än vi gjort. Vi plockar upp honom angiven tid. (undantag har skett när vi upplevt att han haft panik och vi inte klarar av att han ska vara missnöjd och gråtandes från 4:45-06:30) Ramsa, husljud - inget har tystat honom.

Hur ger vi rakare besked? Tar gärna emot råd.

Något som jag också vill passa på att rådfråga om är hur man hanterar trots i ettårsåldern. Han har kommit in i någon period där han på något sätt verkar uppleva allt som vi behöver hjälpa honom med som övertramp. Att det får honom att känna sig utan integritet eller maktlös. Jag vet inte.

Trots i ettårsåldern är ett djur som inte finns. Behöver inte finnas. Bör inte finnas Eländet du beskriver i ditt utförliga inlägg är det ni själva som triggar igång, tyvärr tyvärr

På mig låter det väldigt mycket som om han i handling ofta, ofta försöker få er att prata mindre och lyssna mer - att helt enkelt låta honom få vara i fred för er ständiga, väl ofta negativa, inblandning.

Tack för andra perspektiv på situationen. Ska ta med mig det. Jag hänger dock inte med på hur det är vårt fel att han plötsligt inte vill ha haklapp eller bli tvättad efter maten. Det är möjligt att vi försökt med lösningar som inte passar hans ålder i efterhand. Alternativet till haklapp är att låta honom slippa den och få en lugn måltid. Att försöka tvinga på en gråtande unge som i princip kastar sig ut från matstolen och slår bort vår händer och sliter i bort alla sorters haklappar i samma stund vi försöker sätta på dem är inte helt enkelt. Det är möjligt att resonerande inte hjälper. Men vad hjälper? Och när det gäller att tvätta någon som kastar sig ur vårt grepp, flyger upp ur badkaret och kraschar om han inte är på humör - vad gör vi? Skriker NEJ NEJ NEJ när vi ska klä på honom. Sedan tycker jag att det är fysiskt omöjligt att stoppa ner ett barn som drar upp benen mot kroppen och försöker bända sig ur när vi ska sätta honom i stolen. Har ingen lust att bända ner honom med våld.

Det som händer är att vi blir lite mätta på alla dessa strider och försöker hitta alternativ på att försöka trä på ett sprattlande barn som böjer ryggen som en banen. Utifrån vad jag läser förstår jag ju att vi är fel ute.
Men att fråga "var är tröjan?" har inte funkat. Han är inte lättlurad.
Ibland blir vi bara fnissiga åt hans fasoner när han skakar på huvudet och säger nej när hans byxor närmar sig. Tycker det är fascinerande att han uttrycker sig så mycket. Ändå känns det inte som om det är hållbart att ha en vardag där så många moment ska vara tvång-sessioner.

Hur skulle du göra för att bemöta honom på ett bra sätt när han har fått för sig att det är tid för något det inte är tid för; typ gå ut när vi förbereder mat eller annat?

Vi försöker att alltid vara tydlig med honom, förvarna, berätta vad som händer. Har till och med försökt ge honom valmöjligheter i typen "ska mamma eller pappa sätta på haklappen?, vill du ha den här eller den här haklappen?". Ingenting verkar gå hem. Han skriker, gråter, kastar sig omkring. VILL INTE.

Förvirringen blir total och den värjer han sig mot med rätta. Ni tror väl inte på allvar att det är någon mening med att resonera evinnerligen med en femtonmånaders Förklara, ge valmöjligheter - det är att be om bekymmer, tro mig. Han är alldeles för liten för sådana sofistifikationer. Ni kunde lika gärna försöka hantera en hundvalp på det sättet

Okej! Ja, det låter ju lönlöst.. Vi tänker nog att han är mer kompentet än vad han är då med tanke på hur han för sig emellanåt.

Annars är han delaktig hemma, får mycket tid ute på gården. Han tycker att livet är så ljuvligt roligt. Förutom det här med att inte få bestämma... ojoj. [/quote
Där sa du det "Han tycker livet är så ljuvligt roligt." Låt det smitta er Och släpp alla idéer om att det på något vis skulle ligga i hans intresse att "få bestämma" i rutinerna. Tvärtom värjer han sig frenetiskt.

