Rädd/orolig 6-åring

[Marja]

Hejsan,

Är jätteglad över att ha hittat detta forum och har redan fått en massa bra råd och tips!

Men jag skulle behöva hjälp och råd för att hjälpa min dotter som är 6 år. Hon får ofta (flera gånger i veckan) ont i magen i skolan och säger att hon längtar efter mamma. Fröken brukar då ta henne till sig och hon får sitta hos henne, efter 5-10 minuter brukar det gå över och hon fortsätter leka med sina kompisar. Fröken säger att hon är omtyckt och har mycket kompisar och kan leka med alla. Jag har försökt fråga henne varför hon får ont i magen, vad hon tänker/känner eller om det händer något speciellt då, men hon kan inte svara. Det märks att hon inte vill eller kan beskriva sina känslor utan oftast slutar det med att hon blir arg/irriterad över att jag frågar.

Idag följde jag med henne till skolans sjuksköterska på 6-års kontroll och hon ställde bla en massa frågor till henne. Bla frågade hon om hon är rädd någon gång och då svarade hon att hon är det ibland. Sjuksystern frågade vad hon är rädd för och då blev hon helt tyst och distansierad, och hon kunde/ville? inte svara.

Jag skulle så gärna vilja hjälpa henne, men vet inte riktigt hur eftersom jag inte rikigt vet vad hon är rädd/orolig för och varför hon får ont i magen.

Hoppas någon kan ge mig lite goda råd, så att jag kan hjälpa min dotter bli av med sin rädsla/oro.

Tusen tack på förhand!

[annawahlgren]

Välkommen är du

Din lilla flicka mår bra, det törs jag lova. Allt du berättar tyder på det. Och en klok och kärleksfull fröken tycks hon ha också - det får vi tacka för

Icke desto mindre är sexårsåldern ofrånkomligen omstörtande, omtumlande och svår på många sätt. Det kan du läsa om i Barnaboken - "Sex år: Det svåra livet." Då förstår du att utvecklingen tvingar sig fram med inte alltid så trevliga förtecken - som du ju såg i trotsåldern och kommer att få se senare i tonåren, särskilt fjortonårsåldern. "Sexårskrisen" är ett myntat begrepp och med fog.

Oro är den största boven i all barnavård. Vad du ska förmedla, för att hjälpa henne på bästa sätt, är att det som händer, vad det nu är, visserligen inte alltid är särskilt trevligt eller roligt - men därför INTE FARLIGT ELLER FEL.

Så pressa henne inte på förklaringar hon inte kan ge. Små (och inte så små) barn reagerar ofta fysiskt på ett eller annat problem eller sinnestillstånd eller känslofenomen som de varken kan identifiera, analysera och/eller med förnuftet tänka/prata sig ur. Och det gör ju vi vuxna också, om du tänker efter. "Spänningshuvudvärk" t ex - vad är det

Jag menar inte att du ska avfärda hennes ont-i-magen utan visa all respekt, men härja inte med henne genom att oroa dig så att hon märker det - då kan det gå illa på riktigt Det är ju det sista hon får tro - att det är något fel på henne

Så "pakta" i stället, dvs visa förståelse utan oro, på temat ovan. "OJ DÅ", kan du säga medkännande, och sedan pausa och fundera lite, så hon känner sig förstådd. "Vet du, ibland får jag också ont i magen", kan du sedan komma ihåg. "Som i dag till exempel, när jag skulle... (vad du nu kan hitta på), då fick jag jätteont i magen en lång stund. Men sedan gick det över! Sedan hade jag inte ont i magen längre! Å, vad skönt det var "

Därmed har du förmedlat att shit happens, om man säger, och kul är det verkligen inte, usch nej fy. Men det är inte farligt eller fel, bara otrevligt en stund, tills det går över, och det gör det ju, tack och lov :-({|=

[Marja]

Tusen tack för ditt snabba svar!

Det var skönt att höra att det är normalt det hon känner och det jag egentligen kan göra är att finnas där och förstå. Att jag inte behöver luska fram och försöka lösa det åt henne. Utan bara förstå och finnas där.

Då ska jag sluta fråga ut henne, och både jag och hennes fröken (som helt riktigt är kanonbra!) kan pusta ut.

Tack igen!

[annawahlgren]

:thumbsup: