Vi har en son på 19 månader som vi nu försöker kura. sedan han föddes har han varit vaken på nätterna, fram tills han fyllde lite mer än 1 år ammade jag honom och agerade mänsklig napp hela nätterna igenom. Det va okej hela det året att vara utan normal sömn. Vår BVC sköterska undrade hur det funkade för mig att han åt som han gjorde och att det aldrig riktigt gav sömn, jag svarade bara glatt att det va ju ingen fara. Jag mår så bra så.
Sen fyllde han 1 år och DÄR (eller möjligtvis någon månad tidigare/senare) kände jag mig HELT slut. Som att någon slagit mig i huvudet av trötthet. Jag orkade inte längre, min kropp sa ifrån.
Men även att jag slutade amma så slutade han inte vakna på nätterna. Han ville inte ligga i sin säng utan bredvid mig. Istället för att amma, vaknade han och gosade med mig istället. Jag fick noll sömn. Noll. Och han kändes aldrig heller utvilad.
Och så här har det hållt på. Varje natt. Jag orkar inte mer. Inte han heller, han är grinigare och äter mat dåligt, det har han gjort sen 4 månaders ålder ungefär.
BVC har varit på oss om hans vikt samt att han är blek.. som du skriver! Han lider uppenbart av sömnbrist ggr 10000 vår stackars son
Det här sätter sig ju inte bara på MIG, Pappan och vår son, uta det känns som det äventyrar hela vår familj! Jag är så slut att jag inte orkar med något annat än att vara en bra mamma.
Ändå känner jag mig som världens sämsta mamma eftersom jag inte har den orken eller kraften jag behöver, särskilt inte för att vara konsekvent åt en liten stark pojke.
Så tipsade min syster mig om denna bok och metod, som hade hjälpt henne och hennes man, de hade det också riktigt jobbigt med nätter varpå det gick ut över deras förhållande.
Jag fick sånt hopp!!
Sagt och gjort, vi läste och vi planerade. Men, det gick inte så bra som vi trodde. Vår son är såå ledsen när han ska sova och han skriker så mycket och är även arg (slänger ner lampan och slår mot en). När han väl lugnat sig så hinner man inte ens gå från sängen förrens han skriker och gråter igen. Han ÄR verkligen förtvivlad, inte bara arg..
Han vill bara bli tröstad, till vilket pris.
Pappan tog 2 första nätterna. Att få honom att sova va jobbigt, Han skrek och grät länge. När han däremot väl somnat så sov han ändå helt ok (iförhållande till hur ofta han brukar vakna vaknade han inte mycket). Men pappan som ändå är "starkare" än mig när det kommer till skrik och gråt, tyckte själv det va jättejobbigt.
Andra natten va läggningen nästan värre. Men däremot vaknade han bara 1 gång på natten (och då har han sovt 12 h!!)
Men, sen kom tredje natten där jag skulle vakta. Jag läste på och kände mig taggad.Tänkte på hur bra han ätit på dagarna efter vi började med kuren, varken jag eller pappan har sett honom äta så bra tidigare! Det blev en riktig morot!
Han bajsade hårdare och fick rosiga kinder, precis som du skrivit!!
Då va vi ju på G!
Men natten blev inte alls bra. Pappan fick söva honom och sen "vaktade" jag. När han vaknade så va han omöjlig att trösta. Jätteledsen och bara skrek efter mamma och ville att jag skulle ta upp honom... jag höll ut kanske 2 min, sen gav jag upp. Jag klarar bara inte av att vara så konsekvent! Jag tycker så synd om honom och hur mycket jag än VET att detta är vad som behövs, så klarar jag inte av detta skrik! Han är ju helt förtvivlad.
Och jag har, som du även skrivit om, gett honom bröstet eller nappen som tröst så fort det varit något. Jag har alltid varit där till 100 % för honom och tagit upp honom, vaggat och tröstat så fort det är nåt "fel".
Detta blir väl en chock för honom, och för mig.
Men jag står inte ut med denna tröttheten. VI står inte ut! Hur ska man klara av det när man bara inte kan? Jag tror på kuren och har ju sett att det funkar (min systers barn). Jag har läst boken ordentligt.. allt känns bra.. tills han skriker och jag varken kan eller får trösta honom på mitt sätt...
Nu känner jag bara en sån hopplöshet!! HUR ska vi göra? Finns det någon man kan hyra som hjälper en? Vi är desperata...Hjäälp!
Desperata hälsningar!!