Det känns inte som om du beskriver vår verklighet här. Vi är peppade på livet också och älskar hans upptäckande och hur han varje dag vågar något han inte vågat tidigare. Jag vet bara inte vad jag ska göra när inte låter sig luras, avledas och vägrar saker.

Men vill du hjälpa mig att tänka kring hur vi framkallat trotsbeteendet så är jag tacksam.

Överlag tycker jag din hållning här är - med förlov sagt - en smula tråkig (sett ur barnets synvinkel) och missriktat överambitiös (sett ur min). Det är en konst också att låta små barn vara i fred. Och det är en stor konst att lära sig hålla TYST. Och inte hela tiden babbla invända förmana utan faktiskt alltsomoftast nöja sig med ett OJ DÅ respektive JAHA - utan vidare kommentarer Och så gör man bara det man nu gjorde eller hade bestämt skulle göras. Och ser glad ut på kuppen

Vi verbala föräldrar får väl testa hålla tyst lite oftare då.


Jag skulle vilja rekommendera dig Barnaboken [-o< Ett utdrag:

* * * * *

. *Ettåringen avverkar alla de tre utvecklingsstadierna på sin väg till tvåårsdagen.

I början av karriären är han utforskande. Därefter följer ett behärskande halvår. Kring arton månader sedan går han in i en fas av förändring, men den är sällan särskilt omstörtande och inte heller långvarig – under ett par månaders tid kan han sätta sig på tvären. Det är nu han specialiserar sig på ordet NEJ. Som förbluffad vårdare får man sig här en försmak av trotsåldern.

(Skulle förtrotsen utmana ens nerver så till den grad att man riskerar att hemfalla åt verkningslösa förebråelser, kan man, innan man trillar ner i den elaka irritationsfällan, tillgripa tvättstjälpningsmodellen: man stjälper barnet i spjälsängen som en annan hög tvätt, låter en trevlig leksak och/eller ätbar muta åtfölja högen utan vidare kommentarer, går därifrån, lugnar ner sig och hämtar andan. Och hämtar barnet, så fort båda är i balans igen.)

Under det sista kvartalet slutligen är barnet åter i full färd med att utforska.

Och vid tiden för tvåårsdagen går han in i den mest ljuvliga behärskande period, där han är harmonin personifierad.

Övergripande sett kan man emellertid säga att hela det andra levnadsåret är utforskande, och ettåringen är följaktligen framför allt betjänt av att inte hindras.

Det betyder förstås inte att man kan släppa honom ur sikte. God uppmärksamhet är inte bara tillrådlig utan av nöden. Ty om någon kan spela över här i världen, är det ettåringen. Han är så övertygad om både sin egen förträfflighet och sin förmåga, att han på fullt allvar väntar sig att naturkrafterna viker för honom och naturlagarna upphör (möjligen också för att han inte känner dem ännu). Kliver han ut genom ett fönster, tror han att han ska kunna kliva in igen...

Förmaningar är verkningslösa, som de brukar vara när det gäller utforskande personer. Den som ger sig ut på en jorden runt-resa lyssnar ju inte särskilt engagerat till ”Akta nu, så att du inte blir sjuk” och ”Glöm för all del inte långkalsongerna!”

Det enda raka är att ingripa, när ettåringen går för långt, men då så diskret och taktfullt som möjligt. Helst ska inte ingreppet uppfattas som ett hinder.

Man undviker att förolämpa (eller tråka ut) ettåringen, om man kan lura in hans intresse på något annat område. Man kan exempelvis entusiastiskt hojta: ”Titta, där är en stor HUND!” Varpå man desperat hoppas att någon hund ska träda in på arenan... Om inte, hittar ettåringen glatt strax någonting annat att ägna sig åt.

Ord är för ettåringen något som sorterar under nöjesavdelningen. Förmaningar, förklaringar, verbala utläggningar överhuvudtaget tråkar ut honom, och han ser på en som om han inte begrep hur någon kan använda ord, som är så kul, på det där urtrista sättet.

