8-månader: ångest, ensamlek och sömn

Pia Pojkmamma · Inlägg av **Pia Pojkmamma** » sön 11 dec 2005, 10:07

(Skriver min fråga här. Den passar också lika bra under rubriken Barnafostran.)

BAKGRUND
Nu är den här, inte bara julen, utan också åttamånadersångesten

. Nätter som varit prydliga (12-timmar + VÄCKNING) har blivit frågvisa. Ensamlek som kännetecknats av babbel och skrammel har blivit ett litet inferno. Killen som gärna lekt med sin storebror på golvet söker nu hela tiden mammas famn. (Förändringarna har skett snabbt - nästan över en dag/natt.)

FRÅGOR
1) Har ni fullföljt ensamleken trots vilda protester redan då ni lämnat rummet? Eller ska kan man ta paus (hmm)?
2) Pappan (som annars är mycket borta) har en längre julledighet nu. Han vill förstås vara mycket med sina barn då. Och jag tänkte försöka hålla mig i bakgrunden. Är detta INTE lyckat nu? Ska JAG sköta lillen som det brukar vara?
3) Jag har bara använt ramsa vid läggdags. Det är LÄNGE sen jag behövt den vid uppvaknanden mitt i natten. Kände att den rostat. Igår vaknade lillen (och blev ledsen) efter att han sovit 45 min. Jag lyckades inte få ramsan att ta

. Då han vaknade på morgonkulan (och blev ledsen) gick jag hastigt in (ca 4 sek.) och stoppade om honom (utan ramsa). Då somnade han direkt. Kan man använda detta sätt för att lugna honom ELLER ska man ALLTID avsluta med ramsa?

I övrigt ska vi försöka ha en lugn jul (vilket inte är lätt med all släkt). Och ta oss helskinnade igenom lillens labila period.

TACKsam för svar

!

Inlägg av **annawahlgren** » tis 13 dec 2005, 18:18

Uj uj uj - vilken tur att du var påläst och förberedd och inte fick en total chock

1. Nej, bevare oss väl. Ingen "paus". Det är extra viktigt att rutinerna ser ut som de "alltid" har gjort, när nu världen står på ända plötsligt. Du kan hitta diverse tips här som jag gett om du använder search på ensamlek; det finns knep

2. Det där går inte att stipulera principiellt. Ni måste lyssna av. Lillen kommer säkert att hm, säga sitt

Blir det riktigt klängigt ovch protestigt och besvärligt, får du helt sonika gå hemifrån

3. Börja med ramsan. (Efter att ha övat upp den, gärna ute över nejden

) Känner du att du absolut "måste" gå in, kan du göra det tyst och snabbt och lägg då tillrätta med de tre distinkta handgreppen, tryck till en aning och gå - med ramsan ut.

Det ska säkert gå bra med släkt och jul och hela konkaringen bara du ständigt har ett öga på honom och låter honom möta världen beskyddad, om och när den börjar bli för mycket, och/eller rentav går undan med honom ibland och bara låter honom vila hos dig sittandes still någonstans (men bär inte i tid och otid). Och bara du benhårt, alldeles extra benhårt, håller tiderna så att åtminstone ramen för den omstörtande verksamheten är igenkänningsbara och förutsebara dag för dag

Pia Pojkmamma · Inlägg av **Pia Pojkmamma** » ons 14 dec 2005, 18:43

Kära Anna

-tack än en gång för lugnande svar! Veckan har förlöpt väl för den lilla 8-måningen. Senaste lördag var lilla barnakroppen ur spel. På söndagen ville han vara helt för sig själv. Sökte sig till tysta, ensamma ställen. (T.o.m. så att storebror började undra var han var

.) Sen i måndags är han sitt vanliga jag

! Så nu satsar vi på att hans 8-månadersångest gick över på en helg

.

Och tiderna, jo dem ruckar vi inte på. De är ju de viktigaste arbetsinstrument vi har!

Inlägg av **annawahlgren** » ons 14 dec 2005, 19:36

Well - en månad får ni räkna med, men det är ju inte "eländigt" om man ska säga så, hela tiden, utan han får sina för alla välgörande pauser

Lillgubben

Jag minns honom trynande, liten, liten. Nu är han redan en högst egen person. Pussa på honom på lilla näsan från mig! Det finns ett liv efter detta, ska den pussen säga

Pia Pojkmamma · Inlägg av **Pia Pojkmamma** » ons 14 dec 2005, 22:50

Jo, det var nog ett litet skämt det där med "ångest-över-EN-helg"

! Vi tar en dag i taget och försöker att INTE ta ut bekymren i förskott, men ändå vara pålästa när de dyker upp. Därför ligger Barnaboken alltid framme bredvid kokboken

!

Ja, visst ska jag pussa honom! Han ska få en riktigt rejäl extra puss från dig nu då jag går in och stoppar om killarna innan jag lägger mig. Och vilken person han har blivit. Är det verkligen sant det här - att man får vara med om denna metamorfos - från en liten äppelskrutt till en kille som just idag stod upp utan stöd och fräser över golvet med gå-kärran? Och dessutom två gånger?

Jag är så stolt över mina killar och det är ANNAS FÖRTJÄNST!!!