För idag fick flickebarnet i sexårskris stora spelet och välte vårt vardagsrumsbord - med TUNG, TJOCK skiva av kakelplattor - rakt på sin 2-åriga lillebror... Han fick bordskanten över ena foten (och jag hoppas att den inte är bruten...) och alla kakelplattor lossnade. Jag sa nog inte så mycket - jag tog hand om lillebror och grät en skvätt för att jag blev så rädd. Sen stoppade jag den lille i säng och tog hand om storasyster. Hon var förtvivlad. För att hon hade krossat vårt bord. Jag förklarade att det inte var någon fara med bordet. Det går att köpa ett nytt, och bord kan inte få ont eller bli ledsna. Men jag sa också att jag var orolig för lillebrors fot och att jag ville att hon skulle fundera lite på att det kan gå illa om man sparkar, slåss, skriker och får totala utbrott när man blir arg.
Jag är glad att min undermedvetna kompass förde mig hit för att läsa om sexårskrisen. För det fick mig att uppväcka klokheter som jag faktiskt redan har inom mig och även att göra nya insikter - den sociala delaktigheten; att "hon kan ALLT, för hon är faktiskt FEMOCHETTHALVT!"; att hon är desperat behövande av ömhet, kärlek och skratt. Och framför allt detta: "Vad sexåringen måste nå – så säger det inre kravet på självständighet – är säkerhet och trygghet i sig själv. Det är därför han inte utifrån särskilt framgångsrikt kan övertygas om att han har ett värde. Han måste känna det inifrån sig själv."
Aj, så svårt... Så komplicerat... Men jag ska vakna imorgon och bemöta min fina, underbara flicka på ett sätt som hjälper henne och inte stjälper henne. Och jag tackar Anna, Barnaboken och detta forum än en gång för hjälp, stöd, insikt och klokhet i mitt föräldraskap.