Givetvis struntar han i tillsägelser - som han alltså betraktar som missbruk av ord och därför finkänsligt underlåter att notera (och faktum är att små barn kan stänga av öronen; de hör verkligen inte det de inte kan ta till sig) - men han kan leka med ord hur mycket som helst.

Den vuxna bör snabbt lära sig konsten att undvika alla uppmaningar som kan besvaras med NEJ. Speciellt när den lilla älsklingen avancerat fram till artonmånadersåldern.

”Ska vi gå ut?” heter det alltså inte. Inte heller: ”Kom nu, så ska vi gå ut!” Det heter: ”Var är skorna?”

Man lär sig ett nytt sätt att tala på, och det är inte det enda man lär sig av umgänget med ettåringar.

Det behöver väl knappast sägas att ”Fy”,”Aja baja” etctera är så fula plumpar i protokollet att den vuxna borde skämmas.) Fy på sig, förälder, göra så mot solen själv! Aja baja!

Att belasta en liten ettåring med skam och skuld är lika osportsligt elakt som - dessbättre – verkningslöst.

Alla eventuella planer på att försöka uppfostra ettåringen kan man därför saklöst skrinlägga. Frågan blir aktuell först i samband med trotsåldern.*

O:)

Tro det eller ej så har jag läst den, men det var väl för länge sedan jag läste om ettåringen. Och så har jag haft med mig lite andra tankar kring hur man bemöter barn från andra håll. Men tack. Jag tar med mig dina erfarenheter kring hur ettåringar funkar.

Tack för respons. Hoppas du står ut med lite frågor på den!
Ha sköna dagen!

[ugglans]

Oj, det där blev snårigt att läsa igenom. Är inte haj på det här med citering osv. Lycka till!

[miniz]

Hej ugglans!

Kan du skriva dina nya fràgor i ett nytt inlägg? Det var lite svàrt att tyda. Jag fick läsa ditt och AW's inlägg flera gànger om för att förstà och det var nàgra dagar sedan, sà nu minns jag inte allt.

Tack.
Kram.

[ugglans]

"Vi får gärna ordning på det, men jag förstår inte vad vi skulle göra annorlunda med mornarna än vi gjort. Vi plockar upp honom angiven tid. (undantag har skett när vi upplevt att han haft panik och vi inte klarar av att han ska vara missnöjd och gråtandes från 4:45-06:30) Ramsa, husljud - inget har tystat honom.

Hur ger vi rakare besked? Tar gärna emot råd."

"Hur skulle du göra för att bemöta honom på ett bra sätt när han har fått för sig att det är tid för något det inte är tid för; typ gå ut när vi förbereder mat eller annat?"

"Men vill du hjälpa mig att tänka kring hur vi framkallat trotsbeteendet så är jag tacksam."

Det var de tydligast formulerade frågorna där. Sedan känner jag att jag har fler funderingar.

Jag skulle behöva konkreta råd!

Hur göra med tandborstning - fin-ungen går inte att locka till att det är roligt - det går inte att borsta tänderna på ett barn som kastar sig runt, stänger munnen och skriker.

Förr gick han på pottan efter varje måltid och det var jättekul. Vi läste och han tömde tarmarna. Nu vägrar han. Inget lockar.

När han vägrar sitta i sin stol har vi börjat sätta honom på vanlig stol ibland bara för att det kan funka. Hur gör vi annars?

Vi behöver verkligen klippa hans naglar, men vi får inte. Ingen annan heller! Tips!! Vi känner oss rådlösa efter allt vi försökt.

Vi var bortresta i helgen medan han var hos mormor och morfar. Det gick jättebra. Han var lite ledsen första kvällen vid läggning, men redde sig efter ett litet besök från mormor vid sängen. Han sov till sju på morgnarna! Och hela luren. Nu när vi är hemma igen har läggningarna var jättejobbiga + att han vaknar 05:30, 06-tiden. Varför sover han längre när vi är borta?

Tack för svar.

[annawahlgren]

Det var lite svàrt att tyda. Jag fick läsa ditt och AW's inlägg flera gànger om för att förstà.

