Det här är jobbigt
.Min sambo och jag ska separera, ett beslut som jag inte helt var överrens med från början men som jag nu accepterar. Det började diskuteras för ca ett halvår sen men jag ville inte pga att lillkillen var alldeles för liten. Nu känner jag mig mer redo och vi är överrens.
Vi bryter inte upp i vredmod och ingen är arg eller besviken på någon, det känns faktiskt helt ok
Hur ok det kan vara när man gråter och skrattar om vartannat 
.Vi är väldigt goda vänner och enda anledningen till uppbrottet är att kärleken mellan oss är slut.
Vi uppfostrar barnen enligt AW båda två, även om det är jag som sköter inlärningen och "undervisar" sambon
.Min och sambons förhoppning är att sambon kan bo kvar i huset i minst 1 år och att jag får tag på ett boende i närheten (gärna gångavstånd). Har läst lite i BB-boken men inte allt men vi samtalar mycket här hemma om hur vi ska gå till väga, lösa det praktiska m.m.
Barnen vet inget än och tid till familjerådgivningen är bokad.
Vi vill båda ha barnen lika mycket och i början kommer vi även att vara hos varandra tills barnen sover (så gott det går).
Rutiner är vi överrens om att det är SUPER-viktigt, samt social delaktighet.
Tösen som är 3,5 år till sommaren har en tuff tid i sin trots (ifrågasätter mycket) och jag är orolig för att hur hon kommer att reagera.
Vi har haft en tuff tid då det blev fel på dagis ett tag och hon mådde väldigt dåligt av det, och då det yttrar sig med att hon än idag inte vill att någon utav oss föräldrar ska åka någonstans, fastän hon är hemma med den andra föräldern och lillebror. Kan också bli ledsen och gråta när så sker.
Lillkillen är snart 9 månader och kommer ju inte att minnas något av detta som snart sker.
Hur gör vi bäst för att barnen ska bli så trygga som möjligt 
Är det mig dom kommer att känna osäkerhet emot då det är jag som flyttar bort och hur blir det för dom att ha två ställen att bo på Läste att det var viktigt för barnen att ha en punkt som var mer fast än den andra, typ bas och jag vill att det är hos mig.
Är det klokt Vi har pratat om att ha barnen 2 nätter, den andre 3 nätter, sen 2, sen 3 osv, för att det inte ska gå för lång tid emellan.
Är det för lång eller kort tid med tanke på lillkillen som är 9 månader Om jag får boende i närheten av huset så kommer möjligheten att träffas bli mycket lättare och man kan gå över till den andre när man vill träffa barnen osv.
Förvirrar detta barnen om man inte stannar hela kvällen m.m Jag är ju mest ute efter tips och råd hur vi ska göra allt så bra som möjligt utan att barnen ska tycka att det är svårt eller jobbigt. För det vet vi ju att det kommer att bli även om vi går isär på ett ganska lungt och tryggt sätt (hoppas jag iaf när vi kommer dit)
.Tacksam för svar
.
). Hos mig skulle hon ha lekplats och kunna cykla hur mycket som helst helt själv och hos pappa fanns studsmattan, gungorna och grannkompisarna. Vi drog allt positivt som fanns men poängterade att mamma bor där med Lisa och Olle och att pappa bor kvar i huset med Lisa och Olle. Ibland kommer Lisa och Olle att vara hos mamma och ibland hos pappa. 
. 
.
. Nu hade i och för sig han haft besök av gamla vänner till oss under helgen han hade barnen men han har inte lyft många fingrar för att fixa till huset. Jag är verkligen glad för att slippa detta men har väl lite svårt att se att mina barn ska vistas i detta kaos