Tack kära sabina fröbom
för alla dina varma ord
Och tack igen - och igen, kära Nat
sabina fröbom skrev: Jag har haft en sån ångest kring det här sen allt började krångla och har ringt och gråtit till bvc flera gånger när jag inte vetat vad jag skulle ta mig till. För två månader sen vaknade han varje timme hela natten och hade det jättetufft. Bvc sa bara att det går över, "det viktigaste är att du inte lämnar honom ensam nu..."
Där ser man vad det ledde till.
Du ska inte behöva ha den sortens ångest mera nu. Ingen ångest alls, inte för detta
We fix
Med få undantag, som snarast bekräftar regeln, är BVC ett enda stort dåligt skämt
vad gäller rådgivning. Som en ilsken pappa skrev till mig:
"BVC borde hålla sig till att väga och mäta och vaccinera och inte ett skit annat. För något annat kan de inte."
sabina fröbom skrev:Jag tycker att det är bra att han vaknar vid 6.30 då min man går upp för att gå till jobbet då så slipper han störa Max i onödan. Så om han går och lägger sig 19.00 så blir det en 11.5 timmars natt. Då har jag två timmar kvar att fördela på dagvilan. Och om jag lägger 20 minuter på fm och 1.5 på em efter lunch borde väl vara rimligt.
Låter bra. Och Nat hjälper dig med schema 8)
Nu är han ju inte ett år riktigt än, så han kan gott få 14 tim/dygn ett (bra) tag till. Han har ju också sömn att ta igen. Så snåla inte
sabina fröbom skrev:En fråga jag har är om det allra första från tillrättaläggandet eftersom han snällt lägger sig själv ska jag då i alla fall gå på och buffa direkt som du beskriver i lathunden?
"Gå på", du menar tillrättalägga?
Tillrättaläggandet signalerar till lilla barnahjärnan att all aktivitet upphör, och det är en viktig och bekräftande signal, även om lilla barnet självt lägger sig ner. (Läs mer i Verktygslådan.)
Buffa ett så pass stort barn kan gå alldeles utmärkt men kräver sina nogsamma övningar - innan
(Läs mer i Verktygslådan.) Själv skulle jag hellre solfjädra, statiskt och i mörker och både länge och väl, tills lilla stora barnet var sömntungt i hela kroppen och andades lugnt och skönt (och kanske nästan sov).
sabina fröbom skrev:Sen undrar jag om solfjädern, han blir verkligen rosenrasande på mig när jag försöker hålla fast honom och skruvar sig nå otroligt och har gjort så sen han var liten.
Och när han var liten levde han på bröstmjölk, eller hur - ska det då ALLTID vara så
Se inte tillbaka. Han växer så det knakar och är samtidigt fortfarande ganska "liten" - inte året än. Men du byter till större kläder, eller hur - han kan inte ha samma byxa som han haft "sen han var liten"
Se inte tillbaka och inte åt sidorna - se framåt. Det gör du ju ändå, med lilla nya barnet som ska komma i december
Så bestäm dig nu och sätt fart
Du behöver ta dig UT, och sluta klistra ditt faktiskt både störande och oroande sällskap på barnet på nätterna (vare sig han ligger i din säng eller sin egen, med dig hängande intill);
Du behöver lära dig ramsa och lyssna, lyssna och ramsa, och låta ramsan få sista, betryggande ordet. Öva, öva, öva
(Enligt Verktygslådan.)
Sista ordet vill jag ge till Felix pappa, som berättar i Internationella Sova hela natten sin mycket tänkvärda historia:
* * * * *
”Vi var så slut både fysiskt och psykiskt, att om jag inte hade hittat till Annas forum vet jag inte vad det hade blivit av oss. Vi trodde att det var helt normalt som det var och väntade bara på att det skulle gå över på något sätt. Varje kväll var man lika optimistisk och trodde att nu så, den här natten kommer det att bli bättre…
Första året gick väl an, men andra året tog alla reservkrafter helt enkelt slut.