Jag håller med Det som framgår av dina svar till mig är mest diverse (fortsatta) beskrivningar av hur omöjligt allting är, dvs barnets beteende. Nu är ingenting nytt under solen för mig om man säger, när det gäller små barns respons och reaktioner, så du kan aldrig få mig att tro att just din lilla pojke skulle vara OVANLIGT - hm - gräslig... Det som intresserar mig är inte så mycket det HAN gör, att du behöver förtydliga ännu mer, utan det som intresserar mig är vad NI gör.

Tack för ditt engagemang, miniz

Han sov till sju på morgnarna! Och hela luren. Nu när vi är hemma igen har läggningarna var jättejobbiga + att han vaknar 05:30, 06-tiden. Varför sover han längre när vi är borta?

Därför att han har det lugnare där. Han slipper stress. Han får helt enkelt vila från ert hetsande och härjande med honom Har du Internationella Sova hela natten, så läs gärna kapitlet "Lugnet".

Och så har jag haft med mig lite andra tankar kring hur man bemöter barn från andra håll.

Ja, det har du - och jag är ganska säker på att det är där kruxet ligger. Du har tagit till dig "hur man bemöter barn från andra håll", och du behöver inte gå långt för att få stöd och bekräftelse i den attityden - som också säger att barn är ganska jobbiga, eller hur Rent helvetiskt jobbiga till och med, ibland, eller ofta, eller nästan jämt Även om de är sååå gulliga ibland också - när de sover, åtminstone Maktkamp, vredesutbrott, skrik och bråk är mer regel än undantag i dagens barnfientliga Sverige

Nej, jag säger inte att du och den ömme barnafadern är "barnfientliga". Jag säger bara att ni är ute och seglar på ett farligt, trist och onödigt hav, där ni skulle navigerat annorlunda från början med ett helt annorlunda förhållningssätt än vad "andra håll", de tyvärr gängse, representerar.
Malin Alfvén, som du säkert känner till, fick t ex frågan om när det var dags att börja uppfostra barn. Hon svarade: "Uppfostrar gör vi ju hela tiden. Redan när barnet ligger i magen säger vi: NEJ! DU FÅR INTE SPARKA PÅ MAMMA!" #-o

Det går att backa bandet Vill du ha en glad, delaktig, samarbetsvillig, nyfiken, läraktig liten livsnjutare till son, läs och lär av Barnaboken (2008, Förlag Anna Wahlgren AB). Börja med fem-sexmånadersbarnet, Forskaren, Arbetaren och Flörtisen, och gör som det står där. Fortsätt med Krypbarnet och gör som det står där. Läs sedan vidare allteftersom du förhoppningvis blir stadigt inspirerad

Kapitlet "Vad rätt var tänkt, det blev så fel" vill jag också varmt rekommendera.

LYCKA TILL


O:)

[ugglans]

Det är tråkigt om jag är så otydlig att du tror att jag vill peka på hur besvärligt mitt barn är. Jag är ointresserad av att koppla hans beteenden till hans identitet, jag vill förstå vad vi gör som leder fram till att han beter sig just som han gör. Om du nu förstår hur han beter sig, så förstår du att jag som förstagångsförälder kan känna mig ganska väglös i hur jag ska bemöta honom.

Att du förutsätter att jag bemöter barn från det hållet som du beskriver tycker jag är tråkigt. Världen är större än så och mina andra influenser säger: alla åldrar är roliga, vi får lära oss, barn får lära sig, barn ska aldrig behöva bli rädda för att göra misstag, sätt gränser kring dig själv och hantera ditt eget beteende, utagera aldrig ilska på barnet, maktlöshet är en av de värsta känslor ett barn kan ha, barn ska hjälpas till självständighet och att va sina egna personer, mm. Känner inte igen mig i din oerhört trista beskrivning. (som jag tycker är en korrekt analys kring hur det pratas om barn = HEMSKT!) Vill alltså inte gärna klumpas ihop med den skaran. Får se över mitt sätt att uttrycka mig. Jag har bara känt mig rådlös. När saker som funkat bara slutar göra det.

Här lyfter jag också frågor jag tycker är svåra att hantera, söker konkret vägledning hur jag ska överföra vissa tankesätt i handling när jag inte vet det än. Om du tycker att det är mycket fokus på hur han beter sig är det för att jag förklarar läget och på vilka områden det kör ihop sig. Men jag är mer än villig att se roten till det betendet, var än det ligger i oss.

