Förberedelse inför trotsen

[extradarkchocolate]

Jag försöker läsa på om trotsen och läser trotskapitlet gång på gång samt här på forumet för att kunna bemöta den på bästa sätt. Jag är dock en sån där som glömmer lätt och skulle därför behöva några ledord.
Några stolpar som är det absolut viktigaste under trotsen, om ni är med?

[Sarisparis]

Hej

Jag har en egen trotstrâd dâ jag stundvis tycker att det är jättesvârt att hitta ett bra sätt att möta storebror (http://www.annawahlgren.com/phpBB3/view ... =8&t=22746) sâ jag kanske inte är den mest lämpade att svara pâ din frâga!

Men, det som jag har märkt är absolut mest effektivt för mig är att inte lâta mig dras med i hans utbrott, att inte ta det han säger eller gör personligt, förbli saklig och fokuserad pâ det som ska göras (gâ hem, äta, bada, vad et nu kan vara) och genomföra det.
Detta är, för mig iallafall, mycket lättare sagt än gjort. När jag är trött eller känner mig stressad över nâgot sâ har jag mycket lätt för att irritera mig pâ storebrors protester men de gânger jag lyckats sätta mig över det, och förbli lugn och glad och saklig sâ brukar hans utbrott ebba ut och en glad och nöjd kille kryper till sist fram under trottsskalet.
Detta gäller de gânger storebror gâr i gâng mer eller mindre av sig själv. De gânger han fâr utbrott dâ jag till exempel sagt nej (nej, vi ska inte stanna kvar i parken, vi ska gâ hem) sâ har jag haft enorm hjälp av Trebarns fina svar i min trâd:

Din pojke söker motstånd.

Det är så speciellt med Barnaboken. Man kan läsa saker i den som man inte förstår, som handlar om trotsåldern t ex, långt innan ens egna barn har hamnat där själv. Och inte förstå alls. Vadå pakta? Vadå söka motstånd?

När min pojke var i trotsåldern kom jag långt med paktning, social delaktighet och fem minuters bus och skratt på mattan. Men så kom tillfällena när ingenting verkade hjälpa, längre förrän en liten stund. Och jag kände som du beskriver, "det känns nästan som att han VILL att jag ska bli arg nu, han provocerar mig...". Men det är inte så man ska tyda det här. Han vill INTE att du ska bli arg! Han försöker lära sig spelreglerna! Ibland ÄR det bara så att du bestämmer. Han vill känna att du har kontroll, att han kan luta sig tillbaka på dig, att han kan vara besvärlig, men att du alltid finns där, som en orubblig klippa.

Var lyhörd. När du vid nästa (av dig upplevda) provocerande från honom inte kommer någon vart med alla tillmötesgående knep du kan - lär dig att tyda det som en fråga om spelreglerna. Att du fast och orubblig tittar honom i ögonen och säger NEJ bestämt och tydligt - det är liksom ditt jobb. Och det ingår i jobbet att han inte (under trotsåldern!) KAN svara med tindrande ögon "okej mamma, då säger vi så!". Han krisar - du säger NEJ - han krisar ännu mer - du säger ändå NEJ - han blir helt ifrån sig och krisar totalt, du går ner på hans nivå och säger NEJ - han bryter ihop och skriker och gråter - du säger NEJ, fortfarande vänligt och bestämt, tar honom i famnen om det går - han gråter JO JAG VILL - du säger NEJ vänligt men bestämt, mamma säger NEJ - han gråter lite mindre, kvider lite, gnäller Jooooo - Mamma säger NEJ. Nu kramas vi i stället. Och du blir INTE arg.

= Båda har skött sina jobb helt exemplariskt. Han har ifrågasatt, du har stått fast, han har lärt sig en spelregel. Och han kommer inte att "provocera" (=fråga om spelreglerna) mer den dagen.

Anna har förklarat det här mycket tydligare. I en bok. Läs om motstånd!
Du har ett intressant år framför dig... trotsen.

Ta till dig Trebarns ord om att läsa om Barnaboken när trotset väl kommit, man fâr en helt annan förstâelse för det Anna förklarar när man har ett livs levande exempel pâ ett trotsbarn hemma.

[extradarkchocolate]

Åh, tack! Ja, jag ska absolut läsa trotskapitlet på allvar när trotsen väl infinner sig. Det är ju såklart det bästa.
Men om jag skulle göra en lista i tanken för att falla tillbaka på:


Behåll lugnet och sakligheten, man behöver inte bli arg.
Genomför det du har tänkt, oavsett (alltid, eller bara i trotssituationer? Tänker att ju mer konsekvens desto lättare?)
Barn vill lära sig spelreglerna, men ifrågasätter kaoset.


Jag gillar uttrycket att man som förälder ska vara en orubblig klippa. Lättare sagt än gjort, där också.. 8)

På vilket sätt, eller hur lär sig barn under trotsen? Vad händer i hjärna och kropp? Tänker att jag måste tänka så för att kunna vara just saklig.
Barnet måste ha motstånd (vänligt sådant) för att lära sig, för att kunna reda upp sitt eget kaos. Hur vill jag ha det under en livskris? Jag vill inte att någon ska skälla på mig, utan finnas där -orubblig- när jag gör mina snedsteg.
Ja, så måste det vara.

Tack för klokskapen!

[Sarisparis]

Du verkar mycket väl förberedd!

Genomför det du har tänkt, oavsett (alltid, eller bara i trotssituationer? Tänker att ju mer konsekvens desto lättare?)

Ja, konsekvent konsekenvens är nog det bästa!

Jag befinner mig ju mitt i stormens öga sâ att säga, sâ jag har ju inte direkt perspektiv pâ saker och ting än. Kanske nâgon som kommit igenom denna intressanta period har nâgot annat att tillägga?