Det är ju tyvärr så att man tror att det är helt normalt att barnen inte sover de två första åren!!! Man godtar det som ett faktum. Och försöker bara att stå ut. Vilken galenskap! Jag gick i den fällan också, även om jag hade svårt att begripa varför det skulle vara så. Jag lyssnade på dem som hade kunskap och erfarenhet (?!).
Jag får rysningar när jag tänker på det nu, särskilt på de små barnen som lider mest. Att de första åren fylls av sömnbrist ... Helt otroligt ologiskt, eller hur? Det är ju då man borde kunna sova utan det minsta lilla bekymmer! Tryggt vetande att föräldrarna tar hand om en.
Första gången jag försökte kura var inte viljan stark nog. När jag solfjädrade pojken, kunde jag inte ta gråten som kom med alla frågorna. Det blev ett halvhjärtat försök, som var dömt att misslyckas. Men jag läste på forumet om andras försök och fick motivationen att växa. De som lyckades skrev att det egentligen var väldigt enkelt, bara man var målmedveten och inte gav upp. Jag började tänka på ett nytt försök, men ville vara ordentligt förberedd den här gången.
Det tog några månader, men till slut tyckte jag att det var dags. Jag sov på dagen, så att jag kunde hålla mig vaken första natten. Jag kände mig säker men ändå lite nervös. Vi hade kommit överens om att mamman skulle sova i ett annat rum, så att hon inte blandade sig i vad jag höll på med. Hon sa att hon inte skulle klara av det.
Visst kändes det lite konstigt att tvinga ner barnet i liggande ställning, särskilt när han nu var så stor redan. Men bestämt var bestämt. Och det kunde ju inte vara värre än att låta honom vakna så många gånger eller låta honom bara skrika. För man var ju nära barnet i alla fall och hade till och med fysisk kontakt med honom.
Jag kommer ihåg att jag läste något inlägg på forumet där föräldrarna backade ur för att de tyckte att solfjädern var som att använda våld mot barnet ... Men det är väl mer våld att låta barnet skrika i ett par år, inte sant?
Redan den första natten gick det bättre med insomningen. Jag minns att jag var så paff över att det tog exakt 45 min med solfjädringen, precis som Anna hade sagt.
Jag kommer inte ihåg längre hur många gånger han vaknade de första nätterna, men det tog inte många nätter förrän han sov sina 12 timmar i sträck. Vi kunde inte tro att det var sant! Det kändes så ofattbart, att vi inte riktigt visste hur vi skulle reagera. Det kändes som magi ...
Dagslurarna gick lika smort. Det var bara att lägga honom, och vips så sov han. Bara så där, inga konstigheter alls.
Och han var själv jättenöjd också, det kunde man se på honom.
Och det var vi med. Det var så härligt att veta att han sov hela nätterna utan bekymmer. Äntligen kunde vi också sova ...
Det tog några månader innan krafterna började komma tillbaks. Men det gjorde de. Nu njuter vi av barnet på ett helt annat sätt! Både pojken och vi orkar så mycket mer.
Felix sover fortfarande sina nätter igenom. Ibland vaknar han lite för tidigt, men det är inget jag oroar mig över, eftersom han i vilket fall som helst sover hela natten utan att vakna.
Det underliga är att det känns som lyx när det egentligen är något som är helt naturligt!
--- De flesta föräldrar tror att deras eget barn är så speciellt, att det inte kommer att fungera. Jag trodde också att mitt barn var för gammalt och det ena med det andra, jag hade alla möjliga undanflykter. Man kan också bli lite skrämd av all den information man måste ta till sig. Men till slut var det så enkelt, att man nästan blev förbannad på sig själv för att man inte hade gjort något tidigare.
Du som har hittat hit har halva jobbet gjort redan. Nu behöver du bara läsa på, förbereda dig och bestämma natten som förändrar allt…"
O:)