Jag har fattat att min ettåring inte kan eller vill göra en massa avancerade val. Eller ens enkla. Försöker ta till mig att sätten att bemöta som jag läser mig till här på forumet.

Ska jag helt enkelt strunta i pottan som förut var kul och mysigt? Sluta erbjuda den?

Ska jag sluta ta på haklapp? Och säga "Oj, den ville du inte ha nu. Då äter vi utan den då."

Jag har läst alla de kapitlen, läst om om ettåringen. Läst och läst och försöker prata så och möta honom så. Känner igen mig i hur du beskriver barn. Jag försöker gör om göra rätt. Vi får se om det får någon verkan.

Jaja. Du får ju välja vilken utgångpunkt du tror att jag har till mitt barn. Jag är i alla fall glad att du är för barnen!

Ps. Mina föräldrar lever bra mycket längre ifrån ditt förhållningssätt till barn än vi gör. Men det är ju fantastiskt om han trivdes och sov gott hos dem trots det.

[ugglans]

PS. Det mesta stämmer in på honom = glad, läraktig, delaktig, nyfiken, livsnjutare

[annawahlgren]

Kära du - jag förstår fullkomligt din indignation, som är rättmätig: du känner dig orättvist bemött, osakligt behandlad, orättfärdigt kritiserad. Det skulle jag också göra Det är ju inte intressant vad JAG tycker och tänker i sammanhanget när du faktiskt bara ber om lite hjälp. Och jag förstår allt du säger. Jag gör verkligen det, även om jag inte - som du har fölrstått - riktigt tycker om det, men det beror på min svåra allergi När jag luktar klagomål på små barn, som inte har bett om att ställa till ett helvete för sina ömma föräldrar (eller, vackrare: vara väldigt JOBBIGA), så blir jag oförsonlig. Det har möjligen att göra med min egen bedrövliga eller snarare icke-existerande barndom, där jag BARA blev fördömd både före och efter båda mina inte särskilt ömma föräldrar hade dumpat, underkänt och övergett mig. Men, som sagt, det är inte intressant för dig och ska inte vara. Jag försöker bara förklara min "allergi" - måste ALLTID ta barnens parti, det som ingen någonsin gjorde för mig. Det är ingen ursäkt men jag ber dig gärna om ursäkt. Eftersom jag sårat dig. Det är förb-t onödigt. Ibland kan jag bara inte bättre. Jag ser rött. Omoget och dumt

Hur göra med tandborstning - fin-ungen går inte att locka till att det är roligt - det går inte att borsta tänderna på ett barn som kastar sig runt, stänger munnen och skriker.

("Fin-ungen" ) Det är klart att det inte går att borsta tänderna på ett barn som "kastar sig runt, stänger munnen och skriker." Vad menar du att jag ska svara? Är inte allting omöjligt?

1) "Nej nej, strunta i att borsta tänderna på honom! Han får väl få sina hål i tänderna och sitta och straffas hos tandläkaren sedan. Det blir inte roligt, minsann! Då lär han sig kanske!"
2) "Klart det går! Håll fast honom bara, bänd upp käkarna med våld, borsta för allt vad tygen håller och låt honom lära sig sen! Fast ni behöver vara två, du klarar det inte ensam."

Du vill ha en liten knapptryckning. "Konkreta råd". Nu är vi inte på samma kemiska linje, du och jag om man säger Men jag ger dig en knapp att trycka på - försöka duger:

Be om hans hjälp att borsta tänderna på DIG, för du kan inte.

Vi behöver verkligen klippa hans naglar, men vi får inte. Ingen annan heller! Tips!! Vi känner oss rådlösa efter allt vi försökt.

Surt vill jag bara säga att det är en bragd att få DET till ett problem. Så, nu har jag sagt det, surt.