[Sarisparis]

Hej igen

Vet inte om du läst min trâd som jag länkade till häromsistens, men jag fick verkligen superbra râd hela tiden.
Vad som inte fâr glömmas är att Mötas ordentligt, Skratta ordentligt och Jobba ordentligt tillsammans, när allt flyter. Med en trevlig grund att stâ pâ är det mycket lättare, eller ska jag säga lite mindre svârt 8) , att möta trotsutbrotten när de kommer.

[extradarkchocolate]

Hej igen

Vet inte om du läst min trâd som jag länkade till häromsistens, men jag fick verkligen superbra râd hela tiden.
Vad som inte fâr glömmas är att Mötas ordentligt, Skratta ordentligt och Jobba ordentligt tillsammans, när allt flyter. Med en trevlig grund att stâ pâ är det mycket lättare, eller ska jag säga lite mindre svârt 8) , att möta trotsutbrotten när de kommer.

Jo, tack! Jag har läst tråden och kommer återkomma till den. Det känns så fint med alla råd.
Jag misstänkte för ett tag sen att trotsen hade kommit smygande, men jag tror jag misstog mig. Känns som att jag bara går och väntar och väntar mig det värsta. Vilket kanske är bra, då blir det i verkligheten lättare. Som med förlossningar. Förväntar man sig det värsta av smärta gånger 10 så gör det aldrig riktigt så ont. 8)

Tack!

[Susanne*]

Hej alla
Vilken härlig och konstruktiv diskussion ni har. :thumbsup:

Med nr 3 i trotsen så kan jag säga mina ledord...
Saklighet, humor, visa, lära, leda, hjälpa, prestigelöshet (dvs konsekvent men ändå inkonsekvent konsekvent ), tålamod, lugn, pakta, medkänsla-men-inte-tycka-synd-om. Att ta ett steg tillbaka och se den lilla kämpande människan utan att lägga generaliseringar eller klagande på dem.

Ljuvliga är de.... 8)

Kram
Susanne

[extradarkchocolate]

Tack kära! Vilka bra ledord, Susanne*!
Jag tror att det är trotsen ändå. Fast han är ingen såndär vild-trotsare, utan testar 2-5 gånger och sen är det lugnt. Idag har det varit en trotsdag, med några väldigt lugna dagar innandess, som det ju ska vara. Och mor har varit en skitdålig ledare. Sur och tvär nygraviding, kan inte styra mina känslor något vidare. Men jag läser ju här och så får jag nya tag, det är så härligt!

Imorgon är det jag som visar-leder-lär och hjälper. Jag VET ju att det fungerar så bra annars, och vi känner verkligen varandra. Han är så duktig min älskling och morsan bara är tvär.

[extradarkchocolate]

För idag, förresten så:
Storebrors älskade leksaker får inte Lillebror ta hursomhelst och det spelar ingen roll hur många gånger jag förklarar att han får ta försiktigt från Lillebrors hand, annars får han ont och blir ledsen. (Fastnat i förklaringsfällan?)
Tillslut efter att han upprepade gånger, trotsigt, tar leksaker hårt ur Lillebrors hand så blir jag rasande och tar honom och dumpar i sängen och går ut. Han blir jätteledsen och bekräftar att han blev rädd när jag frågar efteråt. Vi pratade om det efteråt och jag säger att han måste vara försiktig när han tar leksaker från Lillebror. Eller så får han vänta tills Lillebror är färdig och då går det bra att ta leksaken. Vi arbetar mycket med att Lillebror också vill ha en leksak och Stor är duktig och går och hämtar något roligt, ibland till och med på måfå. Well, efteråt så var han ledsen och vi satt och kramades en stund. Men efteråt blev det lite bättre och det blev inte så mycket mer tagande ur Lillebrors händer.

Jag vet ju att det inte var ultimat av mig, att agera rasande slutar aldrig lyckligt såklart. Men någonstans så kändes det som att han blev lugn av mitt motstånd (även om jag skulle gjort det mer sakligt och mer lugnt). Gjorde jag lite rätt, var andemeningen rätt? Dvs frågade han gång på gång, "får jag ta leksakerna såhär, mamma?"
Och, hur skulle jag gjort i ett lugnt och sansat tillstånd? För just dessa frågor uppkommer rätt ofta och jag har svårt att bemöta dom sakligt, lugnt, konsekvent, varenda gång. Egentligen ska jag väl bara visa vägen, gör såhär; vänta till Lillebror är färdig. (?)

[Susanne*]

Hej
Ibland blir det bra att tänka "tomorrow is another day". Är ju lugnt det med.

Ja, det låter som du kan använda mer "ojdå" och gå vidare istället för förklaringar och vänta på hans acceptans. Vi vill gärna ha det men det funkar ju inte riktigt så. Du kommer inte kunna få den utan du visar och sedan går ni vidare. Tror det finns finfina trådar av AW på Favoriter om det.

Jag tänker som så att saker är inte direkt mitt eller ditt. Visst bor det hos någon men saker här hemma är typ allas mer eller mindre. Alltså får man vänta tills någon är färdig eller lösa det med att byta. Man drar inte ur någons hand varken hårt eller löst för hur ska liten människa kunna veta vad som är hårt eller löst? Så, ojdå...ja då får du vänta...hur kan du lösa istället? Anna beskriver lika fint som alltid knep för att lösa det i syskonkapitlet. Lämna över frågan "hur ska du lösa det".

När det går fel så är det förstås hemskt bra om man kan hålla sig saklig och just ojdåhoppsanhejsan, och varning och sedan förvisning.

Kram

[extradarkchocolate]

Ja, det bästa är såklart att man inte får ta alls ur någons hand.
Åh, vad I löve detta forum!