Hej!J. har nyligen fyllt sex år. Hon har aldrig någonsin blivit ledsen när man lämnat henne på dagis el till barnvakt el mellan oss föräldrar(vi är skilda) el vid ngt annat tillfälle. Inte ens under inskolning. Detta gäller även vår son O.
Helt plötsligt har hon gråtit som en stucken gris när pappa ska lämna henne på dagis. Detta har pågått i tre veckor. Fick precis reda på det. Under påskveckan, alltså vecka två av dessa tre, var barnen lediga med mig och jag har därför inte märkt ngt.
Min fråga är: Hur hanterar man detta?
Jag har alltid varit av den åsikten att barn inte ska behöva vara ledsna vid inskolningar, och jag har lyckats med båda barnen att känna av, och aldrig gått förrän de känt sig trygga. Tycker att det ska vara roligt att gå på dagis, om man nu har det på det viset. Inte att de ska vänja sig vid ngt som blev en negativ upplevelse.
Och nu(!) fungerar inte min inställning, he he!! Tidigare har allting gått som man förmedlar det på ngt vis...
Detta hände plötsligt med min son oxå vid ett tillfälle, då hade jag honom hemma en dag för att jag var så bestört
och sen gjorde jag en ny liten inskolning på två da'r och se'n var allt frid o fröjd igen 8) .Just nu känns det som att jag inte vet om jag ska tolka det som att hon behöver vara med mig och låta henne vara det(eller blir det bara värre sen)....eller om jag ska göra korta avsked även fast hon gråter...Eller om jag ska låta henne gråta MED mig, prata förståndigt med henne, ge henne kärlek...och se'n gå. (Det gjorde jag igår o det gick ändå jättebra).
Någon som har tips, som vet vad som är bäst??
Vill inte att det ska bli som ett mönster, att hon blir ledsen för att hon associerar till de sorgliga avskeden innan liksom..Tror att det lätt kan bli så. Vill bryta det, men hur?