Be om hans hjälp att klippa naglarna på DIG. Kan han det? Kan ni hjälpas åt? Se, som dina naglar ser ut! Alldeles för långa. Du behöver hjälp! Hur ska ni göra? Hur håller man saxen? Kan ni hålla tillsammans? Handen om handen. Klipp, klipp, försiktigt, fint... Oj, vad bra det blev... på EN nagel...Och så nästa... Och den och den... titta bara, noga, på den nageln, och den! Det här måste ni åtgärda tillsammans! Tack tack, så BRA det blev, tack för hjälpen, det gjorde vi bra! Finns det fler naglar som behöver klippas? Pappas kanske? Hans egna kanske? Kan ni hjälpas åt med det också? Det behöver ju verkligen göras, titta bara

Här lyfter jag också frågor jag tycker är svåra att hantera, söker konkret vägledning hur jag ska överföra vissa tankesätt i handling när jag inte vet det än. Om du tycker att det är mycket fokus på hur han beter sig är det för att jag förklarar läget och på vilka områden det kör ihop sig. Men jag är mer än villig att se roten till det beteendet, var än det ligger i oss.

Jag tycker jag har skrivit det i Barnaboken. Alltihop. Men jag förstår att inte alla läser Barnaboken på det sätt den är tänkt - "Gör så här (från början), så slipper du problem (i alla fall sådana du inte enkelt kan hantera)." Folk läser det de behöver för stunden - halva boken handlar ju också om allra första tiden, 0-1 år - och sedan ställer de den i hyllan, när de tycker att allt löper på. Och så tar de fram den när de stöter på Problem och letar efter knapptryckningar. Men det handlar verkligen om ett förhållningssätt, där man är sitt lilla barns allra bästa vän i världen, en ledare och en guide, en kärleksfull kompanjon, en som begår Äventyret Livet tillsammans med sitt barn och gör det med oförtrutet intresse, entusiasm och nyfikenhet. Jag skulle önska att du ville läsa den från pärm till pärm. Det är en bra bok. Det handlar om Människan. Det finns gott om folk som njutit den utan att ens ha några barn.

Ska jag helt enkelt strunta i pottan som förut var kul och mysigt? Sluta erbjuda den?

Du ska nog inte lägga dig i så mycket (eller alls), om du inte vill utmana ödet (eller barnet). Läs gärna kapitlet "Potträning?" i Barnaboken. Människan är ett renligt djur.

Ska jag sluta ta på haklapp? Och säga "Oj, den ville du inte ha nu. Då äter vi utan den då."

Fråga efter din egen haklapp (servetten kanske?) Se hans "vägran" som en fråga. Ge ett vackert svar. "Haklapp har man på sig när man äter. Men var ÄR den?" Se om han kan sätta den på dig. Själv. Eller servetten. Skratta. Ha lite roligt

"Oj, den ville du inte ha nu, då äter vi utan den då", är visserligen en babbelattityd som är inne nu - det kallas någonting som jag inte orkat lära mig / komma ihåg. Man ska sätta ord på barnets känslor... bekräfta saker och ting... blablabla (ursäkta ). Men tänk om barnet bara känner sig överkört, icke delaktigt, kommenderat och anfäktat av styra-och-ställa-sjukan, som så många moderna föräldrar hemfaller åt i dag och tror är uppfostran Tänk om barnet i all enkelhet inte hänger med? Små barn tar TID. Hur kan en så enkel sak som haklappen ha blivit föremål för maktkamp, kan man undra Har du något svar, om du rannsakar dina njurar?

Du får ju välja vilken utgångpunkt du tror att jag har till mitt barn. Jag är i alla fall glad att du är för barnen!

Det var vackert sagt. Tack

Ps. Mina föräldrar lever bra mycket längre ifrån ditt förhållningssätt till barn än vi gör. Men det är ju fantastiskt om han trivdes och sov gott hos dem trots det.

Han var på om inte neutral så en helt annan mark. Jag har ett litet barnbarn som har fått för sig att hon ska skrika sig fram genom tillvaron, mer eller mindre - tillsammans med sina föräldrar. Hos mig faller det henne inte in. Hon skriker aldrig när hon är hos mig (en dag i veckan). Det är inte för att jag är så mycket mera underbar än hennes föräldrar. Det är för att jag är mormor, inte förälder. Här har vi ett annat sätt att kommunicera, vilket hon blixtsnabbt lärt sig.

Små barn gör som vi lär dem.

O:)

[ugglans]

Anna. Ett SENT men STORT tack för att du är människa nog att våga omvärdera och se dig själv. Coolt. Det gjorde skillnad gånger tusen för mig att känna att min kommunikation gick fram på ett annat sätt, även om vi pratar lite olika språk ibland.

Jag har full förståelse för din allergi! Jag har själv några olika allergier. Och reagerar själv kring hur vuxna uttrycker sig kring sina barn. Tänk att jag också kan tolkas och uttrycka mig dumt. Det kunde jag väl aldrig tro!

Jag fattar att du reagerar på hur jag ställer frågan kring tandborstning. Naturligtvis fattar jag att det finns en lösning (ett för barnet befriande förhållningssätt) , men sådär såg frågan ut för mig. Som ett hinder jag saknade kreativitet nog att komma över på egen hand. Därför frågade jag. Tack för ledtrådar här och i boken!! Vi har redan tidigare försökt att mixtra med att han får borsta våra tänder.. men det ger liksom ingen bestående verkan. Ibland vill han, ibland vill han inte alls. Vet inte om vi är alldeles för dåliga på att spela hjälplösa!!? Att han får kolla med en fickspegel funkar ibland - så han får kolla hur kul och spännande det ser ut. Han gillar att ha den i munnen i alla fall. Och frågar efter den ibland när vi har våra. Men att någon ska borsta i hans mun..

Elis tycker heller inte att det är spännande att klippa våra naglar, hur hjälplösa vi än är. Eller att skära med kniv om vi håller handen om. Han verkar vilja freestyla och chefa över verktygen. Som att han tänker "jag behöver väl ingen hjälp, hallå??!!!?" Vi får helt enkelt fortsätta erbjuda honom att hjälpa till på alla möjliga vis.. en dag kanske han tycker det är jättespännande att skära grönsaker trots en hjälpande hand.

(I mitt och mina vänners vokabulär är unge ett kärleksord för sitt barn, fin-unge är en förstärkning på det. Och ingen motsättning. Inte som att skriva snygg-kärring. Utan som att skriva fin-älsklingen. )

Jag försöker omskola mig från mina föräldrars sätt att möta mig och andra vuxnas sätt att bemöta barn. Även om jag i hjärtat har en ny hållning vet jag inte alltid hur den hållningen ser ut när jag lever ut den. Och hur man lever ut den i situationer där jag själv blir rubbad ur min balans. Därför söker jag ju andras idéer. Så att jag kan få ett hum om hur det ser ut när andra människor älskar sina barn. Jag tror det tar lite olika lång tid för oss människor att bli genomsyrade av nya tankegångar. Från hjärna till hjärta liksom.

Och det verkar ta lite tid för Elis också. Han nöjer sig liksom inte med "...men, VAR är den?" eller något annat uppfinningsrikt. Det är liksom NEJ och STOPP ibland. Men så bra som det mesta flyter nu så gör det inte så mycket med det lilla strul som är. Vi försöker inte sätta honom på plats eller vinna några kamper. Livet är lite för kul för att ägna sig åt det. Förhoppningsvis släpper det när vi mer och mer kan vara de föräldrar vi ska vara.

Men jag hinner nog med ett par omläsningar av boken.

Tack igen för din ursäkt och för att du inte ger upp på mig.

Hoppas du har sköna sommaren!

[annawahlgren]

Tack för dina varma ord

Det låter bra, alltsammans

De små barnen är våra bästa pedagoger. Bland annat tvingar de oss till just självrannsakan.

Ett litet, litet tips nu när du är på g, om man säger Trilla inte i otålighetsfällan, den som ständigt ligger gillrad! Små barn tar TID. Man kan behöva säga det man säger - i ord OCH handling - sjutton gånger, alla som om de vore första gången, tålmodigt och älskligt, men obevekligt envist, för att ge utrymme åt det jag kallar Den Tomma Tiden, då lilla barnahjärnan verkligen börjar rassla, ja, nästan så det hörs. Äntligen och till slut.

Otålighet i samröret med små barn är helt enkelt dömt att misslyckas. UTHÅLLIGHET ska det stavas :-({|=